Live low, train high
Jag har har haft några väldigt bra träningsveckor nu och det känns skönt att kroppen börjar tåla att träna och återhämtningen går bra. Det var många år sedan jag elitränade, men eftersom det inte var mitt eget val att sluta tycker jag att det känns väldigt kul att få en andra chans och att ha en massa tid till att bara träna. De flesta träningspassen är skimopass och de första dagarna tyckte jag det kändes hemskt när jag kom upp mot 2000 meters höjd, men det börjar gå bättre och bättre. Eftersom jag bor på knappt 1300 meters höjd så blir det de omvända mot vad vissa andra förespråkar med live high, train low. Men det är säkert bra med live low, train high också. Hjärtat slår ju och jag bygger kondition.
Det känns också mycket bra att jag redan har börjat springa intervaller. Förra vintern sprang jag ett par gånger i veckan, men då nästan alltid på ett skoterspår i Abisko i -20 till -30 grader, så det var ingen högre fart på den löpningen. När jag kom ner till Stockholm i början på maj för att hälsa på brosan fick jag direkt under första morgonjoggen höra. Varför springer du sådär, helt sittande och på hela foten? Ja jag kan ju hålla med om att trycka ner foten i en pjäxa varje dag och lufsa runt på ett skoterspår inte direkt bidrar till ett lätt och fint framfots löpsteg. Men visst svider det alltid lite i ett friidrottshjärta att man springer som om det ser ut som om man bajsat på sig.
Nästa chock fick jag redan samma kväll när jag följde med David till stadion för att värma upp med honom och Fredrik Uhrbom. När jag kommer in på stadion är det ju oundvikligt att inte få lite feeling och David tycker att eftersom han och Fredrik bara ska springa långa intervaller i 3.05 fart så kan ju jag hoppa in och hänga på varannat varv. Eftersom jag inte sprungit ett banpass på sex år, inte minnas när jag sprang i 3.05 fart senast eller att det alltid går snabbare än sagt om tre killar ska köra intervaller så kan jag säga att det kändes ganska mycket åt det obra hållet.
Efteråt tänkte jag att jag hade hela sommaren på mig att springa intervaller och träna upp mig, men sanningen är att de intervallpass jag fick in i sommar kan jag räkna på en hand. Delvis för att det räckte med att bara springa. Har man sprungit lite innan och börjar springa mer blir man bättre och behöver inte göra det mer komplicerat. Jag sprang även många lopp och eftersom mitt huvud fortfarande var mer elitidrottare än min kropp var jag ganska sänkt efter varje tävling och var tvungen att ta det lugnt till nästa gång det var dags.
Därför känns det kanon att redan nu fått in tre bra intervallpass löpning och med tränings sällskap. Jag är absolut ingen löpar ensamvarg utan tycker att ett intervall pass som jag gör själv bara handlar om disciplin och något jag betar av, medan ett pass jag gör med andra blir mycket bättre. Dels pushar jag mig själv hårdare, men jag får också mycket mer energi ifrån det efteråt.
Det ska bli väldigt spännande att se vad det här vinterupplägget kan leda till nästa sommar. Jag är i alla fall vädligt sugen på att komma bättre tränad in till nästa sommars tävlingar.








Antal kommentarer: 1
Ida Nilsson
Tack Ulf! Jag tror inte att jag kommer att springa banlopp igen. Men jag ska aldrig säga aldrig. Jag har ju aldrig provat 10 000 m på bana.