Känslan som lever när ögonblicket är förbi…

Jag var precis som min bloggkollega Ulrika, nere på Västkusten i helgen för att titta på Tenson Tjörn Triatlon. Jag var anmäld och klar men hade sedan länge beslutat att inte tävla. Beslutsprocessen var något ambivalent. Kroppen sa NÄÄÄÄÄ medan knoppen sa JOOOOOO.

Kom ned till Tjörn på fredag kväll. Åkte från ett regnigt Stockholm till ett fantastiskt vackert Tjörn med solnedgång och allt. Minglade runt på pastaparty och pratade med varenda människa jag såg. Carl, som skulle tävla, var inte lika förtjust i mitt minglande och tjålande (Dalmål för pratande). Vi kom ändå i säng tidigt och det kändes ändå gött att bara supporta.

På tävlingsdagen tog jag en kort liten löptur (typ första ansträngningen på 2 veckor och benen slog frivolt, var som en ko på grönbete). Skönt. Blev som vanligt stressigt (jag är en obotlig tidsoptimist), fick kasta i mig frukosten och kuta till start. Missade den fantastiska invigningen och nådde tillslut stranden 30 sek innan start. IT WAS ON! Mötte upp Micke Sahlberg och hejade ihop med honom hela dagen. Vi hade vår inbördes tävling: ”Sambokampen”. Mickes Amanda mot min Carl.

Carl fick tjejdäng på inledande simningen där Amanda dominerade som andra tjej upp efter snabba Emelie Gunnarsson. Herrarna höll stilen med Björn A i täten, Djurback tvåa och KJ trea. Tilläggas bör att Djurback och KJ faktiskt kört Kalmar 2 veckor innna. Bäst som vi stod där och Twittrade resultat kom en man fram till oss och frågade: ”ni som verkar ha koll på det här, hur går det för nummer 101”?.

Cyklingen blev en skräckupplevelse utan dess like. 97 km backig cykling med inslag av vind och bilar på banan. Stundtals var trafiken på banan så pass kaosartad att jag knappt vågade titta. Flera allvarliga incidenter skedde under cyklingen och jag måste uppmana tävlingsledningen att lägga om banan eller stänga av trafiken helt till nästa år.

Efter cyklingen ledde vi iallfall sambokampen.

Sedan tog jag och Micke lunchpaus från Twittrandet och hejandet och gick och köpte skräpmat. Ni må tro det var många som tittade frågande på mig när jag kom med en pizza i ena handen och en kebabrulle i den andra, på väg ut till langningszonen uppe på ”berget” ute på löpbanan.

Hejade så mkt jag bara orkade på alla athleter och nu började det bli riktigt spännande. KJ och Björn klev av. Djurback tog ledningen och jagade gjorde Snygg-George och Patrik Nilsson. Spännande värre var det även i damklassen. Cecila Jessen låg länge etta men blev omcyklad av Louise Rundqvist som sedan körde stabilt och riktigt starkt. På löpningen kom, som jag väntat mig, Jenny Nilsson i full kareta och sprang upp sig till ett silver. Patrik och Louise vann tillslut och Carl vann den prestigefulla sambokampen. Resultaten finns här.

 Det firade vi med några öl. Riktigt trevlig bankett.

Såhär i efterhand så är jag riktigt nöjd med att bara insupit stämningen från publiksidan. Och vilken stämning! WOW, Tjörn levererar! 

Bilder från Tenson Tjörn Triathlons hemsida:

---

I förra veckan var jag riktigt bitter och tyckte jag var väldigt brilliant i mina formuleringar när jag skrev inlägget ”Bitterfittan”. Nja, brilliant var ju att ta i. Skulle vilja nyansera det hela lite…

Jag har aldrig mötts så många fina ord från människor som jag känner och inte känner om mitt SM-silver och min vinst i Vansbro. Fick en blomma på jobbet och komplimangerna har rasat över mig (hur hanterar man det liksom?!). Blir så rörd varje gång!

Ironmanstatistik-Stefan poängterade häromdagen att tjejen som vann Canada Ironman, Kendra Lee, med 2 min tillgodo till första PRO-tjej, tävlade i åldersgrupp 30-34 år. Ingen vinstsumma där heller! Jag fattar ju att regler är regler och är man PRO så är försöker man faktiskt livnära sig på sporten och har inget arbete att gå till. Fair att de får penning. Synd bara att de var så dåliga i Kalmar.

Och jag skäms lite när jag poängterade att jag inte fick några prispengar på Vansbro. Jag fick ju för tusan jättemkt. En cykel, en Polarklocka (kom och köp!), en hjälm, 2 brillor, chips, ÄRA, en jättebra dag och framför allt en kanonbra tävlingsupplevelse. Ja, allt man kan begära. Kommer definitivt att komma tillbaka till Vansbro och tävla, om jag får! Det borde finnas fler tävlingar i Dalarna!

Och mina tävlingskläder från Fusion fick jag ju faktiskt! Världens mest synliga kläder!

Men i övrigt så skrev jag det hela i stundens hetta och kommer nog att fortsätta leverera ”De mest korkade blogginläggen” som David Näsvik så ärligt berättade för mig idag efter simningen. Tack David. Ber om ursäkt för min korkadhet. 

Körde första simpasset i bassäng imorse. Jag är helt speedad. Och lycklig. Carl undrar om jag går på tjack. Nä, det är bara ren träningseufori.

Nu ska jag börja planera för nästa säsong. Några tips på bra (långa) tävlingar att åka på?

 

---

Såhär ett par dagar efter en Ironman kommer det man brukar kalla ”Ironman Blues”, ett tillstånd där kroppen verkar befinna sig i ett vakuum och knoppen känns tom. Det är ju den här perioden man ska njuta och göra andra saker och allt jag vill är att träna, träna och åter träna till nästa tävling dyker upp.

Tar mig ändå i kragen så att kroppen får den välbehövda vilan. Hösten är lång och träna, det kommer jag hinna göra. Kan inte hjälpa att jag inte känner mig helt nöjd med mina presterade resultat. Jag vill bli bättre! Vet att jag har oerhört långt till europa- och världseliten och det är just det som gör mig taggad! En vacker dag vill jag ha möjligheten att stå där på startlinjen och känna att jag hör hemma i proffsklassen. En dröm, som jag hoppas kommer bli sann. Och det där med pengar och spons, det är sekundärt, det hoppas jag att ni alla förstår (iallafall de som könner mig). Men lite bitter måste man få vara när ”folk” (arbetskamrater och oinsatta) tror att man blir rik på en SM-medalj och när man gjort sina livs lopp men prispengen går till någon som inte gjort ett lika bra lopp. That´s life och jag har accepterat det. WTC-regler eller inte så tycker jag ändå att prestation går före vilken klasstillhörighet man har. Så var det med det. Mina åsikter.

Artikeln från tidningen Outside finns att läsa här. 

Bjuder på lite bilder från helgen. Fotograf Nadja Odenhage har tagit bilderna. Tack Nadja för lånet!

 

Ser man inte lite ”dum” ut när man ler under tävling? Måste jobba lite mer på mitt ”fighting face”. Men å andra sidan kan jag bara inte dölja att jag älskar att tävla!

I helgen avgörs ITU- Världscupen i triathlon i kombination med sprint VM. Jag ska dit och heja mig hes, det kommer bli grymt! Ett enormt lyft för sporten då det visas på SVT live och samkörs med Sveriges största motionstävling, Stockholm triathlon. Kommer bli så roligt att se! Förutom vår världsstjärna Lisa Nordén så kommer Åsa Annerstedt (Sveriges, på hemmaplan, starkaste damtriathlet i spint och olympisk) samt mina bloggkollegor Per Wangel och Joel Vikner att delta. Sist men inte minst har vi Mikael Sahlberg, min triathlonbästis som gjort ett enormt lyft denna säsong, att tävla tillsammans med grabbarna. Heja Triathlon, Heja Sverige!!!

Du kommer väl och gör arrangemanget oförglömligt?

 

---

Sitter hemma i lägenheten i Stockholm och kroppen känns som i ett vakuum. Vad göra härnäst? Tar ett glas vin och och en chokladbit och njuter av livet. Känner mig nöjd med den prestation jag gjorde i Kalmar i helgen.

Jag skulle bara vilja klargöra (dvs. klaga lite) på hur det egentligen fungerar i triathlon-Sverige. Det är varken glamoröst eller ger inkomst. Det kostar bara pengar och svett (även om det är jätteroligt att svettas).

Vad jag inte är nöjd med är att det på hemsidan till Kalmar Ironman utlovades pengasumma till de 8 första atleterna i damklassen. resp herrklassen. Jag kom 6:a totalt. Under prisutdelningen blev jag dock varse om att det bara var PRO-athleterna som fick prispeng. Jag blev riktigt förbannad faktiskt. Speciellt eftersom jag hade mkt bättre sluttid än hälften av de tjejer som fick peng. Stegade ut ur lokalen och sket fullständigt i att jag ställde mig upp och gick när herrarnas namn ropades upp (respektlöst, jag vet, men nu var jag riktigt arg). Asdumt att jag inte ställde upp i PRO. Mitt fel, jag vet.

Vaskade Hawaiisloten för att jag helt enkelt varken har råd eller semester att ta till. Sedan tror jag inte heller att jag kunna göra mitt allra bästa där. Jag vet att jag kan ännu bättre än vad jag gjorde i helgen, men jag behöver mer tid för att plocka fram det och hinna utvecklas. Jag är ju trots allt i början av min triathlon-karriär.  Nästa år är det jag som banne mig tar mig i kragen och ger mig iväg ut i världen och ställer upp som proffs.

Känns sunkigt att jag tagit ett guld på halvironmandistansen och ett silver på SM i långdistans men inte fått ett korvöre för det. Lite plast i form av pokaler har jag dock. Och en låda chips förstås.

Sponsorer sponsrar sällan individuella atleter med pengar, speciellt inte i en doldissport som triathlon. Trots att det blir mer och mer populärt avspeglas inte detta i medial uppmärksamhet. Synd, tycker jag.

Ironman Kalmar var en stor tävling. Med både svenska och utländska deltagare och en publik på över 30 000 (om jag ska tro på rykten). För detta fick vi 18 sekunder i SVT:s sportprogram. Ursäkta, jag menar HERRARNA fick 18 sekunder medial uppmärksamhet i SVT. Hoppas att vi kan ändra på detta i framtiden och göra triathlon till en sport som både är ansedd och medialt populär.

Nä, hörnini. Man blir inte rik på triathlon. Vaken materiellt eller med guldpengar. Jag betalar varenda startavgift, varenda träningskort och varenda träningsplagg och pryl för eget förärvda pengar. Utom tävlingsdräkten från Fusion! Precis som alla andra. Så är det för de flesta andra också, skulle jag påstå.

Nä, jag fick inte heller en krona för att ställa upp på tidningsomslag och dyl, jag tycker bara det är kul. Det är därför jag håller på. Men lite bitter det är jag allt… och framförallt PANK!

I nästa inlägg har jag skärpt mig igen och kommer då att visa lite pigga, glada och fräscha bilder på mig själv från tävlingen. Tills dess: Far åt helvete!

 

---

Det är dagen efter race day. Magen är paj, benen är helt stela och huden över hela kroppen är öm. Men jag är sjukt glad!

Jag har genomfört min andra långdistanstriathlon över distansen 3,86 km simning, 180 km cykling och 42,2 km löpning och jag gjorde det bra, med mina förutsättningar.

Förra gången jag körde i Kalmar, 2010, gick det inte så jättebra. Jag genomförde, vilket egentligen var målet men mer än så var det inte. Tiden DÅ blev 10:59:59 med en spurt sista 2 kilometrarna för att komma under 11.

I år var jag förberedd. Förberedd av bästa slag. Tror jag inte skulle kunna varit mer förberedd. Nervös, det var jag inte ett dugg. Jag litade helt på att min coach Jens Lunekilde lärt mig det jag behövde veta.

Min akilleshäl, cyklingen var egentligen det största orosmomentet. Och magen givetvis, som alltid tycks vilja strula.

För att ta det från början.

Simningen: tung med många som simmade om mig och många fötter som tappades. Mitt sår på ankeln, rejält infekterat sådant fick sig några saftiga smällar som väckte ursinnet i mig. Kanske därför jag kom upp på 57:45, min bästa simning med ett snitt på cirkus 1:28.

Växlingen blev lite snurrig men ok.

Ut på cyklingen och märkte att min ramväska skavde som fan på knät varje gång jag trampade runt. Jag hade även förlorat chipet, vilket också ställde till det lite och därav fick jag inga splittar. Tog det jättelugnt i början och försökte komma ner i puls. Det gick i inte. Men den blev stabil åtminstone. Kollade aldrig på hastigheten utan fokuserade på puls och kadens och att köra jämnt, fokuserat och energisnålt. Och mitt eget rejs. Inte låta mig stressas av de horder av klugor som susade förbi (ursäkta men är inte draftign förbjuden på Ironmantävlingar?). Det funkade och jag fick en behaglig cykling! Efter 5 mil med sprängfylld blåsa, lyckades jag även kissa på cykeln. Hurra, första gången! Sista milen var extremt tung. Soppatorsk och ont i huvudet. Körde på ren enivshet. 5:16 blev tiden tillslut.

Andra växlingen blev snurrigare än snurr. Fattade inte riktigt vad jag höll på med.

Ut på löpningen. Benen fungerade. Det gick lätt. Iaf 2 km, sedan vart det toastopp. Satsade på 5:00 min/ km men råkade springa lite snabbare vilket resulterade i bånk på sista varvet och kraschad mage. Fan. 3:33 blev tiden.

Krigade i mål på 9:51 och var superglad. Glädjetårar!

Det blev ett SM silver, 1:a plats i min Åldersklass (25-29 år) och en 6:e plats totalt.

Tusen tack för all support efter banan. Helt underbart! Jag njöt verkligen av uppmärksamheten. Tack för att ni tror på mig!

Den gröna grodan Kermit går i mål, helsnurrig i huvudet och hade inte ens rättat till kläderna, trots Marres beordning från publiken.

---