Långa backyardfester och plågsamt vacker målgång

Långa backyardfester och plågsamt vacker målgång


Två backyarddueller, inspirerande resa från noll till hundra miles och 50-årsfirande mitt i natten. Ja, det saknas aldrig dramatik när helgens ultraäventyr ska sammanfattas.

Backyardfester i skuggan av vingården

I en backyard ultra krävs det minst två personer för att komma riktigt många varv. När bara en person återstår är ju tävlingen avgjord. Numera går det ofta fler än en backyardtävling varje helg och det blir därför sällan som två eller fler löpare håller på riktigt länge. Men i helgen fick vi se två svenska backyardtävlingar hålla på i 34 timmar, vilket aldrig tidigare har hänt i Sverige under samma helg.

Sedan den första svenska backyardtävlingen 2016 har 13 svenskar har sprungit minst 35 varv, i totalt 7 olika tävlingar (samt på originalet Big Dog’s Backyard Ultra i USA). De senaste två åren är det dock bara i satellit-VM i Älvdalen 2020 och Älvdalen Backyard Ultra i år som segerresultatet slutat på över 31 varv.

Big Shadow Backyard

Att Big Shadow Backyard i Stora Skuggan-området på Norra Djurgården skulle hålla på länge var väntat, med namn som Tobbe Gyllebring, Sten Orsvärn och Daniel George i startfältet. Med 168 startande, varav 133 sprang ultradistans, är det dessutom en av de absolut största backyardtävlingarna i Sverige (tillsammans med Sweden Runners’ tre tävlingar i Malmö, Älvdalen och Trelleborg, samt Trosa och numera även Bocksten Vineyard).

Med Team Nordic Trail med Miranda Kvist i spetsen blev det också en fest. Men banan är inte helt enkel, med både över 90 höjdmeter, en rejält trixig passage och ett par branta nerförsbackar.

När löparna gav sig ut på det 16:e varvet var Jenny Lindroth ensam kvinna kvar, tillsammans med 17 män. Jenny började springa för ett drygt år sedan, efter att hon hade fyllt 40. Första ultrapasset blev ett socialt evenemang längs banvallen från Läggesta till Eskilstuna i oktober förra året. Och redan i den riktigt tävlingsdebuten i Trosa i somras blev det 18 varv.

Jenny Lindroth. Foto: Pia Stolt

– För ett år sen kom jag i kontakt med Stockholm Gerillalöpare, som springer varje onsdag i Hammarbybacken. Efter ultrapasset i oktober fick jag blodad tand och han som höll i det sa att när man blir lite äldre ska man springa långt och inte snabbt. Det där fastnade. Jag gillar inte att springa snabbt, för jag är lat, säger Jenny.

Träningsmängden växte och i helgen passerades drömgränsen 100 miles, 24 varv. Det är en imponerande snabb utveckling och hon sällar sig till de ytterligare 21 svenska kvinnor som tidigare sprungit minst 100 miles på backyard.

– Det var häftigt. Det hade jag inte riktigt räknat med, även om det någonstans i bakhuvudet låg där som nån hemlig målbild att “wow, vad häftigt det vore att kuta 100 miles i en backyard”. Men jag trodde inte det skulle gå så här snabbt. Jag hade tänkt att innan jag fyller 50 skulle jag ha sprungit 100 miles, säger Jenny som alltså lyckades redan innan hon fyllt 42.

Efter att Daniel George, som var med i satellit-VM och fyra gånger sprungit minst 30 varv, gav upp efter det 28:e varvet, då stod kampen mellan två giganter. Sten Orsvärn, som firade nyss fyllda 59, har inofficiellt svenskt rekord på 48-timmars och har sprungit 840 km på sexdagars. Och Torbjörn “Tobbe” Gyllebring behöver ingen närmare presentation. Hans enda ultralopp förra året innebar svensk seger i satellit-VM och utnämningen årets manlige ultralöpare.

Men även det roliga tar slut. Efter 33 varv valde Sten att inte fortsätta.

– Det var ganska långt ifrån max. Men det var jobbigt ändå. Kroppen är missnöjd med mina aktiviteter i helgen, men den är glad över att jag slutade när jag gjorde, säger Sten Orsvärn.

Tobbe Gyllebring. Foto: Jacob Zocherman

Och så fick Tobbe Gyllebring alltså återigen defilera hem en backyardseger, hans femte, efter 34 varv. Han var till och med så pigg efter det sista varvet att han kostade på sig en spurt in i mål.

– Det kändes så enkelt. Jag startade för att tävla, men med förbehållet att inte göra något som skulle riskera mina möjligheter att vara tillbaka i fullgod löpform till Big’s den 16:e oktober, säger Tobbe Gyllebring.

I dagsläget är det ännu osäkert om internationella löpare för inresetillstånd till USA . Men startfältet i det som numera utropas som VM i backyard ultra, Big Dog’s Backyard Ultra, är helt osannolikt bra. 37 av löparna har sprungit i 48 timmar eller mer i en backyard. Förutom Tobbe Gyllebring står även svenskarna Johan Steene, Anna Carlsson och Niklas Sjöblom i startlistan.

Lyssna på intervju med Jenny Lindroth i veckans avsnitt av podden Ultraaktuellt

Bocksten Vineyard Backyard Ultra

Även i bockstensmannens bokskogar runt Ästad vingård i Tvååker utanför Varberg blev det backyardfest som pågick länge. Med gänget bakom Bocksten Trailrun vid rodret hade tävlingen lockat i princip lika många deltagare som i Big Shadow, 165 stycken. 108 av dem sprang minst 7 varv, vilket innebär ultradistans. På natten kryddades stämningen till och med av ett raveparty i närheten.

Fyra löpare passerade “drömgränsen” 100 miles och med 24 varv blev Kit Carlsson den som kom längst av damerna. Göteborgaren Joakim Jakobsson närapå fördubblade sitt distansrekord genom att komma upp i 30 varv, över 200 km.

Efter det stod kampen mellan den i Varberg boende kalmariten Rasmus Stenemo och falkenbergaren Henrik Bengtsson. Rasmus hade varit tvåa i sina två senaste backyards, senast med 28 varv i Jernbruket i juni. Efter det sprang han SM i 24-timmars och den inställda HUB-tävlingens första 100 miles på egen hand i augusti.

Den forne orienteraren Henrik Bengtsson vann en virtuell backyard ultra på 30 varv förra sommaren. Det gav honom en plats till satellit-VM i oktober, då han kom 26 varv. Sedan dess har han bara tränat.

– Årets enda mål har varit helgens backyard. Och det gick ju bra. Kul att kunna leverera när det gällde, säger Henrik.

Ja, i 33 varv höll Rasmus sällskap, innan han vände tillbaka strax efter starten av det 34:e.

– Det kändes bra även halva 33, men tog sedan ett snabbt beslut att bryta efter 33 varv då jag började känna lite yrsel och ville inte riskera något. Skulle haft med mig astmasprayet ut på rundan, vilket jag ej hade, kanske därför också det blev jobbigt på varv 33. Hade hyfsat stora astmakänningar då, säger Rasmus som ändå är nöjd med sin tredje raka andraplats.

För Henriks del hade 40 varv varit lite av ett drömmål.

– Fast jag blev ju inte jätteledsen när Rasmus hoppade av igår, säger Henrik, som återigen gav kommentaren “Aldrig mer” efter målgång.

– Haha, det har jag sagt förr, men jag brukar glömma snabbt.

Backyard Ultra Gävle

I Gävle var startfältet något mindre i den tredje upplagan av Backyard Ultra Gävle, BUG. Av de 30 startande nådde hela 26 stycken ultradistans. Malin Holmgren blev för tredje året i rad den kvinna som nådde längst, den här gången med 16 varv.

Ett par timmar tidigare hade det stämts upp till “Ja må han leva” när klockan passerade midnatt. Då fyllde Håkan Lenneby 50 år. Han startade i en åldersklass och gick i mål i en annan. Födelsedagssången hjälpte honom till 20 varv och distansrekord med ett varv. Han assisterade därmed vinnaren Martin Hedin, som vann på 21 varv.

Nässjö 6-timmars

I Nässjö har sedan 2015 en 6-timmarstävling skett lite i skymundan, med Mattias Sundkvist som eldsjäl. Totalt 19 löpare kom till start i år och 16 av dem hann passera maratondistansen. För Josephine Beijer blev det ultradistans med bara 6 meters marginal.

Längst nådde Ida Larsson på damsidan med 47,371 km och fjolårsvinnaren Emil Falkek på herrsidan med 68,271 km.

Höga Kusten Trail

I tävlingen om vackrast målgångsplats lär Höga Kusten Trail ligga väldigt bra till. Med ett par plågsamma kilometer uppför Skuleberget som avslutning blir belöningen en fantastisk utsikt över Höga Kustens skärgård.

I den längre av helgens två distanser tog sig 144 damer och 303 herrar igenom de 43 kilometerna. Elin Telhammer vann damklassen på 4:43:33, bara två minuter före Sandra Rahimi, med Liv Fahlén ytterligare nio minuter bakom.

Liknande segermarginal blev det för Gustav Bodin i herrklassen. Hans 3:54:15 var 2:37 före Johan Samuelsson, som bara hade 36 sekunder ner till Andreas Berthagen på tredje plats.

Det omöjliga 24-timmarsrekordet är slaget

Det omöjliga 24-timmarsrekordet är slaget


När ultravärldens blickar var riktade mot Chamonix och UTMB-veckan skedde en av ultrahistoriens största prestationer i skymundan i Polen. Greken Yiannis Kouros världsrekord i 24-timmarslöpning ansågs, både av honom själv och andra, som närmast oslagbart. Men i helgen blev det slaget, av litauern Aleksandr “Sania” Sorokin. Och för podden Ultraaktuellts räkning fick Daniel Westergren den första intervjun med honom efter undret i Pabianice.

Greken Yiannis Kouros är en legendar inom ultralöpning och av många ansedd som den främste i historien. I 24-timmarslöpning hade Kouros innan den gångna helgen de fem bästa resultaten genom tiderna och elva av de tolv bästa. Hans världsrekord lydde på 303,506 km, satt i Adelaide 1997. Den näst bästa löparen hade sprungit 285 km…

Världsrekordet var omstritt, liksom Yiannis Kouros alltid har varit som person. Enligt uppgift krävde han exklusiv tillgång till innerbanan och fick pacing när det tog emot på slutet. Den då 41-årige Kouros kommentar efter tävlingen säger mycket om vad han själv ansåg: “Jag kommer inte springa fler 24-timmarslopp. Det här rekordet kommer att stå sig i århundraden.” Han har själv inget emot att kallas för löpargud.

De öppna polska mästerskapen under Ultra Park Weekend i Pabianice i helgen var högklassiga och bjöd på idealiska förhållanden. 20 löpare, 15 herrar och 5 damer, sprang längre än 200 km. Men två löpare stod ut.

Både ukrainaren Andrii Tkachuk (VM-tia i 24-timmars 2019 och vinnare av Ukrainas tävling under satellit-VM i backyard ultra 2020, på 41 varv) och Aleksandr Sorokin från Litauen sprang under lång tid i världsrekordtempo. Tkachuks slutresultat på 295,363 km var alltså en mil längre än vad någon annan än Yiannis Kouros hade sprungit tidigare. Ändå blev det en parantes i sammanhanget.

Aleksandr Sorokin, som jobbar som dealer på casino hemma i Vilnius sedan 2006, började springa långt 2012 för att gå ner i vikt. Fram till dess hade alkohol och rökning spelat en viktigare del i hans liv än träning.

Han gjorde sig tidigt känd för sin offensiva löpning. När han blev EM-sexa 2015 låg han på världsrekorddistans halvvägs och ledde överlägset, men slutade sexa. 2017 vann han Spartathlon på den bästa tiden av någon annan än Yiannis Kouros. 2018 tog han sin första mästerskapsmedalj när han blev EM-trea i 24-timmars på 260,991 km (återigen efter en överlägsen ledning halvvägs). 2019 blev han till slut världsmästare på 278,972 km, efter en för honom ovanligt jämn split.

Banan i parken i staden Pabianice utanför Łódź bekantade han sig med när han för ett år sedan vann de öppna polska mästerskapen på 100 km på 6:43, skadad. Efter den tävlingen kunde han inte springa på en månad. Hans ofantliga träningsmängd, med veckor på uppemot 300 km och många pass i högt tempo, gjorde att han till slut överskred den gräns som han hela tiden balanserar på.

Så visst fanns det föraningar om vad som skulle hända 2021, året då “Sania” fyller 40. I april slog han världsrekord på både 100 miles (11:14:56) och 12-timmars (170,309 km) under en tävling i England. När VM i 24-timmars i oktober blev inställt letade han efter någon annan mästerskapstävling för att springa långt på 24-timmars. Men till skillnad från Kilian Jornets världsrekordförsök i norska Måndalen i november förra året gjorde han inget väsen av sina ambitioner.

– Seriösa människor gör inte så. Du måste först göra det och sedan berätta om det, istället för att meddela intentionerna i förväg och sedan kanske inte uppnå resultatet, berätta Aleksandr Sorokin.

Valet föll alltså på de polska mästerskapen och resten är redan historia. Som vanligt startade han i ett rasande tempo. Och den här gången höll det. Med 33 minuter kvar passerade Aleksandr “Sania” Sorokin Yiannis Kouros tidigare världsrekord. Det nya rekordet lyder på 309,399 km. Smått ofattbara 4:39 min/km i snitt under ett helt dygn.

Aleksandr (Sania) Sorkin
Aleksandr Sorokin FOTO: Tomasz Wieczorek

– Jag drömde om att nå det här rekordet. Men innan 2020 trodde jag inte ens det var möjligt. Och jag visste inte förrän på slutet om kroppen skulle klara av att hålla tempot och slå det den här gången. Kanske skulle jag fortsatt att pressa ända till slutet, för jag slappnade nog av lite för mycket efter att jag hade slagit rekordet, säger Aleksandr Sorokin.

För podden Ultraaktuellts räkning blev undertecknad den förste att intervjua Aleksandr Sorokin om denna historiska prestation. Intervjun kan höras i dagens avsnitt av Ultraaktuellt och kommer under tisdagen att publiceras i videoformat på YouTube-kanalen för Ultrarunning Academy.

Yiannos Kouros, som ännu inte har gratulerat Sorokin, har nu för övrigt bara kvar två världsrekord i tidslopp, 473,495 km på 48-timmars och 1 038,851 km på 6-dagars. Det senare har Johnny Hällneby gått ut med att han vill försöka slå under Viadal Ultra 13-19 september.

Succéåterkomst av Kotka och sekundseger av Restorp

Succéåterkomst av Kotka och sekundseger av Restorp


I Italien blev det succéåterkomst för Mimmi Kotka och spurtseger för Petter Restorp. I Sverige var det både familjära backyard ultratävlingar, äventyrstävling vid Vargön och virtuell tävling mellan Göteborg och Borås.

Mimmis återkomst

I höstas berättade den svenska världsstjärnan i ultratrail, Mimmi Kotka, att hon led av RED-S, relativ energibrist hos idrottare. RED-S är ett tillstånd som karaktäriseras av ätstört beteende, frånvaro av menstruation och benskörhet. Men den gångna helgen visade Mimmi att hon är tillbaka och det med besked.

I italienska Quartrail des Alpages var hon helt överlägsen och med tiden 6 timmar och 53 minuter var hon över en halvtimme före nästa kvinna. Detta trots att 50 kilometer var en ovanligt kort distans för henne, även om det också var närmare 4 000 höjdmeter.

– Det var länge sen och detta kändes som en nystart, skriver Mimmi Kotka på Instagram.

I samma tävling blev det betydligt tajtare för Petter Restorp, som liksom Mimmi bor i Chamonix. I nerförsbackarna på slutet kom han ikapp italienaren Franco Collé och spurtade sig till segern med nio sekunder, efter över 6 timmars löpning.

– Helt klart bästa möjliga start på den här säsongen, säger Petter Restorp, som framöver bland annat har planerat in Lavaredo Ultra Trail, Eiger Ultra Trail och Tor des Géants.

Backyard i Hultsfred och Örebro

Start på den svenska säsongen blir det på allvar kommande helg, eftersom det från och med idag är tillåtet med upp till 150 deltagare i motionstävlingar. Men redan den gångna helgen var det några tävlingar i coronaanpassat format.

Jennie Karlsson från Hultsfreds Löparklubb vann sin egen klubbs backyard ultra-tävling efter 15 varv och slog därmed sin distans från den virtuella backyard-tävlingen i mars.

– Jag hade kunnat springa fler men hade bestämt innan att det skulle bli minst ett mer än förra gången. Har varit både sjuk och stukat foten sedan loppet i mars så var lite osäker på formen. Men det var en underbar dag, säger Jennie.

Ultratävlingsdebutanten Jimmy Einarsson från Högsby var den som assisterade Jennie till segern, i tävlingen som har 75-årige eldsjälen Kurt Gustavsson vid rodret. Lyssna på en intervju med Kurt Gustavsson i podden Ultraaktuellt.

Även i Örebro ordnades en backyard ultra, vid lägergården Hjälmargården. Där nådde Mikael Kjellgren längst med 21 varv, ett mer än Daniel Linder. Maria Pettersson var trea och bästa dam med 17 varv.

Barkley-inspirerat äventyr vid Vargön

Den äventyrligaste tävlingen, om det nu är en tävling, var the Vargön Trailmarathons utanför Vänersborg. Arrangören Ingemar Sandberg har inspirerats av den mytomspunna the Barkley Marathons och hade ordnat med en tuff varvbana där stora delar gick i obanad terräng. Likt förlagan skulle deltagarna hämta sidor ur utplacerade böcker och varken banan eller deltagarna var officiella i förväg.

58-årige multidagarsfenomenet Sten Orsvärn var den ende som klarade av att genomföra alla fem varven, vilket tog 34 timmar och 36 minuter. Klockan visade då 195 km, men de tre sista varven blev många kilometer kortare än de första.

– När jag väl lärt mig ta rätt väg, samt att hitta boken på mossen, förklarar Sten Orsvärn.

Stens erfarenhet av att springa med sömnbrist visade sig avgörande. Tre ytterligare löpare klarade ett så kallad “fun run”, tre varv: Jonas Eklöf, Gunnar Wärnfeldt och Peter Schröder.

Virtuellt mellan Göteborg och Borås

Arrangörerna av Borås Ultramarathon valde att göra om sin tävling till en virtuell variant. När som helst under helgen kunde man springa 48 kilometer från Hindås till Borås, 88 kilometer hela vägen från Göteborg till Borås eller som Fredrik Reinhold till och med springa fram och tillbaka mellan Göteborg och Borås. De 176 kilometerna tog 31 timmar och 35 minuter för Fredrik.

Lisa Karlsson och Linus Ånevall var snabbaste kvinna och man på 88-kilometaren, medan Malin Svensson och Anders Tärnegård hade snabbaste tider på den kortare distansen.

Nämnas bör också Jessica Ståhl-Norris, som genomförde en utmaning på 220 kilometer i ett svep för att höja sitt distansrekord.

Ultravasan blir elittävling och Hemmavasan

Även om det alltså blir tillåtet med fler deltagare framöver har Vasaloppet valt att göra om Ultravasan till en elittävling och likt förra året Hemmavasan för övriga.

114 sprang ultradistans i virtuell backyard ultra – Rabe vann i sin debut

114 sprang ultradistans i virtuell backyard ultra – Rabe vann i sin debut


När i princip alla vanliga tävlingar är inställda var intresset stort när Sweden Runners ordnade ännu en virtuell backyard ultra. Totalt startade 189 deltagare och 114 sprang minst sju varv, vilket innebär ultradistans. Som vinnare stod backyard-debutanten Magnus Rabe, medan Ingela Jonsson och Maria Kumpula kom längst av damerna.

Törsten efter att få tävla är onekligen stor. Då nuvarande lagar inte tillåter motionslopp med fler än åtta personer har virtuella tävlingar blivit ett alternativ för dem som vill ha något att se fram emot och få lite tävlings- och gemenskapskänsla.

När Sweden Runners sommaren 2020 tvingades ställa in sina backyard ultra-tävlingar i Älvdalen och Trelleborg ordnade de istället virtuella varianter som lockade över 200 deltagare. Den gångna helgen var det alltså dags igen: 189 personer, 79 kvinnor och 110 män, sprang minst ett varv på 6,7 km, varhelst man befann sig. Av dessa sprang 114 minst sju varv, vilket innebär knappt 47 km och därmed ultradistans.

Seger av Rabe i backyarddebuten

Då backyard ultra inte har några könsindelade klasser slutade Magnus Rabe som vinnare och “last one standing” på 28 varv, knappt 188 km. Magnus vann Kullamannen 100 miles 2019 och slog i somras ett fantastiskt banrekord på The gax 100 miles.

– Jag hade inte sprungit backyard innan, så jag tänkte det kunde vara kul att testa på det också och se hur det funkar. Det var väldigt speciellt, jag tränar aldrig så långsamt, berättar Magnus

För Magnus var det ett bra träningspass inför att kanske testa på att springa långt i 24-timmarslöpning. Den indikativa kvalgränsen för att bli aktuell för VM i oktober är 245 kilometer.

Den som assisterade Magnus var Daniel Bååth, som gjorde en utmärkt insats med 27 varv, två varv mer än Marcus Broman.

Ingela och Maria sprang längst av damerna

På damsidan nådde Ingela Jonsson och Maria Kumpula längst med 15 varv, ett varv mer än Jennie Karlsson, som likt Ingela sprang i ett mini-arrangemang i Hultsfred. För Marias del känner hon att hon i och med detta äntligen kan kalla sig för ultralöpare.

– Jag har nosat lite på det här med ultra i något 6-timmarslopp och irrade runt själv på Roslagsleden, 67 km i spöregn förra sommaren med för tung packning. Och i november körde jag en egen Ultra Interval Challenge och skrapade ihop 90 km under ett dygn. Men ja, faktiskt är det först nu som jag känner mig lite som ultralöpare, berättar Maria Kumpula, som sprang helt på egen hand.

Backyardexplosion

Konceptet backyard ultra har exploderat de senaste två-tre åren. Idén kommer från den legendariske lopparrangören Gary “Lazarus Lake” Cantrell, som 2011 ordnade den första tävlingen på sin egen bakgård i Tennessee. Sju år senare etablerade löparföretaget Sweden Runners kontakt med “Laz”, bildade den informella organisationen Backyard Ultra och skyddade varumärket backyard ultra i EU.

Ursprungstävlingen Big Dog’s Backyard Ultra kallas numera för VM och i höstas ordnades ett semi-virtuellt satellitvärldsmästerskap där drygt 20 länder tävlade både som lag och individuellt. Sverige är det land efter USA med flest backyard ultra-tävlingar, i ett tävlingsformat där vem som helst kan delta och utmana sina gränser.

Idén går ut på att springa 6,7 km inom 60 minuter, med ny start varje heltimme, tills man inte längre kan fullfölja ytterligare ett varv. När bara en person återstår är tävlingen över.

Läs en historik i tre delar om utvecklingen av backyard ultra i världen och Sverige

Lyssna på Ultraaktuellt för intervjuer med Magnus Rabe och Ingela Jonsson

Foto: Olle Rabe

Elov Olsson nära svenskt 24-timmarsrekord

Elov Olsson nära svenskt 24-timmarsrekord


I helgen sprang Ockelbo SK:s Elov Olsson näst längst någonsin i Sverige på ett 24-timmarslopp. Dessutom noterade han samtidigt näst bästa svenska tid på 100 miles (161 kilometer). Hur länge hade han laddat för loppet?  – Det var knappt två veckor sen jag kom på att jag skulle göra det, säger han. 

Utmed riksväg 56, mellan Heby och Gävle, ligger Tärnsjö. Där, på en 348 meter lång löparbana i klassisk kolstybb, alltså finfördelat kol som blandas med sand, lera och tjära, sprang Elov Olsson 757 varv. Han var en av deltagarna i Tärnsjö 24-timmars som gick 23–24 maj. Under detta dygn lyckades han både ta näst bästa svenska tid på 100 miles och springa näst längst i Sverige på ett 24-timmarslopp.

Bild: Erik Desmeules

Han sprang 263,746 kilometer, mindre än 2,8 kilometer från Johan Steenes svenska rekord från 2017. Målet var dock att klara 285 kilometer.
– Att jag kom så pass långt som jag ändå gjorde var väldigt häftigt för mig. Det kändes ju dåligt till och från de sista nio timmarna. Det känns ofattbart just nu. Sen att jag hade mycket högre mål är väl en annan sak, säger Elov.

De senaste två månaderna har det körts virtuella lopp och utmaningar i Gävle. En av dessa var 10 maj när Stefan Ehrin och Kristoffer Wallberg sprang upp för Mount Everest – i Hemlingbybacken i Gävle, som mäter 35 meter. De behövde springa upp och ner 253 gånger för att nå 8 848 höjdmeter. Elov hejade då på och sprang drygt hundra vändor själv. När han tränade i veckan efter så kändes det lätt att springa trots att det värkte i låren. Han hade hört om ett 24-timmarslopp som skulle hållas. När han insåg att det var sju mil hemifrån så var saken klar, han skulle vara med.
– Jag har tränat bra i år. Dagen innan loppet kom jag upp i 3 000 kilometer för året. Däremot har jag tränat för att springa snabbare lopp.

Målet i år, innan coronautbrottet, var världens största ultramaraton, Comrades Marathon som mäter 90 kilometer. Tidigare har han sprungit bland annat Western States Endurance Run, ett lopp på 100 miles i Kalifornien med cirka 5 500 höjdmeter. Han menar att den mentala utmaningen blir större på en varvbana än på lopp som dessa där man kan ta in den vackra naturen.
– Du ska vara en maskin som bara går runt, runt. Det är bara att gilla läget och göra det man ska, säger han.

Bild: Erik Desmeules

När Elov jämför detta lopp med sina två tidigare 24-timmarslopp så tycker han att mycket är likt men att den stora skillnaden ligger i att han är en mer stabil löpare nu. Trots motgångar kunde han hålla uppe tempot när han väl sprang. Men vid alla tre tillfällen har han fått yrsel. Första gången var den väldigt intensiv. Denna gång kom yrseln efter 15 timmars löpning och kom och gick sedan i vågor de sista nio timmarna.

Vi duschade av mig en gång i både varmt och kallt vatten för att jag skulle komma igång. Efter det var det ”lägg dig på bänken, på med vatten och så upp igen” så fort yrseln kom. Det var no mercy. 

Även magen började krångla för Elov under loppet.
– Löpare som jag sprang om sa efteråt att de tänkte ”här kommer Elov” eftersom de hörde min mage som kluckade. Man tror verkligen att man behöver gå på toa men när man kommer dit så händer det ingenting. Då känns det ju onödigt att ta tid från löpningen till det, säger han.

Läs också ”Så orkar du ultralångt”

Utan supporten han fick tror inte Elov att han hade klarat att springa hela loppet denna gång. Han hade nog kommit på fler anledningar att sluta än att fortsätta. Det viktiga med bra support, menar han, är att de känner en väl och vet hur man reagerar när man blir trött.
– Johan (Lantz) vet att han måste vara ganska hård med mig och att jag kanske kan bli lite ynklig och mesig. Han hade också mer perspektiv på hur jag låg till och vad som var möjligt.

Elov tror att hans främsta styrka som ultralöpare är att han kan behålla ett bra löpsteg i låg fart. Han tränar i princip bara löpning, utan att komplettera med annan träning. Ändå har han varit förskonad från skador. 
– Det är knappt så att jag får nämna att jag har någon känning i vårt gäng, då får jag ett ont öga.

Dessutom har han aldrig fått kramp när han har sprungit.
– Det var nära en gång när jag sprang ett lopp i Spanien och pulsade genom snö, säger han.

Elov är inte särskilt strukturerad i sin träning utan provar sig fram. Några mätningar av syreupptagningsförmåga blir det till exempel inte.
– Jag märker väl att folk mäter det då och då men jag gör inte det. Jag är väl inte så mycket teoretiker av mig, jag kör mest på känsla. Så länge jag blir bättre känns det som ett vinnande koncept.

Är du sugen på revansch nu?
  – Nej, inte just nu. Men jag kommer garanterat att springa fler 24-timmarslopp.

Bild: Erik Desmeules

Läs också Ursvik Ultra, George Mallory och ryggskott!

Doldisen som är en av favoriterna att vinna Ultravasan 90

Doldisen som är en av favoriterna att vinna Ultravasan 90


Ett stort delmål för den amerikanske ultrastjärnan Jim Walmsleys säsong är Ultravasan 90 den 17 augusti – ett lopp som han absolut kan vinna.  – Jonas Buud krossade mig på ett 100 kilometerslopp en gång, och när han sprang så oerhört snabbt på Ultravasan gjorde det att jag fick upp ögonen för loppet, säger Jim Walmsley när vi träffar honom i Kalifornien, USA, i samband med ett världsrekordförsök på 100 kilometer.  Det visar sig att han inte bara har bra koll på Jonas Buud och Ultravasan, utan även på de andra svenska ultralöparna. – Elov Olsson och Johan Lantz har…
Så orkar du ultralångt

Så orkar du ultralångt


Att springa jättelångt är en utmaning för kroppen – inte minst när det gäller energiåtgången. Så här kan du tänka när det gäller mat- och vätskeintaget på riktigt långa lopp – oavsett om du ska genomföra ett Ironmanlopp eller springa Ultravasan.

En stor utmaning för ultralöpare är att få i sig tillräckligt med energi. Det såg man i studier redan 1925, och det har bekräftats i ett flertal efterföljande studier.

I en studie undersökte man energiintaget och energiförbrukningen hos idrottare som genomförde ett triathlonlopp med 3,8 kilometer simning, 180 kilometer cykling med en stigning på över 2 600 meter och 42,2 kilometer löpning. Syftet var att undersöka om de fick i sig tillräckligt med energi under loppet.

De här triathleterna gjorde av med cirka 11 000 kilokalorier, medan de åt cirka 3 600 kilokalorier (merparten kom från kolhydrater). Det betyder att de hade en energiförlust på cirka 7 400 kilokalorier (eller cirka 70 procent), det vill säga motsvarande vad många normalt äter på två till tre dagar. 

”Många studier visar också att man behöver få i sig stora mängder kolhydrater för att kunna prestera optimalt inom uthållighetsidrott.”

Många studier visar också att man behöver få i sig stora mängder kolhydrater för att kunna prestera optimalt inom uthållighetsidrott – rekommenderat intag är 40 till 110 gram per timme.

Så äter ultralöparna

Forskaren Trent Stellingwerff studerade till exempel 2015 ett antal ultralöpare från världseliten för att kartlägga hur deras energiintag såg ut under en rad 100-mileslopp (162 kilometer).

Löparna hade alla hittat sin koststrategi genom att pröva sig fram under träningspassen. De åt cirka 5 500 kilokalorier var, varav cirka 4 600 kilokalorier kom från kolhydrater – främst från sportdryck. De åt däremot minimalt med fett och protein under loppen.

Löparna åt även en kolhydratrik frukost en till tre timmar före tävlingsstart. Under loppen åt de i genomsnitt 70 gram kolhydrater i timmen. 

Optimera ditt intag

Oavsett vilken koststrategi man väljer i vardagen, bör man optimera sitt kolhydratintag under ultralopp. Upp mot 70 gram per timme kan hjälpa dig att prestera bättre.

Det är också viktigt att prova ut vad man ska äta och dricka i förväg under långa träningsrundor. Detta för att undvika obehagliga överraskningar under loppet. Det kan vara mag- och tarmbesvär eller att man har svårt att svälja det man stoppar i sig.

I de studier som nämnts ovan har löparna använt olika former av gel och sportdryck, men man kan lika gärna äta mat eller dricka vanlig dryck. Sportdrycker och gel är populärt dels för att de är lätta att ta med, dels för att de innehåller koncentrerade kolhydrater.

Sportdrycker och gel innehåller dessutom natrium, vilket hjälper till att bibehålla vätskebalansen. I vissa fall innehåller de också koffein, som bevisats ha en prestationshöjande effekt. 

Tre förpackningar gel eller starkt blandad saft plus en matsked honung eller tre bananer (vilket är svårt att få i sig varje timme under ett lopp) innehåller cirka 70 gram kolhydrater. Löpare brukar föredra flytande föda eftersom det är lätt att svälja. I slutet av loppet föredrar vissa någon form av fast föda som kanske banan, torkad frukt eller choklad. 

Urval av referenser:

Trent Stellingwerff: Competition Nutrition Practices of Elite Ultra-Marathon Runners, International Journal of Sport Nutrition and Exercise, 2015.

Anna Barrero: Energy Balance of Triathletes during an Ultra-Endurance Event, Nutrients, 2015.