För ca 2 veckor sedan tog jag mig en lunch med gamla Ludvikatjejen och f.d konstsimmaren Fjantman aka Batgirl 1. Fjantman fick sitt namn av min tidigare parkompis eftersom hon var så fjantig.

Vi simmade par i Ludvika Simmsällskap och gjorde det dessutom jävligt bra. Temat för paret var Batman, därav det andra smeknamnet. Som musik hade vi Bat-theme och i tekniskt program Spiderman. På oss hade vi Batmanbaddräkter i latex och sminkning from hell. Vi var obesegbara. Nästan. Vår sista tävling ihop innan Fjantman slutade var senior SM och då tabbade vi oss rejält. Vi hade nämligen spelat in Spidermanmusiken för kort och fick därmed poängavdrag i det tekniska programmet. Resultatet blev därför ett brons och det var förbannat surt.

På den tiden var träningen det bästa man visste och det var mest fokus på att prata, fnissa och planera bastubadet efter träningen (alltså typ som nu fast med skillnaden att jag bastar ensam (får inte komma in på herrarnas)). När jag och Fjantman träffades för lunch var det som det brukar, vi pratade och skrattade oavbrutet om alla fina minnen, tävlingar, träningar och läger. Det var tider det!

Vi kom osökt in på hur bra vi egentligen simmade på den tiden. Nog för att vi låg i poolen 3 timmar om dagen men vår fokusering låg ju inte på själva snabbsimmandet utan på konstsimmandet. Fjantman var en riktigt fena på att simma, trots att vi egentligen aldrig riktigt fått en teknikgenomgång. Hon lyckades dessutom knipa klubbrekordet på 50 m fjäril, bara sådär!

Själv diskade jag ur mig på de klubbmästerskap i simning vi var tvingade att delta på. Antingen var det en tjuvstart eller så var det fel på vändningen. Himla petigt det där. Gick ju sådär. Men som sagt, tränar man inte på det kan man inte heller förvänta sig underverk när man tävlar på distansen. Vi hade däremot uttagningar med simtester för att komma med i landslaget. 400 fritt till juniorlandslaget och där körde vi på 5:27 enligt Fjantmans notering. Sist jag körde testsimning låg jag på 5:30. Körde ett klubbmästerskap 2009 som halvkass triathlet på 1:09. Bakfull och med få timmar nattsömn.

Var det bättre förr? Eller har jag utvecklats som simmare? Det verkar tyvärr inte så men det säger kanske mer om att jag inte var så dålig som simmande konstsimmare ändå.

För övrigt har simpass på simpass fått strykas eftersom skrapsåren har hindrat mig från bad men simformen finns där i bakhuvudet iallafall. Simmade dock en sväng i Köpenhamn i morse innan avfärd och övade på accelerationer mot boj. Gick ok.

Måste säga att det inte finns bättre tidpunkt att ha hård träningsvecka inklusive semester än när det är OS. Att utföra sport tills man är stuptrött och sedan lägga sig i soffan, äta snask och titta på sport är sjukt bra kombo. Helt sjukt tex att kinesiskan lyckades simma snabbare än Lochte på sista 50:ian i 400 im! Visserligen hade Lochte en jävla syra och kinesiskan disponerat rätt med en fet negativ split men ändå. Ännu underbarare är när Chronak kommenterar det hela med ” jag har iallfall inte hört hennes namn förr, men det är klart, alla kineser heter ju likadant”. Haha, och vad fasan tror Chronak att kineserna tycker om våra namn? Andersson, Petterson, Lundström och jag!?

Skithäftigt även att kolla på tyngdlyftningen, stöt, för damer. Kazakstaniern lyfte nästan 3 ggr sin kroppsvikt med de 131 kilon hon lyckades hiva upp i sitt världsrekord. Vilket monster!

Nä, det var inte bättre förr. Hela tiden sätts nya världsrekord på alla distanser och klasser och det är fantastiskt hur vi kan arbeta med våra kroppar. Ingen trodde väl att simrekorden kunde slås efter att superdräkterna förbjöds. Nu står vi där igen. Med massor av rekord. Förhoppningsvis utan fusk.

Men allvarligt. Faktiskt så var invigningsklädseln på Sverige bättre förr. Den var inte bra i år. Stilpolisen säger ifrån. Och vad gjorde Rolf-Göran som fanbärare? Ska han vara vårt ansikte utåt

 PS. JA. konstsim är en OS-gren.

Tränar på här nere i Danmark. Måste säga att förutsättningarna är optimala.

Det är strålande sol, ordentligt varmt ( Mallis släng dig i väggen), jättefina otrafikerade cykelvägen med fin asfalt och platt(!) så långt ögat når, fin ute 50- ia med riktigt bra sparring av duktiga simmare, fina löpvägar och löpbana osv osv.

Till saken hör ju att det finns väldigt många duktiga triathleter att inspireras av här nere.

Hade en beef med Åsa och Filip i vilket land som som har bäst triatleter. Jag höll på Sverige och gav mig inte.

När vi beefat klart tog jag mig en funderare och måste nu faktiskt erkänna att dansken nog vinner. Fler håller visserligen på med triathlon i Danmark så de har ju ett bättre urval (vilket är skumt eftersom det bor fler i Sverige).

Och vilka ar vi om man bortser från Lisa Nordén? Då snackar vi alltså aktiva, ej skadade atleter.

Danmark har ju faktiskt två damer till OS. Line Jensen (hemmaklubb Odense Triathlon Klub) och Helle Fredriksen, visserligen får de storstryk av Lisa men ändå. Andra duktiga athleter sprint och olympisk: Andreas Schilling, Jens Toft, Rasmus Petraus, Line Thams…

På långdistans; Michelle Westerby, en söt och stark tjej som kvalat till HAwaii (hemmaklubb OTK hon med och med fetaste tempohojen från Trek i neonrosa, snacka om att jag skulle kunna döda för att få en sån!). Rasmus Henning, även han till Hawaii. Och då menar jag givetvis i PRO- klassen. Camilla Pedersen, Europamästare i långdistans. vinner det mesta hon tar sig för. Ja, ni fattar. Finns otaliga namn.

Och vad har vi? På olympisk/sprint: Lisa såklart. Åsa annerstedt, Per Wangel, Joel Vikner, Långdistansarna Åsa Lundström (som ingen i Sverige verkar fatta hur bra hon är), Eva Nyström, Djurback, Camilla Lindholm (mest duathlon) … Näsvik, Pontus Lindberg, Erik Strand etc.

Men faktum är ju att resultaten från tävlingarna pekar mot att vi förlorar beefen mot dansken. Fan.

Hur ligger det till egentligen. Har ni bättre koll än mig? Kommentera gärna och upplys mig i såfall!

Humöret hänger i övrigt på halv stång. Det svider och ömmar i kroppen. Sprang två gånger i går. Ankeln och knät uppsvällda som bollar. Det gjorde ont, men inte tillräckligt ont för att ge sig. Simning. Det sved. Upptäckte dessutom att nacke och axel fått sig en rejäl kyss i fallet. Gav upp. Cyklade 2*60 min IM-pace idag. Det var varmt, vidrigt och sved i armbågen när jag låg i tempoställning. Fy fan. Kan inte säga att det gick bra. Inte stolt över passet, antagligen pga att jag fick i mig för lite energi. Till och med sova är ett helvete när sårskorporna häftar fast i lakanet och kan inte ligga på något sätt utan att trycka på något blåmärke. Ja, inte konstigt att man blir less då. Emma Lipsill is back.

Annars är formen god. Börjar inse vilken sjuk skillnade det är på heltids triathletande och att försöka jobba heltid mellan passen. Känner mig sjukt mkt mer utvilad mellan passen nu på semestern!

Emma Lipsill ligger bra med i klungan… Vart är Dansken och Svensken?

Hej läsare!

Nu kan jag titulera mig cyklist. Stenhård sådan.

Befinner mig just nu i Odense, Danmark på träningsläger/hygge/semester/hälsa på Åsa och Filip. Riktigt härligt att sommaren äntligen kommit!

Misären på cykelpassen har varit ett faktum 3 av 3 semstercykelpass.

I söndags på långturen i Skåne gick både Carls knä och däck sönder vilket resulterade i att jag fick stresscykla 9 mil tillbaka till Ringsjö Wärdshus, för att sedan vända tillbaka i bil och hämta stackars Carl som var helt strandsatt i en liten håla dit inte ens taxibilarna  ville komma och hämta. För mig gick det dock superbra och jag fick ett riktigt bra pass på 177 km!

I går på restutitionscyklingen vände sig Filips kedja ett varv så för honom var det bara att ta bussen hem. Väl tillbaka i Odense kom Carl och superVolvon till undsättning och Filip kunde drafta på bilen genom att hålla i den. Tills polisen kom. Carl spelade dum svensk och förstod inte ett ord av den långa harangen polismannen hasplade ur sig. Vi undkom bot med blotta förskräckelsen. För mig gick det dock jättebra och jag fick ett riktigt bra och fint restitutionspass på 6 mil.

Idag var det dags för 13+2 min intervaller. Jävlar vad kul det var. Och bra gick det! Filip körde hela tiden bakom och coachade medan Åsa cyklade om som ett jädra jehu. Allt gick bra till sista intervallen. Långt där framme svängde en bil ut. Filip ropade: höger! och jag skulle bara bromsa lite lätt och köra in på cykelbanan när framhjulet bara låste sig. KABOM! 36 knyck, rakt ned i asfalten. Filip efter rakt över mig. Tappade ut min insexnyckel, Vitargobars och mitt lipgloss. Kom på fötter och utbrast: Min cykel, mina hjul!!!!! Började samla ihop lipgloss och cykel medan Filip exalterat skuttade runt och ropade COOOL! PRECIS SOM PÅ TOUR DE FRANCE!!!! Aj, sa jag. Mirakulöst nog skadades bara styrlindan, pedalen och jag. Inga stora skador alltså. Jag har bara svid på några ställen. Eftersom jag hållt på med hästar vet jag att om man ramlar av måste man upp direkt igen för att inte bli rädd, så vi åkte hem. För mig gick det jättebra och jag fick ett riktigt bra intervallpass på 83 km med lite skrapsår och svullen arm som minne.

ÄNTLIGEN EN RIKTIG CYKLIST!

Dr. Hake kom snabbt till undsättning och bandagerade de ondaste ställena och gav mig kall cola. Då kändes det mkt bättre…

I lördags, efter mina 200-ingar, lyckades min Garmin 310 XT tacka för sig IGEN!

Den hade precis kommit tillbaka från service (där jagfick en sprillans ny klocka) men nu vägrade den alltså starta igen. Helt död.

Eftersom semestern började närma sig med stormsteg och jag och Carl har en fyra veckor lång Sverige/ Danmark-turné så var jag snabb med att skicka in klockan på måndag förmiddag för att eventuellt kunna kvittera ut en ny via posten på fredagen.

Veckans träning har därför fått gå på känsla och tid. Svårt, men det har funkat ganska fint. Har dock känts lite stenålders att behöva gå in på Eniro och försöka mäta upp lagom rundor för passen.

Tisdagen 2- km intervaller utfördes på 400-metersbana med Micke*2, snygg-George, Ironman-Alex och några fler. Det gick bra att springa på känsla, för bra. Sprang nämligen lite väl snabbt än vad som var tänkt vilket resulterde i ett simpass utfört i sirap nästkommande dag.

Åkte hem på en blixtvisit till Norhyttan för två dagars underbar träning i Finnmarken. På torsdagen ett 24,5 km långt naturskönt långpass löpning helt utan träningshjälpmedel. När jag sprang där i ödemarken kände jag verkligen hur finnmarkens skogar gav mig urkraft och träningseuforin var ett faktum. På vägen hem körde mor och far förbi mig och peppade. Pappa hade utbrustit:

-Nämen! vad är det där för en liten flicka som springer omkring, när han fick syn på mig från bilen. Mamma:

– Men Håkan, det är din dotter!

Dagen efter: cykling 11 mil med intervaller i IM-pace. Svårt att hitta rätt, mesade nog lite för mkt med gick ok och extremt nyttigt att insegling sig blind på cykeldata från Garminklockan hela tiden. P4 radio Dalarna i lurarna. Världsklass. I vilket annat program uppmanar de lyssnarna att ringa in och tipsa om sitt bästa knäckebrödspålägg?

En bra träningsvecka so far. Alla borde testa det ibland. Bara skippa alla träningshjälpmedel och köra liten mer på känsla. Till och med Macca gör det så jag tror det är väldigt nyttigt. Inte minst för att öka frihetskänslan och träningsglädjen under träningen.

Det skumma med veckan är att jag undermedvetet tycks känna mig handikappad utan min Garmin. Har natt efter natt sovit oroligt och allmänt dåligt. Har vaknat flertalet tillfällen av att jag varit superkissnödig försökt gå upp men känt mig extremt vilsen då jag fått för mig att jag varken kan se, höra eller vet vart jag befinner mig. Har undrat vart min Garminklockan är eftersom det är just den som hjälper mig att se, höra och framför allt lokalisera mig. Mind fuck, minst sagt.

Nu är iallfall klockan åter (snabbt jobbat Garmin, TACK) och jag är på väg ned till Skåneland. Semester, here I come!!!

Blir inget SM i Olympisk distans för mig iår. Anledningen är enkla:

1. Jag är fortfarande lite sliten i kroppen efter Vansbro. Det suger ganska rejält i låren redan efter 10 km löpning.

2. Det kommer inte lira riktigt med träningen kommande veckor. En tävling på söndag skulle innebära nedtrappning när jag egentligen behöver upptrappning sedan ett par lugna dagar efter dessutom. Det hinns inte med helt enkelt! Nu skall här hårdköras i 3 v!

3. Det är en lång omväg att åka till Arvika när man i själva verket är på väg ned till Danmark

4. Vad har jag att säga till om i det startfält som är aktuellt? Nada?!

Förhoppningen är att åtminstone komma ned till Sprint SM i Jönköping i augusti. Min syster yster Virre bor dessutom i stan så boende är redan klart. Men i övrigt är siktet inställt på Kalmar.

Nä, tyvärr får det bli så här för mig, inget SM för mig alltså!!!

Cyklingen på SM OL förra året i Hallsta, här med Jenny Nilsson som vann Jubileumsmaran i helgen. Bra jobbat!!!

Fick frågan igår av min tränare Jens Lunekilde om jag alltid gillar att tävla och träna triathlon.

Nej, är svaret. Ibland är det visst inte kul och på senare tid har det varit X antal pass som utförts i regn, rusk och annat djävulskap. Då är det inte alltid så kul. Inte heller om man har mkt annat att tänka på. Personlig skit.

Träningen är en ventil för ilska, sorg, glädje och tja, allt man kan känna. Men ibland kan även träningsventilen täppa igen. Som tur är är det bara att rensa lite så funkar ventilen snart igen och där är jag nu. Känner mig glad och lycklig varenda pass jag tar mig igenom just nu, även om kroppen är lite sliten efter helgens tävling.

Framför mig har jag 3 veckor stenhård träning med start måndag och jisses vad jag är taggad. Det ska bli så himla kul att känna den där slitna känslan i kroppen, att hela tiden ligga på gränsen och lära kroppen vart gränsen går för vad man orkar. Kalmar närmar sig med stormsteg och race day finns i mina tankar i varenda pass jag genomför. Målen är nära och jäklar vad jag ska träna. Jag ska vara förberedd till det yttersta när jag ställer mig på startlinjen i kalla Kalmarsundsvattnet. Sist jag stod där 2010 var jag INTE förberedd, nu ska jag göra om och göra rätt. Jag vet att det kommer att gå bra för jag vet att jag kommer att ha roligt. Det är det viktiga. Det är grunden. Glädjen i sporten.

Kuriosa: Idag när jag sprang tekniklöpning, lyckades min häl överraska rumpan varenda  kick jag gjorde under mina ballesparkar (”balle” är skånska/danska för rumpa). Framgång!

Total träningsglädje förra sommaren vid ett simpass i solnedgången i Orsasjön med bästa vännerna och min älskade karl.

Inte nog med att jag kammade hem vinsten i Vansbro triathlon i lördags, i tisdags kom även tidningen Outside ut med mig på framsidan och en intervju inne i tidningen. Det är kul med uppmärksamhet:)! Allt slit har äntligen blivit mödan värd!

Omslag till juli/augusti numret

Intervjun inne i tidningen.

Här kommer lite bilder från helgens tävling…

Simsstarten…FIIIIGHHT!

T1 som fjärde dam

Hejarklacken under cyklingen. Fick så mycket energi varje gång jag gick in för varvning!

Cykling…Vroooom!

Superbästa Calle

Tackar nej till vätska och springer med ett leende på läpparna

Supporter, bäst i Danmark och BFF-ÅSa Lundström

GLAD!!!!! (och skitnödig)

Mamma ger mig sportdryck med 6 km kvar…Aj vad ont i magen jag hade här…

En liten miss i dimensioneringen av banderoll. Eller läs: nybörjare i banderoll-hållning

Pappa och Callle grattar!

Älskade mamma med tårar i ögonen

-Är det SANT?!

Segerintervju med Per Dicander. Bra speakerjobb!

Vi fick jävligt mycket chips. Fredagsmys hos Ted Ås!

På pallen med alla priser. Lycklig, glad och superillamående på samma gång!

Så, äntligen var min B-tävling genomförd. Detta delmål som man haft i skallen sååå många gånger under slitsamma långa träningspass när allt har känts hopplöst. Jag har visualiserat den där målgången så många gånger och ändå när jag väl stod där kändes det helt vansinnigt overkligt. Här följer min race report från dagen.

Sim: OK

Cykling: jobbig men ok

Löpning: magkrasch men bra känsla i benen.

Steg upp kl 7:30 efter lite halvtaskig sömn i ”Stolpboa” hos mina föräldrar i Norhyttan. Åt gröt. Blandade min Vitargo och packade in allt vi skulle ha med i lilla polon och åkte upp till Vansbro. Fortfarande inte nervös. Kom fram till tävlingsplatsen och DÅ började det fladdra runt i magen. Äntligen nervös. Älskar den där känslan på något konstigt vis. Den får mig att tagga till!

Fixade alla grejer och titta! där var mamma, pappa, Åsa, Filip, Åsas pappa och farbror, kusin-vitamin och kusins kompis!!!! Vilken hejarklack! Det var första gången mina föräldrar skulle vara med på en triathlontävling och jag hade bett dem langa till mig på löpningen så att de skulle hålla sig sysselsatta.

Värmnde inte upp nämnvärt mkt, lite mjukning och accelerationser och sedan…PANG! Där var vi iväg. Hade inte en tanke på att det skulle vara motströms (och märkte det inte heller direkt) men märkte dock att de flesta lade sig nära land så det gjorde jag med. Fick dock in vatten i glasögonen HELA tiden så jag fick lov att stanna flera gånger och tömma dem. Tror inte jag förlorade så mkt tid på det men jag tappade rytmen pga detta. I övrigt gick simningen bra. Kom upp som 4:e dam efter att en annan tjej spurtat om mig de sista 200 metrarna (surt). Växlade hyfsat utan att strula för mkt med dräkten.

Ut på cyklingnen kändes det till en början bedrövligt. Ont i axlar och armar, svinhög puls och svårt att hitta rytmn. När jag kom in på varvning 1 stod hela hejarklacken och hejade på mig och jag fick supermkt energi. Goa, söta mamma och pappa!!! Fick in bra flow tillslut och gick bara på puls och kadens för att hitta ”min nivå”. Cyklingen är ju inte min starkaste gren så jag måste ha lite tålamod där och hitta min fart, puls och kadens. Sista varvet gick supertungt. Det blåste ganska mkt och det var en hel del slakmota att tugga sig igenom. Hade en riktigt ”mind fuck” när jag blev omcyklad, mådde illa, kräktes lite och tyckte jag var hur värdelös som helst. Tänkte att jag nog fick lov att nöja mig med en 3:e eller 4:e plats och inte hänga upp mig så mkt på den här tävlingen. Krigade ändå på och när jag vänt ute vid vändpunkten med 15 km kvar, såg jag plötsligt Emelie Gunnarsson framför mig! Gött! Jag tog in!

Gjorde en hyfsad växling igen och började löpa som fjärde dam. Löpningen var fantastiskt. Gick HUR LÄTT SOM HELST!!! Det bara flöt, precis som min löptränare Fredrik Zillén instruerat! Första varvet gick asbra, var uppe som tvåa efter Annie Thorén och tog hela tiden in. På andra varvet började helvetet. Magen ballade totalt ur och jag fick besöka skogen 2 ggr. Illa. Tappade inte så mkt på toalettbesöken och jag kunde tack vare det börja klättra igen. Carl hade vid det laget sprungit förbi mig men jag tog in på honom! Skulle precis in för varvning när jag får syn på Annie igen. Gåendes! Hon hade brutit! Blev lite besviken för jag hade gärna sprungit förbi henne. Nu låg jag etta och hela sista varvet bara njöt jag (med magen argt protesterade och kluckande). Hejarklacken var helt underbara och gav mig så mkt energi! Även medtävlande ute på banan gav glada tillrop och jag blev alldeles rörd!

Nu när jag fattade att jag skulle gå i mål som etta kunde jag ändå inte fatta det. Lilla jag?! Fick en fin krans av Clas Björling och sprang lycklig in i mål, 15 sekunder från banrekordet och ca 20 sekunder bakom Carl. Vilken underbar dag!!!!

Timmarna efter är som i en dimma. Hade magkramper och rännskita och mådde allmänt piss. Uppe på prispallen var jag som en zombie och jag kände mig likblek. Sade till pappa att jag mådde dålig. NEJ det gör du ju inte, du ler ju! Klart som fasen. Jag var ju trots allt hur lycklig som helst! Allt slit. Alla timmar. ÄNTLIGEN, var det min tur!

Tusen tack till alla som stöttade mig under dagen och som gratulerat mig efter. Jag blir så jävla glad!!! Puss

Målgång på världens lyckligaste tjej! Fler bilder utlovas inom kort!

Det är race day igen i morgon. Vansbro Triathlon skall betas igenom och ska man tro på hur det sias så blir det en blöt upplevelse. Regnskurar utlovas. Perfekt, det har jag tränat på!

Dagen till ära har jag och farsgubben grävt provgropar och sedan drog jag in till stan och satte mig på Piren för att få lite rättförs buffé i magen. Där träffade jag på tre Human Ambition simmare (Mats R, Annika och Anders) som skulle vidare till Vansbro och BÅDE köra triathlon OCH simma. Strongt!

 Laddar inför tävlingen. Optimal laddning för mig är:

*äta bra mat

*dricka mycket vatten (och gärna lite sportdryck för salter och energitillskott)

*sova mycket och läng

*läsa startPM och banbeskrivning både en och tre gånger

*testa rejsutstyrsel (kläder, tävlingshjul, dräkt, glasögon etc etc)

*chilla

*bajsa många, många gånger

Jag har hittils inte fått in många rätt i min egen lista:

*åt mackor, chips och rabarberpaj som enda föda igår. Jättegott, men inte så bra för kroppen

*drack dåligt

*sov oroligt och få timmar eftersom jag har rest/jobbat i fält

*har fortfarande inte hundra koll på banorna, trots att jag tittat på banbeskrivningen otaliga gånger

*har inte chillat ett skvatt då gårdagen bjöd på stortjut i kyrkan under min väns begravning och rekreationstur barbacka på hästryggen i de blånande bergen med fina flickor på hästar med breda ryggar (aj). Dessutom är jag ju egentligen allergisk så det var kanske inte så smart…

Idag har jag jobbat och sitter nu och försöker varva ner, bloggar och jobbar fast jag lovat mig själv ledigt. Snart så ska jag börjar jag ladda och bete mig som ett proffs, snart.

Nu spelar dom Kentas ”Just idag är jag stark” på Dalaradion och jag börjar faktiskt känna mig redo….

Ses på lördag och loooova heja på mig om ni ser mig efter banan! Det är mitt bränsle under tävlingar!

Åh vad jag längtar till semestern!

Har två o en halv vecka kvar men de flesta av mina kollegor har börjat droppa av nu och gått på välbehövlig sommarledighet. Min semester inleds med Arvika enervit triathlon, SM på olympisk distans. Ska bli vansinnigt kul! Sedan drar turnen igång med tävlingar och träningar i Sveriges (och Danmarks) alla hörn. Men det är lååånga dagar kvar till dess.

I helgen är det Vansbro triathlon som hägrar, ett av delmålen inför Kalmar IM. Är inte ett dugg nervös. Tror det kommer gå fint, eller rättare sagt, har för mycket annat att tänka på än att vara nervös.

Börjar bli riktigt less på att bo i Stockholm. Trafiken, trängseln, alla människor överallt, staden gör mig tokig! Behöver flytta till en oas. Där det är grönt och blått (sjö/himmel) vart man än tittar och där själen kan få ro. Nä, jag är ingen stadsmänniska och kommer nog aldrig att bli. Nu har jag testat Lund, Malmö, Uppsala och Stockholm. Det passar inte mig. Jag är en bondlurk, bara o inse.

Ska strax ut på en 60 km tur på cykeln hade jag tänkt. 6 mil cykling med 20-30 min race pace med linjehojen*. Det är fanimej svårt att få till i Stockholm. Hinner ju knappt utanför stan på den svängen.

Ok, trainer då. Nä, det går inte heller eftersom grannarna har småbarn som ska sova och har redan fått klagomål från dem en gång. Kan förstå dem, vår trainer är i antikaste laget. Har köpt den av Filip Hakestam som hade den under hans glory days som junior, alltså ungefär 100 år gammal. Den gör så hela huset vibrerar. När calle sitter på trainern på hallen kan jag höra honom redan när jag kliver in i hissen i trapphuset. Det skallrar i tamejfan hela Sjöstan. Inte ok. Nä, ut i sommarvärmen och cykla med mig och börja fundera på/drömma om vart flyttlasset skall bära. Jämtland eller Dalarna?

*Min tempocykel är på service inför tävlingen (till skillnad från Pontus gör jag ingenting själv, det slutar bara med kaos de få gånger jag provat..). Växlarna måste fungera perfekt på lördag, tre fungerande växlar duger ej!

Rusningstrafik på glesbygden (foto Åsas blogg, från i midsomras)

Nja, det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Uppladdningen var usel. Hade molande huvudvärk från dagen innan till timmarna upp till racestart. Typiskt. Jag kan inte annat än skylla på stressigt på jobbet, för lite sömn och personliga omständigheter. Tillslut får huvudet nog och säger stopp.

Simningen var katastrofal, fick en massa stryk och glasögonen var fulla med vattnet. Kändes over all bra ändå. Det är ju ingen skräll att man får en spark på käften under en triathlonsimning. Kom upp med Jenni Nilsson och beslöt mig för att ta av dräkten direkt efter uppstigning, det var inte så smidigt som jag tänkt och tiden blev därav ett par sekunder långsammare. Vad håller jag på med när jag växlar?! Äter kaffe o bulle? Inte går det snabbt inte, även om jag skyndar mig allt jag kan! Cyklingen blev en trixig historia och jag fick aldrig in något bra tryck. Jag är för dålig på tekniska banor och det understryker ju att jag borde syssla med långdistans, precis som planen är i år. Löpningen kändes dock helt ok, tredje tid bland damerna.

Totalt blev jag fyra och vad fasen, när jag räknade efter var jag ju faktiskt den första att gå in i mål med ett heltidsarbete som inte inkluderar träning under arbetstid. So what the häck! Ändå brast jag i gråt när jag gått i mål, inte för att jag var jättebesviken men mer för att proppen bara gick ur mig. Har haft det tufft på senare och när man minst anar det bubblar skiten upp.

Hoppas jag kommer igen snart och lyckas styra upp det mentala innan Vansbro.

Det var iallfall en himla rolig dag, trots allt. Calle och Filip var med och hejade och som mekaniker /coach och dessutom hade jag hela Åsas familj som stöttade och peppade även mig längs banan. GULD VÄRT! Ni är för goa!

I nya Fusion NRG dräkten kände man sig ju snygg åtminstone;)!

3 fina flickor på prispallen som gjorde ett bra jobb! 1:a Åsa, 2:a Jenni och 3:a Elisabet. Ni är bäst tjejer!!!

Resultaten hittar ni här.

Totalt var vi 20 damer. KUL!

På söndagen tog vi oss en restutitionstur som skulle bära bort till Säter för att kolla in långdistans tävlingen (Nice-distans). Ösregn delux kom över oss och väl framme frös vi så mkt att vi fick be om hämtning. MISÄR! Såg Robertsson gå i mål som vinnare från dagiset där vi försökte få upp värmen. Hann även skrika ”HEJA” på Linda och Louise som susade förbi på håll.Tror inte nån hörde. Marie och Knut kom som två änglar i varsin bil och hämtade upp oss. Nu är jag lite trött på att cykla i regn. Inte ett långpass har skett i strålande sol sedan jag kom hem från Mallis. Blir det regn i Kalmar, då är jag beredd! Många mil har det blivit i ur och skur…

Tre starka grabbar på pallen. Bra jobbat i spöregnet!!!