Blogg

3 minuter max


Veckans första test avklarat. Tre minuter all out på trainern. Nu har jag en nivå att hålla på mina VO2 max pass. Latmasken i mig försökte övertala Ambitiösa Arne så talet skulle bli lågt och därmed skulle min vinterträning bli lite mindre tuff. Den debatten blev inte särskilt långvarig. Min 5 år gamla son gjorde mig sällskap ute på balkongen under uppvämningen. Han anklagade mig för att vara långsam och han var minsann mycket snabbare än vad jag var. Rätt stöddigt från en kille som är tre äpplen hög och fortfarande kör på en röd springcykel men kommentaren tog ändå där den skulle. 

För er som är träningsnördar så går testet till exakt såhär:
15 minuters uppvärmning i transsportfart @ 200-220 watt. 
10 minuter i halv Ironmanfart @ 270-280 watt.
2 minuter lugn trampvila @ 180 watt.
Maxtest, 3 minuter så hårt det är möjligt men ändå jämnt tryck.
10-15 minuters nedrull @ 190-210 watt.

Jag lyckades ligga över 430 watt under hela testet, peaknivå 451. Sista 45 sekunderna var hyfsat obehagliga men nöjd över hur jag disponerade det hela. Helt slut i mål men behöll trycket trots en ganska spänstig öppning.

Fick noll cred av min son när jag var klar. Han klagade på att jag såg trött ut och glodde vidare på Hjulben & Gråben. 

Imorgon 5×1000 på Bosön. Ska märkligt nog bli riktigt jävla kul?!

Nelker
 


Senaste numret av Runner’s World!

  • Spring ditt snabbaste
  • Kom i toppform till långloppet
  • Stor guide! Vårens 23 bästa löparskor
  • Carolina Wikström – nybliven mamma – och bättre än någonsin
  • Experten: Så börjar du träna efter din graviditet
  • Trött? Det kan vara järnbrist
  • Astma eller pollenallergi? Du kan ändå prestera
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Bålengagerande död insekt


Jag brukar inte träna på helgen, den är vigd åt att leka med bilar, bygga lego och gå på kalas. Men förra veckan blev lite knepig, så den här veckan fick jag stoppa in ett av muscle up-passen idag. Det var ringrodd med fötterna på låda, enarmsrodd med hantel, Zotman curls (bicepscurls där man vrider underarmarna så att man har handlflatorna uppåt på väg upp, och neråt på väg ner) och sist men inte minst övningen med det fina namnet core engaged dead bugs. En ny övning för mig, men jag gillade den verkligen! Se filmen nedan och lägg in i ditt träningsprogram! BUMS!

Och nu börjar sista veckan före julledigheten – en ledighet som alla på redaktionen har gjort sig grymt förtjänta av! Och lite träning blir det ju också, förstås.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Première semaine


Äntligen en obruten vecka med struktur. I mitt fall innebär det endast 10-15% tapp av vad som står på schemat. Kan inte komma ihåg att jag lyckats uppfylla ett veckoschema till 100%. Inte helt säkert på att det är meningen heller. För vissa verkar tränarens anvisningar vara viktigare än resultaten och välmåendet. Självklart är ambitionen att följa det som står till punkt och pricka men alla som lever ett riktigt liv vet att det är svårt om inte omöjligt. Jobba 50h i veckan samt leva med en familj med två barn är sällan långtråkigt och det händer hela tiden saker som gör att man måste omprioritera & kompromissa. Inget konstigt med det egentligen. Har mått så mycket bättre sedan jag insåg detta och tog strukna pass med ro. Kanske därför jag kör så pass hårt när jag väl tränar, vill nog verkligen ta vara på tillfället helt enkelt. Make it count!

Kör fortfarande väldigt korta pass. Även om rubriceringen är distans respektive tröskel så borde det nog egentligen stå förberedande distans- & tröskel. Har kanske inte riktigt hållt mig i det lägre intervallet av angiven intensitet men börjar misstänka att min tränare med flit sätter lägre farter än vad jag klarar för att hålla ner tempot lite?! Oavsett är det riktigt bra att ha en förberedande månad innan man kör för fullt igen. Märker att det är mycket som ska acklimatisera sig och inte bara musklerna innan man är redo. Kosten, sömnen, temperamentet & psyket behöver tid för att falla på plats. Redan märkt en stor förändring på hur mycket jag behöver sova och äta för att orka med och inte tappa humöret m.m. 

Denna vecka som kommer blir lite annorlunda då jag ska genomföra två stycken maxtest på cykeln. Gör dessa för att veta exakt var jag ligger så jag tränar på rätt watt framöver. Detta kommer självklart korrigeras löpande varefter träningen går framåt men viktigt att redan nu optimera de pass jag kör. Kan tyvärr inte köra på de watt jag körde på i somras, inte än i alla fall. Man får trots sårad stolthet köra på den belastningen man är tränad för. Man får försöka se saker och ting på längre sikt och inse att belöningen kommer senare.
Imorgon under ett 45 minuters trainerpass skall 3 minuter på max blåsas ur mina ben. Låter kanske inte som något farligt men testa hålla 430-450 watt så ska ni få se. På torsdag är det lite värre, 20 minuter all out. På landsväg hade jag längtat dit men nu ute på min balkong stirrandes in i ett rostigt räcke är det inte fullt lika roligt. Ska dessutom försöka kräma ur mig 330-350 watt. Gissar att min Tacx visar ca 5% mer än min Quarq som för närvarande ligger i en skokartong och väntar på att monteras på min nya cykel.

Tisdagens Terrible Tuesdays pass på Bosön är 5×1000 meter, start 4:30 min, ståvila. Förra året när vi körde det med startid 5:00 så hade vi sub 3:20 på de tre sista. Räknar inte med att klara det men värt ett försök om benen känns bra. Har faktiskt kunnat känna små små ljusglimtar under de pass jag körde i veckan. Kanske är det så att formen är på gång?!

Tack för visat intresse!

Nelker

Gissa vem av Svenskarna som kom först till Kona för att acklimatisera sig? 

 

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Möt vår nya bloggare Ann-Sofie Forsmark
Blogg

Möt vår nya bloggare Ann-Sofie Forsmark


Ann-Sofie Forsmark står uppflugen på en sten halvvägs upp på Åreskutan och viftar med den välkända gula plastpåsen.

– Ska du ha en Djungelvrål?

Vi befinner oss på träningseventet Workout Åre, och toppturen upp på skutan, ledd av Ann-Sofie och hennes kompanjon Magnus Hagström. Det brinner rejält i mina lår och vader efter den branta stigningen och jag har inget emot att stanna för att tacka ja till hennes erbjudande.

– Djungelvrål är värsta bästa ultrakäket, säger hon, och skakar fram ett par salta bitar.

Om någon vet vad som är värsta bästa ultrakäket så är det Ann-Sofie Forsmark. Så sent som i april gick hon och vann sitt allra första 100 miles-lopp, alltså drygt 16 mil löpning: Täby Extreme Challenge norr om Stockholm. Hon avverkade de 16 varven på milbanan på 21 timmar, 57 minuter och 34 sekunder. Och den mest uppenbara frågan är förstås VARFÖR?

– Långt blev min grej, konstaterar Ann-Sofie med en axelryckning, när vi både klättrat upp och sprungit nerför skutan och välförtjänt vilar benen i varsin fåtölj.

– Jag har väl inte den klassiska kroppen för att springa långt, men jag tror inte heller att det är vi som springer ultra som brukar vara spinkigast, utan det är nog de som springer maraton. Men jag började inte springa utifrån min kroppstyp, utan för att jag ville springa.

Ann-Sofie är lång och muskulös, men man fick ändå intrycket att hon flöt över marken när hon tassade upp och ner för berget idag, för att hålla ihop den allt mer utspridda gruppen. Som om det inte finns något motstånd eller som att hon inte vägde mer än några gram.

– Jag önskar att jag hade en bra story om hur jag blev ultralöpare, men jag har inte det, säger hon och gräver lite i dagens andra Djungelvrålpåse.

Första gången Ann-Sofie hörde talas om ultralöpning var när hon läste Mia Thomsens blogg Marathon-Mia för två år sedan. ”Och hon verkade ju normal”, som Ann-Sofie uttrycker det. Vid den tiden var Ann-Sofie nyseparerad med en liten dotter, mitt i en livskris, och letade efter en utmaning – något helt nytt. Och plötsligt var hon anmäld till Täby Extreme Challenge 2011.

– Jag hade sprungit maraton fyra år tidigare och det här loppet var bara fem mil – det är ju bara åtta kilometer längre än en mara. Så omställningen var inte så stor, säger hon.

Under det loppet hände något. Ann-Sofie berättar att hon träffade trevliga människor i alla åldrar, som visade en enorm ödmjukhet. När hon själv sprungit klart och varit hemma och duschat vände hon tillbaka till banan för att kolla på dem som skulle springa riktigt långt. Detta handlar om mer än bara löpning.

Ultralöpning må låta segdraget och meditativt – och det är det också. Men Ann-Sofie Forsmark har även fått sin beskärda del av plötsliga pulshöjare i livet.

Ett halvår efter separationen från dotterns pappa träffade hon sin nuvarande pojkvän Niklas. Tre veckor efter deras första dejt fick han beskedet att han måste få en ny lever för att inte drabbas av cancer. Det blev en minst sagt turbulent inledning på förhållandet, och fyra månader efter att Niklas sattes upp på väntelista för transplantation kom samtalet han väntat på och bävat för. Han hade en timme på sig att komma till Huddinge Sjukhus. Det fanns en lever som passade honom.

– Han fick en minuts betänketid. Och det var ju självklart, det gick ju inte att säga nej till det. Men det var lite mycket där i början, säger Ann-Sofie eftertänksamt.

På ett pass med en löpargrupp ett halvår senare kom nästa skakande upplevelse. En bekant till Ann-Sofie miste livet vid ett plötsligt hjärtstillestånd, och hon var själv med på passet och såg det hända.

– Jag tycker att det är jätteläskigt fortfarande varje gång jag tränar i grupp och vet att folk kommer att anstränga sig hårt. Jag är överlycklig när jag har haft en grupp så här som under toppturen och ingenting har hänt, säger hon.

Som om det inte vore nog med elände fick Ann-Sofie ytterligare ett halvår senare ett telefonsamtal från Niklas – från akuten. Han hade drabbats av tarmvred.

– Då var det ju inte så kul, det var livshotande, men nu i efterhand kan vi skratta åt att han frågade akutläkaren ”Kan … det … ha … att … göra … med … att … jag … dansade … breakdance?” Läkaren sa ”troligtvis inte”, men att han ju inte behövde dansa mer breakdance. Just in case.

Ann-Sofie har alltid känt sig tacksam för livet och hälsan, men de senaste årens dramatiska händelser har förstås hjälpt henne att fila till sina värderingar och prioriteringar. Hon vet vad som är viktigt i hennes liv – och det är varken flådiga prylar eller hembakta cupcakes.

– Jag tror man ska göra det bästa av det man har, varje dag. Att man är här för att må bra och lämna goda avtryck efter sig i livet. Vad är det man vill vakna till varje morgon? Det har jag funderat mycket över och just nu är jag väldigt lycklig över att känna stor glädje och mening med mitt liv. Förhoppningsvis delar jag med mig av den glädjen till flera.

Fjällbrud i storstan
Tillbaka på Åreskutan. Den branta Tottbacken är avklarad och vi ska ta in på sommarleden upp till toppen. Ann-Sofie står och ser ut över en fullkomligt makalös utsikt och väntar in de sista i gruppen. Magnus Hagström har redan dragit iväg uppför berget med en svans av de snabbaste löparna bakom sig.

– Nu är han i sitt esse. När han får slita av sig tröjan och dra iväg med ett helt gäng brudar, skrattar hon.

Själv verkar Ann-Sofie överväldigad av upplevelsen att vara just här. Just nu.

– Är det inte fantastiskt, hojtar hon. Det är ju sjukt att man jobbar – och så är man här! Att jag får betalt för detta!

Ja, det här är Ann-Sofies hemmaplan. Hon har jobbat och bott i Åretrakten tidigare och det märks att hon trivs här.

– Ser du det där långa fjället med mer snö på? Där bodde jag. Tror du att det var skönt att komma hem dit när man hade jobbat klart på Tott (partyhotell i Åre, reds anm.)? Jag var tvungen att köpa en fyrhjulsdriven bil för att överhuvudtaget komma hem.

Här är det något som inte stämmer. Ann-Sofie älskar fjället och passar in som en lämmel i den här miljön – men bor och jobbar sedan flera år i Stockholm. Varför?

– När jag blev gravid bodde jag i Östersund och trodde nog att jag alltid skulle bo där. Men både min och mitt ex familj bor i Stockholm, och då var det enklast att flytta dit när vi fick barn. Och nu när vi har separerat kan jag ju inte flytta om inte han också flyttar.

Men Ann-Sofie erkänner att hon inte känner sig riktigt hemma i Stockholm. Hon hittar till och med dåligt och är sällan inne i stan. Hon känner sig obekväm i fina citykläder och gillade att alla i Östersund gick klädda i skaljacka och buff.

Nu jobbar hon med revisorer på PwC i centrala Stockholm. Hon är själv utbildad civilekonom – men har sadlat om till hälsochef. En tjänst hon har drivit igenom själv.

– Det är det bästa du kan göra! Kom på ditt drömyrke, lägg fram det för dina chefer som något de verkligen behöver – och säg att du tar jobbet!

Ann-Sofies dagar går åt till att hjälpa sina 1 400 kollegor till ett mer hälsosamt liv. Om de vill.

– Mitt jobb är att göra det lätt för dem att välja att leva hälsosamt. Det ska finnas tillgängligt. Bra mat, stressförebyggande arbete och tillgång till träning. Sedan kan de välja att röka och dricka mycket ändå, men de ska inte kunna komma och säga att det inte fanns ett annat alternativ. För några år sedan var många nöjda med att det fanns fruktkorg och friskvårdsbidrag på jobbet, men idag är folk så mycket mer pålästa och vill ha mer.

Lite längre, lite tuffare
En stor del av Ann-Sofies fritid ägnas åt att – tillsammans med löparkollegan Madeleine Johansson – planera, arrangera och se till att genomföra Tjejmarathon (som trots namnet är öppet för båda könen). Det är ett ultralopp på drygt fem mil som arrangerades för första gången 2012, dels som ett välgörenhetsprojekt och dels för att stilla en inneboende ilska.

– Jag har länge irriterat mig på vilka signaler tjejlopp sänder, säger Ann-Sofie. Det ska vara lättare lopp och bara gullegull. Det är diskriminerande åt båda hållen. Män måste till exempel köra en halvklassiker om de inte vill köra hela, och det är nog många som inte klarar det och gärna skulle köra en tredjedel – det som idag är Tjejklassikern. Jag förstår att det är många som är ute efter en lugnare stämning och kanske kortare distanser, men skapa då en sådan klass för både killar och tjejer!

När tjejlopp kommer på tal tänder Ann-Sofie på alla cylindrar. Hennes glada ögon blir alldeles mörka och hon låter oerhört engagerad. Hon säger att hon måste tänka på sin egen dotter som är fyra år idag, och hur utbudet av lopp ska se ut när hon är tonåring.

– Jag är inte främst ute efter att man ska ta bort Tjejmilen, den är ju åtminstone en mil och inte en kortare variant av något annat lopp.

Hon berättar upprört om ett tjejlopp på fem kilometer, eller åtminstone nästan, som inte ens var kontrollmätt.

– Vilket lopp för män skulle komma undan med att inte kontrollmätas? Det är som att man inte ens tar tjejloppen på allvar, men det är minst lika mycket tävling och allvar när tjejer tävlar. Det är krig!

Irritationen födde Tjejmarathon och genast fick de frågan hur långt ett Tjejmarathon är, underförstått att det skulle vara kortare än ett traditionellt maraton. Men istället är det längre.

– Det finns ingenting fysiologiskt som säger att tjejer inte kan springa lika långt som män, bara att det inte går lika fort. Tjejer är uthålliga och tuffa, och vi ville visa det med vårt lopp. Loppet är över fem mil långt och alla kom i mål förra året! Jag vill att tjejlopp ska hylla vår kvinnliga styrka och inte locka med goodiebags.

Två dagar i rad
Den vanligaste frågan Ann-Sofie får är ”Springer du varje dag?”. Det gör hon inte. Hon springer faktiskt aldrig mer än två dagar i rad, men så har hon heller inte varit skadad eller sjuk på väldigt länge.

– Jag sover nitiskt, minst sju timmar per natt, och ser till att få sova mer än åtta timmar någon natt i veckan. Och jag håller inte på och återhämtningsjoggar så mycket, det tycker jag är onödigt för det mesta. Jag menar, när du har sprungit ett tufft pass – vad behöver kroppen då? Inte springa mer!

– Dessutom är många dåliga på att återhämtningsjogga. Så fort det känns bra ökar de lite, men de vet att de inte får öka för mycket – och så har de plötsligt sprungit ett mellanmjölkspass.

Ann-Sofie är medveten om att ultralöpning kanske inte är exakt vad kroppen vill ha, framför allt inte vad fötterna vill ha om man glömmer att ta hand om dem, vilket hon fick erfara efter TEC då Niklas fick klippa loss strumporna från hennes sargade fötter.

– Nej, att springa 16 mil är kanske inte hälsosamt. Det har jag aldrig sagt – men jag måste leva extremt hälsosamt för att klara av det. Jag gör mycket runt löpningen som är bra för min hälsa.

Ja, Ann-Sofie förberedde sig minutiöst inför årets TEC-lopp, såväl mentalt som fysiskt. Hon berättar att den största utmaningen under loppet inte var det fysiska, längden på loppet, tristessen – eller ens det nedfallna trädet som hon beskriver som just ett nedfallet träd under de första varven, men som kändes som Mount Everest på varv 14, 15, 16. Nej, det var sömnen. Kraften i behovet att sova förvånade henne.

– På slutet var jag så trött att jag inte kunde räkna ihop ett plus ett, och det sista varvet tog två timmar. Jag har mycket tid att hämta in nästa gång jag kör.

För Ann-Sofie är inte färdig än. Först gäller det att springa under 20 timmar på Black River Run, ett 16-milalopp nu i september – och hon är också sugen på Bislett 24-timmarslopp på bana inomhus i Oslo.

– Samtidigt har jag ju svårt för inomhusbanor. Jag springer ju för att få vara ute. För att få vara ute i naturen.

Så tränar Ann-Sofie
Ann-Sofie anpassar sin träning efter hur veckorna ser ut, men följande pass ser hon till att klämma in (just nu är Ann-Sofie gravid, men annars ser veckorna ut ungefär såhär):

Pass 1, 2 Ett transportpass löpning hem från jobbet och tillbaka till jobbet morgonen efter. De passen är cirka 6-8 km långa.

Pass 3 Ett styrkepass i veckan, oftast i samband med att hon är i lekparken med dottern. Det blir lite blandad styrka med egen kroppsvikt.

Pass 4 Ett intervallpass löpning.

Pass 5 Fredagar blir det långpass, ofta uppåt 4-6 mil. Helst i terräng.

Så äter Ann-Sofie
Ann-Sofie har fokus på ren mat och gärna ekologisk och hon bygger måltiderna kring grönsaker.

Frukost: Ägg, frukt och kaffe eller kesella och müsli.

Mellanmål: Ofta hembakt knäckebröd. Ibland med avokado.

Lunch: Bygger kring mycket grönsaker och lägger till protein, exempelvis lax eller kyckling och bra fetter. Hon äter ofta vegetarisk mat.

Middag: Samma som lunchen. Äter mer kolhydrater runt träningspassen.

Ann-Sofie tipsar – 3 drömställen för långpass

1. I Stockholmsområdet är det Görvelns slott med omnejd, i Järfälla kommun.

2. Att springa runt Frösön i Östersund är otroligt vackert. Vatten och utsikt över Rödön.

3. Jag bodde på Isle of Man i Irländska sjön ett tag, och att springa där är helt magiskt.

Fem snabba
Blir inspirerad av:

– Djeflaranamma! Naturen. Enkelhet.

Favoritresmål:
– Jämtland. Irland. Alla ställen där man kan vågsurfa!

Bästa kaféet:
– Något ställe där jag kan ta av mig skorna och sitta i skräddare och titta på folk.

… där jag beställer:
– En stor kaffe med lite mjölk och en gigantisk kanelbulle.

Onödig lyx jag unnar mig:
– Kanske inte onödigt, men jag lägger mycket pengar på dyr mat.

Här läser du Ann-Sofies blogg



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Film: Det här är världens bästa löparskor!

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Träning i svinottan


Jag älskar att träna på morgonen. Jag har inget emot att gå upp i svinottan och köra ett crossfitpass innan de flesta ens har funderat på att börja snooza. Faktum är att när jag springer MÅSTE det vara på morgonen. Direkt från sängen ner i tajtsen. Helst ska det inte gå mer än tio minuter från sömnen till spåret. Har jag varit uppe så mycket som ett par timmar klarar jag knappt att springa alls. Man är nog antingen eller. Antingen är du som jag och älskar att tanka endorfiner innan solen gått upp, eller så förstår du knappt vad jag skriver och kan inte tänka dig att träna före lunch. Och jag säger verkligen inte att man måste träna på morgonen, men för mig har det underlättat mycket och gjort att jag hinner med den träning jag vill.

Vill du få lite morgonträningsinspiration så kan jag rekommendera att följa några morgontränande på Instagram. Kan de kan du!

Mina tre morgontränings-favoriter på Instagram är:

1. Sofie Lantto – lanttolife. Just nu är det inte så mycket morgonträning, men när min kära kollega och inspirationskälla Sofie börjar simma igen i vår inför nästa triathlon-säsong kommer de underbara morgonbilderna från Eriksdalsbadet igen. Love it!

2. Madelinn Fernandez – madelinnf. Som PT kör übercoola Madelinn skiten ur sina klienter och grupper svinatidigt på morgonen. Följ henne och du kommer snart att vilja vara en av de som är med där inne i salen bland svetten och vikterna.

3. Paolo Roberto – 1paolo2. Kungen av morgonträning som till och med fick sitta i en tv-debatt och försvara sig för att han la upp bilder på morgonträning. Blir man inte inspirerad av det har man inte förmåga att bli inspirerad.

Själv var jag uppe klockan 05.00 i morse för att hinna till mitt 06.10-pass på Nordic. Men dit går jag inte bara för att det är skönt att ha träningen gjord. Dit går jag för att få uppleva stämningen som bara infinner sig där just då. Ta mig fan magiskt.

I morse var det ryck på schemat. Som oombedd kameraman hade jag min medtränande Rikard Jonasson som lyckades fånga två ryck på film – en high hang power snatch (alltså att man börjar med stången väldigt högt upp och avslutar med en kort landning) och en hang squat snatch (alltså att man börjar med stången ovanför knät och landar i djup squat.) Och nu vill jag inte ha några pikar om att jag har ynkligt med vikt på stången, JAG VET DET, tack så mycket. När man inte får börja längre ner än låren med stången har jag svårt att få ordentlig fart på den.

Nur är det korrekturläsning och fix och pill med första numret av Women’s Health på schemat. Och sedan liten försenad födelsedagsfest.

Fin fredag på er!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*