Las Vegas Rock´n Roll Marathon

Ja, inte vet jag, men det ska ju inte vara bra att äta kött står det i tidningen. Det är inte bara djuren som blir biff, som går en för tidig död till mötes, den som äter biffen riskerar också att dö i förtid. Så kan vi ju inte ha det, även om där nog finns en gudomlig rättvisa i det. Galna kosjukan, t ex, där gick kossornas gud på k. o. Om man säger så …

Men jag undrar om det finns några vegetarianer i Vegas? Det är dit jag ska åka i morgon., nämligen. Hur det gick till? Jag hade tur, förstås. Som jag hoppas ha på rouletten i Vegas. Ja, alltså, efter loppet då.

   Jag minns en gång i Åre, i ett annat millennium, jag och några polare hade kört skidor hela dagen, och sen hamnade vi via after skin av någon anledning vid ett roulettbord. Jag är ingen spelare direkt, men jag tänkte att på samma sätt som man inte ska hålla på och kasta sig mellan olika träningscheman för löpning, så borde man också vara konsekvent i roulettspelet. Jag satsade på 1, 2, 3, 4 , 5 , 6, och vann direkt. Och en gång till. Men sen gick det av någon anledning inget vidare, kulan blev nog lite inkonsekvent.

Men när jag kommer hit har nog turen vänt igen.

Loppet startar runt femtiden på eftermiddagen. Det blir mörkt fort i Vegas, men jag tror inte jag behöver någon pannlampa.

Det var ett bra tag sedan jag sprang ett riktigt långpass, men jag hoppas på god tur. Ska man ha det ska man ha det i Las Vegas.

/ to be continued …/

---

Här springer man och tänkar på alla döda. Det är vackert så.

---

Egentligen ingenting märkvärdigt. Bara skogen sådär!

Ut i morgonen, löven sprakar i gult och orange och brunt och rött och några nyanser mittimellan.  Luften full av syre, lungorna bälgar i sig som ett vindkraftverk, typ, fast tvärtom, om ni förstår vad jag menar?, man stiger till väders  som en heliumballong, fötterna en halv meter ovan skogsstigen. Nåja, på ett ungefär, i alla fall. Det finns ju backar i skogen också. Många backar. Där kommer verkligheten någorlunda ifatt heliumballongen som känner jord och lera under sulorna igen. Fem gånger Fiskartorpets terrrängbana, 2,3 km, och så hem, runt 15 km totalt. Man kan bli skogstokig för mindre.

För att fatta sig kort!

---

Jag menar, vilka kungligt fina parker hennes majestät Elisabeth bjuder på i London.

Det var alltså dags för The Royal Park Half Marathon, och jag hamnade direkt i valet och kvalet en kvart innan start på morgonen i Hyde park.

Vem skulle jag följa?

Inte konstigt jag ser lite bekymrad ut.

Men det var bara att göra som vanligt, springa rakt fram och inte titta bakåt. Det blev ett alldeles underbart race i perfekt löparväder. Start klockan 0900 och i mål innan lunch.

Så här glad var min medlöpare Thomas efteråt. Arrangörerna bjöd inte bara på sportdryck, de bjöd på handväska också.

Längre rapport följer i RW no 12.

Tack London, tack Elisabeth, det här var ju kungligt kul!!!

---

Det är lite hektiskt nu. Åter från Madeira fick jag en puss av min yngsta dotter. Det var förstås snällt av henne, att uppskatta sin fader så mycket. Olyckligtvis var hon förkyld. Backen upp mot toppen på Madeira och flyget hem klockan fem på morgonen (fick gå upp halvtre) måste ha frestat på immunförsvaret (är min tolkning), jag blev tokförkyld av den pussen. Förgrömmade onge!

Och nu har jag tappat rösten också. Blivit helhes. Skrämde fröknarna på skolan i morse. De trodde jag kom direkt från krogen när jag lämnade barnen. När jag försökte skämta om det nickade de allvarligt, ja ja, försök med den du.

Och idag skulle Lars Kepler intervjuas Som ser ut såhär.

Lars Kepler har en manlig och en kvinnlig sida, Alexander Ahndoril och Alexandra Ahndoril. Nu har de skrivit en ny bok:

Playground är en ruggig historia om vad som kan tänkas ske efter döden … ja, ungefär som man kan känna sig efter en mara, fast värre. Eller som när man ska göra en intervju utan röst. Det var dödsjobbigt. Men Alexandra bjöd på starkt kaffe och jag lyckades till slut kraxa fram några frågor. Om löpning tyckte de sådär. Men Alexandra gillade att skjuta med pistol, och Alexander har tränat thaiboxning. Fast det var ett tag sedan.

Så har jag fått ett nytt fan. Elisabeth är jätteglad för att jag ska åka till London i helgen.

Elisabeth, som också är extremt högerhänt, har kickat igång en halvmara på sin egen playground, om man så säger, genom sina kungliga parker i London, och döpt racet till The London Royal Park Half Marathon.

Såhär går banan:

Det kommer förstås bli kungligt rolig löpning. Tidtagningen går inte heller av för hackor! Just run with one big ben after another, som britterna brukar skoja.

Start på söndag klockan nio på morgonen. Bara hoppas jag har fått tillbaka rösten då. Hur ska jag annars kunna beklaga mig över usel form?

/to be continued …/

---