Idag var det segt att gå upp till 06,10-passet, men jag längtade till Nordic och jag ville köra igenom lite blod i kroppen. Det skulle den må bra av. (Förutom när coach Javad sa att man med fördel kunde peta på mina biceps idag efter gårdagens Dropset from hell. Och mina medtränande var inte sena att ta tillfället i akt.)

Passet bestod av ett maxrep front leaning rest i ringar (tänk en planka med ringar i händerna, men med mer lutning framåt). Sen var det 1 maxrep overhead squat och sedan var det on the minute i 15 minuter med 3 touch and go-ryck. Nu, efter helgens fusk, skulle jag minsann inte stå med vikter över huvudet någon längre stund, så jag bestämde mig för att köra min favoritövning – böj på två lådor med en kettlebell mellan benen, istället.

Anna, som var med på passet kom fram till mig och undrade om jag hade några skor hon kunde låna till overhead squatsen. Jag sa att hon kunde ta de jag hade på mig. ”Men ska du inte ha dem själv?” undrade hon. Sen sa hon ”Nej, just nej. Du ska ju köra testikelböj.”

Så där ja, alla andra namn som den här övningen har hamnar ju i skuggan bakom testikelböj. ”Har du hört Balladen om Theobald Thor?” hojtade Anna över lokalen. Om jag har! Jag kommer från studentorkestersvängen och då har man liksom hört den. Om du inte har hört den och inte förstår vad det har att göra med den här övningen kan kolla här. 

Så nu heter den testikelböj, eller Theobald squat, om man vill ha ett engelskt namn.

Och just ja, det blev ett nytt PR på 40 kilo.

Nu är Block 2 på PT-utbildningen slut. Och jag saknar det redan. Det har varit så otroligt kul att få nöta teknik och träna varandra. Visst har man varit rätt sliten i kroppen, men inte mer än att det bokstavligen har haglat PR senaste dagarna.

Vi började i fredags med drag och press – inte mina starkaste grenar, förutom just döhäng i räcke. Där är jag bra. Vi hade en tävling om vem som kunde hänga längst och jag förbannar fortfarande min idioti som gjorde att jag inte tog magnesium på händerna. Det är ju MIN gren! Nåväl, jag får trösta mig med att jag hängde längst av tjejerna, men jag ville ju vinna! Att det blev ett nytt PR på 2:35 tröstar föga.

Coach Mads Jacobsen var med på fredagen och nötte press och drag, bland annat dips. Jag gjorde några i ett vanligt rack och fick plötsligt en känsla. Idag skulle jag klara en ringdip. Jag tog mig fram till ringarna där Mads stod. Greppade tag och hoppade upp. Han sa några sjukt väl valda ord och jag gjorde en ringdip. Mitt livs första! Jag har säkert kunnat göra det ett tag, men inte haft självförtroende nog att verkligen försöka 100 procent. Eller så var det bara att jag inte blivit coachad av Mads förut. Han har coachat många atleter i Crossfit Games och tävlingen mellan USA och världen i Invitationals. Han behövde bara 10 sekunder för att jag skulle klara något jag aldrig tidigare gjort, snacka om coach!

Efter fredagens press och drag var det dags för Miss TRX själv, Pernilla Gunnskog, att ta tag i oss. Och hon gjorde det med besked. Hon lyckades få till och med den mest skeptiske muskelkille att kapitulera under bandens obarmhärtiga träningsvärk. Jag fick, smickrande nog, vara med och visa övningar och då kan man ju inte mesa. Men hujedamej så ont det gör att göra en enbenslårcurl i TRX. Har ni inte provat hur det känns att få knivar i baklåret – testa!

Pernilla kastade också bollar på mig JÄTTEHÅRT! Ni som har läst den här bloggen ett tag kanske kommer ihåg att jag är rädd för två saker: smällar och bollar. Maxpuls är bara förnamnet när Pernilla saftade i med alla krafter mot mitt mellangärde. Chockterapi kan vi kalla det.

Sen var det dags att bära tunga saker. Över huvudet, i famnen, i händerna… you name it! På den här bilden går jag just (helt klädd i svart ute till höger) just in för vändning. Lite senare började några av killarna lasta på stänger och vandra fram och tillbaka. Jag drabbades av feministdjävulen och bestämde mig att de inte kunde få gå runt där och sprätta hur som helst utan att någon tjej hängde på, så jag lastade själv på en stång och paraderade fram och tillbaka. Förvisso inte med 115 kg som Johan och Christoffer gjorde, men dock med 40. Jag var nöjd. (Jag VEEEET att Andreas PT får rysningar om han läser det här, jag får inte gå med saker över huvudet för min ryggs skull. Men om du läser det här Andeas – jag brukar inte göra det. Men jag kunde inte låta bli den här gången. F’låt…)

För att kröna det hela slog jag till på ett tangerat PR i frivändning också. Som ingenting! Det låg en lagom tung stång på marken och återigen drabbades jag av den där känslan att ”Det är klart att jag kan det där”. Och visst!

Igår fick vi coacha en annan kursdeltagare i en timme. Det var SÅ kul! Jag fick coacha Robin som vill träna hypertrofi. Alltså byggarträning. Tänk bodybuildning. Jag fick googla hur man gör och satte ihop ett pass åt honom som blev riktigt bra. Eller så har jag hybris och han är för snäll för att säga något annat. Han är sjukt stark, men rätt stel, så jag kryddade det hela med rörlighet, framför allt för höfterna och körde lite PT-Andreas-övningar.

Sen skulle han coacha mig och jag fick smaka på min egen medicin. Det var hypertrofi för hela slanten. Jag hade inte gett honom några speciella önskemål, utan han fick köra vad han ville. Bland annat ville han visst att jag inte skulle kunna lyfta armarna mer, för han gav mig ”The dropset from hell”! Tänk dig en bicepscurl där du sitter bakåtlutad på en bänk med armarna hängande neråt/bakåt. Axlarna är helt avslappande. Så kör du åtta reps där underarmarna går snett utåt. Efter åtta reps håller du kvar i hantlarna och spänner triceps allt du kan och kramar hanteln så hårt du kan i 20 sekunder. Sen släpper du hantlarna och tar direkt tag i ett lite lättare par och upprepar proceduren. Och en gång till med ännu lättare hantlar. När vi var klara dunkade det i hela underarmarna och det kändes som att mina triceps och biceps brann. Jag har aldrig haft så mycket blod i armarna. Robin var sjukt nöjd och skrattade. ”Nu behöver du lite längre vila innan vi kör igen”.

VA!? IGEN!?

Ja, det var tydligen tre set av det där också. Ajajajaj. Sen fick jag hålla i kaffekoppen med båda händerna för att överhuvudtaget få upp den till munnen, och inte ens då var det en garanti att jag skulle lyckas.

Idag är jag lite sliten. Lite sliten, men lycklig. Det är så roligt och det ska bli så kul att bli PT.