November. Kanske den osexigaste månaden på hela året, särskilt för oss löpare. Januari må vara förjävlig den också men november…man blir ju mest bara deprimerad. Mörkt, kallt, regnigt, blåsigt, ishalka och blött. Totalt jävla mörker. Det är så långt ifrån splitshorts och racepjux man kan komma, ljusår ifrån kvällsrundor i solnedgång eller fyrhundringar på bana. November kan förvisso innebära både dregel ur mungipan och huvudet på sned men av helt andra anledningar än man kanske hade önskat. När vinden piskar en så pass mycket i ansiktet att halva käken domnar bort och man grimaserar så illa att inte ens en egen mor kan se det vackra i ansiktet, då vet man att man lever. Och det är inte det sämsta. Det gäller bara att lära sig att älska det. Hur osexig november än må vara så finns det ingen anledning till att inte springa. Framförallt är det karaktärsdanande att springa så här års. Det handlar inte om självplågeri utan om att göra det man älskar mest oavsett årstid. Det faktum att många drar sig för att ge sig ut i regn och rusk gör det också lite lättare, i alla fall för mig. Solen kan inte skina jämt. Skulle man bara springa dom fina dagarna på året skulle det inte bli många pass gjorda. Och det är egentligen inte november i sig som är det jobbiga utan snarare övergången, det gäller bara att förlika sig med det faktum att löpningen framöver inte kommer vara varken skön eller rolig. Ju tidigare man inser det desto lättare kommer vinterträningen att gå.

Många tenderar ju till att ta lite säsongsvila så här års och det råder ju delade meningar om hur en sådan ska se ut. Min bestämda uppfattning är att vi motionärer mår bäst av att inte ta nån säsongsvila alls. Alltså vila från löpning helt. Det är en sak om man heter Kipchoghe och springer 35mil i veckan men för oss dödliga räcker det gott och väl med att dra ner intensiteten, kanske ta en extra vilodag emellanåt och springa utan fokus på krav eller prestation. Tar man 3-4 veckors löpvila är nog risken ganska stor att det kan bli ytterligare några veckors löpvila när man vaknar upp bakis den 1 januari och tittar ut genom fönstret. Helt plötsligt har hela våren swishat förbi och det enda man har lyckats åstadkomma är att få dåligt samvete över utebliven träning samtidigt som soffan har blivit lite mer nersutten än den hade vart om man skippat löpvilan. Alternativträning kanske någon säger och all träning är ju bra träning men jag har svårt att förstå varför man frivilligt skulle vilja byta ut löpning mot crosstrainer eller nåt annat, vinter till trots. Man är ju inte skadad? Dessutom gör man nog sig själv en otjänst att byta ut all löpning mot skidor eller dyl om man tex tänkt träna hårt i januari eller springa en tidig vårmara utomlands. Den här årstiden handlar om att träna på träna för att orka träna hårt när försäsongen drar igång på riktigt.

Säsongsvila för min del innebär att mentalt släppa fokus på löpningen men det är inte detsamma som att sluta springa. Just nu är löpningen ganska enformig. 20km distans ena dagen, 15km andra dagen. Mellanmjölksfart rakt igenom. 9-10 mil i veckan. Jag är fåfäng och vill fortfarande kunna dricka öl på fredagar, äta godis på lördagar och trycka en påse chips på söndagar och samtidigt komma i mina slimfit skjortor, därav 9-10mil i veckan, så just nu springer jag mest för att kunna äta det jag vill. Och det är inte den sämsta anledningen. Alla anledningar till varför man springer är bra anledningar. Men helt ärligt så är det kanske inte det roligaste. Å andra sidan finns det inget likhetstecken mellan träning och roligt. Det är skönt mentalt att inte behöva pressa sig till spygränsen flera gånger i veckan men det blir lätt lite uttjatat att springa samma runda dag in och dag ut. Jag har förvisso gjort några halvhjärtade försök att få upp pulsen lite, tex 20km i 3.55-fart och 3x5km i 3.45-fart dom senaste veckorna men det har vart riktigt svårt att motivera sig till det och det är lätt hänt att ”fuska”. För ett tag sen skulle jag springa minst 15km i typ halvmarafart men det blev jobbigt redan efter 9-10km så då sket jag i resten. Men är det nån gång man kan få göra det så är det nu. Planen just nu är att dra igång med maraträningen den 1 januari så fram tills dess blir det nog mestadels lugn distans ett tag till även om det som sagt kanske inte är det roligaste. Men november behöver inte vara misär hela tiden, det kan faktiskt vara så här fint också.

Har funderat lite på målsättningar inför nästa år. Återkommer till det i ett annat inlägg men jag är inte nöjd med att äntligen ha fixat sub 2.50 utan den tiden ska putsas i London. Mina 2.49 i Berlin var förhoppningsvis bara starten på nånting nytt och förhoppningsvis blir det samma effekt som när jag fixade 3-timmars gränsen för första gången, från att egentligen inte ha trott att det var möjligt så gick det sen av bara farten, ett halvår efter min första sub3 mara kapade jag ytterligare 3 minuter bara tack vare att jag vågade tro på det och tidigare hade visat för mig själv att det faktiskt gick att göra nånting som känts omöjligt.

Formen är, årstiden till trots, ganska god. Jag vet att jag måste bli snabbare om jag vill fortsätta kapa min maratid och det är nånting som jag kommer att jobba på i vinter men till mitt försvar så tror jag att min miltid är lite missvisande. Är ganska övertygad om att jag hade putsat den rejält nu i höst om jag hade sprungit några fler lopp. Å andra sidan var det rätt skönt att avsluta tävlingssäsongen efter urladdningen i Berlin, var verkligen i behov av en lugnare period. Med det sagt så är jag ändå hoppfull inför våren. Jag vet att jag brukar vara i bättre form på vårmarorna och framförallt så brukar jag inte ha lika ont i kroppen under vinterhalvåret, det är som om löparknät och hälsenan gillar kyla. Egentligen var jag nog i bättre form i våras än vad jag var nu i höst även om jag inte fick till det i Boston då. Det stora frågetecknet varje vår är ändå alltid formen. Att springa på snö och is i 6 månader gör liksom att man helt tappar känslan och för att föregå det är jag lite sugen på att få till ett bra genrep inför London genom att springa en halvmara innan. Berlin Halvmarathon ett par veckor innan låter riktigt lockande just nu. Vi får se om plånboken tillåter det.

Imorn är det ju som bekant dags för NYC Marathon och jag kommer sitta klistrad framför tv sändningen för även om jag fortfarande vidhåller att Boston är ett häftigare lopp så går det inte att bortse från att New York är New York. Efter mina två lopp 2013 och 2014 kände jag mig klar med det men nu har suget börjat komma tillbaka igen. Satt och kollade igenom lite foton från mina NY maror och kände att jag bara måste springa där en tredje gång. Men först är det London som gäller. Är i alla fall taggad på att se loppet imorn och laddar upp med världens bästa NY-låt

/Hörs

Länge sedan jag uppdaterade bloggen gällande min egen situation. Har för dem som missat det haft en envis vadskada som gjort mig inkapabel från att tävla. Skadan uppstod mitt under det sista träningsblocket inför Ironman Klagenfurt i våras. Genomförde tävlingen utan kunnat löpträna sista perioden vilket såklart resulterade i ett dåligt resultat. Gjorde några försök i somras komma igång men skadan gjorde sig påmind och jag fick se 2017 som ytterligare ett förlorat år. Det var bara vända blad och blicka framåt. Fick en chans köra Ironman Arizona den 19:e November och på vinst & förlust anmälde jag mig då jag hoppades hinna bli frisk i vaden samt träna tillräckligt för ha goda chanser där.

De som känner mig bra vet att jag sällan följer min träningsplan till 110% utan ofta, kanske lite för ofta får s.k. ”feeling” under passen och tränar för hårt. Det gäller framförallt de lugnare och längre passen. Har länge kommit undan med det då jag varit förskonad från skador men nu med en vansklig höger vadmuskel så hade jag inget val. Har verkligen tagit det försiktigt med löpningen och t o m styrketränat på gymmet, tagit massage och stretchat där jag vet det finns stelhet. Ingen gillar ha fel, allra minst jag men det har fungerat över förväntan. Det sjuka är att min löpform börjar faktiskt bli riktigt god trots inga snabba pass sedan maj månad. Då syftar jag på uthålligheten. Någon raket på 3-5km är jag troligtvis inte men så ska jag inte tävla på det heller som tur är.

I skrivande stund är jag mitt uppe i de sista två tuffa veckorna så jag vet ärligt inte hur min cykelform är då jag är ganska mosig och det är knappast läge göra någon form av tester nu. Bara borra vidare och hoppas det ger en hårdhet som står sig på tävlingsdagen. Litar 100% på Björn så gör det som jag hinner med helt enkelt. Kortar inte ner & höjer intensiteten som jag gjorde förut, den metoden fungerar inte längre. Definitionen på dumhet är väl försöka sig på exakt samma sak igen och hoppas på ett annat resultat?!

Kroppen är fantastisk, dessutom är den i de flesta fall väldigt ärlig & ger en rättvis behandling om man tar vara på den i sin tur. När ett problem eller skada dyker upp så ska man rannsaka sig själv över hur den uppstod. Kan lova att i de flesta fall har det uppstått pga slarv får ägaren. Det absolut vanligaste är att framförallt vi killar inte riktigt vill först träna för att sedan klara av den riktiga träningen. Man känner sig frisk & stark, ger sig ut och dundrar på där man va när man var i sin absoluta toppform. Sedan sitter man och kliar sig i huvudet och undrar varför baksida lår bara smällde till. Som ta en gammal sportbil som stått i ett garage i flera år och köra skiten ur den på bana. Lär ju knappast ta lång tid innan nåt börjar ryka. Känns det igen?! En annan faktor är att man tränar ikapp missade pass samt kör för många hårda i rad. Brukar jämföra det med att måla en vägg…..kladdar man på ny färg innan den gamla har torkat så kommer det inte bli bra.

Allt detta har jag själv gjort oräkneliga gånger och kommer säkert göra igen vid något tillfälle. Självklart kan man inte till 100% göra rätt hela tiden och saker och ting blir kullkastade och ni tar fel beslut. Se bara till skaffa er ett samvete för hur saker och ting ska göras så ni gör fel saker mer sällan. Skador är fruktansvärt jobbiga och kan verkligen förstöra mer än bara ett race. Det är ju det här livet vi har valt, vore extremt dumt kasta bort allting pga fåfänga eller klantiga beslut?!

Som sagt Look who´s talking… Men men, det är aldrig försent att ändra sig.

Om en vecka kommer min race plan inför IMAZ – stay tuned!

Nelker