Det är med stor sorg vi har mottagit nyheten om att Anders Gyhlenius har lämnat oss. När vi fick höra om hans historia visste vi direkt att det var något vi ville förmedla till våra läsare (RW #11-2012). Anders, som fick cancerbeskedet i november 2010 och en prognos som sträckte sig bara några månader framåt, bestämde sig för att inte låta sjukdomen diktera tillvaron.
Istället fortsatte han att träna på med stor glädje och mycket jävlar anamma för att kunna genomföra sina älskade klassikerlopp. Det var som att kärleken till livet och passionen för att träna och delta var så mycket större än cancern – och han lyckades kämpa på mot alla odds i tre och ett halvt år. Anders historia berörde många med oss, och vi är glada att han ville berätta den för våra läsare. Men idag tänker vi framför allt på hans familj och vänner.
/Runner’s World-redaktionen genom Stefan Larsén
Han har deltagit i över 800 lopp och aldrig brutit ett enda. Han har sprungit samtliga upplagor av Stockholm Marathon, 39 Lidingölopp och i februari har han genomfört klassikern 35 gånger.
Om han lever så länge. För med diagnosen obotlig skelettcancer planerar Anders Gyhlenius bara tre månader i taget.
– Det innebär inte att jag ger upp, säger Anders som har bestämt sig för att fokusera på glädjen mitt i sorgen och smärtan.
I receptionen på Ikea i Kungens Kurva väntar jag mig se en mager man, tärd av sjukdom, men möts istället av en något korpulent kille med tjockt hår, pigga blå ögon och rosiga kinder. Varuhuschefen Anders Gyhlenius är 59 år, lider av obotlig skelettcancer, men ser knappt ut att ha passerat 50-årssträcket.
Vi går in på möbelvaruhusets personalavdelning som är inredd och dekorerad på Ikea-vis. Schabloner av fjärilar i vackra färger dansar över Anders Gyhlenius blå fondvägg och ljuset flödar in genom rummets främre vägg som är av glas. Varuhuschefen kan stänga dörren om sig, men han är alltid synlig. Anders inleder berättelsen om hur hans liv förändrades över ett par veckor.
– Jag har alltid tränat, tävlat och rest mycket. I juli 2010 åkte jag till Tanzania för att bestiga Kilimanjaro. Bestigningen tog fem, sex dagar och det var en helt magisk upplevelse.
Väl hemkommen från resan mådde Anders inget vidare.
– Nu har jag fått något virus, tänkte jag, men jag gick inte till doktorn för det har jag aldrig gjort; är man sjuk så läker det ut. Men jag mådde bara sämre och hade hemska kramper i ryggen, så till slut blev jag för första gången i mitt liv tvungen att ta mig till en vårdcentral.
Jo då, något var fel, Anders fick en remiss och nya undersökningar visade att han hade gallsten. Han blev erbjuden en operation för att avlägsna den en fredag.
– Dagen efter var jag ute och gick fem kilometer, på söndagen gick jag 16 kilometer och på måndagen hade vi ett dagslångt styrelsemöte på jobbet. Jag visade upp min gallsten och skrävlade som en riktig karlakarl, men när jag kom hem på kvällen kom ryggvärken tillbaka.
Han tog sig igenom hela veckan men på fredagskvällen var krampanfallen tillbaka med full kraft, så Anders åkte till Karolinska sjukhuset.
– Läkaren satte sig mitt emot mig och sa: “Jag har tyvärr dåliga nyheter. Proverna visar att du har tumörer i lymfkörtlarna, vilket innebär att du har någon typ av cancer.”
Läkarna trodde först att Anders led av lymfcancer, men ett ryggmärgsprov visade något annat.
– När jag och min fru Karin skulle träffa läkaren igen så visste vi att prognosen för överlevnad var 50 procent. Vi trodde att vi nu skulle diskutera olika behandlingsmetoder när läkaren sa: “Jag har tyvärr dåliga nyheter.” “Jaja, de har vi redan fått”, sa jag lite morskt. “Ja, men tyvärr är de sämre. Du har inte lymfcancer utan prostatacancer och den har spridit sig i hela kroppen så det här kommer vi inte att kunna bota.”
Ett PSA-värde, det vill säga prostatavärdet, ska inte överstiga fyra hos en frisk man. Anders PSA-värde var 1647.
– Det är ett av de högsta PSA-värden som någonsin uppmätts och det, tillsammans med de metastaser man fann i skelettet, visade att jag förmodligen hade varit sjuk i flera år.
Under de åren har han jobbat mycket som vanligt, och precis som vanligt genomfört “En svensk klassiker”. Han hade som vanligt sprungit Stockholm Marathon, bestigit Kilimanjaro, sprungit Antarktis Marathon och Kinesiska Muren Marathon. Fanns där verkligen inga tecken på att allt inte stod rätt till?
Nej, faktiskt inte.
– Tidigare har jag i princip alltid uppnått de mål och tävlingsresultat jag siktat på, men för tre, fyra år sedan började jag märka att min kropp inte svarade lika fint. Fast det tog jag bara som en indikation på att jag inte var någon 30-åring längre – utan faktiskt snart 60. Det hade ju varit konstigt om inte åldern började ta ut sin rätt. Och jag älskar ju att idrotta så jag bestämde mig bara för acceptera de försämrade tränings- och tävlingsresultaten och inte förlora motivationen för det.
Men i november 2010 mådde Anders så dåligt och hade så mycket smärta att han var övertygad om att han inte skulle överleva våren. Eftersom cancern stammade ur prostatacancer satte man in östrogenbehandling för att få cancern under kontroll, och efter någon månad mådde Anders faktiskt bättre. Och vad gör en rutinerad idrottsman då? Sätter upp nya mål, såklart. När han funderat kom Anders fram till tre viktiga hållpunkter.
– Den första är att fortsätta tävla så länge det bara går – för jag älskar sammanhanget, gemenskapen och att röra på mig, oavsett resultat. Kan jag inte vara bäst så kan jag istället vara mest – alltså bli en “loppsamlare”, säger han och skrattar.
När Anders diagnostiserades med cancer hade han inte haft en sjukdag i hela sitt liv – och det har han fortfarande inte. Han har inte varit hemma en enda dag sedan cellgiftsbehandlingen började.
– Målsättning nummer två är att jag banne mig inte ska vika ner mig. Jag kan se mig själv rulla in här i rullstol, säger han och nickar ut mot kontorslandskapet, och jag kan se mig bli tvungen att korta ner arbetsdagen, men jag ska banne mig komma till jobbet varje dag – tills det är slut.
– Den tredje målsättningen är att försöka leva ett så innehållsrikt liv som möjligt – att till exempel fortsätta resa så länge min fru Karin och jag kan och orkar, att göra de saker jag är sugen på att göra och att inte stanna upp för mycket för att förbereda för döden. Istället ska jag leva livet. Och den här inställningen hjälper mig otroligt mycket på den här resan.
Men det finns faktiskt ett fjärde mål.
– Det kanske kan tyckas löjligt i sammanhanget. Men jag har startat i över 800 tävlingar och har aldrig brutit en enda. Därför har det nu blivit ännu viktigare att inte bryta ett lopp, för det skulle vara att släppa en av mina sista bastioner. Att till varje pris fullfölja de lopp jag ställer upp i har blivit något jag hänger upp hela min existens på nu.
Anders kan inte nog betona hur viktigt det är att inte bara lägga livet i läkarnas händer, utan att också väga fördelar mot nackdelar, att ta eget ansvar och göra sina egna val. Jo, visst tyckte läkarna att Anders var galen när de lärde känna honom. Och det var nog ingen av dem som trodde att Anders faktiskt skulle klara Lidingöloppet under cellgiftsbehandlingen, eller Kinesiska Muren Marathon som han sprang ett drygt halvår efter diagnosen. Men nu har de vant sig. De vet hur han är.
– Min läkare har sagt att det inte finns några belägg för att det skulle vara farligt att springa så länge jag själv orkar. De flesta som har cancer dör inte av cancern utan av en hjärtinfarkt, stroke eller något annat för att de blir allt svagare ju mer stillasittande de blir.
Eftersom Anders ser så frisk ut och utstrålar en sådan positiv energi får han ofta höra att han kommer att klara den här sjukdomen.
– Så länge jag lever ska jag leva fullt ut. Men den här sjukdomen kommer att ta mitt liv långt tidigare än jag tänkt mig. Skulle ett under ske så tar jag tacksamt emot det, men jag tänker inte hantera min vardag genom att vänta på undret. Och det är två skilda saker, säger han.
Anders har ganska stora metastasförekomster i axelpartiet och i ena höften. Medicineringen verkar hålla cancern under kontroll, men emellanåt har han väldigt ont.
– Veckorna före årets Lidingölopp linkade jag fram och kunde inte springa, men fyra dagar före loppet var det som om smärtan drog sig tillbaka och just nu rider jag på den vågen. Dessutom vänjer man sig vid smärta. På en smärtskala från 1-10 har jag 1-3 nu. Det är när smärtan stiger mot 6-8 som hela världen bara smalnar av som i en tunnel.
Anders är oerhört restriktiv med att ta smärtstillande mediciner och hittills har han klarat sig utan morfin.
– Eftersom jag överhuvudtaget nästan aldrig ätit smärtstillande så svarar min kropp rätt bra på en blandning av Alvedon och Ipren som ger mig tre, fyra timmar smärtlindring. På loppen tar jag också med mig några vanliga smärtstillande och hittills har det gått bra.
Nuförtiden tränar Anders beskedligt, som han själv uttrycker det. I somras simmade han varannan dag, och han springer fortfarande fem dagar i veckan. Även om rundorna är kortare och går långsammare än förr.
– Problemet är att jag inte längre blir bättre när jag tränar. Nu siktar jag bara på att försöka upprätthålla en viss status. Om jag springer långt och länge pallar inte kroppen, så jag brukar springa 5,5 kilometer, säger han och skrattar lite uppgivet.
Anders visar ett foto av sig själv, taget i radiumhemmets väntrum fredagen den 18:e januari i år. Det är en bild av en till oigenkännlighet uppsvälld Anders utan hår. Varför han visar bilden? Jo, för att tillfället var en fredag och på nummerlappen som han håller fram på bilden står det “Välkommen! Ert turnummer är 13”.
Anders skrattar gott åt det komiska i situationen. Sedan berättar han att PSA-värdet nu tyvärr har stigit något. Men han är optimistisk i all sin realism.
– Alla värden är bra och jag har en fantastisk medicin. Jag har de tumörer jag har, men de har inte vuxit. Levern är bra, njurarna är bra…
Eftersom Anders insåg att alla snart skulle märka att han var sjuk bestämde han sig direkt för att berätta sanningen på sin arbetsplats.
– Att gå ut offentligt med sjukdomen är det bästa jag gjort. Ikea i Kungens Kurva är en stor arbetsplats med nästan tusen anställda. I början var cancern det enda vi pratade om och det blev en del kramande och gråtande. Nu är situationen välbalanserad. Jag går ganska ofta på kontroller och då är det många som frågar hur det gick, men vi hänger inte fast i sjukdomspratet.
Anders får mycket stöd av så väl Ingvar Kamprad som sina chefer och övriga medarbetare.
– Förr jobbade jag 110 procent, nu snarare 90. Men jag kommer inte att fortsätta som varuhuschef om jag inte bidrar och det hoppas jag i så fall vara den förste att inse.
Sjukdomen har alltså tvingat Anders att dra ner på tempot, men den har också medfört ett nytt uppdrag. Som idrottande cancersjuk med många tankar om sjukdomshantering har han vid ett antal tillfällen blivit inbjuden att prata inför läkare, blivande läkare och cancerpatienter i prostatacancerföreningen.
– Det känns ytterst tillfredsställande eftersom det ger mig möjlighet att ge tillbaka lite av det jag får av vår fantastiska sjukvård. Jag berättar om hur jag lever mitt liv, hur jag resonerar och om den goda vård jag får. Med det menar jag inte att allt fungerar friktionsfritt i Sverige, men man har också ett eget ansvar.
Att peppa andra att ta eget ansvar utan att samtidigt låta kritisk kan vara en svår balansgång och Anders är mycket noga med att poängtera att hans sätt att tackla sjukdomen inte passar alla – tvärtom måste man finna sin egen väg.
– Man kan ju inte säga till en 80-årig herre i samma situation att han ska ut och springa. Och sprang man inte långdistans innan man fick cancer så är det förstås inte läge att börja springa maratonlopp när man blivit sjuk. Men kanske lyckas jag ge någon något tips som passar, kanske lite inspiration att fundera över.
Sedan Anders blev sjuk i november 2010 har han gjort två och en halv “Klassiker” och med Engelbrektsloppet i februari 2013 avslutar han sin 35:e.
– Mitt senaste Vasalopp körde jag efter sex månaders cellgiftsbehandling. Jag hade inget hår, var uppsvälld i hela kroppen och orkade knappt gå upp för en trappa. Men tillsammans med mina peppande kamrater klarade jag “reptiden” med tre minuters marginal. Jag var visserligen femte sista deltagare i mål, men jag gjorde det!
På Vansbrosimmet var Anders istället nära sitt personbästa i år. Hur det är möjligt fattar han inte själv.
– Möjligtvis att fläsk flyter då, säger han och skrattar.
Anders har också sprungit alla de 34 Stockholm Marathon som hittills arrangerats.
– De sista två åren har jag lyckats ta mig i mål på en sluttid under sex timmar, som är maxtiden.
Årets Lidingölopp, Anders 39:e, sprang han å andra sidan 47 minuter snabbare än förra året.
– Då sprang jag på 5.30 och i år på 4.44, vilket fortfarande är en dålig tid, men i alla fall!
Anders har sprungit Lidingöloppet under 2.15 fyra gånger och hans personliga rekord är 2.11. Han har sprungit många ultralopp, totalt 150-160 maror världen över, och deltagit i extrema tävlingar som Tough Guy, Ö till Ö, med flera. Anders är vad vi ibland brukar kalla elitmotionär.
– Var, rättar han. Nu är jag bara en enveten skit. Jag lever på min envishet, men framför allt på min otroliga passion för idrott.
Därför är ett av Anders löften till sig själv att fortsätta tävla, men att göra bokslut har också varit viktigt.
– Jag har tagit farväl av alla lopp, men så har jag lyckats genomföra ett nytt, och ännu ett… Jag grät av lycka när jag korsade mållinjen i Vasaloppet 2011 och var säker på att det var mitt sista. Och så här håller det på, så när vi pratar lopp är jag på bonus nu.
När Anders blev sjuk bad hans oroliga föräldrar honom att vila sig snarare än att hålla på och träna, och det är faktiskt inte så länge sedan man misstänkte att motion kunde sätta fart på tumörernas celldelning.
– Men att vila funkar inte när det gäller just cancer, säger Anders. Det är så annorlunda att ha den här sjukdomen. Den tuggar hela tiden, den tar inte paus en sekund. Visst är det en otäck tanke, men man kan inte deppa för att det är otäckt. Deppar man blir man trött. Blir man trött så blir man tröttare och har man ont får man ondare.
Anders vet, han har inte kommit lindrigt undan.
– Ibland tar jag mig knappt ur sängen på morgonen, det är en trötthet som inte går att förmedla, den måste upplevas. När jag sedan stiger upp känns kroppen nästan förlamad och är man inne in en smärtperiod så har man ju dessutom fruktansvärt ont. Men kroppen kommer igång fort när jag väl uppe.
Träningen, tävlandet och jobbet fungerar som ett livselixir, men så finns där också den mer känslomässiga biten att hantera. Anders känner varken bitterhet eller ångest. Däremot sorg – men också en stor tacksamhet. Han summerar därför guldkorn varje dag.
– Och de blir annorlunda när man är sjuk, kan jag säga. Det kan till exempel vara att jag känner smaker, har familjen nära mig, är pigg och relativt smärtfri. Det går faktiskt att programmera vad man fokuserar på, det man tar in och låter bli att ta in. Jag överdriver nästan de positiva sakerna, för att jag behöver det. Jag går igång på det.
Även när han ser sitt liv i backspegeln väljer han glädjen.
– Jag har levt ett så himla rikt och fantastiskt liv. Jag har levt i 60 år och kanske inte blir mer än 61, men jag har banne mig upplevt saker som det skulle kunna ta 120 år att göra. Jag har fått resa över hela världen, min fru och jag har verkligen gjort det vi förutsatt oss att göra och det är så skönt att vila i det i en sådan här situation.
Framtiden planerar han i tremånadersperioder.
– Nu börjar det kännas lite löjligt, för jag har vid många tillfällen sagt att jag bara har tre månader kvar att leva. Men om du frågar mig nu så tror jag inte att jag lever ett år till. Det innebär inte att jag ger upp. Till min läkare brukar jag säga: “Du sköter min medicin och jag tar ansvar för mitt kämpande och min motivation.” Han har i sin tur sagt att längdskidåkaren Sixten Jernberg levde med prostatacancer 13 år och att jag verkar vara av samma virke.
Trots att Anders är hemskt trött efter arbetsdagen brukar han ge sig ut och springa när han kommer hem på kvällarna. På helgerna föredrar han att löpträna på morgonen, gärna i sällskap med sonen Kalle. Fram till och med mitten av september inledde Anders och Kalle helgmornarna med löpning innan de åkte och simmade i Mälaren.
– Vattnet höll säkert 16 grader. Nä, köldkänslig är jag inte. När jag och min kompis Mattias Rydlund deltog i Ö till Ö 2009 var det elva grader i vattnet. Då knastrade det i huvudet.
Om det där knastret gjorde till eller från vet jag inte, men Anders Gyhlenius är en av de klokaste och modigaste män jag mött.
– Nej, modig är jag inte. Jag är levnadslycklig – glad åt livet. Jag har så mycket att leva för och jag får så oerhört mycket kärlek, värme och stöd. Det är visserligen mycket jag måste avstå nu, men det är fortfarande mycket jag kan göra – och gör. Det övertrumfar det negativa i mitt liv.
