Martina mitt i natten

Martina mitt i natten


Linn böjer sig ner för att knyta skorna lite hårdare.
– Ta inte i för mycket! ropar jag för att överrösta musiken. Då får du blodstopp.
Jag visar henne hur hon ska ha armarna också.
– En del håller dem alldeles för högt, det gäller att vara avslappnad så att du inte gör av med energi i onödan. Och om du bryter innan mål så ses vi vid bilen, och du behöver inte känna dig dum för det, du har ju bara sprungit i två veckor och att bara kasta sig ut och springa Midnattsloppet direkt kan knäcka den bäste.
Linn nickar.
– Annars väntar jag på dig vid målet, jag lär väl springa på 50-52 någonting, mallar jag mig och vänder mig om och kollar in alla människor som står beredda och väntar på starten, alla klädda i likadana gröna tröjor.
Helt plötsligt är det dags, alla rusar iväg som galningar, Linn också. Jag skrattar lite för mig själv. Det är ett vanligt nybörjarfel att precis när starten går ryckas med när alla springer iväg, och så är man helt slut efter en kilometer.
Jag höjer volymen på min Ipod och slappnar av i axlarna. När som helst lär jag springa förbi Linn. Jag har i och för sig heller aldrig sprungit just Midnattsloppet förut, men jag har ju sprungit massa andra lopp. Det känns fint att springa på kvällen och trots att det regnar står det många människor längs med banan och hejar. Fast det är lite väl mycket folk i min startgrupp, ibland när det smalnar av så stannar alla upp och man får gå ett par tre steg innan man kan få utrymme att fortsätta springa.
När den omtalade backen upp till kyrkan närmar sig rabblar jag inuti huvudet: samma fart – kortare steg – du får vila i nerförsbacken. Jag tar sats och precis när backen börjar gå mot sitt slut måste jag höja volymen på min Ipod för att palla. Då börjar den riktiga backen, det som jag trodde var själva mördarbacken var bara en liten förbacke.
Stackars, stackars Linn. Hon kommer att smälla av. Till och med för mig är det vidrigt jobbigt, men jag ska springa hela vägen upp, inte mesa ur och börja gå som många andra bredvid mig. Får lite nya krafter när jag ser att längs med backen, ändå upp till kyrkan har de tänt hundratals marschaller, jättefint!

Väl uppe är det nerför igen och långt därframme ser jag ett starkt ljus, är det målet? Det måste vara målet! Kollar på klockan, fan det har gått trögt, kommer att gå i mål på 56 och någonting. Jag pressar ur mig det allra sista och spurtar in i målet. Linn ropar:
– Heja Martina!
Stackarn, Stackarn, hon måste ha brutit tidigt och gått och ställt sig vid målet och väntat, men det var ju lite korkat att börja med ett millopp. Hon skulle ha startat med ett fem-kilometers.
– Gud vad det var kul att springa! skrattar Linn.
– Hur länge orkade du då? Du ska vara glad att du slapp backen vid kyrkan, börjar jag, men hon avbryter mig.
– Hela, säger hon lyckligt.
– Va? Vaddå hela?
– Hela loppet, det gick ju jättelätt med alla som stod och hejade, man hann ju inte ens tänka på att bli trött.
– Ehh, men vad fick du för tid?
– Vad var det nu… just det 46.54
– Va??? Nej du måste ha kollat fel stammar jag.
Fan. Min 56.47-tid är den sämsta miltiden jag gjort sen jag började springa lopp. Men Linn är 15 år yngre än jag. Jag ska ju inte tävla med unga brudar som inte fött en enda unge. Jag ska ju tävla mot andra som också har fött massa barn. Som Isabellah Andersson, eller ja, kanske inte just hon, men andra författare, som har fött minst fyra barn. Och som började springa sent i livet. Haha. Kom igen alla gamla författarbrudar, här har ni en utmaning!
Fan. Kom på att Åsa Larsson är skitsnabb. Hm. Kanske ska börja med varpa istället.


MIDNATTSLOPPET PÅ EN SKALA 1-5

DELTAGARE 4 POÄNG Väldigt trevliga löpare, inget knuffande trots att det var knökfullt i startgrupperna. Roligt med alla utklädda. Jag höll på att springa in i en lyktstolpe när jag såg två springande brandmän bärandes på en stege bli omsprungna av han från Motorsågsmassakern.

BANA 3 POÄNG
Omväxlande, igenom tunnlar och under broar och mycket att kolla på, man hann aldrig bli uttråkad. Fint att springa i stan på natten. Perfekt väder med svalkande duggregn.

STÄMNING 4 POÄNG
Härligt med alla sambaorkesterar, dansare och knasiga saker längs med vägen. Man blir glad av att bli omsprungen av en indian. Lina sprang förbi en Borat i mankini. Och de gröna tröjorna som alla deltagarna hade skapade en bra vi-känsla. En bra tröja dessutom ! Kändes knappt. Den kommer jag att fortsätta springa i.