Stjärnornas krig
Rubriken poppade osökt upp i huvudet när jag läste kröniikörkollega Mårtens referat från ärevördiga triathlonklubben AS Nälstas årsmöte. Riva av tusingar i 3.45 fart i snömodd låter som fullt ös medvetslös för en sjukling som inte var med (men som skulle varit med). Relevans för rubriken i övrigt är väl rätt haltande (enligt parollen, en dålig metafor är också en metafor) klubbens medlemmar är nog mer att betrakta som fighters (med den lyskraft läs stjärnglans som bara kommer med åren) än krigare, men gårdagens soffliggande aktivitet har gett mig nya, högtflygande, referensramar.
Har jag nämnt att jag är sjuk? Jaså, det har jag. Och att det är ganska synd om mig? Det också. Lyckligtvis är min son också sjuk (tillsammans är vi sällskapssjuka) och i vårt armod bestämde vi oss igår för att grotta ner oss helt i Star Wars. Som av en händelse kom det en box med posten med nio nyproducerade Blue-Ray DVD:er med tutti Starwars. Det vill säga alla sex filmerna, plus nittio minuters bonusmaterial (snart ringer de förmodligen från The Big Bang Theory och frågar om jag vill gästspela …). Min son var i extas. Det här var Starwardebut för honom. Själv såg jag de här filmerna när de hade premiär på bio … för ett tag sedan …
Och nä nä, vi plöjde inte hela boxen på en gång, man är ju en ansvarsfull fader. Vi började med film no 4, som ju är den första … vilket inte var helt enkelt att förklara för sonen.
Sonen gav filmen högsta poäng, men tyckte det var i läskigaste laget när prinsessan Leyla gav Luke Skywalker en kyss på kinden.
Efter filmen lärde jag min son en ny sång, en sorglig ballad med melodi från en av Robban Brobergs sånger.
”Jag hade en gång en form, men det var för länge sen, ja det var för länge sen, såååå länge sen”.
Sen grät vi en skvätt. Åtminstone jag.
Fortsätter det så här lär maran i Tokyo gå i sightseeingfart.
Jaja, inte gnälla mer.. Jag har i alla fall inte TBC. Och börjar faktiskt känna mig lite bättre.
Kanske har en liten del av George Lucas stjärnkraft förts över på mig, kantro kommer jag strax kliva ur sängen och utan att snörvla höja min röst mot himlen: THE FORCE IS WITH ME!!
Så på frågan hur jag egentligen mår: Yoda, nu kan det bara bli bättre!
