Blogg

Challenge Fuerteventura Race Report



Andra tävlingen för året avklarad. Denna gång med bättre eftersmak. Stora skillnaden kom inte under simningen eller cyklingen utan på löpningen. Upplevde tyvärr liknande problem i början där min vänstra fot domnar av och börjar värka. Det tar nästan 6-7 kilometer innan smärtorna försvinner, ovissheten läger sig och jag kan börja fokusera på det väsentliga. Det är också det enda som lever kvar efter min skada och tror mig nu veta hur jag ska få bukt med det. De enda två brickpass som jag i princip utfört 2014 är tävlingen i Cannes & nu här på Fuerteventura. Inte konstigt då att kroppen beter sig mysko när man aldrig tränar på den omvandlingen för benen. Det är speciellt gå från cykel till löp, ska man bli bättre på det måste det tränas precis som med allt annat.

Här kommer en kort summering av loppet:

Simning – Vi startade 5 minuter efter proffsen och samtliga damer, både PRO´s & Age Groupers. Ställde mig längst fram för fri lejd till första bojen samt senare kunna hålla mitt yttervarv som jag trodde skulle vara en vinnare pga hur det blåste och vågornas riktning.
Hade en fantastisk känsla till första bojen som låg ca 200 meter ut där man sedan vek av 90 grader till vänster. Märkligt nog låg jag delad 1:a dit så hade simmat aningens för hårt. Lugnade ner mig lite och försökte hitta en mer uthållig ansträngningsgrad. Småstökig sjö så det var knepigt med sikten och andningen samt ligga på fötter. Gjorde ett par onödiga navigeringsmissar som tyvärr kostade tid men annat än det kändes det bra. Upp ur vattnet runt 32 minuter. Även om banans två varv var korrekt uppmätta simmade nog jag några meter för långt…

Cyklingen – Med Frankrike färskt i minnet bestämde jag mig för köra hårdare här. Speciellt då jag vet hur banan går samt hade en korrekt utrustad cykel. Det blåste men långt ifrån så mycket som det kan göra här. Kvalificerad gissning ca 7-8 m/sek i snitt förutom på hemvägen där det öppnar upp sig och vindarna nog ligger runt 10-12 m/sek. Hade en bra dag på cykeln men lider fortfarande av tempoställningen. Skav i grenen samt värk i nacke & ländrygg gör att jag måste fokusera ordentligt mot slutet för inte tappa modet. Som tur var går 90 kilometer relativt snabbt så efter 2:38h och 1400 höjdmeter är jag framme (nettotid exkl växling från sim samt växling till löp). GPS´n visade 87 km…..

Löpningen – Efter den ovan nämnda tuffa inledningen hittade jag nya fina krafter och kunde öka intensiteten. Hade fantastiskt pop och lyckades hålla en anständig fart trots brist på löpmängd senaste kvartalet. Känslan av kunna trycka ifrån sina efterföljare både på platten och uppför är magisk och födde bara mer & mer självförtroende. Djävulsk motvind och väldigt kuperad bana visade sig snarare gynna mig än tvärtom. Gick aldrig på rött på löpningen utan sprang ett kontrollerat lopp. Kändes kul nästan hela tiden och jag ser fram mot nästa gång. 1:33h tog det inkl en minut lång kisspaus.

4:51h tog hela spektaklet. Väldigt lång transport mellan sim & cykel gör att T1 drygar ut totalen en hel del men det är lika för alla. Märkligt nog räckte det för en första plats i min AG 35-39. Misstänker det är pga småbarnsföräldrarrabatten, dvs många i min ålder har små barn vilket begränsar vår träningsmängd. Min tid räckte inte ens till pallen i AG 40-44.

Denna tävling är verkligen något jag rekommenderar den här tiden på året av flera skäl.
Charter med Apollo är hur billigt och smidigt som helst då de har stor vana av sådana här events. Ta med familjen är heller inga problem heller då resorten är relativt liten och det är korta promenadavstånd till allt. Anläggningen är byggd för aktiv semester så allt man kan tänkas behöva finns på plats. Tävlingen är relativt liten i deltagare räknat så man slipper slåss på simningen samt farliga klungor på cykeln i nerförsköringarna. Efter målgång har man 30 meter till Hotellet där man kan slappa resten av dagen vid poolen för att sedan hämta sin cykel bara runt hörnet.

Å andra sidan är tävlingen tuff, det bär man veta innan man bestämmer sig. Öppet hav innebär vågor & saltvatten, 1400 höjdmeter i värmen på en blåsig ö kräver en modig och relativt erfaren cyklist. Löpningen är minst lika tuff men 21.1 kilometer går förvånadsvärt fort. En full Ironman hade varit för långt enligt mig i dessa förhållanden och jag både beundrar och dömer ut dem som väljer köra Ironman Lanzarote eller Nice. För olikt våra förhållanden, skulle hellre rekommendera Bolton där det är svalare samt den ligger senare  på säsongen.

Nu är det två månader till nästa race, Halmstad. Har inte släppt min ambition att stå på pallen där. En rimlig målsättning då många duktiga svenskar kommer köra Vansbro alt SM i Motala den helgen. Fokus närmsta tiden kommer bli löpning, dags hitta tillbaka så jag blir mer komplett nu när det verkligen börjar gälla.

Tack för visat intresse!

Nelker



Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Och nu till väsentligheterna – vad ska man ha på sig?


Det här med träningskläder på lopp är ju alltid svårt. Vad är för varmt? Vad blir för kallt? Och hur vill man se ut? Vilka signaler vill man sända? Jag vill inte klä mig i high tech löparkläder från topp till tå, för då kan ju folk tro att man är snabb. Bättre att klä sig så att man liksom sänker förväntningarna. När vi sprang Medieruset härom året tog jag rygg på en kille i shorts lappade med gaffatejp. Jag menar, hur snabb kan man vara då? Nu visade det sig att det var Jojje Borssén, vår marknadschef, som är värsta supertriatleten, men gaffashortsen sände helt andra signaler. Så vill jag också göra.

På bilden, tagen just före starten på Hornsjön runt i somras, har jag några shorts med kort tajt som sitter ihop och ett crossfitlinne från Reebok. Och mina älskade trailskor från Nike. Och ett par pilotbrillor, inte alls anpassade för löpning. Vill minnas att det kändes bra den gången, men vill ju inte ha samma igen. Sofie och Marie var ju också fina som alltid.

Jag funderade ett tag på naken och midjeväska – man vill ju ändå kunna ha med sig lite gadgets. Eller alternativt kroppsmålning. Vaselin på insidan på låren, och så kör man bara! Eller capritajts – bara för att reta min Instagram-Nemesis Peppe Lindholm. Kompressionstajts går bort, för jag får muffintop av det och det sista jag vill är att känna mig tjock när jag springer.

Som ni förstår, jag behöver lite hjälp. Vad ska jag ha på mig?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Challenge Fuerte coming up



Tillbaka på Kanarieöarnas sportmecka, Playitas. Denna gång för tävla på halva ironmandistansen. Tävlingen sanktioneras av Ironmanorganisationens konkurrent Challenge och heter därför Challenge Fuerteventura. Sträckorna är de klassiska 1.9 kilometer simning, 90 kilometer cykel följt av en halv marathon dvs 21.1 kilometer löpning.

Skrev i tidigare inlägg att detta kanske inte är optimalt givet min nuvarande form men planerade denna tävlingsresa långt innan min skada så det är bara försöka göra det bästa av situationen. De omständigheter som man tävlar i här nere är något annorlunda från de svenska. Värmen, de stundtals hårda vindarna samt kuperingen tvingar mig skissa mer på min taktik än normalt. På en tävling som Vansbro är det mest hitta sin critical speed för dagen och bara hålla fast vid den så långt det går. Här blir materialval, nutrition och disponering av krafterna viktigare. Man skulle nästan kunna säga de påminner en del om tävla på Hawaii. Går man bort sig, dvs dricker för lite, öppnar upp för hårt på cykeln eller dylikt så är det nästintill omöjligt att komma tillbaka igen. På svala svenska landsvägar finns det mer utrymme för misstag enligt mig.


Jag har därför valt följande race plan baserat på hur jag tror tävlingen kommer utspela sig samt utefter vilken form jag besitter.

Simningen, det får gå som det går. Kommer öppna relativt hårt bakom den främsta och mest aggressiva startgruppen i hopp om simma ikapp och hitta fötter. Tiden skiter jag i då en minut här knappast kommer ha en avgörande effekt på resten av dagen. Kommer försöka inte ta ut mig för mycket utan spara på de krafter som går.

Cyklingen, här kan man till skillnaden från simningen spara flertalet minuter genom att köra smart. Då jag nyligen varit här på träningsläger samt tävlat i Cannes vet jag mycket väl var mina begränsningar och styrkor ligger. Har helt klart för mig vilka watt jag ska trycka beroende på var på banan jag befinner mig och efter hur det blåser. Hade löpformen varit bättre hade jag nog sparat lite på krutet men nu litar jag inte alls på min löphastighet vilket gör att jag väljer satsa lite hårdare……på marginalen men ändå. Har vindanpassat cykel med lägre profil på hjulen (Bontrager 55 mm fram, 90 mm bak) samt valt en utväxling som passar denna kuperade bana (11-28). Hade det varit Vansbro hade jag valt 90 mm fram, disc bak samt 11-23.

Löpningen, mycket oviss löpform. Farterna har börjat visa sig på intervallerna igen upp till två kilometer. På de längre tröskelpassen märker jag dock hur muskeluthålligheten har klar förbättringspotential. Tyvärr saknar jag vetskap om exakt hur länge benen kommer bära mig runt 4-fart så det får bli en chansning. Tänker öppna upp runt 3:55-4:10 i alla fall och se hur länge det räcker. I Cannes klarade jag cirka en mil men nu har träningarna visat klara förbättringar så vem vet ”kanske det är dagen då det händer” 🙂

Som ni ser en ganska optimistisk plan trots allt men då detta knappast är mitt huvudmål 2014 känner jag det är roligare att ge det en ärlig chans nu när jag är helt skadefri. Precis som i Cannes kan jag omvärdera situationen och byta strategi om det inte visar sig fungera.

Många andra duktiga svenskar på plats som tävlar, bl a Nisse Svensson, Patrik Nilsson & min ständige Nemesis Henrik Törn. På damsidan har vi Åsa Lundström, Emma Graaf och Erika Rosenbaum.

Starten går kl 8:00 på lördag morgon. Skickar ut information senare om hur man kan följa mig samt de andra svenskarna. 

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Det här med starten…


Du som har läst bloggen senaste veckorna kan inte gärna ha undgått att jag ska springa halvmaraton på lördag. Idag pratade vi om det på lunchen och chefredaktören på Runner’s World, Stefan, hade aldrig hört något liknande när jag tog upp ett av mina lopp-problem: Starten. Inte bara för att jag är pirrig inför det kommande loppet eller för att jag inte vet i vilken form jag är eller för att jag är rädd att det ska bli trångt, utan det är den faktiska starten som jag är rädd för. Alltså skottet. Panget.

Jag är väldigt skotträdd och faktum är att jag verkligen står och är rädd för själva skottet. Kommer det smälla högt? Måste jag hålla för öronen? Grejen är ju att ett rejält skott kan få min puls att rusa i höjden som den värsta uppförsbacke, och att starta loppet med en turbopuls är inte optimalt. Lidingöloppet är bra, där är det ett tyst startskott. Jubileumsmaran är det värsta hittills. Då stod det en hel skvadron med gevär och sköt. Som tur är sprang jag inte då, utan tittade bara, och kunde ogenerat stå och hålla för öronen tills alla tusen starter hade gått.

Nu har jag ju kontakter, så jag borde kunna kolla hur högt det kommer att smälla på vår egen halvmara. Men kunde jag önska skulle det inte vara ett skott alls, utan en tuta, en hund som skällde, en klocka, en glas som krossas eller en häst som gnäggar. Måste det promt vara ett PANG!? Förhoppningsvis är det ett diskret pang på lördag så att jag slipper börja med maxpuls.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Rörlig i ylle


I morse var det dags för ett pressevent på yogastudion DuCalme i Stockholm. Första gången jag var där var mitt första möte med bikramyoga och jag fick total värmeklaustrofobi. Nu har jag lärt mig att den känslan går över ganska fort. Idag var det betydligt svalare i salen än det är när man kör bikram, idag fick vi yoga i 32-gradig värme. Det var klädföretaget Icebreaker som hade pressevent och vi skulle testa den nya yogakollektionen i merinoull. Jag verkligen älskar Icebreakers kläder och springer egentligen uteslutande i deras tröjor, framför allt om det är kallt.

Fokus idag låg på stretch för oss som tränar mycket och framför allt de som springer mycket. Jag är jätterörlig i benen och höfterna. Jag har alltid varit varit det, men jobbar också på det. Det känns som att det är bra för min rygg att verkligen se till att vara rörlig. Och då menar jag jätterörlig. Till och med yogaläraren Kim Melander på DuCalme tyckte det och sa att det var bra att jag är så stark så att jag håller ihop och typ inte faller isär. Det var otroligt skönt att få sträcka ut ordentligt. Det var länge sedan jag yogade och det kändes i höfterna, tyckte jag. Nu är jag mjuk och fin i höfterna istället, så nu ska väl halvmaran gå som en dans. Eller?

Kläderna då? Jo, de var otroligt sköna! Linnet med en inbygd behå, satt väldigt bra och kändes svalt, även när jag blev rejält varm. Ull är ju magiskt på det sättet – varmt när det är kallt ute och svalt när det är varmt.

Ibland kommer pressentent när de som mest behövs. Så att jag får häcken ur och går på yoga! Jag förstår inte att det ska vara så svårt att komma iväg på det! Jag älskar ju att yoga. Jag måste bli bättre. Ni får gärna tjata på mig.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Förberedd? Hell NO!


Jaha. Om fyra dagar ska jag springa en halvmara. Om jag är förberedd? Hell NO! Inte alls. Jag är tung i gumpen, har motsträviga ben, ett risigt löpsteg och ingen längtan ut i spåret. Men jag har fina kläder och skor.

Jag gjorde mitt bästa för att förbereda mig under påsken. Två pass blev det. Två riktigt tunga pass. Det låter ju helt knäppt, men vädret var inte på min sida. Det blåste förvisso inte, och det var bra. Men solen sken (jag vill hellre ha ett riktigt tungt höstregn, eller virvlande snöflingor) och det var varmt (om jag någonsin kan säga att jag springer bra är det när termometern visar runt noll eller strax där under). Dessutom skyller jag på pollen. Osäkert om det verkligen är sanningen, men herregud, något måste jag ju skylla på när jag flåsat lugnorna ur mig över den högst mediokra sträckan 5,5 km. Och jag höll på att bli galen på att skogen var tvärfull av glada solskenslöpare som på lätta fötter susade fram över stigen som några förbannade rådjur! Själv kan jag i mina bästa löparstunder känna mig som en stor hund. Lite lufsigt och tungt, men starkt. Men de senaste dagarnas pass har inte varit särskilt hundlika. Ska jag likna mig vid något djur blir det kanske en sengångare, jagad med pistol.

Så. Det jag får hoppas på är alltså ett rejält bakslag i väderleken, en hastig viktnedgång runt rumptrakten och en plötslig pollenpaus. Då kan det ju gå vägen på lördag. För nu får det vara nog med förberedelser. I alla fall vad gäller löpning. Jag har ju naturligtvis några crossfitpass i veckan. Men det är ju roligt!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*