Veckor av dekadens har nu visat sig på både kondition och på ”gnällbältet”. Köpte en ny badddräkt som kom med posten igår. Den var riktigt snygg med rutor och vågad skärning. Satte på mig den och fick för mig att den var felsydd. Rutorna över magen var nämligen mycket större än någon annan stans på dräkten. Visade glatt upp mig själv i baddräkt för Carl. -Du behöver gå ned ett par kilon, fick jag som kommentar. Aj då. Att bara ”jobba med data” och sedan gå hem till soffan har satt sina spår. Nu ska jag fanimej komma i form igen. Och det ska göras på roligaste sätt. Det är fortfarande LUSTEN som får styra min träning. Tänkte mig att börja träna lite alternativt. Kanske börja gå dansklasser på gymmet igen. Löpa i skogen över i stock och sten istället för asfalt. Rida. Simma de pass som är roliga. Cykla när det är fint väder. Kanske prova lite rullskidor (varning för trafikfara). Aaaa ok kanske inte superalternativt men ändå.

Igår gick första upplagan av Fastrun (snabbspring) som Wefixsports  ordnar. Åkte dit i tron om att jag skulle vara funktionär eller eventuellt jogga ett varv på banan, men när jag kom fram möttes jag av Linda som tvingade på mig en nummerlapp. Njaaa, tänkte jag. Inte bra idé (vad skulle coach Jens säga?). Jag är ju dessutom en riktig soffpotatis just nu. Men what the fuck, lite lätt löpning kan jag väl köra. Sagt och gjort. Tänkte att jag kör till det blir jobbigt. Men det blev inte så jobbigt så jag tuggade på. Och det var så himla kul! Äntligen en kick! 

Fick ett par coola skor från Saucony. Rosa fina och supersnabba! Lycka! 

Jag kommer att vara med varje Fastrun och heja, supporta och funktionära. Ett superbra testlopp och proffsigt arrangemang. Kom och testa, varje torsdag på Gärdet. Håll koll på Erikas blogg för mer info!

Det bästa med att ha ett uppehåll i träningen det är att inse hur dedikerad man är sporten och hur mycket det betyder i ens liv.

Alla snabba skor är neonrosa. Känner man sig snygg så blir man snabb:)!

Så känns det lite just nu. Sommarens framgångar reflekteras i mitt minne som ett rosa skimmer. Vad roligt jag hade!

Simmade idag. Mikaela hetsade på mig så att jag fick lov att simma 6*100 medley. Hade glömt hur kul (men jobbigt) det är. Vi har börjat fira av sommaren segrar i min träningsgrupp och idag var det Ö till ö:arnas segrar vi firade med tårta på Lisas. Publikrekord. De övriga södergubbarna som också är stammisar bara suckade åt oss. Stort grattis till Linda och Helena som vann damklassen och Lelle och Magnus som sim/sprang hem segern i  herrklassen. Asbra!

Har haft stora problem med att kunna slappna av och göra andra saker nu när jag ska ha ett litet tränings-break för att ladda om. Jag har inga problem med att hitta andra fritidsintressen, jag har bara svårt att göra dem i Stockholm.

Så sagt och gjort tog jag mitt pick och pack i torsdagskväll och åkte upp till Finnmarksskogen för att andas och uppleva naturen och stillheten. Var helfokad på att köra så snabbt och smidigt som möjligt från Stockholm i lilla röda bilen. Helt plötsligt sa det bara stopp efter Riksvägen. Hade visst glömt tanka. Och Dalaradion spelade Larz-Kristerz på högsta volym så inte tänkte jag på att man behöver bensin. Suck. Ringde pappa. Han sa att jag var tvungen att gå och köpa bensin i en dunk. Just ja. Sedan fick jag lift av en snäll kille, (som nog tyckte jag såg riktigt blond och nödställd ut) både fram och tillbaka från macken. Tack och bock! Fantastiskt vad blondheten kan ställa till med men även rätta till.

Åkte hem. Ridläger vid de blånanade bergen väntade. Fredgen inleddes med en skön morgonjogg i skogen, eftermiddagen tillbringades i stallet i stället. Hela lördagen med. Och söndagen. Hästar och gott sällskap i form av flickorna på Klitteholm gör underverk för själen. Red in en travhäst (typ), deltog på kräftskiva i Lokal´n (aka Bystugan) och plockade blåbär och lingon. Nu tror jag hästkraken sitter kvar mellan benen för jag kan liksom inte hålla ihop benen när jag går pga all träningsverk. Inte så van.

Nu är jag åter i stan och börjar bli riktigt taggad på löpning i höstiga skogar. Mysiga morgonsimningar med tillhörande fika. Styketräning och prehab. Kanske en cykeltur. Jag är redo. Jag har laddat om.

Jag var precis som min bloggkollega Ulrika, nere på Västkusten i helgen för att titta på Tenson Tjörn Triatlon. Jag var anmäld och klar men hade sedan länge beslutat att inte tävla. Beslutsprocessen var något ambivalent. Kroppen sa NÄÄÄÄÄ medan knoppen sa JOOOOOO.

Kom ned till Tjörn på fredag kväll. Åkte från ett regnigt Stockholm till ett fantastiskt vackert Tjörn med solnedgång och allt. Minglade runt på pastaparty och pratade med varenda människa jag såg. Carl, som skulle tävla, var inte lika förtjust i mitt minglande och tjålande (Dalmål för pratande). Vi kom ändå i säng tidigt och det kändes ändå gött att bara supporta.

På tävlingsdagen tog jag en kort liten löptur (typ första ansträngningen på 2 veckor och benen slog frivolt, var som en ko på grönbete). Skönt. Blev som vanligt stressigt (jag är en obotlig tidsoptimist), fick kasta i mig frukosten och kuta till start. Missade den fantastiska invigningen och nådde tillslut stranden 30 sek innan start. IT WAS ON! Mötte upp Micke Sahlberg och hejade ihop med honom hela dagen. Vi hade vår inbördes tävling: ”Sambokampen”. Mickes Amanda mot min Carl.

Carl fick tjejdäng på inledande simningen där Amanda dominerade som andra tjej upp efter snabba Emelie Gunnarsson. Herrarna höll stilen med Björn A i täten, Djurback tvåa och KJ trea. Tilläggas bör att Djurback och KJ faktiskt kört Kalmar 2 veckor innna. Bäst som vi stod där och Twittrade resultat kom en man fram till oss och frågade: ”ni som verkar ha koll på det här, hur går det för nummer 101”?.

Cyklingen blev en skräckupplevelse utan dess like. 97 km backig cykling med inslag av vind och bilar på banan. Stundtals var trafiken på banan så pass kaosartad att jag knappt vågade titta. Flera allvarliga incidenter skedde under cyklingen och jag måste uppmana tävlingsledningen att lägga om banan eller stänga av trafiken helt till nästa år.

Efter cyklingen ledde vi iallfall sambokampen.

Sedan tog jag och Micke lunchpaus från Twittrandet och hejandet och gick och köpte skräpmat. Ni må tro det var många som tittade frågande på mig när jag kom med en pizza i ena handen och en kebabrulle i den andra, på väg ut till langningszonen uppe på ”berget” ute på löpbanan.

Hejade så mkt jag bara orkade på alla athleter och nu började det bli riktigt spännande. KJ och Björn klev av. Djurback tog ledningen och jagade gjorde Snygg-George och Patrik Nilsson. Spännande värre var det även i damklassen. Cecila Jessen låg länge etta men blev omcyklad av Louise Rundqvist som sedan körde stabilt och riktigt starkt. På löpningen kom, som jag väntat mig, Jenny Nilsson i full kareta och sprang upp sig till ett silver. Patrik och Louise vann tillslut och Carl vann den prestigefulla sambokampen. Resultaten finns här.

 Det firade vi med några öl. Riktigt trevlig bankett.

Såhär i efterhand så är jag riktigt nöjd med att bara insupit stämningen från publiksidan. Och vilken stämning! WOW, Tjörn levererar! 

Bilder från Tenson Tjörn Triathlons hemsida:

I förra veckan var jag riktigt bitter och tyckte jag var väldigt brilliant i mina formuleringar när jag skrev inlägget ”Bitterfittan”. Nja, brilliant var ju att ta i. Skulle vilja nyansera det hela lite…

Jag har aldrig mötts så många fina ord från människor som jag känner och inte känner om mitt SM-silver och min vinst i Vansbro. Fick en blomma på jobbet och komplimangerna har rasat över mig (hur hanterar man det liksom?!). Blir så rörd varje gång!

Ironmanstatistik-Stefan poängterade häromdagen att tjejen som vann Canada Ironman, Kendra Lee, med 2 min tillgodo till första PRO-tjej, tävlade i åldersgrupp 30-34 år. Ingen vinstsumma där heller! Jag fattar ju att regler är regler och är man PRO så är försöker man faktiskt livnära sig på sporten och har inget arbete att gå till. Fair att de får penning. Synd bara att de var så dåliga i Kalmar.

Och jag skäms lite när jag poängterade att jag inte fick några prispengar på Vansbro. Jag fick ju för tusan jättemkt. En cykel, en Polarklocka (kom och köp!), en hjälm, 2 brillor, chips, ÄRA, en jättebra dag och framför allt en kanonbra tävlingsupplevelse. Ja, allt man kan begära. Kommer definitivt att komma tillbaka till Vansbro och tävla, om jag får! Det borde finnas fler tävlingar i Dalarna!

Och mina tävlingskläder från Fusion fick jag ju faktiskt! Världens mest synliga kläder!

Men i övrigt så skrev jag det hela i stundens hetta och kommer nog att fortsätta leverera ”De mest korkade blogginläggen” som David Näsvik så ärligt berättade för mig idag efter simningen. Tack David. Ber om ursäkt för min korkadhet. 

Körde första simpasset i bassäng imorse. Jag är helt speedad. Och lycklig. Carl undrar om jag går på tjack. Nä, det är bara ren träningseufori.

Nu ska jag börja planera för nästa säsong. Några tips på bra (långa) tävlingar att åka på?

Såhär ett par dagar efter en Ironman kommer det man brukar kalla ”Ironman Blues”, ett tillstånd där kroppen verkar befinna sig i ett vakuum och knoppen känns tom. Det är ju den här perioden man ska njuta och göra andra saker och allt jag vill är att träna, träna och åter träna till nästa tävling dyker upp.

Tar mig ändå i kragen så att kroppen får den välbehövda vilan. Hösten är lång och träna, det kommer jag hinna göra. Kan inte hjälpa att jag inte känner mig helt nöjd med mina presterade resultat. Jag vill bli bättre! Vet att jag har oerhört långt till europa- och världseliten och det är just det som gör mig taggad! En vacker dag vill jag ha möjligheten att stå där på startlinjen och känna att jag hör hemma i proffsklassen. En dröm, som jag hoppas kommer bli sann. Och det där med pengar och spons, det är sekundärt, det hoppas jag att ni alla förstår (iallafall de som könner mig). Men lite bitter måste man få vara när ”folk” (arbetskamrater och oinsatta) tror att man blir rik på en SM-medalj och när man gjort sina livs lopp men prispengen går till någon som inte gjort ett lika bra lopp. That´s life och jag har accepterat det. WTC-regler eller inte så tycker jag ändå att prestation går före vilken klasstillhörighet man har. Så var det med det. Mina åsikter.

Artikeln från tidningen Outside finns att läsa här. 

Bjuder på lite bilder från helgen. Fotograf Nadja Odenhage har tagit bilderna. Tack Nadja för lånet!

Ser man inte lite ”dum” ut när man ler under tävling? Måste jobba lite mer på mitt ”fighting face”. Men å andra sidan kan jag bara inte dölja att jag älskar att tävla!

I helgen avgörs ITU- Världscupen i triathlon i kombination med sprint VM. Jag ska dit och heja mig hes, det kommer bli grymt! Ett enormt lyft för sporten då det visas på SVT live och samkörs med Sveriges största motionstävling, Stockholm triathlon. Kommer bli så roligt att se! Förutom vår världsstjärna Lisa Nordén så kommer Åsa Annerstedt (Sveriges, på hemmaplan, starkaste damtriathlet i spint och olympisk) samt mina bloggkollegor Per Wangel och Joel Vikner att delta. Sist men inte minst har vi Mikael Sahlberg, min triathlonbästis som gjort ett enormt lyft denna säsong, att tävla tillsammans med grabbarna. Heja Triathlon, Heja Sverige!!!

Du kommer väl och gör arrangemanget oförglömligt?

Sitter hemma i lägenheten i Stockholm och kroppen känns som i ett vakuum. Vad göra härnäst? Tar ett glas vin och och en chokladbit och njuter av livet. Känner mig nöjd med den prestation jag gjorde i Kalmar i helgen.

Jag skulle bara vilja klargöra (dvs. klaga lite) på hur det egentligen fungerar i triathlon-Sverige. Det är varken glamoröst eller ger inkomst. Det kostar bara pengar och svett (även om det är jätteroligt att svettas).

Vad jag inte är nöjd med är att det på hemsidan till Kalmar Ironman utlovades pengasumma till de 8 första atleterna i damklassen. resp herrklassen. Jag kom 6:a totalt. Under prisutdelningen blev jag dock varse om att det bara var PRO-athleterna som fick prispeng. Jag blev riktigt förbannad faktiskt. Speciellt eftersom jag hade mkt bättre sluttid än hälften av de tjejer som fick peng. Stegade ut ur lokalen och sket fullständigt i att jag ställde mig upp och gick när herrarnas namn ropades upp (respektlöst, jag vet, men nu var jag riktigt arg). Asdumt att jag inte ställde upp i PRO. Mitt fel, jag vet.

Vaskade Hawaiisloten för att jag helt enkelt varken har råd eller semester att ta till. Sedan tror jag inte heller att jag kunna göra mitt allra bästa där. Jag vet att jag kan ännu bättre än vad jag gjorde i helgen, men jag behöver mer tid för att plocka fram det och hinna utvecklas. Jag är ju trots allt i början av min triathlon-karriär.  Nästa år är det jag som banne mig tar mig i kragen och ger mig iväg ut i världen och ställer upp som proffs.

Känns sunkigt att jag tagit ett guld på halvironmandistansen och ett silver på SM i långdistans men inte fått ett korvöre för det. Lite plast i form av pokaler har jag dock. Och en låda chips förstås.

Sponsorer sponsrar sällan individuella atleter med pengar, speciellt inte i en doldissport som triathlon. Trots att det blir mer och mer populärt avspeglas inte detta i medial uppmärksamhet. Synd, tycker jag.

Ironman Kalmar var en stor tävling. Med både svenska och utländska deltagare och en publik på över 30 000 (om jag ska tro på rykten). För detta fick vi 18 sekunder i SVT:s sportprogram. Ursäkta, jag menar HERRARNA fick 18 sekunder medial uppmärksamhet i SVT. Hoppas att vi kan ändra på detta i framtiden och göra triathlon till en sport som både är ansedd och medialt populär.

Nä, hörnini. Man blir inte rik på triathlon. Vaken materiellt eller med guldpengar. Jag betalar varenda startavgift, varenda träningskort och varenda träningsplagg och pryl för eget förärvda pengar. Utom tävlingsdräkten från Fusion! Precis som alla andra. Så är det för de flesta andra också, skulle jag påstå.

Nä, jag fick inte heller en krona för att ställa upp på tidningsomslag och dyl, jag tycker bara det är kul. Det är därför jag håller på. Men lite bitter det är jag allt… och framförallt PANK!

I nästa inlägg har jag skärpt mig igen och kommer då att visa lite pigga, glada och fräscha bilder på mig själv från tävlingen. Tills dess: Far åt helvete!

Det är dagen efter race day. Magen är paj, benen är helt stela och huden över hela kroppen är öm. Men jag är sjukt glad!

Jag har genomfört min andra långdistanstriathlon över distansen 3,86 km simning, 180 km cykling och 42,2 km löpning och jag gjorde det bra, med mina förutsättningar.

Förra gången jag körde i Kalmar, 2010, gick det inte så jättebra. Jag genomförde, vilket egentligen var målet men mer än så var det inte. Tiden DÅ blev 10:59:59 med en spurt sista 2 kilometrarna för att komma under 11.

I år var jag förberedd. Förberedd av bästa slag. Tror jag inte skulle kunna varit mer förberedd. Nervös, det var jag inte ett dugg. Jag litade helt på att min coach Jens Lunekilde lärt mig det jag behövde veta.

Min akilleshäl, cyklingen var egentligen det största orosmomentet. Och magen givetvis, som alltid tycks vilja strula.

För att ta det från början.

Simningen: tung med många som simmade om mig och många fötter som tappades. Mitt sår på ankeln, rejält infekterat sådant fick sig några saftiga smällar som väckte ursinnet i mig. Kanske därför jag kom upp på 57:45, min bästa simning med ett snitt på cirkus 1:28.

Växlingen blev lite snurrig men ok.

Ut på cyklingen och märkte att min ramväska skavde som fan på knät varje gång jag trampade runt. Jag hade även förlorat chipet, vilket också ställde till det lite och därav fick jag inga splittar. Tog det jättelugnt i början och försökte komma ner i puls. Det gick i inte. Men den blev stabil åtminstone. Kollade aldrig på hastigheten utan fokuserade på puls och kadens och att köra jämnt, fokuserat och energisnålt. Och mitt eget rejs. Inte låta mig stressas av de horder av klugor som susade förbi (ursäkta men är inte draftign förbjuden på Ironmantävlingar?). Det funkade och jag fick en behaglig cykling! Efter 5 mil med sprängfylld blåsa, lyckades jag även kissa på cykeln. Hurra, första gången! Sista milen var extremt tung. Soppatorsk och ont i huvudet. Körde på ren enivshet. 5:16 blev tiden tillslut.

Andra växlingen blev snurrigare än snurr. Fattade inte riktigt vad jag höll på med.

Ut på löpningen. Benen fungerade. Det gick lätt. Iaf 2 km, sedan vart det toastopp. Satsade på 5:00 min/ km men råkade springa lite snabbare vilket resulterade i bånk på sista varvet och kraschad mage. Fan. 3:33 blev tiden.

Krigade i mål på 9:51 och var superglad. Glädjetårar!

Det blev ett SM silver, 1:a plats i min Åldersklass (25-29 år) och en 6:e plats totalt.

Tusen tack för all support efter banan. Helt underbart! Jag njöt verkligen av uppmärksamheten. Tack för att ni tror på mig!

Den gröna grodan Kermit går i mål, helsnurrig i huvudet och hade inte ens rättat till kläderna, trots Marres beordning från publiken.

Jag gjorde det! Mitt huvudmål för året är uppfyllt!

Ett SM silver på IM och ett personbästa som slogs med 1 timme och 8 minuter!

Jag gick i mål på 9:51:50 efter en simning på 57:45 (3:e dam!), cykling på 5:16:25 och en miserabelt disponerad mara på 3:33:17.

Stort grattis till Åsa Lundström som igår blev historisk genom att som andra svensk, segra på en Ironman tävling. Tidigare är det bara Lena Wahlkvist (LeWa sport) som lyckats med bedriften.

Stort tack till arrangörer, funktionärer, publik och tävlande som gjorde ett fantastiskt jobb under tävlingen. Och TACK för all support!!!!

Det roligaste jag gjort, helt klart!

Gröngölingen under cyklingen efter ca 110 km, under personliga langningen (därav väskan fylld med vattenflaskor). Mer bilder kommer…om det finns några?! Skicka gärna om du har ett litet kort!

Är i full färd med förberedelserna inför Kalmar IM på lördag. Imorgon åker vi den sita biten till Kalmar. Sen får det fanimig räcka med bilresande för ett tag framöver (bortsett hemresan såklart!).

Tävlingsoutfiten från Fusion är prövad. Den är barnleksaksgrön i den mest högljuddaste kulör som jag skådat. Jag kommer definitivt att sticka ut och synas likt en liten fartblind snorkråka under tävlingen.

Dygnet läggs om från sena kvällar och sena morgonar till tidiga kvällar (kl åtta på en måndag är väl normal läggdagstid?) och tidiga morgonar (njaaa jag tycker ändå att 7:30 är sjukt tidigt).

Kosten läggs om till en lite mer skonsam för min stackars känsliga mage med mer fisk och grönsaker och mindre rött kött.

Träningen dras ned rejält. Körde mitt sista cykelpass idag i Alingsås. Många åsar finns det här och det blev några tuffa stigningar på vägen till Hindås (där förresten Göteborg triathlon utspelar sig) och tillbaka. Underbar tur i SOL för en gångs skull! Kan nog inte bli nöjdare. Känns bra.

Försöker vila. Det är svårt. Läste hela 1,5 kapitel i min bok Gregorius av Bengt Ohlsson som jag läst i sedan Head Camp lägret i februari. Ja, ni fattar. Har inte speciellt mkt ro till att läsa bok. Twittrar dock som en tok. Min nya drog, efter fejjan.

Cykeln pillas på och försöker få bort den värsta smutsen från den vita och ljusblåa ramen.

Försöker förbereda mig mentalt.

En Ironman är alltid en Ironman. Det är sjukt långt. Man ska alltså simma nästan 4 km, cykla 18 mil och springa ett marathon. Det är fantastiskt långt! Man ska inte glömma det. Det kan hända otroligt mycket på de höga 9 (?!) timmar man är ute.

Jag är trygg i att jag simmar bra. Givetvis betyder det att jag kommer att bli omcyklad av väldigt många starka cyklister under tävlingens gång. Det gäller då för mig att hålla humöret uppe och inte på något vis tro att hoppet är ute. För sedan kommer löpningen och där känner jag mig trygg igen. Vet vilken pace jag ska ligga på. Tänker inte stressa, utan kommer att köra mitt eget progessiva (förhoppningsvis) race och knappa in på mina konkurrenter. Jag ska försöka hålla humöret på topp hela cyklingen så vet jag att jag kommer springa i mål med ett leende på läpparna. Jag är ju ett stort fan av sällskap av andra människor. Min tränare, Jens Lunekilde, kallar mig sällskaps papegoja och visst har han rätt i det.

Så snälla läsare, ser ni en snorgrön liten pjäs på banan, heja för allt vad ni är värda så lovar jag att mina bär mig hur långt som helst!!!

Efter sista cykelpasset idag. Peppa, peppa, peppa!

 Förresten. Kom ihåg, kära ni, att det är rötmånad. Det hade jag tydligen glömt bort. Innan jag gav mig iväg på cyklingen skulle jag blanda sportdryck och fasen i mig så det hade växt till sig på botten av flaskorna och i sugröret på min profile design aeroflaska. Helt svart! Undrar hur länge det varit så? Antaglien sedan i Jönköping så ingen skada skedd men fy bubblan vad vidrigt! Egen bakteriehärd är guld värd, eller hur var det?

Jaha. Det behövdes alltså en vilodag och en lite lugnare dag, nu är jag superpigg igen.

Prövningen för mig väntar. Att kunna trappa ner, ta det lugnt och inte stressa.

Carl håller redan på att bli galen på mig och nog är det tur att jag har honom. Annars skulle jag stressfylla varenda semesterdag med maximalt antal aktiviteter, både sport, lek, turism, shopping, hästar och övrigt.

Nu befinner vi oss, efter en romantisk natt på Åkerblads hotell i ett regnigt men vacker Tällberg, på min hemmaplan. Ludvika. Eller rättare sagt i Sunnansjö i fam Graaf/ Falks sommarstuga. Himmelriket på jorden, enligt mig. Trots att det regnar. ’

Här ligger sim-, cykel- och löpträningen runt knuten. Här går man naken så fort solen tittar fram, har aldrig skor och fryser man lite när man måste bada i det kalla vattnet så tänder man bara bastun och värmer upp sig efteråt.

Vi är helt ensamma, så när som på några kvittrande fåglar, hästarna i hagen och grannen som puttrar runt i traktorn. Det är tyst och skönt.

Kroppen svarar äntligen utmärkt under träningspassen och jag får till och med hålla tillbaka lite. Lugnet infinner sig så småningom…

Stannar här till fredag eller lördag morgon. Sedan går Volvon ned till syster Virres stad Jönköping för att heja på alla som ska köra sprint SM. Speciellt Lisa.

Själv skiter jag i tävlingen. Vill inte bränna ut mig mentalt veckan innan Kalmar. Nu ligger fokuseringen där.

Sedan har jag blivit besatt av twitter. Det är skitkul. Mitt Facebookberoende har lindrats rejält på så vis. Ett beroende lindras med ett annat.

Följ mig gärna @EmmaGraaf.

Ett stort stort grattis till Lisa Norden som gjorde en helt fenomenal insats på OS! Tycker det är så jävla bra att kamma hem en medalj med den pressen hon haft. Och sen att det bara var tusendelar från guldet är ju sjukt!

Jag kunde tyvärr inte själv se loppet live på TV utan fick nöja mig med ett sammandrag senare på dagen.

Hade nämligen en helt sinnessjukt fullspäckad dag då Carls vän skulle gifta sig just denna dag. Jag hade tre pass på schemat som skulle avverkas innan vi skulle ta plats i kyrkan kl 14 så det var minst sagt hektiskt. Förbannade dem som lagt själva bröllopsfirandet på just denna dag. Det var ju triathlon OS för bövelen!

Klev upp 6:30 och ångade av första löpningen. 8 km lugnt med tekniktänk. Gick dåligt. Anledningen till det tros vara Frösöns förbannade höjdskillnader som gav mig svårigheter i att hitta pace och rytm.

Hem och käka frulle. High life i huset alles redan. Två ungar och en liten hund turades om att väsnas mest.

Iväg och simma i Önsjön. 4 000 meter i iskall jätteläskig sjö. Bra panikträning där! Körde det som 10*330 meter ( vilket motsvarade fram och tillbaka över sjön)+ 5*50 meter fart mellan bryggorna.

Sedan direkt till löpbanan för att kuta teknik, fart, spänst och 400- ingar. Gick fantastiskt bra och kände mig lätt, spänstig och förjävla duktig som klarat alla passen enligt program.

Sedan var det bara att dra hem och tvaga av sig svetten och svida om till finkläderna och sminka sig. Gjorde mig ordentligt fin genom att borsta håret. OBS! Hör ej till vanligheten.

 När jag var klar hade mamma ringt mig 3 ggr och pappa 3 ggr. Fick smått panik….vad hade nu hänt? Men de var bara helt i gasen av att Lisa hade tagit silver!!!! Vilket glädjebesked!

Så himla kul att alla Svenskar nu har fått upp ögonen för triathlon, till och med mor och far Graaf! Hoppas vi kan förvalta uppmärksamheten och bredda sporten nu med fler elitsatsande atleter och att vi får möjlighet att skicka en kille också till nästa OS. Heja Sverige! Heja Triathlon! Lisa är en sann inspiratör.

Festade hela natten lång med alkoholfritt vin och somnade så sent som vid midnatt. Alldeles för sent för en sådan som mig!

Idag fick jag sota för den tuffa gårdagen. Man lever på gränsen. Cykelpasset och den tänkta off-biken gick rent åt helvete och 12 km löpning byttes mot fosterställning och 1 timma eftermiddagssömn.

Man ska inte göra som jag gjorde igår. Man ska göra som Lisa gör. Men så bra lär jag nog aldrig bli.

Just! Har ju glömt att rapportera från min dag med Köpenhamns triathlon klubb i söndags. Får så mkt inspiration från höger och vänster att blogginläggen fullkomligt sprutar ur mig.

Jag och Carl åkte iallafall från Odense efter en himla trevlig träningsvecka med våra vänner till Köpenhamn för att träffa min tränare Jens Lunekilde och tematräna på Challange banan. Känner mig kung på danska nu!

Vi bodde på ett minimalt hotellrum i centrala Köpenhamn, mitt emot Köpenhamns bästa strippklubb (de duggade tätt i vårt kvarter), varför Carl gick upp ottan för att ” köpa bröd”. OBS. Skämt.

Efter att ha drömt om KTK-träningen en hel natt, vaknade jag och kände mig ganska onöjd med att jag skulle behöva göra om allt igen.

I vanlig ordning kom vi för sent till starten efter en sightseeing på Köpenhamns alla vägar och väderstreck. Herregud, vad svårt det skulle vara att komma på rätt väg!

Med andan i halsen och noll koll på cykelbanan var det bara att skita i simmomentet och satsa på att hänga på en KTk:are för att få glidning av banan. Enligt Jens instruktion skulle jag försöka hänga på Karina Ottosen för hon kunde åtminstone banan. Sagt och gjort. Var bara det att jag tänkte att jag inte kunde ligga på hennes hjul med risk att vara oartig. Det är ju trots allt 10 meter som gäller på tävling. Så helt plötsligt efter ett rödtjut var Ottosen borta. Jaha det var bara att hoppas att ngn annan skulle komma förbi.

Ouppvärmd som jag var var det fruktansvärt tungt att behöva accelerera upp så jag missade ett par snabba ryggar. Tillslut så fann jag en bra rygg men plötsligt stannade denne man och kissade (ska man inte göra det i byxan?!) efter 4 mil! Fan!

Fortsatte själv och snart kom en annan man ikapp. Hakade på honom. Det visade det sig snart att han inte heller kunde banan. Vi körde fel. Han ledde in mig på snabbaste vägen hemåt. Sedan stack han. Där var jag. Själv. Stora Köpenhamn. Utan mobil. Utan karta. Utan punkagrejer ( klantarsel). Fan.

På nåt vis ( mkt pga att jag förstår flytande danska ;)) så lyckades komma tillbaka till start, till o med före Karina Ottosen. Jag hade alltså inte kört så långsamt som jag först trodde. Hursomhelst blev det bara ett varv och inte två som det var tänkt.

Löpte 10 km. Gick fint men var lite stelt. 43:30 på träning är ju ändå godkänt.

Challenge Cph banan var riktigt fin och funderar starkt på att köra den nästa år. För er som vill ha detaljer om banorna, se nedan.

Cyklingen: Första 3 milen går på platt väg längs med havet. Efter en backe med behaglig lutning svänger man av in i byarna där det är många svängar och 90-gradare genom byarna och kullrande landskap där det bara är att pressa på. Riktigt snabb bana med andra ord och lätt att hålla jämn fart. Visserligen cyklade jag inte hela men den bit jag cyklade var riktigt fin.

Löpningen: körde inte löpbanan men enligt uppgifter går den igenom stan på plant underlag och med sjukligt mkt publik längsta med banan! Kul!

Lycka till alla som ska köra och tack Jens och KTK för en finträningsdag ( trots misären)!