I betalt samarbete med The North Face har vi följt chefredaktör Anders ”Szacke” Szalkais uppladdning inför ultratrailloppet OCC. Här är hans berättelse om det 55 kilometer långa UTMB-loppet.

[ANNONS] Under flera nedslag har vi fått följa Runner’s Worlds chefredaktör Anders ”Szacke” Szalkais uppladdning inför OCC under UTMB-veckan. Han sprang det 55 kilometer långa loppet, som också bjuder på 3 500 höjdmeter, från Orsières i Schweiz via Champex Lac till Chamonix i Frankrike den 31 augusti. Här är ”Szackes” rapport om upplevelsen.

”Konstigt nog fick jag en ok natts sömn, trots att klockan skulle ringa 04:00. Min buss till OCC-starten i Orsières avgick nämligen 04:45. Efter drygt en timmes bussresa var vi framme vid starten i Schweiz. Efterhand fylldes den lilla staden med förväntansfulla löpare – och det är omöjligt att inte dras med i stämningen som infinner sig. Vi hade också verkligen tur med vädret – det var 10 grader och vindstilla.

Jag lyckades få till det obligatoriska toalettbesöket bra. Det är ju annars något man oroar sig lite för när 1 900 löpare samlas och alla på kort tid ska gå på toaletten.

Eftersom min plan var att verkligen inte starta för fort skippade jag att jogga som uppvärmning, utan nöjde mig med att stretcha löpmusklerna mjukt. Pulsen var ändå ganska hög minuterna innan start i fållan, enligt min klocka. Jag filmade lite kort innan jag stoppade ner telefonen, och kollade mina egna anteckningar om loppet en sista gång. Nu väntade runt 55 kilometer löpning och 3 500 positiva höjdmeter.

SZACKES ANTECKNINGAR OM BANAN INFÖR OCC
Uppför direkt till 7km. Sen utför och lite plant fram till 11km. Nästa stigning från 11-18km, över 1500mh mellan 12-20 km. Från 18km utför fram till 23km och sen nästa stigning upp till 30km och högsta punkten på lite över 2200m. Så här ladda för 900m upp på ca 7km. Tuffaste delen? Utför från ca 30km till 41 km och sen sista stigning upp till 46km innan det är utför in till målet. Tunnare luft på över 1500 meters höjd mellan 12-20km och 24-38km och 45-48km.

Jag tror det är bra att ha en analys av banan i huvudet. Samtidigt ska man inte överraskas om det känns helt annorlunda än vad man tänkt sig – för ofta stämmer bilden av banan inte rakt av med hur det blir i vekligheten.

Startskottet gick och det kändes bra att ta det lugnt. Stigningen började klart snällare än jag trott på förhand, och det var bra för att få igång kroppen. Många rusade på ganska snabbt men efter några kilometer uppför började jag plocka placeringar, utan att jag tyckte att jag sprang för fort.

Många vecklade ut sina stavar uppför, men det var också överraskande många som körde helt utan stavar – precis som jag gjorde.

Min energiplan bestod i att jag skulle dricka medhavd sportdryck minst var 20:e minut. Dessutom skulle jag ta mig tid att inta energi som loppet erbjöd vid varje större officiell station.

Första stigningen gick bra och jag kunde njuta av vyerna, även om jag som asfaltslöpare verkligen behövde hålla koll på mina fötter också. För även om det var fina stigar ska stenar pareras. Framför allt utför märke jag också att det var MÅNGA som hade ett mycket bättre dansande steg än mig. Men självklart lyckades jag höja blicken och kolla framåt.

Trots att vi nu var långt från bebyggelse fanns det folk ute och hejade på berget. Genom hela loppet var det många som läste namnet på nummerlappen och hejade på ”Anders” just då jag sprang förbi.

In i andra stigningen var jag mentalt laddad. Nu skulle vi upp till över 2 200 meters höjd, och bitvis var det brantare än vad jag hade hoppats. Jag visste ju det, men mentalt blir det ändå tufft när det under långa stunder blir mer klättring än löpning. Man kommer ju uppåt – men inte så mycket framåt.

Så trots att jag var laddad hade jag några mentala dippar där, men belönade mig med lite extra medhavd energi i form av gelegodis. Den tunna luften kändes av lite på högsta punkten och om temperaturen varit väldigt löpvänlig vid start blåste det rätt kallt nu. Men tiden där uppe var så kort, så jag behövde aldrig ta fram North Face-jackan, utan min bästa långärmade underställströja räckte bra.

Efter 30 kilometer kändes det mentalt som att jag hade klarat av det tuffaste. Men det är lätt att man blir lite för nöjd, för det var långt kvar och återigen var det ingen direkt vila att springa utför. Visst krävs det lite mindre insats energimässigt, men koncentrationsförmågan för mig som asfaltslöpare måste bitvis verkligen vara på 100 procent när jag springer utför för att jag inte ska snubbla eller vricka fötterna på det bitvis steniga stigunderlaget.

Innan sista stora klättringen hade jag nått fram till lite drygt 41 kilometer, och kände att jag behövde ta ett lite längre toastopp. Några andra tänkte samma så jag fick vänta lite, men jag hade också sagt till mig själv att inte stressa vid stationerna utan ta mig tiden och sen i stället ha bra ork.

Jag tog mig även tid att byta från långärmat till kortärmat för nu började temperaturen blir lite högre – om än inte besvärande varmt. När jag bytte om kom en svensk kille från publiken fram – han hade hejat några gånger tidigare längs banan (TACK till dig!) – och sa att jag låg 4:a i min åldersklass.

Jag har personligen inte riktigt ”gått i gång” på att jaga veteranplaceringar i lopp, men när han sa det tändes ändå en liten tanke på att jag ju faktiskt inte sprungit mig slut. Samtidigt visste jag att de 6 minuter han sa att jag låg efter 3:an i åldersklassen hade växt med många minuter under toabesöket.

Trots det kunde jag inte hålla mig från att starta snabbt i sista kraftiga uppförsklättringen. Jag gick ut i min snabbaste uppförsfart hittills. Från cirka 1 200 meters höjd gick det uppför till 1 900 meters höjd under fem kilometer till 46-kilometerspasseringen.

Jag passerade medtävlare och kände mig både glad och stark, trots att det återigen var gång uppför som gällde. Jag kollade på GPS:n flera gånger men distansen avverkades långsamt, och vid 44,5 kilometer satte en riktig trötthet in.

Jag kämpade på, men med runt 1 kilometer kvar till toppen – och det är liksom inte 1 kilometer löpning – satte jag mig ner och vilade. Alla jag sprungit om kom nu gående förbi mig med kraftiga stavtag. Så den sista biten upp till sista höga toppen tog lång tid. För går man utan kraft, då går det ännu långsammare.

Väl uppe såg jag trots stumma ben fram emot att förhoppningsvis komma igång nerför mot målet efter att ha fått i mig lite energi. Det gick stappligt i den första branta grusvägsdelen ner från liftstationen, och precis när jag började komma igång gick banan in på en stenig stig. Efter att ha varit på väg ner i backen två gånger kände jag att jag inte hade fokus och ork nog för att springa snabbt.

Jag fick låta medlöparna dansa förbi med snabba steg, men härligt nog öppnade det upp sig igen till brant men mer löpvänligt underlag med bara några kilometer till mål. Så nu flög jag fram – trots stumma ben. Men kanske gick det lite väl fort, för väl nere i Chamonix skulle vi över en bilväg via en ståltrappa – och här tog jag slut igen.

Peppad av publiken och några filmande kompisar jobbade jag ändå på. Men jag får erkänna att det var en viss befrielse att se den inbjudande blåa UTMB-mattan framför den åtråvärda målgången. Så sista biten njöt jag ändå av att faktiskt springa i mål som en UTMB-löpare i Chamonix.

Tiden blev 7 timmar och 17 minuter, vilket verkligen var långt efter vinnande norrmannen Stian Angermund. Han blev dessutom första löpare att springa OCC-distansens 55 kilometer under 5 timmar. På damsidan vann Sydafrikas Toni McCann.

Men det var många vinnare där ute. Under kvällen kom det fortsatt in löpare mot målet, nu med pannlampor – men lika påhejade av publiken som vi löpare blev som anlände tidigare under dagen.”

THE NORTH FACE – MED FRÅN START TILL MÅL
Träningen inför UTMB och tävlingen på plats har gjorts i ett betalt samarbete med The North Face. Läs mer om några av de suveräna produkter som jag använt via länkarna nedan.
Vectiv Pro-skorna som jag sprang loppet i gav suverän stötdämpning tack vare den uppbyggda mellansulan, samtidigt som greppet och den breda basen gjorde att jag kunde känna mig säker (även om man så klart måste anpassa steget till sin egna förmåga).
Summit Run Race Day Vest satt suveränt på träning, då med mindre packning och vätska än jag bar med mig under OCC. Under loppet rymde den på ett mycket smidigt sätt både den obligatoriska utrustningen, vätskan och energimaten. Den satt verkligen bra, utan att hindra min löpning. Jag hade inte heller minsta tecken på skavsår, trots en bitvis varm dag.
Superior Futurelight-jackan behövde jag inte ta fram under loppet, men innebar ändå en säkerhet vid eventuella väderomslag. Jackan har däremot levererat bra på träning i kyligare väder, med bra andningsförmåga så att svetten som produceras under löpningen släpps ut.
Alla dessa The North Face-produkter hittar du hos Löplabbet.