Fanny Borgström – vägen tillbaka (del två)
Vi fortsätter att följa The North Face-stjärnan Fanny Borgström på hennes väg tillbaka från en hälbensoperation till att förhoppningsvis kunna tävla igen. Målet: The North Face Transgrancanaria i februari 2025.
[ANNONSSAMARBETE MED THE NORTH FACE]
“Fyra veckor sedan jag tog stygnen. Har liksom inte haft något bakslag sen operationen. Kanske har jag lärt mig av mina misstag? Men ändå kryper sig andra hjärnspöken på. Gör jag för lite? Kommer allt att skita sig när jag trappar upp?”
Det här är ett utdrag ur min rehab-dagbok som jag skrev i varje kväll de första sex månaderna efter min andra operation av Haglundshäl.
Efter båda mina operationer har en ständig dragkamp mellan förtvivlan och hopp följt. Ifrågasättanden och hopplöshet. Förväntningar och ambitioner. Det är en daglig dialog där jag ena sekunden tror stenhårt på det jag gör, till att nästa sekund fundera på om det här någonsin kommer att bli bra.
Mitt senaste inlägg avslutades med saltstänkta kinder och högt uppsatta målsättningar: Trans Gran Canaria 2025. Men när både ambitionerna och förväntningarna är höga så blir kanske också den här sex månader långa perioden efter min andra operation extra utmanande.
Perspektiv på tid
Till skillnad från efter min första operation så var de första sex veckorna väldigt passiva. Jag trampade lätt på cykeln, började med tio minuter och jobbade mig upp till en timme.
Jag intalade mig själv att kroppen har en viss kvot för att kunna läka, och att den därför skulle ligga på att läka operationsskadorna – inte på att behöva återuppbygga sig från annan träningsbelastning.
Så här i efterhand låter förstås sex veckor som en kort tid. Men när man är mitt uppe i det så känns det som en evighet. Speciellt när allt man vill är att komma framåt.
Men tålamod, det tråkiga och allmänt uttjatade ordet när det gäller rehab, var och är vägen till framgång.
Kroppen behöver tid. Den är fantastisk om vi ger den tid. Tänk att allt vi egentligen behöver för att läka finns inom oss, bara vi ser till att ge oss själva tid och rätt förutsättningar.
”Du kan inte sätta dig över fysiologin” är ett mantra som min sjukgymnast planterat hos mig. Det flödade ständigt i mitt huvud när jag ville göra mer än vad min rehab-plan sa.
Inre demoner
Efter tre månader av rehab- och cykelträning började tilliten till foten sakta komma. Det var så tydligt den där första gången som jag kände dragningskraften i att ta ett löpsteg. Inte springa. Men tre korta små steg. Jag skrattade för mig själv samtidigt som jag kände hur ett rus gick genom kroppen. Kroppen hade fått tid – och nu belönade den mig med tydliga tecken på att nästa steg var rimligt att ta.
Men lika snabbt som ruset sköljde genom min kropp kunde tvivlet komma tillbaka när stelheten infann sig efter utmanande rehabpass eller ovanlig belastning. Tänk om det aldrig blir bra? Hur ska jag lära mig var gränsen går? Eller är jag bara för känslig, för lyhörd på kroppens signaler? Denna inre demon som kommer med en skada, som sliter en i alla riktningar.
Rehab och träning handlar krasst om att belasta och bryta ner, för att sedan bygga upp och bli starkare när vi vilar. För att denna ekvation ska gå ihop så behöver vi de tidigare omtalade faktorerna tid och tålamod.
Att lita på processen
Sakta började jag introducera hoppträning i planen, varvat med att springa på tjockmatta. Jag använde mig även av ett viktavlastande system för löpbandet. Första gången kändes 5 x 1 minut som en evighet. Jag undrade hur jag någonsin skulle klara av att springa längre än tio minuter.
Men kroppen är fascinerande. Med en långsam upptrappning kändes det som att förmågan sakta kom tillbaka igen.
Att värdera träningen utifrån processen och inte baserat på vad jag vill, har varit nyckeln till en hanterbar progression – för det är lätt att svepas med när man snabbt blir bättre. Ett fungerande upplägg för min häl var därför att ha ett tydligt schema. Det innebar löpning varannan dag, där tre pass i rad skulle vara samma distans innan jag fick öka. I kombination med styrketräning och rehab i gymmet gav detta kroppen möjlighet att stärkas men också att återhämta sig mellan varven.
Hjärnspökena kommer tillbaka
I dag kan jag inte ens säga hur länge sedan det är jag opererade mig. Jag har flyttat fokus från tid till process, och det möjliggör en mer realistisk upptrappning för mig.
Men visst kommer de där hjärnspökena på besök ibland. De ifrågasätter och sår tvivel. Men jag har lärt mig att inte springa ifrån mina problem. Jag stannar upp, ger mig själv tid och känner tillit till kroppens förmåga att läka. För den finns där. Även om den kanske uttrycker sig på ett annorlunda sätt än vad man förväntar sig.
LÄS ÄVEN: Fanny Borgström – vägen tillbaka (del 1)
FAKTA FANNY BORGSTRÖM
Ålder: 30 år
Bostadsort: Duved
Yrke: Traillöpare i det internationella The North Face-teamet
Meriter i urval:
Seger i Kia Fjällmarathon 2018 & 2019
EM-silver i Skyrunning 2019
3:a i Ring of Steall Skyrace 2019
4:a i Marathon du Mont-Blanc 2019
Utsedd till årets svenska kvinnliga traillöpare 2019 av Trailrunning Sweden
