Blogg

PT-utbildning – byggarträning och ringdips


Nu är Block 2 på PT-utbildningen slut. Och jag saknar det redan. Det har varit så otroligt kul att få nöta teknik och träna varandra. Visst har man varit rätt sliten i kroppen, men inte mer än att det bokstavligen har haglat PR senaste dagarna.

Vi började i fredags med drag och press – inte mina starkaste grenar, förutom just döhäng i räcke. Där är jag bra. Vi hade en tävling om vem som kunde hänga längst och jag förbannar fortfarande min idioti som gjorde att jag inte tog magnesium på händerna. Det är ju MIN gren! Nåväl, jag får trösta mig med att jag hängde längst av tjejerna, men jag ville ju vinna! Att det blev ett nytt PR på 2:35 tröstar föga.

Coach Mads Jacobsen var med på fredagen och nötte press och drag, bland annat dips. Jag gjorde några i ett vanligt rack och fick plötsligt en känsla. Idag skulle jag klara en ringdip. Jag tog mig fram till ringarna där Mads stod. Greppade tag och hoppade upp. Han sa några sjukt väl valda ord och jag gjorde en ringdip. Mitt livs första! Jag har säkert kunnat göra det ett tag, men inte haft självförtroende nog att verkligen försöka 100 procent. Eller så var det bara att jag inte blivit coachad av Mads förut. Han har coachat många atleter i Crossfit Games och tävlingen mellan USA och världen i Invitationals. Han behövde bara 10 sekunder för att jag skulle klara något jag aldrig tidigare gjort, snacka om coach!

Efter fredagens press och drag var det dags för Miss TRX själv, Pernilla Gunnskog, att ta tag i oss. Och hon gjorde det med besked. Hon lyckades få till och med den mest skeptiske muskelkille att kapitulera under bandens obarmhärtiga träningsvärk. Jag fick, smickrande nog, vara med och visa övningar och då kan man ju inte mesa. Men hujedamej så ont det gör att göra en enbenslårcurl i TRX. Har ni inte provat hur det känns att få knivar i baklåret – testa!

Pernilla kastade också bollar på mig JÄTTEHÅRT! Ni som har läst den här bloggen ett tag kanske kommer ihåg att jag är rädd för två saker: smällar och bollar. Maxpuls är bara förnamnet när Pernilla saftade i med alla krafter mot mitt mellangärde. Chockterapi kan vi kalla det.

Sen var det dags att bära tunga saker. Över huvudet, i famnen, i händerna… you name it! På den här bilden går jag just (helt klädd i svart ute till höger) just in för vändning. Lite senare började några av killarna lasta på stänger och vandra fram och tillbaka. Jag drabbades av feministdjävulen och bestämde mig att de inte kunde få gå runt där och sprätta hur som helst utan att någon tjej hängde på, så jag lastade själv på en stång och paraderade fram och tillbaka. Förvisso inte med 115 kg som Johan och Christoffer gjorde, men dock med 40. Jag var nöjd. (Jag VEEEET att Andreas PT får rysningar om han läser det här, jag får inte gå med saker över huvudet för min ryggs skull. Men om du läser det här Andeas – jag brukar inte göra det. Men jag kunde inte låta bli den här gången. F’låt…)

För att kröna det hela slog jag till på ett tangerat PR i frivändning också. Som ingenting! Det låg en lagom tung stång på marken och återigen drabbades jag av den där känslan att ”Det är klart att jag kan det där”. Och visst!

Igår fick vi coacha en annan kursdeltagare i en timme. Det var SÅ kul! Jag fick coacha Robin som vill träna hypertrofi. Alltså byggarträning. Tänk bodybuildning. Jag fick googla hur man gör och satte ihop ett pass åt honom som blev riktigt bra. Eller så har jag hybris och han är för snäll för att säga något annat. Han är sjukt stark, men rätt stel, så jag kryddade det hela med rörlighet, framför allt för höfterna och körde lite PT-Andreas-övningar.

Sen skulle han coacha mig och jag fick smaka på min egen medicin. Det var hypertrofi för hela slanten. Jag hade inte gett honom några speciella önskemål, utan han fick köra vad han ville. Bland annat ville han visst att jag inte skulle kunna lyfta armarna mer, för han gav mig ”The dropset from hell”! Tänk dig en bicepscurl där du sitter bakåtlutad på en bänk med armarna hängande neråt/bakåt. Axlarna är helt avslappande. Så kör du åtta reps där underarmarna går snett utåt. Efter åtta reps håller du kvar i hantlarna och spänner triceps allt du kan och kramar hanteln så hårt du kan i 20 sekunder. Sen släpper du hantlarna och tar direkt tag i ett lite lättare par och upprepar proceduren. Och en gång till med ännu lättare hantlar. När vi var klara dunkade det i hela underarmarna och det kändes som att mina triceps och biceps brann. Jag har aldrig haft så mycket blod i armarna. Robin var sjukt nöjd och skrattade. ”Nu behöver du lite längre vila innan vi kör igen”.

VA!? IGEN!?

Ja, det var tydligen tre set av det där också. Ajajajaj. Sen fick jag hålla i kaffekoppen med båda händerna för att överhuvudtaget få upp den till munnen, och inte ens då var det en garanti att jag skulle lyckas.

Idag är jag lite sliten. Lite sliten, men lycklig. Det är så roligt och det ska bli så kul att bli PT.


Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Coachens träningstips för vabruari
Blogg

Coachens träningstips för vabruari


Vilka är dina bästa tips för att slippa bli förkyld såhär års?
– Om du duschar, tar på dig torra kläder och äter en väl sammansatt måltid snabbt efter varje träning så blir du sällan förkyld. Felet många gör är att de har blöta kläder på sig för länge efter träning och väntar för länge innan dom äter efter träningstillfället. Då blir immunförsvaret rejält nedsatt. Men med den klassiska vitlöks- och C vitaminkuren samt lite extra sömn är man snabbt på banan igen efter en förkylning.

När kan man börja löpträna igen efter en förkylning?
– När du varit feberfri en dag och inte har några känningar av halsont så kan du köra igång med några lugna distanspass. När kroppen svarar igen är det bara att köra.

Hur är det med alternativ träning, exempelvis yoga, core eller lugn styrketräning – kan man köra det om man inte känner sig jätterisig?
– Lätt träning som inte höjer pulsen kan man köra i de flesta fall. Men har du ont i kroppen och muskelvärk bör du vila helt.

Hur mycket tappar man egentligen om man är borta en vecka eller två? Hur bör man lägga upp träningen för att så snabbt som möjligt ta sig tillbaka?
– Jag brukar säga till mina adepter att för varje dag du legat i feber så tar det 2-3 dagar innan du är tillbaka i gammal form igen. Så om du har haft feber i fyra dagar innebär det att du bör ge det 8-12 dagar innan du är tillbaka igen. Kör lugna distanspass plus lite styrketräning de första 4-5 dagarna, därefter kan man lägga in lite lätta intervallpass och tröskelpass.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Eleiko PT – here I come!


”Jag skulle välja dig som PT framför 99,9% av alla andra PT:s redan nu.” Sällan har jag blivit så himla glad för en enda mening. Det var nämligen min PT Andreas Öhgren som sa det när vi var där idag och mjukade upp våra höfter. Andreas är nämligen fruktansvärt duktig och på många sätt en förebild för mig, och det betyder otroligt mycket att han har sånt förtroende för mig. För trots allt har jag bara gått tre dagar av 22 på utbildningen. Till jul kommer jag att kunna kalla mig Licensierad personlig tränare. Förhoppningsvis kommer jag att kunna jobba en del som det också under nästa år. Det vore otroligt roligt.

Jag har länge velat gå en PT-utbildning men inte hittat någon som fallit mig i smaken. Men så fick jag läsa om Eleikos PT-utbildning och då kände jag att det var helt rätt. Fantastiska lärare och bra upplägg på utbildningen. Och nu har det dragit igång.

Första dagen hade vi Gustav Ström, naprapat och rena rama uppslagsverket när det gäller anatomi och rörelseapparaten. Jag försökte läsa en del anatomi på egen hand innan och kände mig helt blåst när jag inte fick in det i huvudet. Efter bara någon timme med Gustav kände jag att det inte skulle vara omöjligt. Vi pratade muskler, fästen, ursprung och funktion i åtta timmar. Helt slut efteråt, men också med en betydligt större förståelse för hur allt hänger ihop. Nu gäller det bara att fortsätta plugga så att sakerna han lyckades få in i huvudet fastnar där också.

Coach Jenny Jacobsen från Nordic går också utbildningen och bland annat hon och jag ritade muskler på varandra med tusch. Till slut var i så här fina på hela kroppen. Jag hade en kassler på bröstet och Jenny små prickar på axlarna. Jenny fick också ditritade magrutor av Gustav som visade var musklerna satt. Det var ju jätteorättvist, hon HADE ju redan magrutor!

Sen var det dags för träningslära. I lördags gick vi igenom knäböjningar i åtta timmar. Och igår körde vi höftfällningar och utfall i åtta timmar. Nej, jag skrev inte fel, vi knäböjde, gjorde utfall och höftfällde på olika sätt i 8 x 2 timmar. (Ett uns möra lår gick till tunnelbanan klockan 17 igår.) Det här är varför jag gillar den här utbildningen, den är väldigt grundläggande och man är noga med att bygga en stabil bas för oss att stå på. Och att vi inte kommer att lära oss om några maskiner. Vi kommer bara att jobba med fria vikter och kroppsvikt. Våra lärare nu är Mads Jacobsen och Erik Börjesson. Också här är det fantastiska lärare. De utmanar oss med frågor och att ifrågasätta våra svar. Det är otroligt viktigt och lärorikt. Dessutom fick vi börja cocha varandra direkt. Och det är ju det enda sättet att bli bra, att öva, öva, öva öva… Och vi har redan gjort framsteg. Första coachningen jag gjorde var jag alldeles torr i munnen och tafatt. Den sista jag gjorde på söndagskvällen var stabil och säker. Det känns så himla roligt! Och jag känner mig jätteduktig! Det kan bli bra det här. Med de här lärarna kan jag inte misslyckas.

Om inte annat får jag börja träna PT-Andreas.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Det är ju bara muskler! Vad är ni rädda för?


Kvinnor och muskler. En debatt som med jämna mellanrum dyker upp på bloggar, i medier och på Facebook – till exempel just nu. Får kvinnor ha muskler? Gillar män kvinnor med muskler? Är det kvinnligt med muskler? Och mina svar är: klart vi får, det skiter väl jag i och JA!

För mig är det mest kvinnliga jag kan tänka mig just att vara stark, att vara självständig, att klara av saker, vara kapabel. Och det kräver muskler. Att flytta möbler, fälla ett träd, bära barn, orka bära upp en krogig rygg. Jag vill känna att jag klarar av allt sådant rent fysiskt utan att hela tiden behöva be om hjälp. Och när jag är stark rent fysiskt känner jag mig stark mentalt. Det är viktigt för mig, och det är viktigt för den bild av kvinnor jag vill ge till min son. Han ser att hans mamma är stark. Han ser att mamma orkar leka i lekparken och klättra i klätterställningar. Och när man frågar vem som är starkast i familjen skrattar han bara och säger ”Mamma”, för honom är inget annat tänkbart. (Och det handlar inte om att min sambo är osedvanligt svag.)

Sen tycker jag att det är snyggt. Jag vill ha fylliga axlar mycket hellre än fylliga bröst. Faktum är att jag gillar mina A-kupor, för de gör att man ser bröstmusklerna bättre. Och jag vill ha stora rundningar på baksidan på låren. Fåfängt, ja visst, men prestationerna som jag fått musklerna av och skaffar musklerna för att klara av, är vikigare än hur de ser ut. Utseendet är bara en bonus. Ett synligt kvitto på allt jobb jag lagt ner. Och det är snyggt till en viss gräns, tycker jag. Men det gäller ju både män och kvinnor, gubevars! Jag är inte ett fan av bodybuilding-tävlingar där de roterar på scenen som grillade kycklingar, hur starka de än är, för då handlar det ju till syvende och sist inte om prestation, utan bara om utseende.

Problemet med kvinnor och muskler måste handla om att kvinnor tar sig in på ett traditionellt manligt område. Åtminstone när det handlar om män som kommenterar kvinnors ”för muskulösa” kroppar. Precis som när kvinnor började ha byxor, eller när vi började ta oss in i bolagsstyrelser. ”Va!? Är ni här nu också!?” Plötsligt vill vi också bygga lats och knäböja med de stora vikterna och männen skälver i sina grundvalar. Maka på er, liksom! Men jag är medveten om att det långt ifrån bara är män som kommenterar på svällande armmuskler på kvinnor. När kvinnor ger sig på varandra handlar väl ändå oftast om att man inte unnar varandra framgång, men det är nog ett problem som snarare rör kvinnor i relation med andra kvinnor, än just muskler. De blir väl avundsjuka för att de själva inte orkar gå till gymmet, tänker jag. ”Nä, vet du jag vill inte styrketräna för då blir jag så grov” = ”Jag orkar inte styrketräna.”

Men helt uppenbart är det inte tänkt att vi ska se ut så här. Kvinnor får ha stora bröst, men inga lats. Vi får ha smal midja, men inga stora triceps. Och vi får ha höfter, men inga stora lårmuskler. Kläder idag är inte gjorda för det. Nu är jag sällan klädd i något som inte är stretch, men det har väl hänt att jag provat klänningar i affärer och slagits av att de aldrig räcker runt ryggen. Och då är jag ju inte ens särskilt stor! Samhället är inte gjorda för oss.

Jag ser ett enda problem med kvinnor och muskler, och det är när de används som ytterligare ett sätt att objektifiera kvinnor. På samma sätt som stora bröst kläms de in i små bikinis och svankas upp mot en kamera med dimmig blick från toksminkade ögon. Ja, visst, det ligger fortfarande mycket jobb bakom de musklerna men då har det starka, det självständiga bytts mot något helt annat, något att tråna efter och bara ett nytt steg i objektifieringen av kvinnor. Och det gillar jag inte. Ska ni tråna efter muskler får ni göra det när de används. Gå till gymmet! Men ni kan ju göra det lite finkänsligt, stå inte och glo.

Så tänker jag. Vad tycker ni?

(Och nej, jag har inte en sådan där konstig tatuering på ryggen. Det var liksom bara en… grej vi höll på med.)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Pling pling – AKTA ER!


Jag kan ha hittat den – världens bästa uppfinning. En uppfinning som kommer att revolutionera sättet vi rör oss i världen. Den heter Runbell och är en bärbar ringklocka som du sätter på fingrarna. Den är egentligen, som du hör på namnet, tänkt till löpare, men tänk er hur mycket större användningsområdet kan bli! Folk som stannar högst upp i rulltrappan, folk som stannar kvar och läser sitt kvitto vid bankomaten, folk som står på vänster sida i rulltrappan eller ja, FOLK I ALLMÄNHET. De tenderar ju att stå i vägen titt som tätt. Och istället för att antingen knyta näven i fickan och tänka ”MEN AKTA DIG DÅ!” eller till och med fräsa ”FLYTTA PÅ DIG MUPPTRYNE!” kan du nu alltså istället med en enkel tumrörelse plinga åt dina medlevande. Pling pling – AKTA ER!

Du köper din alldeles egna Runbell på deras sajt för 25 dollars.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Discobygg



Så här såg det ut förra veckan. Upp och ner, upp och ner. Jag lyckades pricka in två pass efter varandra där det var så ohyggligt mycket armhävningar. Nu råkar det vara så att jag är ganska bra på just armhävningar och jag gav mig den på att göra alla på tå. Under första passet gjorde vi åtminstone 80 stycken (Det var en AMRAP på 3×6 minuter med 8 armhävningar som en del i cirkeln) och det var fruktansvärt jobbigt. Men coach Nils tyckte att jag gjorde så fina armhävningar att jag gjorde de sista varven på ren och skär stolthet.

Mellan våra 6 minuters AMRAPs var det inte någon vila, utan då var det bear crawl och shuttle runs på 60%. Det kändes som om man lunkade fram lite skönt sådär avslappnat, men när jag tittade omkring mig och såg att alla andra såg i det närmaste steloperarade ut så misstänkte jag att jag såg likadan ut. Gammelmänska-löpning på mycket låg nivå var resultatet av alla goblet squats, chinups och armhävningar.

Dagen efter var det armhävningar i ringar och sen hade jag så ont i bröstet! Så där så att det gör ont ända in på bröstbenet, liksom. Jag försökte mig på att göra dips efteråt, men jag var så trött att jag inte ens kom ner kontrollerat, utan bara rasade ihop, så den idén fick jag lägga på hyllan.

Idag var jag piggare i bröstet, men tröttare typ överallt annars. Det var fest med OBS-klassen på fredagen och på lördagen hade chefredaktörn Marie sin 40-årsfest. Efter att ha tokflåsat mig på cykel till gymmet tackade jag allt högre stående jag kunde komma på, att det inte var ett flåspass, utan ren styrka.

Nu är det mycket sömn, bra mat, mycket vatten och allmänt mys och ta hand om kroppen som gäller. Man är ju inte 20 längre.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*