Europarekord av Therese och dubbla SM till Växjö

Europarekord av Therese och dubbla SM till Växjö


Vid 46 års ålder är norskan Therese Falk bättre än någonsin. I helgen slog hon europarekord under norska mästerskapen på 24-timmars, inomhus på Bislett. Det blev även norskt rekord på herrsidan. De svenska mästerskapen på 24-timmars sker i Växjö i april, som nu också har tilldelats SM på 100 km samma helg.

Dubbla SM i Växjö i april

Sedan tidigare var det klart att Växjö Löparklubb är värd för SM på 24-timmars 23-24 april 2022. Nyligen beslutade Svenska Friidrottsförbundet att även SM i 24-timmarslöpning 2023 och 2024 kommer ske i Växjö. Dessutom blir det även SM på 100 km samma helg 2022.

Det första svenska mästerskapet i 24-timmarslöpning skedde under Skövde Ultrafestival i somras, platsen där även flertalet av de tidigare riksmästerskapen hållits. Den ultratävling som har haft status av svenskt mästerskap längst är 100 km, där SM har hållits sedan 2011.

2017 och 2018, samt 2021, hölls SM på 100 km under SM-veckan. Men SM-veckan och Svenska Friidrottsförbundet (SFIF) har olika huvudsponsporer och inför 2022 kunde inte SFIF och RF hitta en fungerande kompromiss. Därför stod plötsligt även SM på 100 km utan arrangör och tävlingen utlystes igen.

Växjö Löparklubb var den enda sökande och därför hamnar SM både på 100 km och 24-timmars alltså under samma helg 2022.

Hör Daniel Bergin från Svenska Friidrottsförbundet och Erik Ahlrot från Växjö Löparklubb berätta mer om SM i podden Ultraaktuellt

Europarekord av Therese Falk

Norskan Therese Falk sprang sitt första VM på 24-timmars redan 2015, efter att ha kommit över 200 km i 24-timmarsdebuten på Bislett 2014 (efter bland annat tre svenskor). 2015 vann hon för första gången på Bislett och 2016 blev hon EM-fyra på det personliga rekordet 228 km och totalvann Bislett. Det personliga rekordet förbättrade hon 2017 till 236,8 km..

På VM har hon en 14:e-plats 2019 som bäst, i samma tävling då amerikanskan Camille Herron satte nu gällande världsrekord på 270,116 km.

Men sedan hände något. Förutom en åttondeplats visar pandemiåret 2020 bara ettor i resultatlistan för Therese Falk. Den första fullträffen kom i norska Hell i september, då hon med 251,452 km slog Maria Janssons nordiska rekord med knappt 800 meter. Bislett i november 2020 blev inställt.

I somras kom Therese till det första svenska mästerskapet i Skövde och sopade banan med både herrar och damer och var för andra gången över 240 km, trots värmen. Ett par veckor senare fyllde hon 46.

I september var väderförutsättningarna bättre när hon totalvann 24 Hours in Hell överlägset och förbättrade sitt nordiska rekord till 254,846 km. Även 2021 innehåller statistiken enbart ettor för Therese Falk. Men inför den sjätte 24-timmarsstarten på Bislett, som också är norskt mästerskap, fanns det en ackilles, nämligen hennes ackilleshäl.

Men detta dygn, 20-21 november 2022, kunde varken ackilleshäl, trängsel eller bristande ventilation i katakomberna under Bislettarenan hindra Therese Falk. För fjärde gången på 14 månader passerade hon 240 kilometer, något hon aldrig hade gjort innan dess.

Som tredje dam någonsin kom hon över 260 kilometer. Resultatet 261,170 km var cirka 500 meter, mindre än ett varv, längre än polskan Malgorzata Pazda-Pozorskas tidigare europarekord från Ultra Park Weekend i Polen 2020. Bara Camille Herron har sprungit längre i världen, i sina båda 24-timmarslopp 2018 och 2019, med världsrekordet på 270,116 alltså satt under VM 2019.

En enda kvinna har tidigare tre resultat över 250 km, japanskan Mami Kudo som från 2011 till 2017 hade världsrekordet på 255,303 kilometer. Men ingen annan har varit i närheten av tre tävlingar över 250 kilometer inom 14 månader, eller för all del fyra tävlingar över 240 kilometer. Polskan Patrycja Bereznowska har dock sex tävlingar totalt över 240 km, en varje år från 2016 till 2021, inklusive ett VM-guld, ett VM-brons, ett EM-guld och två EM-silver.

Under 2020 och 2021, när Therese Falk har varit bäst i världen på 24-timmars, har inga internationella mästerskap hållits. Nästa är EM i 24-timmars i Verona i september 2022 och Therese börjar snegla mot världsrekordet…

Men egentligen är det helt andra drivkrafter som får henne till långa distanser. Lyssna på intervju med Therese Falk i podden Ultraaktuellt.

Även norskt rekord på herrsidan

Innan helgen var det norska rekordet för herrar 257,606 km, satt av Bjørn Tore Kronen Taranger just i Therese Falks 24-timmarsdebut på Bislett 2015. I helgen gjorde 24-timmarsveteranen sitt bästa resultat sedan 2017, 252,207 km, men fick ändå se sig slagen både av Therese Falk och två norska herrar.

Allan Hovda är elit-triatlet och har norskt rekord på 24-timmars med cykel. Sitt första ultralopp gjorde han för ett år sedan då han blev tvåa i Backyard Sandefjord (max 12 varv, 80,4 km). I våras vann han även Sande til Verdens Ende, 83 km. Han satsade högt i sin 24-timmarsdebut och ännu med bara någon timme kvar hade han chans på Johan Steenes nordiska rekord, 266,5 km. 

Slutet blev dock plågsamt, men han slutade som vinnare på 264,887 km, längre än någon norrman sprungit tidigare. Men då han inte tävlade för en friidrottsklubb får han varken tillgodogöra sig det norska rekordet eller guld i norska mästerskapet. Detta föräras istället tävlingens tvåa, Jo Inge Norum, som sprang 263,347 km i denna oerhört högklassiga tävling där alltså de tre bästa norska resultaten någonsin presterades.

TOPPFOTO:
Therese Falk från sommarens SM i 24H i Skövde. Deca Text & Bild

Dramatisk Kullamannen & lysande ultradebut av Matilda

Dramatisk Kullamannen & lysande ultradebut av Matilda


Det blev som alltid en dramatisk helg när Kullamannen till slut kunde anordnas som vanligt igen. Eller ja, nästan som vanligt. I Borås blev det finfina 6-timmarsresultat, som vanligt, bland annat med en lysande ultradebut av Matilda Gend.

Kullamannen

Allhelgonahelgen har i ultrasammanhang numera blivit synonymt med Kullamannen. Tävlingen har växt till en av årets höjdpunkter för trail- och ultralöpare och var i år också för första gången en del av UTMB-organisationens Ultra-Trail World Tour.

2011 ordnades det första Kullamannen och från 2013 kunde man även springa ultra i “dödens zon” på Kullaberg. Sakta växte distansen och 2017 erbjöds för första gången 100 miles. Eller +100 miles som arrangören är noga med att påpeka. Hur långa Kullamannens tävlingar är vet man aldrig riktigt i förväg. Denna osäkerhet är en del i den tuffa utmaning som Kullamannen innebär.

En annan central del i evenemanget är själva legenden om Kullamannen. Exakt vem Kullamannen egentligen är, eller var, vet ingen. Men legenden kring de krafter som rör sig på det för vädrets makter utsatta Kullaberg är en av de dragningskrafter som lockar alltfler löpare att ge sig i kast med himmel, hav och helvete som 100-milesdistansen kallas. Eller någon av de andra båda ultradistanser på 50 och 100 kilometer som numera erbjuds.

Kaosartad inledning på 100 miles

I år blev osäkerhetsfaktorerna extra många. Pandemin bidrog förstås med sitt, men banan har också gjorts om ett otal gånger, efter synpunkter från Länsstyrelsen. Till skillnad från de tre första åren fick 100-milesdistansen i år nöja sig med 1,5 varv på Kullaberg och istället passage genom Sinarpsdalen söder om Båstad två gånger. Men så sent som eftermiddagen före start kom en ny bana, en mil kortare än den tidigare annonserade. Och på själva tävlingsdagen visade sig den nyinlagda niokilometersslingan i Kronoskogen i Ängelholm inte alls stämma med den gpx-fil som löparna hade laddat ner till sina klockor.

Som om det inte var nog, när starten till slut gick, 20 minuter försenad, blev det närmast kaosartat under den inledande prologen, en vändslinga på 5-6 kilometer. Snitslingen var otillräcklig och löparna visste inte var de skulle springa. Några tog en kortare väg, andra vände om när de trodde att de sprungit fel och när löparna gav sig upp mot Sinarpsdalen hade en mer eller mindre slumpartad utspridning av det 447 löpare stora startfältet skett.

100 miles, damtävlingen

På damsidan innebar inledningen att Johanna Bygdell tog en ledning som under hela det första varvet på Bjärehalvön låg på 5-10 minuter före Anna Carlsson. Ytterligare 20 minuter bakom skuggade Malin Hjalmarsson, nybliven världsmästare i adventure racing.

Johanna och Anna innan start i Kullamannen 100 miles (Foto: Kullamannen Trail)

I backarna ut från Båstad slog det dock till i vaden för Malin, som därmed tvingades ge upp jakten på de båda favoriterna. Sakta men säkert tog sig Anna ikapp och ut från stationen vid Råbocka camping efter 94 kilometer hade hon passerat en vid det laget uttråkad Johanna.

Det gav Anna nya krafter och trots ytterligare felspringningar hade ledningen växt till 31 minuter när de anlände till Mölle för att ge sig ut på det avslutande varvet runt Kullaberg. Där var Anna omutlig och hon var i mål efter 17 timmar och 28 minuter var hon hela 1,5 timme före Johanna.

Hör Anna Carlsson berätta om tvivlet, favorittrycket och lättnaden i podden Ultraaktuellt

Det var en lättad Anna Carlsson som fick revansch efter att ha brutit UTMB och som klarade det favorittryck som hon inte själv hade vågat ge sig själv. Det var också hennes andra seger i Kullamannen, då hon 2018 vann sin 100-milesdebut. I tuff konkurrens var hon i år femma totalt.

Även Johanna Bygdell var både lättad och nöjd efter att ha tagit sig tillbaka efter efterhängsen skada och därmed upprepade andraplatsen från 2019.

Snabbare än Johanna under andra halvan sprang dock sexan från Ultravasan90, Anna Ståhlkloo, som med tiden 20:41:32 tog en övertygande tredjeplats. Ytterligare fyra kvinnor tog sig i mål under 24 timmar.

100 miles, herrtävlingen

I herrtävlingen tog överraskande Daniel Bränholm en övertygande inledning de första tre milen. 33-åringen som tävlar för Hälle IF gjorde ultradebut så sent som förra året och när han var sjua på Fjällmaraton 100K i augusti i år var det också det längsta han hade sprungit inför Kullamannen.

Norsk-svenske Simen Hjalmar Wästlund tog sig som förväntat steg för steg närmare ledningen och vid varvningen i Båstad efter 56 kilometer ledde han med sju minuter före Bränholm och med ytterligare ett par minuter ner till de andra jagande favoritnamnen William Englund och Stefan Ehrin.

Men likt TDS i augusti och Penyagolosa så sent som i mitten av oktober slutade tävlingen för vinnaren från Fjällmaraton 100K 2020, Simen Hjalmar Wästlund, med ytterligare en DNF. På vägen till Råbocka hade både Englund och Ehrin passerat.

Efter slingan i Kronoskogen kom Ehrin för första gången ikapp Englund och den minutduell som hade avgjorts till 27-årige Wille Englunds fördel på Fjällmaraton 100K i augusti återupprepade sig. Men den här gången var det nio är åldre, Salomonsponsrade Stefan Ehrin som kom ut med segern.

I Mölle inför de avslutande 25 kilometerna var ledningen 12 minuter, men för världsmästaren i OCR 24-timmars från 2018, Wille Englund, var det detta han hade sett fram emot. När Wille tappade greppet om repet i klättringen uppför Håkull och föll försvann dock den sista möjligheten att ta sig ikapp.

Stefan Ehrins segertid, 16:02:14, är två timmar snabbare än när Petter Restorp vann 2018 (på annan bana). Men tiden till trots ansåg han det avslutande varvet på Kullaberg än mer brutalt med många snabblöpta platta mil, delvis på hårt underlag, i benen innan dess. William Englund var 13 minuter efter i mål.

Lyssna på Stefan Ehrins tankar om loppet och segern i podden Ultraaktuellt

Bakom dessa blev det återigen en katt-och-råtta-lek mellan coachen Christian Malmström och hans adept Magnus Linde. Denna gång blev det ombytta namn på tredje- och fjärdeplatsen till Christian Malmströms fördel. Malmström var 53 minuter efter Ehrin, med Linde ytterligare sex minuter bakom.

Toppbredden var bättre än någonsin tidigare och hela 21 herrar tog sig i mål under 20 timmar, inom fyra timmar efter vinnaren. 86 herrar kom under 24 timmar. Totalt sett blev det också den 100-milestävling med klart minst antal DNF, Did Not Finish, med 73 procent av herrarna och 74 procent av damerna i mål.

Följ hela 100-milestävlingen i livesändningen av ultramarathon.se

Lena totalvann 100 kilometer

Av ultradistanserna är det den allra längsta på 100 miles som lockar flest deltagare. Men för andra gången, ja tredje om man räknar in specialupplagan i augusti, anordnades även en distans på +100 kilometer, samt en på 50 km.

Sent anmälde Johannes Tegner, som överlägset vann 22-kilometersdistansen Dödens zon 2019 och Dubbeldöden på 44 km året innan, satte upp ett rasande temp och var halvvägs i Råbocka hela 27 minuter förre andre herre, Johan Ekenstierna, med damledarinnan Lena Trillelv ytterligare två minuter bakom.

Men när han kom fram till Arild på Kullaberg missade han att ta av till vänster mot Mölle utan fortsatte ytterligare åtta kilometer rakt fram på den runda han skulle springa först senare. När det till slut gick upp för honom valde han att bryta.

Istället blev det för andra Kullamannen i rad en kvinnlig totalvinnare på 100-kilometersdistansen, Lena Trillelv. Med tiden 11:28:31 var hon tio minuter före herrvinnaren Mikael Windahl.  Ytterligare tio minuter senare följde John Kumlin, Adam Stenman och Johan Ekenstierna och som sjätte löpare och andra dam under 12 timmar även Lisa Eneroth.

Kanske dags för Lena Trillelv att ge sig upp på den långa distansen nästa gång?

– Haha, jag tycker det är skönt att komma fram i bra tid till kvällen. Jag var inte intresserad förut men det kanske jag blir framöver, man vet aldrig, ler Lena Trillelv efter ytterligare en triumf.

Segerdueller på 50 km

På den kortaste ultradistansen, 50 km, blev det tajta segerdueller på både herr- och damsidan. På damsidan vann Sara Rais på 6:42:18, 48 sekunder före Emma Lindberg. Till trean Hana Dobsicek Trefna skiljde det ytterligare en halvtimme.

På herrsidan blev det som väntat en duell mellan fyran i Ultravasan90 (och vinnaren i Ultravasan45 2017) Erik Anfält, och österrikaren Gerhard Kaufmann. Frekvent tävlande Anfält var först i mål på tiden 5:03:02, 1:22 före Kaufmann. Trean Alexis Bilak var en kvart efter, men hade ytterligare en kvart ner till löparen efter.

Lysande ultradebut av Matilda i Borås 6-timmars

En annan klassisk tävling den här delen av året är Borås 6-timmars. Den första upplagan gick 2012, under 6-timmarsloppens storhetsperiod. Det var en av hela nio olika 6-timmarstävlingar i Sverige det året, men blev tillsammans med Skövde 6-timmars direkt den största.

Foto: SOK Knallen

Rekord i antal deltagande var det senast, 2019, då Linus Wirén slog svenskt rekord med 91,540 km. Riktigt lika många var det inte i år, men 73 damer och 100 herrar kom till start och totalt 100 av dem sprang minst 45 kilometer och kommer därmed få sina resultat noterade i ultrastatistikdatabasen DUV.

Både på herr- och damsidan fick vi se starka segerresultat. Men allra mest imponerande var 32-åriga Matilda Gend från Ystad som vann damklassen på 73,198 km. Det är ett resultat som tar henne in på åttonde plats i Sverige genom alla tider. Än mer imponerande är det med tanke på att det var hennes första ultratävling och första gången hon sprang längre än 45 km.

Matilda Gend. Foto SOK Knallen

När hon fick höra att de kvinnor som sprang ungefär lika långt förra året tillhör de allra bästa i Sverige på distanser som 100 km, Ultravasan och 24-timmars blev hon själv överraskad.

Hör intervju med ultradebutanten Matilda Gend i podden Ultraaktuellt

Matilda sprang länge tillsammans med Karima Makrof, Majornas IK. Men ungefär vid maratonpasseringen började Matilda glida ifrån. Karima slutade tvåa på likväl imponerande 70,908 km, vilket är personligt rekord. Det är hennes andra ultratävling, efter att ha vunnit 6-timmars på Personliga Rekordens Tävling 2017. Trea blev Anette Ottosson på 66,262 km.

På herrsidan fick Anton Wilson, Borås Löparklubb, för första gången stiga högst upp på prispallen i en ultratävling och med 228 meters marginal passerade han för första gången 80 km i en 6-timmarstävling. Tvåa blev Björn Morén på 74,504 km, en knapp kilometer före Kent Melin på tredje plats.

Anna Lindgren är nu den ende att ha deltagit i samtliga Borås 6-timmars, som nästa år firar 10-årsjubileum.

Annorlunda upplägg i Markusloppet

Markusloppet är ett familjärt lopp anordnat av Markus Rytterkull, som gick för första gången redan 2006. För att göra det lite roligare behöver man lista ut olika gåtor och annat för att kvalificera sig.

Upplägget skiljer sig också år från år. Den här gången  hade man fem timmar att springa så långt man kunde på Skåneleden från Skrylle, men genom att springa till en självvald vändpunkt och tillbaka, med avdrag på sträckan om man kom tillbaka efter fem timmar.

Längst av de 16 herrarna kom Martin Scharp, som hann 58 km och kom tillbaka med fyra sekunders marginal. Av tre startande damer hann Marie Lennerhagen längst med 45,4 “markuskilometer”.

Nedräkning mot Kullamannen

Nedräkning mot Kullamannen


På fredag morgon, den 5 november, går starten för Kullamannen Trail med bland annat RW:s chefredaktör Anders Szalkai på startlinjen. I samarbete med The North Face har Löplabbet pratat med Anders kring träningen – och vad han fasar mest för inför den 100 miles långa och mytomspunna tävlingen.

Kullamannen Trail har blivit ett av världens mest omtalade ultratraillopp. Det finns flera distanser att välja mellan, där den tuffaste utmaningen sett till distansen är Kullamannen ultra 100 miles (161 kilometer). Och det är just den som Runner’s Worlds chefredaktör Anders ”Szacke” Szalkai ska ta sig an.

I filmen berättar Szacke hur träningen gått – och vad han fasar mest för inför debuten i det utmanande loppet med den talande sloganen ”himmel, hav och helvete”.

Artikeln presenteras i samarbete med Runner’s Worlds partners till Kullamannen Trail 2021: The North Face (kläder och skor), Eurosport Nutrition (energi), Silva (pannlampa), Flowlife (återhämtning) och Jaybird (hörlurar).

LÄS OM FÖRHANDSFAVORITERNA I DANIEL WESTEGRENS ARTIKEL

Kullamannen 100 miles livesänds av ultramarathon.se

FÖLJ DINA FAVORITLÖPARE PÅ 100 MILES VIA GPS-TRACKER

Inför Kullamannen och kort från gångna ultrahelgen

Inför Kullamannen och kort från gångna ultrahelgen


Den gångna helgen såg två mindre ultratävlingar, en backyard i Ljungby och en kortare terrängultra i Sundsvall. Kommande helg är det bland annat dags för Kullamannen och vi går igenom alla favoriter.

Inför Kullamannen

Vi börjar med det som sker kommande helg. Kullamannen har växt till en av Sveriges allra största och mest omtalade ultratävlingar. Visserligen kan man även springa ett 22-kilometersvarv på Kullaberg, men vi fokuserar här på de tre ultradistanserna, 50 km, 100 km och framför allt huvudtävlingen 100 miles.

100-milesdistansen på Kullamannen hade premiär 2017. De tre upplagor som har varit har inbegripit 2,5 varv på utmanande stigar på Kullaberg, vilket har varit en stor del av själva upplevelsen. Då Länsstyrelsen har haft synpunkter på hur många som får tävla på Kullaberg är det en annan bandragning i år, med ett varv mindre på “Kullen”.

Starten sker i Båstad på fredag kl. 7.00 och efter några inledande kilometers snabblöpt prolog längs kusten blir det ett och ett halvt varv runt Bjärehalvön, där man två gånger passerar genom Sinarpsdalen. Sedan följer 70 ganska platta kilometer innan tre avslutande mil på Kullaberg. Förväntad målgång i Mölle för de första är någon gång under småtimmarna natten till lördag.

Damfavoriter 100 miles

På damsidan är Anna Carlsson favorit. Hon vann Kullamannen 2018, i sin 100-milesdebut och var totalfyra. Efter det har hon dock tagit flera kliv upp mot världseliten. 45 ensamvarv på Torne träsk i en virtuell backyardtävling våren 2020 blev 54 varv i satellit-VM i backyard ultra för ett år sedan. I våras slog hon rekord på den 28 mil långa Bergslagsleden och i somras tog hon sin första internationella seger i det tuffa 100-milesloppet Val d’Aran i Spanien. Efter att ha fått avbryta UTMB med krånglande mage vill hon säkerligen visa, inte minst för sig själv, att hon också klarar en för hennes del ovanligt lättlöpt 100-milestävling.

Men hon blir utmanad främst av Johanna Bygdell. Den forne orienteraren hade det totala banrekordet på High Coast Ultra innan Jonas Buud gav sig på den tävlingen. Hennes 15:10 på TEC 100 miles 2017 var inte ens Anna Carlsson ens i närheten av 2019. För två år sedan var Johanna två och totalfemma i Kullamannen, efter att fått ont på ovansidan fötterna och smalbenen och tvingats gå större delen av sista varvet på Kullaberg. Efter en hel del skadebekymmer är hon nu tillbaka för att åter bemöta Kullamannen.

Lyssna på intervju med Johanna Bygdell i podden Ultraaktuellt

På startlinjen står även en nybliven världsmästare i adventure racing, Malin Hjalmarsson. Det blir förvisso den längsta ultralöptävlingen för Malin, men bara den inledande etappen i VM-tävlingen för en månad sedan mätte över tolv mil, med navigering i svår terräng och tung ryggsäck. Om hon redan lyckats återhämta sig blir det mycket intressant vad hon kan prestera.

I startlistan står även Elisabeth Borgersen, men osäkert om hon kommer till start efter att ha drabbats av en stressfraktur i somras.

Efter dessa fyra är det ett snäpp ner till de övriga, där några andra namn att nämna är Patrizia Strandman, Anna Ståhlkloo och 100-milesdebutanterna Ebba Sigfridson, Jenny Wallner och Alexandra Nilsson. Av fåtalet internationella deltagare är det troligen från Danmark (Christina Huth Panduro) och Norge (Ingvill Fauske) som de svenska damerna kan utmanas.

Herrfavoriter 100 miles

På herrsidan är det ovanligt öppet, efter att de senaste båda vinnarna Petter Restorp och Magnus Rabe inte kommer till start, liksom andra världslöpare som Carl-Johan Sörman och Jonas Buud. Inga internationella storlöpare kommer heller till start, trots att det är en del av Ultra-Trail World Tour.

Som knapp huvudfavorit får svensk-norske 27-åringen Simen Hjalmar Wästlund kanske ändå utnämnas. Efter några kortare ultratävlingar i Norge slog han igenom på allvar 2020 när han slog Pau Capell och vann Fjällmaraton 100K. Men även om han blev 12:a i Transgrancanaria i februari har han hittills haft det lite svårare på ännu längre distanser, med DNF både på TDS och Penyagolosa Trails för ett par veckor sedan.

Stefan Ehrin har i alla fall en genomförd Kullamannen i bagaget, även om en 41:a plats 2018 förstås inte är något han skryter med. 17:e-platsen på Transgrancanaria 2020 är det bästa han har gjort i internationellt motstånd, även om andraplatsen i Fjällmaraton 100K i augusti (och fjärde förra året), liksom flera segrar i Björnfrossa och Gotlands Ultramaraton säger mycket om hans kapacitet. Efter att inte ha kunnat träna ordentligt tidigare under året verkar han känna sig i bra slag inför Kullamannen.

Lyssna på intervju med Stefan Ehrin i podden Ultraaktuellt

Ytterligare en trio som i det här sammanhanget räknas som ungdomar, som lär sälja sig dyrt är William “Wille” Englund, 27, Dennis Källerteg, 26 och Bill Öster, 26.

Wille Englund vann Fjällmaraton 100K, bara fyra minuter före Stefan Ehrin, men har aldrig sprungit längre än så. Han ser fram emot regn och blåst.

Dennis Källerteg satte förra året ett fantastiskt rekord på Kungsleden, trots 40 mil med skadat knä. Han har vunnit Sätila Trail och presterat väl i internationellt motstånd på HURT 100 (10:a 2018) och Whistler Alpine Meadows (2:a 2019).

Och Bill Öster har vunnit varenda ultratävling som han inte bara tagit som träning (SM-guld i 24-timmars och silverticketvinst i the Bridge Backyard Ultra) och satt FKT:er på både Blekingeleden och Skåneleden SL1 (som sedermera slagits). Men det är trail han gillar mest…

Om Simon Bloss kommer till start och kan få ut sin kapacitet är han förstås också någon att nämna. Och så några veteraner i sammanhanget. Tomas Nordlöf prenumererar på pallen i High Coast Ultra och var inte långt efter Wille Englund och Stefan Ehrin på Fjällmaraton 100K. 26:e-placeringen i Kullamannen 2018 vittnar inte om hans kapacitet.

Och givetvis coach-adept-paret Christian Malmström och Magnus Linde. Magnus var trea i Kullamannen senast, efter Rabe och Restorp. På herrplaceringen bakom (med två damer emellan) hade han sin coach Christian Malmström. På Vinninge Ultratrail i våras var det dock ombytta roller. Med erfarenhet både av Kullamannen, Dark Trail och andra långa utmaningar är detta två herrar som lär avancera när andra som inlett optimistiskt faller av. Kan det rentav leda hela vägen till pallen? På Kullamannen kan allting hända.

Clarens Olsson visade med en andraplats i Kullamannens specialupplaga Dark Trail förra året, just före nämnda Christian Malmström och Magnus Lunde, att kapaciteten är hög. Johan Hartelius och Johan Isaksson delade på femteplatsen i den tävlingen och är två av många som kommer till Båstad med höga förhoppningar.

Anders Szalkai är förstås också ett namn som sticker ut i startlistan. Att han kan springa snabbt är oomtvistat. Att han kan springa långt och länge har han visat i en backyard ultra förra året och i 24-timmars-SM i somras. Men nu är det trail och många timmars mörkerlöpning, outforskad mark för den mångfaldige svenska maratonmästaren.

Kullamannen 100 miles livesänds av ultramarathon.se

FÖLJ DINA FAVORITLÖPARE PÅ 100 MILES VIA GPS-TRACKER

100 & 50 km distansen Kullamannen

På 100 km är Jakob Åberg lite av huvudfavorit, men där Lena Trillelv lär vara med högt upp även i totalen.

På 50 km ser det ut att bli flera starka löpare i topp på herrsidan och förhoppningsvis en duell mellan Erik Anfält och Klas Johansson, där den senare dock inte verkar komma till start. Men österrikaren Gerhard Kaufmann blir tuff och kanske även islänningen Jörundur Jónasson kan vara med länge. På damsidan blir det troligen en svensk uppgörelse, med My Svensson, Karin Joubert och Mia Gyllenberg som några av favoriterna.

Backyardpremiär i Ljungby

I Ljungby gick i helgen premiärupplagan av Backyard Ultra Ljungby. 73 kom till start, 53 av dem sprang minst sju varv och blev ultralöpare. Slutduellen stod mellan Olaf Szukalowicz och Tobias Fabbeke, där Olaf gav upp efter 17 varv och Tobias vann därmed på 18. Linda Pilerud, som även ska springa Kullamannen 100 miles, kom längst av damerna med 13 varv.

Rödvinmyrans Terränglopp

I Sundsvall gick den tredje upplagan av Rödvinmyrans Terränglopp i vackert höstväder. Flest deltagare var det på de kortare distanserna, men tolv herrar och en dam sprang i alla fall 46,5 km. Rasmus Nilsson slog banrekord på 4:39:29 (även om varvet var omvänt i år) och Anna Öhman var enda dam till start och i mål på 6:29.

FOTO: Kullamannen Trail

Långt på Lidingö, högt i Karlstad och udda i Örebro

Långt på Lidingö, högt i Karlstad och udda i Örebro


I en högklassig backyardtävling på Lidingö nådde tre löpare över 40 varv och Tobbe Gyllebring vann igen. I en slalombacke utanför Karlstad höll de på nästan lika länge, med att samla 10 000 höjdmeter. Och i Örebro avgjordes en annan udda backyardtävling.

I Lur 2018 pressades Torbjörn “Tobbe” Gyllebring av Emir Halkic till att nå 39 varv. Efter det är det bara när samme Tobbe vann den svenska tävlingen i satellit-VM på 55 varv för ett år sedan som någon har nått längre i en backyard ultra på svensk mark.

Men liksom Niklas Sjöblom, som förra veckan sprang 50 varv i Schweiz, var Tobbe Gyllebring förberedd för att springa långt i Big Dog’s Backyard Ultra i Tennessee. När reserestriktioner hindrade honom stärkte han ett redan mycket namnkunnigt startfält i Lidingö Backyard Ultra. Trots en bana med över 100 höjdmeter per varv infriades förväntningarna på en lång tävling.

Backyardlandslagets egen kapten Janne Svärdhagen var på plats och sprang 24 varv. När debutanten i disciplinen Henrik Hult la av efter 30 varv var det de fem huvudfavoriterna som var kvar. Daniel George stannade på 31 och Henrik Lowemark på 35. Martin Scharp, som fick den långa tävling han ville inför PRT 24-timmars men inte riktigt var vän med rötterna på natten, gav till slut upp efter 40 varv.

Ensamma i natten var, liksom på Big Shadow Backyard för sju veckor sedan, Tobbe Gyllebring som fyller 40 på söndag och Sten Orsvärn, 59. Då fick Aftonbladets reporterteam hänga kvar i 34 timmar. Den här gången blev det nio timmar till.

– Torbjörn Gyllebring och Martin Scharp är definitivt två av de genuint finaste gossar jag har träffat på. Jag kan inte tänka mig mer sympatiska och empatiska individer. Alla världsledare borde springa backyard. För efter 30-40 varv tillsammans blir man jäkligt goda kompisar och vill varandra bara väl, säger en känslosam Sten Orsvärn dagen efter målgång.

På det 37:e varvet hade Sten fått en sömndipp och nästkommande varv blev hans tuffaste. Det såg Tobbe när det var dags att ge sig ut på det 39:e och följde Sten i hasorna under stora delar av varvet.

– Han gjorde något av det finaste jag varit med om. Han försökte inte springa om, utan bara var där och kollade att allt gick bra med mig. Det kändes otroligt tryggt och fint att ha Tobbe som en liten skyddande ängel bakom mig, för jag var verkligen inte stabil just det varvet, berättar Sten.

Morgonen efter Big Shadow hade Sten nämligen upplevt väldigt oregelbunden puls, som han misstänker kan ha berott på salt- eller vätskebrist. Därför ville han nu inte heller riskera något när tröttheten slog till. Men 42 varv är det längsta någon över 55 år har sprungit i världen någonsin (Lisa Amundsson är världsbäst bland kvinnor över 55 med 33 varv 2018).

Men för sjätte gången fick Tobbe Gyllebring springa ett backyardvarv helt själv och med 43 varv tangerade han sitt resultat som 2019 räckte till en femteplats i “backyard-VM” i USA.

– Det här är det vackraste backyardvarv jag sprungit och jättehögklassigt arrangemang också. Ganska spännande med en natt där sportdrycken fryser till is. Men även om det nu är 43 varv som banrekord på den här banan, åk inte dit i tron att det här är en bana att springa långt på. För den är ganska tjurig faktiskt, säger Tobbe Gyllebring.

Liksom för Martin Scharp är ännu en tävling med ytterst namnkunnigt startfält nästa mål för Tobbe, 24-timmarstävlingen Personliga Rekordens Tävling (PRT) i Växjö i december.

– Jag vill göra satsningen seriöst på 24-timmars. Jag vill ta på mig landslagsdress och jag tror att backyard är en bra disciplin för att bygga hårdheten och psyket, liksom 24-timmars är en fantastisk disciplin för att kunna prestera på backyard, funderar Tobbe.

Av damerna nådde Anna Hadenius längst med 21 varv, följt av Jenny Lindroth på 18.

Udda backyard i Kvinnersta

I Örebro ordnade Udda Ultra, med Ola Nordahl i spetsen, en annan backyard där det fanns förhoppningar på långa distanser. En av förhandsfavoriterna, SM-bronsmedaljören på 24-timmars Daniel Brånn, fick dock problem med magen och Filip Andersson blev aldrig på allvar utmanad.

Krister Hägg Lahti stannade på 24 och Björn Tikkanen slog distansrekord med 25 varv. För femte gången stod Filip Andersson därmed som segrare i en backyard ultra, men sambon Leonora Johnsons familjerekord på 32 varv står kvar.

– Jag får väl kanske ändå försöka ta mig ur Värmland/Närke om jag skall lyckas överta famljerekordet, funderar Filip, som kanske får sikta på en av de fyra återstående silverticketloppen där vinnaren får en plats i landslaget till satellit-VM i oktober 2022.

Anna-Karin Larsson var fyra totalt och kom längst av damerna med 21 varv, två mer än Maria Pettersson.

Anmärkningsvärt är att blott 12-årige Melker Mangnäs från Örebro numera kan titulera sig ultralöpare! Han sprang sju varv och därmed ungefär 47 kilometer. Melker kan vara den yngsta någonsin i Sverige att genomföra en ultradistans på tävling på under 7 timmar.

Höjdmeterjakt i 10K High Club

I Bryngfjordens skidbacke norr om Karlstad samlades 20 förväntansfulla höjdmeterjägare i helgen för att inom 48 timmar springa 176 varv upp och ner. Då fick man nämligen ihop 10 000 höjdmeter (och knappt 130 km) och kan därmed bli upptagen i 10K High Club.

Fem herrar och två damer höll ut hela vägen. Dan Fallquist förbättrade sin tid från förra året med över två timmar och var snabbast att ta sig till 10 000 med tiden 24:28. På damsidan sprang Marie Frödén för första gången längre än Ultravasans 90 kilometer och kunde pusta ut efter 28 timmar och 46 minuter.

– Smärtan var jobbigast. Men jag tycker man blir mer slut energimässigt när man springer snabba lopp som Ultravasan, man är uppe i en helt annan puls då. Här kunde man med jämna mellanrum fylla på med energi och få mycket pepp av kompisarna, berättar Marie Frödén, som nu har en 100-milestävling som nästa mål.

Ingen vinnare i historiska Hultstred

På 1990-talet var 100-kilometerstävlingen Hultsfred Ultra under några år Sveriges enda  ultratävling. Då liksom nu var Kurt Gustavsson den drivande kraften. Nu 75-årige Kurt sprang denna gång dessutom sju varv själv.

– Jag är ju i toppen av min karriär, bara 75 år! säger Kurt.

Även andra historiska ultraprofiler som Kjell och Gunilla Franzén var på plats och sprang fyra respektive tre varv. Gunilla var enda kvinna att 1997 genomföra den 460 kilometer långa Vänern runt, ett av K-G Nyströms påfund, och Kjell var bäste svensk i 24-timmars-VM 2003.

Någon vinnare kunde dock inte utropas. Både Per Christell och Jonas Eklund avslutade efter 12 varv, liksom Fanny Lampert och Maria Steinthorsson efter 9.

Internationella framgångar

På den internationella fronten gjorde Petter Engdahl ännu ett stabilt lopp. I stortävlingen Grand Trail des Templiers i Frankrike blev han femma, med CCC-vinnaren Jonathan Albon först i mål före Ultravasandominanten Sebastien Spehler.

I Schweiz sprang Ivan Bretan och Fredrik Forsström 48-timmars. Men när det blev så kallt att flera lager av ylletröjor, goretexjackor och dunjackor inte hjälpte Ivan att drabbas av hypotermi avbröt han efter 40,5 timmar och 310 km. Han blev därmed tvåa i tävlingen och nådde inte direktplats till Spartathlon. Men liksom Fredrik Forsström, som nådde 295,5 km har de i alla fall en plats till lotteriet för 2023.

Succé för sexdagarstävlingen Viadal Ultra

Succé för sexdagarstävlingen Viadal Ultra


Det var sex dagar som skapade en väldigt speciell stämning, både på plats och bland alla dem som följde på håll. Viadal Ultra, Sveriges första sexdagarstävling sedan 2009, avslutades för en dryg vecka sedan. Det blev flera åldersrekord, gränser som flyttats fram och ett arrangemang som blev en stor succé.

Har man som undertecknad varit inne i det som kom att kallas för Viadalbubblan är det svårt att sammanfatta det som skedde i ord. En sexdagarstävling innehåller så många olika dimensioner och handlar om så mycket mer än bara resultat och tävling.

Solnedgång på banan – Thörns gård Viadal (Foto Lotta Thörn – FB)

På Lotta och Peter Thörns gård Viadal utanför Förslöv har det skapats en bana på 676,5 meter. De har byggt om grisstall till sovplatser för löpare (och samlingssal vid andra evenemang) och under månader av arbete anlagt en anläggning som specialanpassats för ultralöpning. En sådan arena på privat mark är världsunik.

Tillsammans med Jan-Erik Ramström var Lotta Thörn tävlingsledare för den officiella premiären, Viadal Ultra Six Days.

– En stor fördel är att vi kan anpassa allt efter våra egna behov. Vi fick till exempel lite väl mycket blåst in i tidtagningstältet under årets sexdagars så nästa år satsar vi på att ha byggt ett litet tidtagningsshus som kan inrymma all teknik och bli tävlingsledarnas administrativa bas. Med en egen anläggning och eget tidtagningssystem finns det egentligen inga direkta gränser för hur många och vilken typ av lopp vi kan anordna och vi kan hela tiden utveckla och förbättra när vi ser behov av det, berättar Lotta Thörn, som har utemiljön som nästa stora projekt.

Lotta ser också fram emot att vara värd för löparläger. Men den här gången fanns 35 sexdagarslöpare med support och funktionärer på plats. Att 33 eller 34 av deltagarna var svenskar (Diana Kämpe har både svenskt och danskt medborgarskap), varav 26 stycken gjorde debut på sexdagars, är också häpnadsväckande.

Ett knappt 20-tal av dem hade var sitt bås inne i löparladan, ett 10-tal tältade och 7 deltagare hade gjort det bekvämt för sig genom husbil eller husvagn. Omkring en tredjedel hade egen support under hela eller delar av veckan, medan de övriga själva fick ställa väckarklockan och hålla koll på sitt energiintag.

Att det inte skulle gå nöd varken på löparna eller support stod klart tidigt, då det funktionärsteam som bestod av frivilliga såg till att det både serverades frukost, lunch, middag och däremellan både hembakt bröd och annat gott, beroende på vad mage och humör ville ha. Dessutom tejpades ömma vader, deltagare hyllades med hattar vid olika passeringar och banan hölls ren från löv.

– Varenda funktionär bidrog på sitt unika sätt för att skapa en fantastisk tävling. Vårt mål var att löparna skulle kunna fokusera på sin löpning och känna sig omhändertagna, och det tror jag vi lyckades med! säger Lotta Thörn.

Världsrekordförsök av Johnny Hällneby

Men hur gick det då? I en sexdagarstävling finns det ett stort antal “tävlingar”, både enskilda löpare som försöker uppnå sina mål och kamper mot rekord och mellan löpare. De som följde tävlingen analyserade vilka sovstrategier som i slutänden skulle löna sig bäst i förhållande till löp- och gångtempo.

Den allra tuffaste ambitionen hade den manlige svenske rekordhållaren Johnny Hällneby, han ville springa längre än någon annan människa tidigare har gjort under sex dygn. Att slå världsrekord skulle innebära i genomsnitt 173 km per dygn. Första dygnet avverkade han över 20 mil och efter att ha tagit den enda planerade längre sömnen under den andra natten var allt enligt plan även med 351 km efter 48 timmar.

– Det kändes magiskt. Jag var skitnöjd. Det gick väldigt bra i två och ett halvt dygn. Vi låg helt enligt plan när ovädret kom, säger Johnny Hällneby om de första två dygnen.

För på onsdagen började det blåsa alltmer och framåt kvällen började också regnet att falla samtidigt som blåsten bara tilltog. Men ska man slå världsrekord finns det nästan inga marginaler. Och när midnatt närmade sig den tredje natten började det stå klart att världsrekordet skulle glida Johnny ur händerna.

– Jag blev oerhört stressad av ovädret. Det tar energi att springa i storm och regn. Och slösa på energi hade jag inte haft råd med för att slå världsrekord. Så jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Och i det så kom ett illamående också. Då blev det för många variabler för mig att hantera, funderar Johnny.

Supporten Ellen Karnerud och Martin Lundström ställde då först om till att öka på Johnnys eget svenska rekord och nå över 90 mil. Men en lätt feber inför den fjärde natten gjorde att de istället fick hantera den genom ännu mer vila. Och sedan såg vi en helt annan Johnny på banan, som också fick tid att prata och skämta, samtidigt som han genom att hela tiden vara i rörelse såg till att ingen annan kunde komma i fatt.

Johnny vann i alla fall tävlingen till slut, även om 737,464 km var något helt annat än han hade räknat med.

Starka damer

Innan vi kommer in på mer om herrarna ska vi gå in på damerna. Efter att ett par snabbt öppnande herrar började falla tillbaka under det andra dygnet var det ett tag varannan man, varannan kvinna på topp tio.

Efter 48 timmar var Sara Lindström totaltvåa och Lisa Amundsson totaltrea, med Pernilla Otto på femteplatsen efter en förhållandevis lugn öppning. Lisa var i det skedet faktiskt före den passering som tyskan Silke Gielen hade när hon bara någon vecka tidigare hade slagit världsrekord i D60-klassen med 718,36 km.

Halvvägs låg Sara fortfarande 15 km före Kristina Palténs passering när hon slog svenskt rekord och även Pernilla hade då en teoretisk chans, även om Kristina kom någon kilometer längre under andra halvan än den första.

Diana Kämpe avslutade till slut när två dygn återstod. Då var Sara Lindström endast ett varv före Pernilla Otto och där bakom hade 25-åriga Leonora Johnsson just gått upp på tredje plats och passerat 36 år äldre Lisa Amundsson. Lisa hade inte kunnat springa efter det andra dygnet då hon hade kommit att luta alltmer och därmed fått problem med ryggen som gav sig tillkänna om hon sprang.

Lisa Amundsson

– Efteråt hade jag inte ens ont i benen. Det har aldrig hänt tidigare, men beror nog på att jag inte kunde springa så mycket som jag ville. 582,6 km utan träningsvärk är starka ben, säger Lisa, som har siktet inställt på världsrekordet nästa år istället.

I toppen var det nu Sara och Pernilla som växlade på de två första placeringarna. Även om det svenska rekordet verkade allt svårare att uppnå för de båda sexdagarsdebutanterna såg många fram emot en spännande avslutning.

– Jag är egentligen inte van att tävla mot någon annan, så det var stunder när vi höll på som jag kände att det här är nog inte min grej. Både hon och jag, tror jag, höll på med något litet spel, att man gick ut när den andre sov och tog några varv och så där, berättar Pernilla efter målgången.

På lördagsmorgonen, med bara 18 timmar kvar av tävlingen, höll det inte längre för Sara Lindström. Hon hade inte klarat att sova något under natten och hade frossa som gjorde att hon skakade. En ambulans kom och tog henne till sjukhus för prover och observation och stämningen blev dämpad bland både löpare och dem runtomkring.

– Jag fick problem med andningen och kunde inte andas och började efter det att skaka. Men jag hade min egen plan och samlade kilometer som jag planerade per dygn och hade ingen koll på Pernillas sovtider, det bara blev så, berättar Sara Lindström.

Sara blev kvar på sjukhuset för observation till måndag eftermiddag, även om inga prover visade något särskilt avvikande sett till att hon kom från en sexdagarstävling.

– Överansträngning kanske, jag ville för mycket. Mitt pannben är min bästa och värsta tillgång, funderar Sara några dagar efteråt.

När positiva besked från sjukhuset nådde löparna vände stämningen återigen tillbaka till en förväntan inför det avslutande dygnet. Damsegern var aldrig längre hotad och Pernilla Ottos slutresultat på 671,202 km är det bästa debutresultatet någonsin av en svensk kvinna på sexdagars.

Pernilla Otto

– Jag har haft väldigt svårt att ta in det. Det är väl första tävlingen jag vinner, säger Pernilla Otto direkt efter tävlingen och ger en liten bild av hur hon upplevde delar av de sex dygnen.

– Jag har varit så förvirrad. Ibland har jag inte känt igen var jag är någonstans. Så jag har fått stanna upp och kolla att jag sprang åt rätt håll. Det har varit lite utomjordiskt nästan.

Pernilla Otto belönades med 3 000 kronor och en tavla av en lokal konstnär med löpare på Viadal som motiv som nu får pryda väggen där hemma.

Fascinerande med sexdagars är också den stora spännvidden i ålder. Leonora Johnsson är ännu inte fyllda 26 och är över 50 år yngre än den äldsta deltagare, Ann-Sofie Sundholm. Men sin ålder till trots la Leonora upp loppet på ett sätt som gjorde att hon hela tiden avancerade i resultatlistan, med långa sovpauser men högt tempo när hon var i rörelse. Hon slutade tvåa i damklassen på 615,994 km.

Med gott om krafter kvar i benen, men utan att kunna använda dem till att springa, slutade Lisa Amundsson alltså sexa på 582,609 km, vilket ändå är nia i världen i D60 genom alla tider och numera sexa bland alla kvinnor genom tiderna i Sverige.

Leonoras mor Regina Johnsson hade en liknande sovtaktik som dottern och avancerade upp till fjärde plats med 543,123, en dryg kilometer längre än vad Sara Lindström stannade på innan hon fick lämna. Sexa blev Anna-Maria Trollsfjord på 522,441 km.

Varvrekord och pingvinstänger

Åter då till herrklassen. Youssef Alkhous firade sin 30-årsdag på tisdagen och med sitt höga löptempo låg han då fortfarande bra till. När först en hälsena oroväckande mycket började likna en tidigare skada och kompensationen sedan gjorde att knät i det andra benet smärtade alltmer kände han att han inte vågade fortsätta, annat än några promenadvarv då och då.

Likväl tog han fram de snabba benen när han på lördagen slog varvrekord i ett tempo motsvarande 3:10 min/km och sprang senare även ett varv baklänges. Resten av tiden hejade han på de övriga och bidrog med sin positiva attityd till den goda stämningen. Målet att komma in i ultrafamiljen lyckades han således väl med.

Emir Halalkic fick problem under det andra dygnet och kunde inte längre ta sig fram i den hastighet han önskade. Liksom för Johnny fick både hans tävling och Emir själv två olika ansikten, då den inledningsvis oerhört fokuserade Kvillelöparen visade en både underhållande och eftertänksam sida när resultatet inte längre var viktigt.

Istället var det Tommy Carlsson som alltmer framstod som den som skulle kunna nå längst bakom Johnny. När Tommy passerade 545 km och därmed satte distansrekord belönade han sig med en efterlängtad pingvinstång, något som han därefter intog en av varje mil.

Tommy Carlsson FOTO: Jënnia Jalonen/Pace on Earth

Pingvinstängerna gav uppenbarligen en bra boost. Han som sprungit längst av alla svenskar i ultratävlingar 2018, 2019 och 2020 var den ende, utöver Johnny Hällneby, att nå över 700 km. Med 707,394 km tog han en solklar andraplats och reste hem utan särskilt många pingvinstänger kvar till nästa utmaning, TEC 200 miles i mitten av oktober.

Roger Kjellsson kom trea med 647,777 km, Peter Bengtsson fyra på 613,995 km och Emir Halalkic kom ändå till slut över 600 km och stannade på 603,528 km.

Bertil Palmqvist hänger på Johnny Hällneby

Utöver alla personliga rekord och distansrekord slogs även i herrklassen ett par svenska åldersrekord. Bertil Palmqvist fyller 75 i november och tävlar enligt svenska riktlinjer i M75, men enligt internationella i M70. Bertil nådde 408,739 km och slog därmed Sveriges i särklass meste sexdagarslöpare, K-G Nyström, och satte nordiskt rekord i M75. Bertil slog med passeringen 155,605 också K-G:s tidigare svenska åldersrekord i M75 på 48-timmars.

Samtliga svenska rekord under Viadal Ultra

Åldersrekord på 100 miles är ej medräknade, då dessa inte alltid noteras under längre lopp.

48-timmars D50: Pernilla Otto, 261,823 km
48-timmars D60: Lisa Amundsson, 267,911 km
48-timmars M75: Bertil Palmqvist, 155,605 km
6-dagars D60: Lisa Amundsson, 582,609 km
6-dagars D75: Ann-Sofie Sundholm, 163,099 km
6-dagars M75: Bertil Palmqvist, 408,739 km

Långa backyardfester och plågsamt vacker målgång

Långa backyardfester och plågsamt vacker målgång


Två backyarddueller, inspirerande resa från noll till hundra miles och 50-årsfirande mitt i natten. Ja, det saknas aldrig dramatik när helgens ultraäventyr ska sammanfattas.

Backyardfester i skuggan av vingården

I en backyard ultra krävs det minst två personer för att komma riktigt många varv. När bara en person återstår är ju tävlingen avgjord. Numera går det ofta fler än en backyardtävling varje helg och det blir därför sällan som två eller fler löpare håller på riktigt länge. Men i helgen fick vi se två svenska backyardtävlingar hålla på i 34 timmar, vilket aldrig tidigare har hänt i Sverige under samma helg.

Sedan den första svenska backyardtävlingen 2016 har 13 svenskar har sprungit minst 35 varv, i totalt 7 olika tävlingar (samt på originalet Big Dog’s Backyard Ultra i USA). De senaste två åren är det dock bara i satellit-VM i Älvdalen 2020 och Älvdalen Backyard Ultra i år som segerresultatet slutat på över 31 varv.

Big Shadow Backyard

Att Big Shadow Backyard i Stora Skuggan-området på Norra Djurgården skulle hålla på länge var väntat, med namn som Tobbe Gyllebring, Sten Orsvärn och Daniel George i startfältet. Med 168 startande, varav 133 sprang ultradistans, är det dessutom en av de absolut största backyardtävlingarna i Sverige (tillsammans med Sweden Runners’ tre tävlingar i Malmö, Älvdalen och Trelleborg, samt Trosa och numera även Bocksten Vineyard).

Med Team Nordic Trail med Miranda Kvist i spetsen blev det också en fest. Men banan är inte helt enkel, med både över 90 höjdmeter, en rejält trixig passage och ett par branta nerförsbackar.

När löparna gav sig ut på det 16:e varvet var Jenny Lindroth ensam kvinna kvar, tillsammans med 17 män. Jenny började springa för ett drygt år sedan, efter att hon hade fyllt 40. Första ultrapasset blev ett socialt evenemang längs banvallen från Läggesta till Eskilstuna i oktober förra året. Och redan i den riktigt tävlingsdebuten i Trosa i somras blev det 18 varv.

Jenny Lindroth. Foto: Pia Stolt

– För ett år sen kom jag i kontakt med Stockholm Gerillalöpare, som springer varje onsdag i Hammarbybacken. Efter ultrapasset i oktober fick jag blodad tand och han som höll i det sa att när man blir lite äldre ska man springa långt och inte snabbt. Det där fastnade. Jag gillar inte att springa snabbt, för jag är lat, säger Jenny.

Träningsmängden växte och i helgen passerades drömgränsen 100 miles, 24 varv. Det är en imponerande snabb utveckling och hon sällar sig till de ytterligare 21 svenska kvinnor som tidigare sprungit minst 100 miles på backyard.

– Det var häftigt. Det hade jag inte riktigt räknat med, även om det någonstans i bakhuvudet låg där som nån hemlig målbild att “wow, vad häftigt det vore att kuta 100 miles i en backyard”. Men jag trodde inte det skulle gå så här snabbt. Jag hade tänkt att innan jag fyller 50 skulle jag ha sprungit 100 miles, säger Jenny som alltså lyckades redan innan hon fyllt 42.

Efter att Daniel George, som var med i satellit-VM och fyra gånger sprungit minst 30 varv, gav upp efter det 28:e varvet, då stod kampen mellan två giganter. Sten Orsvärn, som firade nyss fyllda 59, har inofficiellt svenskt rekord på 48-timmars och har sprungit 840 km på sexdagars. Och Torbjörn “Tobbe” Gyllebring behöver ingen närmare presentation. Hans enda ultralopp förra året innebar svensk seger i satellit-VM och utnämningen årets manlige ultralöpare.

Men även det roliga tar slut. Efter 33 varv valde Sten att inte fortsätta.

– Det var ganska långt ifrån max. Men det var jobbigt ändå. Kroppen är missnöjd med mina aktiviteter i helgen, men den är glad över att jag slutade när jag gjorde, säger Sten Orsvärn.

Tobbe Gyllebring. Foto: Jacob Zocherman

Och så fick Tobbe Gyllebring alltså återigen defilera hem en backyardseger, hans femte, efter 34 varv. Han var till och med så pigg efter det sista varvet att han kostade på sig en spurt in i mål.

– Det kändes så enkelt. Jag startade för att tävla, men med förbehållet att inte göra något som skulle riskera mina möjligheter att vara tillbaka i fullgod löpform till Big’s den 16:e oktober, säger Tobbe Gyllebring.

I dagsläget är det ännu osäkert om internationella löpare för inresetillstånd till USA . Men startfältet i det som numera utropas som VM i backyard ultra, Big Dog’s Backyard Ultra, är helt osannolikt bra. 37 av löparna har sprungit i 48 timmar eller mer i en backyard. Förutom Tobbe Gyllebring står även svenskarna Johan Steene, Anna Carlsson och Niklas Sjöblom i startlistan.

Lyssna på intervju med Jenny Lindroth i veckans avsnitt av podden Ultraaktuellt

Bocksten Vineyard Backyard Ultra

Även i bockstensmannens bokskogar runt Ästad vingård i Tvååker utanför Varberg blev det backyardfest som pågick länge. Med gänget bakom Bocksten Trailrun vid rodret hade tävlingen lockat i princip lika många deltagare som i Big Shadow, 165 stycken. 108 av dem sprang minst 7 varv, vilket innebär ultradistans. På natten kryddades stämningen till och med av ett raveparty i närheten.

Fyra löpare passerade “drömgränsen” 100 miles och med 24 varv blev Kit Carlsson den som kom längst av damerna. Göteborgaren Joakim Jakobsson närapå fördubblade sitt distansrekord genom att komma upp i 30 varv, över 200 km.

Efter det stod kampen mellan den i Varberg boende kalmariten Rasmus Stenemo och falkenbergaren Henrik Bengtsson. Rasmus hade varit tvåa i sina två senaste backyards, senast med 28 varv i Jernbruket i juni. Efter det sprang han SM i 24-timmars och den inställda HUB-tävlingens första 100 miles på egen hand i augusti.

Den forne orienteraren Henrik Bengtsson vann en virtuell backyard ultra på 30 varv förra sommaren. Det gav honom en plats till satellit-VM i oktober, då han kom 26 varv. Sedan dess har han bara tränat.

– Årets enda mål har varit helgens backyard. Och det gick ju bra. Kul att kunna leverera när det gällde, säger Henrik.

Ja, i 33 varv höll Rasmus sällskap, innan han vände tillbaka strax efter starten av det 34:e.

– Det kändes bra även halva 33, men tog sedan ett snabbt beslut att bryta efter 33 varv då jag började känna lite yrsel och ville inte riskera något. Skulle haft med mig astmasprayet ut på rundan, vilket jag ej hade, kanske därför också det blev jobbigt på varv 33. Hade hyfsat stora astmakänningar då, säger Rasmus som ändå är nöjd med sin tredje raka andraplats.

För Henriks del hade 40 varv varit lite av ett drömmål.

– Fast jag blev ju inte jätteledsen när Rasmus hoppade av igår, säger Henrik, som återigen gav kommentaren “Aldrig mer” efter målgång.

– Haha, det har jag sagt förr, men jag brukar glömma snabbt.

Backyard Ultra Gävle

I Gävle var startfältet något mindre i den tredje upplagan av Backyard Ultra Gävle, BUG. Av de 30 startande nådde hela 26 stycken ultradistans. Malin Holmgren blev för tredje året i rad den kvinna som nådde längst, den här gången med 16 varv.

Ett par timmar tidigare hade det stämts upp till “Ja må han leva” när klockan passerade midnatt. Då fyllde Håkan Lenneby 50 år. Han startade i en åldersklass och gick i mål i en annan. Födelsedagssången hjälpte honom till 20 varv och distansrekord med ett varv. Han assisterade därmed vinnaren Martin Hedin, som vann på 21 varv.

Nässjö 6-timmars

I Nässjö har sedan 2015 en 6-timmarstävling skett lite i skymundan, med Mattias Sundkvist som eldsjäl. Totalt 19 löpare kom till start i år och 16 av dem hann passera maratondistansen. För Josephine Beijer blev det ultradistans med bara 6 meters marginal.

Längst nådde Ida Larsson på damsidan med 47,371 km och fjolårsvinnaren Emil Falkek på herrsidan med 68,271 km.

Höga Kusten Trail

I tävlingen om vackrast målgångsplats lär Höga Kusten Trail ligga väldigt bra till. Med ett par plågsamma kilometer uppför Skuleberget som avslutning blir belöningen en fantastisk utsikt över Höga Kustens skärgård.

I den längre av helgens två distanser tog sig 144 damer och 303 herrar igenom de 43 kilometerna. Elin Telhammer vann damklassen på 4:43:33, bara två minuter före Sandra Rahimi, med Liv Fahlén ytterligare nio minuter bakom.

Liknande segermarginal blev det för Gustav Bodin i herrklassen. Hans 3:54:15 var 2:37 före Johan Samuelsson, som bara hade 36 sekunder ner till Andreas Berthagen på tredje plats.

Det omöjliga 24-timmarsrekordet är slaget

Det omöjliga 24-timmarsrekordet är slaget


När ultravärldens blickar var riktade mot Chamonix och UTMB-veckan skedde en av ultrahistoriens största prestationer i skymundan i Polen. Greken Yiannis Kouros världsrekord i 24-timmarslöpning ansågs, både av honom själv och andra, som närmast oslagbart. Men i helgen blev det slaget, av litauern Aleksandr “Sania” Sorokin. Och för podden Ultraaktuellts räkning fick Daniel Westergren den första intervjun med honom efter undret i Pabianice.

Greken Yiannis Kouros är en legendar inom ultralöpning och av många ansedd som den främste i historien. I 24-timmarslöpning hade Kouros innan den gångna helgen de fem bästa resultaten genom tiderna och elva av de tolv bästa. Hans världsrekord lydde på 303,506 km, satt i Adelaide 1997. Den näst bästa löparen hade sprungit 285 km…

Världsrekordet var omstritt, liksom Yiannis Kouros alltid har varit som person. Enligt uppgift krävde han exklusiv tillgång till innerbanan och fick pacing när det tog emot på slutet. Den då 41-årige Kouros kommentar efter tävlingen säger mycket om vad han själv ansåg: “Jag kommer inte springa fler 24-timmarslopp. Det här rekordet kommer att stå sig i århundraden.” Han har själv inget emot att kallas för löpargud.

De öppna polska mästerskapen under Ultra Park Weekend i Pabianice i helgen var högklassiga och bjöd på idealiska förhållanden. 20 löpare, 15 herrar och 5 damer, sprang längre än 200 km. Men två löpare stod ut.

Både ukrainaren Andrii Tkachuk (VM-tia i 24-timmars 2019 och vinnare av Ukrainas tävling under satellit-VM i backyard ultra 2020, på 41 varv) och Aleksandr Sorokin från Litauen sprang under lång tid i världsrekordtempo. Tkachuks slutresultat på 295,363 km var alltså en mil längre än vad någon annan än Yiannis Kouros hade sprungit tidigare. Ändå blev det en parantes i sammanhanget.

Aleksandr Sorokin, som jobbar som dealer på casino hemma i Vilnius sedan 2006, började springa långt 2012 för att gå ner i vikt. Fram till dess hade alkohol och rökning spelat en viktigare del i hans liv än träning.

Han gjorde sig tidigt känd för sin offensiva löpning. När han blev EM-sexa 2015 låg han på världsrekorddistans halvvägs och ledde överlägset, men slutade sexa. 2017 vann han Spartathlon på den bästa tiden av någon annan än Yiannis Kouros. 2018 tog han sin första mästerskapsmedalj när han blev EM-trea i 24-timmars på 260,991 km (återigen efter en överlägsen ledning halvvägs). 2019 blev han till slut världsmästare på 278,972 km, efter en för honom ovanligt jämn split.

Banan i parken i staden Pabianice utanför Łódź bekantade han sig med när han för ett år sedan vann de öppna polska mästerskapen på 100 km på 6:43, skadad. Efter den tävlingen kunde han inte springa på en månad. Hans ofantliga träningsmängd, med veckor på uppemot 300 km och många pass i högt tempo, gjorde att han till slut överskred den gräns som han hela tiden balanserar på.

Så visst fanns det föraningar om vad som skulle hända 2021, året då “Sania” fyller 40. I april slog han världsrekord på både 100 miles (11:14:56) och 12-timmars (170,309 km) under en tävling i England. När VM i 24-timmars i oktober blev inställt letade han efter någon annan mästerskapstävling för att springa långt på 24-timmars. Men till skillnad från Kilian Jornets världsrekordförsök i norska Måndalen i november förra året gjorde han inget väsen av sina ambitioner.

– Seriösa människor gör inte så. Du måste först göra det och sedan berätta om det, istället för att meddela intentionerna i förväg och sedan kanske inte uppnå resultatet, berätta Aleksandr Sorokin.

Valet föll alltså på de polska mästerskapen och resten är redan historia. Som vanligt startade han i ett rasande tempo. Och den här gången höll det. Med 33 minuter kvar passerade Aleksandr “Sania” Sorokin Yiannis Kouros tidigare världsrekord. Det nya rekordet lyder på 309,399 km. Smått ofattbara 4:39 min/km i snitt under ett helt dygn.

Aleksandr (Sania) Sorkin
Aleksandr Sorokin FOTO: Tomasz Wieczorek

– Jag drömde om att nå det här rekordet. Men innan 2020 trodde jag inte ens det var möjligt. Och jag visste inte förrän på slutet om kroppen skulle klara av att hålla tempot och slå det den här gången. Kanske skulle jag fortsatt att pressa ända till slutet, för jag slappnade nog av lite för mycket efter att jag hade slagit rekordet, säger Aleksandr Sorokin.

För podden Ultraaktuellts räkning blev undertecknad den förste att intervjua Aleksandr Sorokin om denna historiska prestation. Intervjun kan höras i dagens avsnitt av Ultraaktuellt och kommer under tisdagen att publiceras i videoformat på YouTube-kanalen för Ultrarunning Academy.

Yiannos Kouros, som ännu inte har gratulerat Sorokin, har nu för övrigt bara kvar två världsrekord i tidslopp, 473,495 km på 48-timmars och 1 038,851 km på 6-dagars. Det senare har Johnny Hällneby gått ut med att han vill försöka slå under Viadal Ultra 13-19 september.

Succéåterkomst av Kotka och sekundseger av Restorp

Succéåterkomst av Kotka och sekundseger av Restorp


I Italien blev det succéåterkomst för Mimmi Kotka och spurtseger för Petter Restorp. I Sverige var det både familjära backyard ultratävlingar, äventyrstävling vid Vargön och virtuell tävling mellan Göteborg och Borås.

Mimmis återkomst

I höstas berättade den svenska världsstjärnan i ultratrail, Mimmi Kotka, att hon led av RED-S, relativ energibrist hos idrottare. RED-S är ett tillstånd som karaktäriseras av ätstört beteende, frånvaro av menstruation och benskörhet. Men den gångna helgen visade Mimmi att hon är tillbaka och det med besked.

I italienska Quartrail des Alpages var hon helt överlägsen och med tiden 6 timmar och 53 minuter var hon över en halvtimme före nästa kvinna. Detta trots att 50 kilometer var en ovanligt kort distans för henne, även om det också var närmare 4 000 höjdmeter.

– Det var länge sen och detta kändes som en nystart, skriver Mimmi Kotka på Instagram.

I samma tävling blev det betydligt tajtare för Petter Restorp, som liksom Mimmi bor i Chamonix. I nerförsbackarna på slutet kom han ikapp italienaren Franco Collé och spurtade sig till segern med nio sekunder, efter över 6 timmars löpning.

– Helt klart bästa möjliga start på den här säsongen, säger Petter Restorp, som framöver bland annat har planerat in Lavaredo Ultra Trail, Eiger Ultra Trail och Tor des Géants.

Backyard i Hultsfred och Örebro

Start på den svenska säsongen blir det på allvar kommande helg, eftersom det från och med idag är tillåtet med upp till 150 deltagare i motionstävlingar. Men redan den gångna helgen var det några tävlingar i coronaanpassat format.

Jennie Karlsson från Hultsfreds Löparklubb vann sin egen klubbs backyard ultra-tävling efter 15 varv och slog därmed sin distans från den virtuella backyard-tävlingen i mars.

– Jag hade kunnat springa fler men hade bestämt innan att det skulle bli minst ett mer än förra gången. Har varit både sjuk och stukat foten sedan loppet i mars så var lite osäker på formen. Men det var en underbar dag, säger Jennie.

Ultratävlingsdebutanten Jimmy Einarsson från Högsby var den som assisterade Jennie till segern, i tävlingen som har 75-årige eldsjälen Kurt Gustavsson vid rodret. Lyssna på en intervju med Kurt Gustavsson i podden Ultraaktuellt.

Även i Örebro ordnades en backyard ultra, vid lägergården Hjälmargården. Där nådde Mikael Kjellgren längst med 21 varv, ett mer än Daniel Linder. Maria Pettersson var trea och bästa dam med 17 varv.

Barkley-inspirerat äventyr vid Vargön

Den äventyrligaste tävlingen, om det nu är en tävling, var the Vargön Trailmarathons utanför Vänersborg. Arrangören Ingemar Sandberg har inspirerats av den mytomspunna the Barkley Marathons och hade ordnat med en tuff varvbana där stora delar gick i obanad terräng. Likt förlagan skulle deltagarna hämta sidor ur utplacerade böcker och varken banan eller deltagarna var officiella i förväg.

58-årige multidagarsfenomenet Sten Orsvärn var den ende som klarade av att genomföra alla fem varven, vilket tog 34 timmar och 36 minuter. Klockan visade då 195 km, men de tre sista varven blev många kilometer kortare än de första.

– När jag väl lärt mig ta rätt väg, samt att hitta boken på mossen, förklarar Sten Orsvärn.

Stens erfarenhet av att springa med sömnbrist visade sig avgörande. Tre ytterligare löpare klarade ett så kallad “fun run”, tre varv: Jonas Eklöf, Gunnar Wärnfeldt och Peter Schröder.

Virtuellt mellan Göteborg och Borås

Arrangörerna av Borås Ultramarathon valde att göra om sin tävling till en virtuell variant. När som helst under helgen kunde man springa 48 kilometer från Hindås till Borås, 88 kilometer hela vägen från Göteborg till Borås eller som Fredrik Reinhold till och med springa fram och tillbaka mellan Göteborg och Borås. De 176 kilometerna tog 31 timmar och 35 minuter för Fredrik.

Lisa Karlsson och Linus Ånevall var snabbaste kvinna och man på 88-kilometaren, medan Malin Svensson och Anders Tärnegård hade snabbaste tider på den kortare distansen.

Nämnas bör också Jessica Ståhl-Norris, som genomförde en utmaning på 220 kilometer i ett svep för att höja sitt distansrekord.

Ultravasan blir elittävling och Hemmavasan

Även om det alltså blir tillåtet med fler deltagare framöver har Vasaloppet valt att göra om Ultravasan till en elittävling och likt förra året Hemmavasan för övriga.

114 sprang ultradistans i virtuell backyard ultra – Rabe vann i sin debut

114 sprang ultradistans i virtuell backyard ultra – Rabe vann i sin debut


När i princip alla vanliga tävlingar är inställda var intresset stort när Sweden Runners ordnade ännu en virtuell backyard ultra. Totalt startade 189 deltagare och 114 sprang minst sju varv, vilket innebär ultradistans. Som vinnare stod backyard-debutanten Magnus Rabe, medan Ingela Jonsson och Maria Kumpula kom längst av damerna.

Törsten efter att få tävla är onekligen stor. Då nuvarande lagar inte tillåter motionslopp med fler än åtta personer har virtuella tävlingar blivit ett alternativ för dem som vill ha något att se fram emot och få lite tävlings- och gemenskapskänsla.

När Sweden Runners sommaren 2020 tvingades ställa in sina backyard ultra-tävlingar i Älvdalen och Trelleborg ordnade de istället virtuella varianter som lockade över 200 deltagare. Den gångna helgen var det alltså dags igen: 189 personer, 79 kvinnor och 110 män, sprang minst ett varv på 6,7 km, varhelst man befann sig. Av dessa sprang 114 minst sju varv, vilket innebär knappt 47 km och därmed ultradistans.

Seger av Rabe i backyarddebuten

Då backyard ultra inte har några könsindelade klasser slutade Magnus Rabe som vinnare och “last one standing” på 28 varv, knappt 188 km. Magnus vann Kullamannen 100 miles 2019 och slog i somras ett fantastiskt banrekord på The gax 100 miles.

– Jag hade inte sprungit backyard innan, så jag tänkte det kunde vara kul att testa på det också och se hur det funkar. Det var väldigt speciellt, jag tränar aldrig så långsamt, berättar Magnus

För Magnus var det ett bra träningspass inför att kanske testa på att springa långt i 24-timmarslöpning. Den indikativa kvalgränsen för att bli aktuell för VM i oktober är 245 kilometer.

Den som assisterade Magnus var Daniel Bååth, som gjorde en utmärkt insats med 27 varv, två varv mer än Marcus Broman.

Ingela och Maria sprang längst av damerna

På damsidan nådde Ingela Jonsson och Maria Kumpula längst med 15 varv, ett varv mer än Jennie Karlsson, som likt Ingela sprang i ett mini-arrangemang i Hultsfred. För Marias del känner hon att hon i och med detta äntligen kan kalla sig för ultralöpare.

– Jag har nosat lite på det här med ultra i något 6-timmarslopp och irrade runt själv på Roslagsleden, 67 km i spöregn förra sommaren med för tung packning. Och i november körde jag en egen Ultra Interval Challenge och skrapade ihop 90 km under ett dygn. Men ja, faktiskt är det först nu som jag känner mig lite som ultralöpare, berättar Maria Kumpula, som sprang helt på egen hand.

Backyardexplosion

Konceptet backyard ultra har exploderat de senaste två-tre åren. Idén kommer från den legendariske lopparrangören Gary “Lazarus Lake” Cantrell, som 2011 ordnade den första tävlingen på sin egen bakgård i Tennessee. Sju år senare etablerade löparföretaget Sweden Runners kontakt med “Laz”, bildade den informella organisationen Backyard Ultra och skyddade varumärket backyard ultra i EU.

Ursprungstävlingen Big Dog’s Backyard Ultra kallas numera för VM och i höstas ordnades ett semi-virtuellt satellitvärldsmästerskap där drygt 20 länder tävlade både som lag och individuellt. Sverige är det land efter USA med flest backyard ultra-tävlingar, i ett tävlingsformat där vem som helst kan delta och utmana sina gränser.

Idén går ut på att springa 6,7 km inom 60 minuter, med ny start varje heltimme, tills man inte längre kan fullfölja ytterligare ett varv. När bara en person återstår är tävlingen över.

Läs en historik i tre delar om utvecklingen av backyard ultra i världen och Sverige

Lyssna på Ultraaktuellt för intervjuer med Magnus Rabe och Ingela Jonsson

Foto: Olle Rabe

Elov Olsson nära svenskt 24-timmarsrekord

Elov Olsson nära svenskt 24-timmarsrekord


I helgen sprang Ockelbo SK:s Elov Olsson näst längst någonsin i Sverige på ett 24-timmarslopp. Dessutom noterade han samtidigt näst bästa svenska tid på 100 miles (161 kilometer). Hur länge hade han laddat för loppet?  – Det var knappt två veckor sen jag kom på att jag skulle göra det, säger han. 

Utmed riksväg 56, mellan Heby och Gävle, ligger Tärnsjö. Där, på en 348 meter lång löparbana i klassisk kolstybb, alltså finfördelat kol som blandas med sand, lera och tjära, sprang Elov Olsson 757 varv. Han var en av deltagarna i Tärnsjö 24-timmars som gick 23–24 maj. Under detta dygn lyckades han både ta näst bästa svenska tid på 100 miles och springa näst längst i Sverige på ett 24-timmarslopp.

Bild: Erik Desmeules

Han sprang 263,746 kilometer, mindre än 2,8 kilometer från Johan Steenes svenska rekord från 2017. Målet var dock att klara 285 kilometer.
– Att jag kom så pass långt som jag ändå gjorde var väldigt häftigt för mig. Det kändes ju dåligt till och från de sista nio timmarna. Det känns ofattbart just nu. Sen att jag hade mycket högre mål är väl en annan sak, säger Elov.

De senaste två månaderna har det körts virtuella lopp och utmaningar i Gävle. En av dessa var 10 maj när Stefan Ehrin och Kristoffer Wallberg sprang upp för Mount Everest – i Hemlingbybacken i Gävle, som mäter 35 meter. De behövde springa upp och ner 253 gånger för att nå 8 848 höjdmeter. Elov hejade då på och sprang drygt hundra vändor själv. När han tränade i veckan efter så kändes det lätt att springa trots att det värkte i låren. Han hade hört om ett 24-timmarslopp som skulle hållas. När han insåg att det var sju mil hemifrån så var saken klar, han skulle vara med.
– Jag har tränat bra i år. Dagen innan loppet kom jag upp i 3 000 kilometer för året. Däremot har jag tränat för att springa snabbare lopp.

Målet i år, innan coronautbrottet, var världens största ultramaraton, Comrades Marathon som mäter 90 kilometer. Tidigare har han sprungit bland annat Western States Endurance Run, ett lopp på 100 miles i Kalifornien med cirka 5 500 höjdmeter. Han menar att den mentala utmaningen blir större på en varvbana än på lopp som dessa där man kan ta in den vackra naturen.
– Du ska vara en maskin som bara går runt, runt. Det är bara att gilla läget och göra det man ska, säger han.

Bild: Erik Desmeules

När Elov jämför detta lopp med sina två tidigare 24-timmarslopp så tycker han att mycket är likt men att den stora skillnaden ligger i att han är en mer stabil löpare nu. Trots motgångar kunde han hålla uppe tempot när han väl sprang. Men vid alla tre tillfällen har han fått yrsel. Första gången var den väldigt intensiv. Denna gång kom yrseln efter 15 timmars löpning och kom och gick sedan i vågor de sista nio timmarna.

Vi duschade av mig en gång i både varmt och kallt vatten för att jag skulle komma igång. Efter det var det ”lägg dig på bänken, på med vatten och så upp igen” så fort yrseln kom. Det var no mercy. 

Även magen började krångla för Elov under loppet.
– Löpare som jag sprang om sa efteråt att de tänkte ”här kommer Elov” eftersom de hörde min mage som kluckade. Man tror verkligen att man behöver gå på toa men när man kommer dit så händer det ingenting. Då känns det ju onödigt att ta tid från löpningen till det, säger han.

Läs också ”Så orkar du ultralångt”

Utan supporten han fick tror inte Elov att han hade klarat att springa hela loppet denna gång. Han hade nog kommit på fler anledningar att sluta än att fortsätta. Det viktiga med bra support, menar han, är att de känner en väl och vet hur man reagerar när man blir trött.
– Johan (Lantz) vet att han måste vara ganska hård med mig och att jag kanske kan bli lite ynklig och mesig. Han hade också mer perspektiv på hur jag låg till och vad som var möjligt.

Elov tror att hans främsta styrka som ultralöpare är att han kan behålla ett bra löpsteg i låg fart. Han tränar i princip bara löpning, utan att komplettera med annan träning. Ändå har han varit förskonad från skador. 
– Det är knappt så att jag får nämna att jag har någon känning i vårt gäng, då får jag ett ont öga.

Dessutom har han aldrig fått kramp när han har sprungit.
– Det var nära en gång när jag sprang ett lopp i Spanien och pulsade genom snö, säger han.

Elov är inte särskilt strukturerad i sin träning utan provar sig fram. Några mätningar av syreupptagningsförmåga blir det till exempel inte.
– Jag märker väl att folk mäter det då och då men jag gör inte det. Jag är väl inte så mycket teoretiker av mig, jag kör mest på känsla. Så länge jag blir bättre känns det som ett vinnande koncept.

Är du sugen på revansch nu?
  – Nej, inte just nu. Men jag kommer garanterat att springa fler 24-timmarslopp.

Bild: Erik Desmeules

Läs också Ursvik Ultra, George Mallory och ryggskott!

Doldisen som är en av favoriterna att vinna Ultravasan 90

Doldisen som är en av favoriterna att vinna Ultravasan 90


Ett stort delmål för den amerikanske ultrastjärnan Jim Walmsleys säsong är Ultravasan 90 den 17 augusti – ett lopp som han absolut kan vinna.  – Jonas Buud krossade mig på ett 100 kilometerslopp en gång, och när han sprang så oerhört snabbt på Ultravasan gjorde det att jag fick upp ögonen för loppet, säger Jim Walmsley när vi träffar honom i Kalifornien, USA, i samband med ett världsrekordförsök på 100 kilometer.  Det visar sig att han inte bara har bra koll på Jonas Buud och Ultravasan, utan även på de andra svenska ultralöparna. – Elov Olsson och Johan Lantz har…