Big Swede Trek Speed Concept 9.9



Ny säsong innebär ny cykel. Även denna gång föll valet på en Trek Speed Concept 9.9, Project One. P1 är för dem som inte nöjer sig med hyllvara utan vill bestämma helt över sin konfiguration. Det finns oändligt små val göra på en cykel. Optimerar man sin utrustning samt är på toppen av sin förmåga när man använder den så finns det många minuter att tjäna, allt annat lika. Man kan självklart överdriva sina val och svårt motivera vissa kostnader men det är väl upp till var och en hur mycket pengar & tid man vill lägga på sina intressen. Tröttnat på folk som hela tiden raljerar över vilka prylar man har. Försöker göra sig lustiga över dem. Samma personer köper nya bilar som faller hundratusentals kronor i värde samt dricker & festar för tusenlappar i veckan. Vi kan väl enas om att vi alla är olika. Tror dock mina val är mer miljövänliga och leder till ett mer hälsosamt liv. Vi har nog lika roligt skulle jag tro men vi slipper söndag- & måndagsångesten. 

För er som är riktiga cykelnördar så kommer här alla detaljer med motivering därtill.

Tog igen en XL då jag sitter bekvämt samt tillåts vara tillräckligt aero. Skulle säkert kunna vara mer aggressiv på en large men då jag satsar på 70.3 samt full Ironman är det oväsentligt. Färgen är Charcoal med svarta logos.

Gick över till SRAM Red 22 på denna cykel då min Trek Emonda även den har SRAM. Praktiskt ha samma komponenter i sin cykelpark vid försäljningar eller när man skiftar delar mellan cyklarna. Var inte helt nöjd med min förra SRM då det var uppenbart att den visade för mycket trots att SRM sägs vara wattmätarnas ”atomur”. Mina misstankar besannades nu när min nya SRM kom som visar nästan 5-7% mindre. Ungefär som min gamla Quarq som sitter på linjecykeln. Förutom hjärnspöken som säger jag tappat en masssa watt så är det skönt ha verklighetstrogen data när man kör framöver. Kör på 172,5mm långa vevarmar & Speedplay pedaler. Tog även ett kit från Ceramic Speed. 

Tog ett nytt par hjul då det visar sig min tävlingskalender enbart innehåller ”blåsiga” lopp. Valde Bontragers Aeolus 9 bak och deras 7:a fram. Perfekt set up vid lopp som Fuerteventura, Cannes, Kona m fl. I Dubai & Sydafrika byter jag ut bakhjulet mot min disk. 

Tog inte SRM PC8 som data display då jag tycker deras elektronik är onödigt omständig. Kommer köra på en Garmin 520 istället. Keep it simple. Dessutom laddar jag ner all data i Trainingspeaks om jag skulle vilja titta på molekylär nivå. 
Utväxlingen är original 53/39 men kommer byta mot en 54 el 55:a fram för tävlingar när det är långa utförskörningar. Har en naturligt låg kadens runt 81-84 och tar stryk av ligga länge över 100. 
Försökt testa andra sadlar men ISM Attack eller Prologue är de enda jag kan sitta på. Vi är alla skapta olika och jag är bara glad det finns nåt för mig. 

Svårt tro det finns en så mycket bättre cykel än såhär på marknaden. Vågar nog påstå det är en av världens snabbaste & snyggaste triathloncyklar. Återstår bara göra ägaren värdig en så fin maskin….






 

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

New gear – fresh start


Det dröjer mellan uppdateringarna märker jag. Naturligt då mitt aktiva liv ligger delvis i torrdocka. Har en ganska skev verklighetsuppfattning när man tycker en paus från träning bara innefattar 5-6h i veckan. Allt är relativt antar jag. Dessutom tränar jag inte bara för uppnå resultat utan även för jag tycker det är kul samt använder det som terapi. Rent fysiologoskt tror jag det är bra även under lågsäsong hålla musklerna i trim och inte helt duka under i dekadens. 7-8 kilo extravikt och två månaders stillasittande borde öka skaderisken markant när man sedan drar igång igen?!

Eftersom min första stora utmaning ligger tidigt i april har jag i dagarna dragit igång med första månaden av förberedande träning. Kan ärligt erkänna att passen är urtrista och jag har extremt svårt hålla tillbaka. Aldrig gå för full maskin eller testa gränserna tycker jag är dyngtrist. Har endast intensitet på cyklingen närmsta tiden vilket då blir passen jag ser fram mot. ”Löpning 30-40 mins @ 4:40 min/km” på schemat suger. I klar och kylig luft bland röda & gula höstlöv vill man ju inget annat än damma på lite. Ska dock försöka hålla mig på mattan även om jag fuskar lite.

På den materiella fronten har det dock hänt desto mer än några fjösiga löp & cykelpass.
Sålt både min Trek Speed Concept samt min gamla Mountainbike. Det är alltid sorgligt sälja något som man tycker om men då mina nya cyklar som jag har beställt är minst lika fina så misstänker jag sorgen kommer vara kortvarig. Känner mig lyckligt lottad som får fortsatt förtroende köra på så fina cyklar och tänker bevisa mitt värde som cyklist och ambassadör för Trek/Bontrager. 

Som mountainbike föll valet på en Procaliber 9.8. Sneglade länge och väl på 9.9:an men då jag mestadels cyklar mtb på vintern kändes det överkurs gå all in på en vintercykel. Då jag ser mig själv som en ganska medioker mountainbike cyklist kändes det även onödigt i den aspekten. Finaste ramen samt Shimano XT och en väldigt fin gaffel räcker & blir över. Nya cykeln kommer imorgon så ser redan fram mot bli duktigt skitig samt känna musklerna brinna i branterna.

När det kommer till min nya Tempocykel så sparade jag inte på krutet. Misstänker jag har Europas vassaste varelse mellan benen om 4-5 veckor. Precis som tidigare blev det en Speed Concept 9.9 med ramstorlek XL. Satt väldigt bra på den förra och kommer endast göra mindre justeringar som är möjliga med föregående setup. Stora skillnaden denna gång är att jag går från Shimano Dura Ace till SRAM Red 22 (mekanisk). Kommer fortsätta med SRM även om det är något omständigt och dyrt jämfört med Quarq. Största skälet till ävergången är att jag även har SRAM Red på min Trek Emonda och det finns stora fördelar har samma märke på komponenterna inom hela sin cykelpark. Speciellt om något går sönder och måste skickas iväg eller vid försäljningar då man kan vraka och välja vad som ska skickas ut alt behållas. Färgvalet blir denna gång helt nytt och jag lovar ni kommer inte bli besvikna. Går för en mer ”stealth” look. Väldigt nöjd med Bontragers carbon clincher Aeulos hjul men då 2016 års tävlingsschema ser blåsigt ut så blev det 90 mm bak & bara 70 mm fram. Tror det blir idealiskt oavsett vindförhållanden. Fortsätter med 172.5mm vevarmslängd då det funkar bra. ”Don´t fix something that isn´t broken”.

I veckan kommer datumet för Ironman 70.3 Dubai offentliggöras. Kommer garanterat bli årets första prövning. Lyckades trots minimala förberedelser vinna min klass 2015 efter en väldigt bra cykel + löp. 1:23h på en korrekt uppmätt halvmara efter cyklat solo i hård vind på 270 watt är nog min bästa bedrift i närtid med tanke på den begränsade träningsmängd jag hade mäktat med innan.

Tack för visat intresse!

Nelker

Off Season


Hej igen!

Lite över tre veckor har gått sedan min fadäs i Vichy. Haft gott om tid tänka samt analysera vad som gick snett. Gjorde omgående en magnetröntgen av ryggen samt besökte sjukgymnast med erfarenhet från idrottsskador. Bägge konstaterade min kropp visar tecken på slitage, orörlighet, obalans samt stelhet. Egentligen inget konstigt på en nästan 40 år gammal människa som ägnat merparten åt sin fritid åt idrott på hög nivå. Det som var bra är jag nu kan blicka framåt med vetskapen det inte var några allvarliga problem utan måste lära mig ta hand om mig bättre.

Med detta i bagaget tog jag en välbehövlig paus från allt vad struktur heter. Har inte spikat något datum exakt när jag sätter igång igen men det lutar åt slutet oktober. Till dess blir det sporadisk löpning, cykling när jag känner för det samt så mycket simning & styrka jag kommer åt.

Har tittat lite på nästa år och redan bestämt mig för tre tävlingar som jag sannolikt kommer köra. Två av dem ligger väldigt tidigt så jag behöver starta min grundträning 7-8 veckor tidigare än normalt. Efter denna säsong vet jag att jag kan köra rätt bra trots mestadels vinterträning. Det bevisade jag i Dubai, Cannes & Fuerte. Behöver dock hitta några helger innan SA där jag tillåts cykla lång på riktigt samt får några open water simningar. Kör självklart vidare med coach Björn Andersson.

Ironman Sydafrika går 10:e April och ser ut passa mig finfint. Simma i hav, cykla på en vinpinad och bucklig bana sedan springa i värme. 75 Kona slots och sedan en lång period innan det är dags växla upp igen. Tröttnade i somras på lägga hela sommarsemestern på träning. Även om dygnet innehåller fler timmar så var jag ofta trött och oinspirerad när jag skulle leka med barnen. Vill inte vara en sådan pappa längre. Mina ungar har dessutom blivit större och kräver mer engagemang från mig. Det minsta man kan ge dem är sitt intresse & tid.

Två andra lopp som jag planerar är Ironman Dubai 70.3 (februari) samt SM på halvdistans i Vansbro (juni). Anmäld till Challenge Fuerte 23:e april men bestämmer mig efter målgången i Sydafrika. Vill verkligen köra bägge då Playitas ligger mig varmt om hjärtat. Får tyvärr stå över Cannes Triathlon 16:e april av uppenbara skäl L

Går allt som planerat kör jag Hawaii 2016 och denna gång hoppas jag hinna förbereda mig länge och väl innan. Tidigare har det blivit aningens panikartat och hafsigt då Kalmar går endast 8 veckor innan. Jag anser man behöver åtminstone ett kvartal på sig för återhämtning samt förberedelser innan man kan köra en full Ironman igen på toppen av sin förmåga?!

Ska dock bli extremt intressant följa Hawaii från soffan detta år och följa de lyckliga som är där. Är otroligt avundsjuk och känner mig nästan bestulen på min chans komma dit. Man lär sig dock av sina misstag så nästa år hoppas jag stå för underhållningen istället (?!).
 
Tack för visat intresse!

Nelker

Tough times don´t last – Ironman Vichy


Hej!

Jag vet att människan älskar läsa om misslyckanden. Inte bara då vi av naturen är skadeglada utan även pga omtanke, lärdom och gammal hederlig nyfikenhet. Jag är en person som gärna sticker ut hakan, älskar synas och höras så då åker man på några snytingar ibland. Det får man ta.

Börjar dock tröttna på det här nu. Skriva eller berätta om mina misslyckanden är inte lätt ej heller särskilt roligt då man känner sig rätt tjatig som staplar upp eviga ursäkter. Årets tredje DNF är ett faktum och nu känns allt väldigt tungt. Denna gång var det inte materialet som var boven i dramat utan min kropp. Vad var det som hände?! Jag tar hela förloppet om ni orkar läsa…

1.) Har i dagarna mellan Kalmar & Vichy känt en smärta i ländryggen som påminner eller är exakt som den man får efter sovit i en dålig säng. Inte reflekterat mer över det än att det säkert bara är en fånig krämpa. Har annars mått väldigt bra men behövt mer sömn än tidigare och känt mig aningens låg efter incidenten i Kalmar. Alla träningspass under denna tid har gått hyfsat bra & smärtfria.

2.) Trots besvärlig uppladdning i Vichy med magproblem & stress över borttappad cykel från flyget så hann jag till slut checka in allt och få behålla en rejäl måltid innan det var dags att lägga sig.

3.) Mådde kanon på racedagen, kände mig kärnfrisk och så taggad man nu kan bli över att behöva starta en full Ironman igen. ”Få det bara gjort nu, du kan det här” intalade jag mig själv.

4.) Simmade rakt och bra hela distansen. Varmt i vattnet (24 grader) så jag höll tillbaka något då jag kände mig smått överhettad stundtals. 1:06h på en ganska långsam bana är ok men inte bra. Inget jag hetsade mig upp över utan fortsatte med min race plan ut på cykeln.

5.) Initialt bökigt komma ut ur stan på småvägar med usel asfalt. Oerfarna cyklister som cyklar väldigt ojämnt samt har en förkärlek till drafta. Det är alldeles för energikrävande skaka av sig dem första timmen så jag flöt med på lagliga 10 meter. Cykelbanan var på två varv á 90 kilometer och hade stundtals helt ok underlag med längre raksträckor. Någonstans vid 60-70 kilometer hade de värsta nybörjarna slutat hetsa och tappade fart. Ett par kort från domarna och jag kunde börja avancera utan riskera ett koppel av jönsar bakom mig. Ökade upp ganska rejält och körde relativt hårt mellan kilometer 70-160. Passerade allt som kom i min väg, oändligt många klungor av duktiga simmare som började krokna då värmen & blåsten tilltog. Jag skötte min nutrition exemplariskt och fick i mig bra med vätska. Höga watt men aldrig någon nämnvärd muskeltrötthet så jag fortsatte. Slog medvetet av med 10-15 kilometer kvar för vara fräsch ut på löpet som jag visste skulle bli tufft i 36 graders värme under en stekande sensommarsol. 4:56h tog cyklingen. 266 watt avg, 270 NP. En bra tid då jag gjorde den ENSAM.

6.) Törstig som en bakfull & skeppsbruten pirat sprang jag iväg på hyfsade ben. Ingen smärta direkt utan försökte mest hitta tempo & känsla. Första delen var i motvind, halvt i skugga. Märkte att 4:20-4:25 min/km var ett bra spann i vinden. Banan vänder sedan upp, knixar in i en park innan man springer på omvänd sida av floden. Där äntligen kom energin tillbaka och började springa avslappnat i 4:10-4:15. Stannade kort i stationerna så jag fick i mig vätska & få vatten på kroppen. Efter första varvningen vid 10.5 km började en bekant molande ländryggskramp komma. ”Hej gamle vän” tänkte jag då denna alltid kommer efter en timme men försvinner 2-3km senare. Den här gången var den segare men bara bita ihop. Stannade vid 13 km för dricka och sen när jag skulle springa gick det inte. Smärtan var för stark och benen ville inte. Stretchade men höll på att inte komma upp igen. Testade springa lite men benen vek sig. Tog mig för ryggen och kände jag var svullen och väldigt öm. Promenerade men nerverna skickade stötar ner i benen så de började vika sig. Trasslade fram och tillbaka, började smått få panik. Vad fan ska jag göra?! Kände hur jag drogs ner i ett mörkt hål och känslorna från Kalmar kom fram igen. Har haft falsk ischias tidigare och vet hur allvarligt det kan bli när man retar upp nerverna. Svullet runt diskarna skrämde mig och jag insåg att fortsätta springa var uteslutet efter ett par försök som slutade i tårar. Promenerade tillbaka in till mål där min far stod och väntade. 22km hade då passerat och åsynen av honom samt beslutet kliva av var bland det jävligaste jag har gjort i vuxen ålder. Har inte gråtit såhär mycket sen barnsben och jag vill knappt gå in på vilka mörka tankar som for genom mitt huvud då.

Slutsats: Min egen analys är att jag efter en krävande cykling i Kalmar mattade ut min redan svaga ryggmuskulatur i ländpartiet. Har inte lyssnat på dessa signaler och försökt behandla det utan tjurskalligt förträngt problemet. 18 mil cykel på risig asfalt var dödsstöten för de muskler som håller uppe min ryggrad och diskarna började ta smällar tills de inte orkade längre och nerverna skickade ut patruller. Min säsong 2015 har varit lång och jag har stundtals haft väldigt ont. Vissa saker hade definitivt kunnat undvikas med förebyggande träning, andra inte. Omöjligt veta om detta var ett sådant problem men det känns så vilket spär på min irritation. Idag känns det ok men är öm fortfarande och aningens svullen.

Framtiden: Först och främst ska jag utesluta det är något värre än klena ländryggsmuskler samt göra upp en långsiktig plan på hur jag skall undvika detta i framtiden. Har varje säsong kört en del styrka under grundträningen men inte ansett jag haft tid prioritera den under senare delen. Verkar som om åldern kommer ikapp och jag kan ej längre bortse från det faktum att jag kan lämna färre saker åt slumpen. Är ju på gott och ont fortfarande i fantastisk form så något kul tänker jag nog hitta på när jag smält allt det här innan jag stänger böckerna för det här året. En full Ironman kommer det sannolikt inte bli men en 70.3:a vore inte omöjligt.

Tur att man inte lever efter världens töntigaste uttryck – Death before DNF.

Så ni vet, förstår precis hur mikroskopiskt litet detta problem är och att det finns oändligt mycket viktigare saker i livet än reda ut sin medelålderskris iklädd lycra och skärmkeps. Men detta är en sportblogg som handlar om det och inget annat så jag låter andra prata mer seriösa ämnen. Hoppas ni ändå lär er av mina misstag som även jag förhoppningsvis gör så slipper ni förödmjukelsen och besvikelsen som jag har tvingats genomlida.

Tack för att ni lyssnar och jag lovar bjuda på en show inom kort. Kanske t o m ett målfoto.

I nästa inlägg kommer ett ”opartiskt” inlägg om Ironman Vichy för er som är sugna för nästa säsong.

Mike

Gör om gör rätt


Manöver

I det militära brukade mina befäl säga ”Furir Nelker – Gör om gör rätt”. Kom ihåg hur mycket jag hatade den meningen när man fick omgruppera för sjuttioelfte gången på en regnblöt skärgårdsö. Oftast var man overkligt trött, hungrig och lortig. Denna eviga repetition av något så banalt som slå upp en O-plats (Observationsplats) gjorde att man till slut inte lämnade något åt slumpen. Det är ju evigt mycket enklare göra det rätt och bra från början så slipper man förödmjukelsen och besväret behöva göra om det igen. Exakt så känner jag med Kalmar, med skillnaden där hade jag kunskapen, gjort förberedelserna och hade bara mig själv att skylla. Det mikroskopiskt lilla misstaget att ta misste på två ventiler gör att jag nu sitter på Arlanda och väntar på en flight som ska ta mig till Lyon efter först mellanlanda i Zürich. Ta ledigt från jobbet, hotellvistelse, lämna min familj och evigt meck med cykeln igen. Det lilla misstaget har kostat mig mycket, inte bara i pengar räknat utan även energi och tid. Själva tävlingen i sig ser jag fram mot, det är ju göra något jag älskar. Det är grejerna runtomjring som är det omständiga. Känner mig lyckligt lottad som har en förstående familj som alltid stöttar mig samt kollegor på jobbet som än så länge inte har kastat ut mig. ”Gör om, gör rätt”, den här gången blir det inga misstag från Furir Nelker. Han kommer inte ta några fångar.

Har gjort lite research om Ironman Vichy. Svårt skaffa sig en klar bild då det är första gången den går under i Ironmans regi. Tidigare år var det Challenge som höll i trådarna innan de sålde eventet till IM tidigare i år. Det mesta är sig likt från föregånde race men nu kör de cyklingen från omvänt håll samt verkar ha förlängt banan till den korrekta distansen 180.2km. Challenge har för vanan korta ner banorna för kunna locka med snabba race. Buskis tycker jag då motionärer inte kan jämföra tider och hastigheter mellan race då det kan diffa så mycket som 7-9 km. För någon som cyklar i 30 km/h är det över 10 minuter vilket är rätt mycket. Det var få anmälda i somras men nu verkar de fått ihop ca 1600 personer som ska tävla. De kommer släppa iväg oss i vågor vilket jag gillar då det blir mindre folk i vattnet samt färre som kommer upp samtidigt vilket minskar risken för drafting samt gör det lättare för domarna att urskilja fuskare. Man kör två varv på cykeln á 90 km, 900 höjdmeter totalt. Löpningen går längs vattnet och är på fyra varv á 10.5km. På pappret är det verkligen ett race som passar mig vilket känns kul. Tyvärr verkar det komma ett kraftigt högtryck till helgen och prognosen visar på +33 grader & sol. Lika för alla såklart men kommer bli tufft. Än så länge har jag tävlat bra i hetta, hoppas jag även har en sån dag på söndag.

Nu ska jag boarda mitt plan. Skickar en kort uppdatering på lördag hur man kan följa mig.

Lycka till ni få starka som kör 70.3 VM i Zell am See samt ni som ska bråka bland brännmaneterna i Tjörn. I´ll be watching.

Adieu

Sergeant Nelker

Ironman Kalmar – DNF


Fick bryta min första Ironmantävling. Ni som gjort en eller fler vet vilket tufft och tråkigt beslut det är. Har under den tid som aktiv varit förskonad från mekaniska bekymmer under tävlingar men det var bara en tidsfråga, och det visste jag. Tråkigt bara att det skulle hända på just detta lopp och inte på ett mindre betydelsefullt. Jag har investerat så mycket för denna dagen att det nästan är löjligt. Man offrar och försakar så mycket för att vara i den form en hel ironmantävling kräver, speciellt om man siktar på dom tiderna som jag gör.

Ska kort sammanfatta vad det var som hände:

Simmade initialt bra, men hade precis som alla andra svårt att navigera och förstod under simmomentet att det inte kommer bli några snabba tider så lika bra ta det lugnt och försöka hushålla med krafterna. Gjorde en jättetabbe när man vänder upp och simmade fel ihop med några andra. Omöjligt veta hur mycket det misstaget kostade mig men gissar på 2-3 minuter plus att luften gick ur mig också. 1:09 tog det innan jag nådde land.

Drabbades dock inte av panik och bombade iväg på cykeln utan höll min plan. Cykla kontrollerat till dess vi når Ölands södra del och vänder upp. Där ska jag börja öka trycket och köra ikapp/ifrån mina konkurrenter. Hade väldigt fina ben för dagen och strategin fungerade perfekt. 258 watt i snitt de första 9 milen och en tillfredställande snittfart. Över Alvaret ökade jag då jag är bra i medvind samt partiet som tar en till och över bron. De jag såg framför mig körde jag ikapp och ifrån. De som försökte ligga bakom flög av ganska omgående. Ja som ni förstår, det kändes magiskt och jag hade bara några mil kvar innan jag skulle slå av för att börja förbereda mig för löpningen.

135 km in på cykeln var jag ikapp Petter Sandelin och låg 10 meter bakom honom ett tag då vägarna norr om Kalmar är trixiga samt jag hade en liten dipp. Vid en brant vänsterkurva som leder under en viadukt hände en märklig sak. Framdäcket kavlade nästan av och det var på håret jag åkte i backen. Tackade min lyckliga stjärna att jag inte föll men märkte samtidigt att luften i framdäcket var tomt. Drabbades inte av panik utan hoppade direkt av för byta slang. Hjulet krängde av fint, tag fram ny slang och förlängare som jag hade packat omsorgsfullt. Det var då jag insåg mitt misstag. Jag hade parat ihop fel slang med fel ventilförlängare. Först trodde jag inte det var sant utan började likt en idiot försöka tvinga gängorna att passa med det var hopplöst. Ropade till mig de funktionärer som stod i kurvan så det skulle ringa Meck-bilen. De hade tyvärr inga rutiner för detta eller telefonnummer. Har aldrig förr upplevt tiden gå så fort. Hela tiden passerade cyklister som jag lagt så mycket energi för att köra ifrån. Efter 10-15 minuter kommer en Race Marshall. De saknar även de nummer och radiokommunikationen verkar strula. Först när nästa Marshall kommer så lyckas vi få några nummer att försöka nå men jag inser någonstans att mina chanser att placera sig är borta och förbi.

Efter 45-50 minuter är mitt hjul lagat. Har under tiden suttit i en varm gryta och inte druckit nämnvärt då allt var nästan slut när det hände. Funderade ett tag om jag skulle testa springa en snabb mara efter jag rullat in i stan men vad skulle det hjälpa, mitt race var över och det var bara mitt eget fel. Cyklade klart banan i en upprätt sittställning och parkerade cykeln på sin plats. Sökte upp en funktionär inne i Transition och bröt tävlingen. Hämtade min Street Bag och ringde upp min pappa som jag visste var orolig hemma framför datorn. Hann bara säga Hej innan jag kollapsade i tårar. Jag grät och grät som ett litet barn. Till och med när jag skriver detta fylls ögonen av tårar.

Tog mig till slut i kragen och tog mig ner på stan för heja fram mina vänner som fortfarande kämpade där ute. Ligga i fosterställning på rummet och tycka synd om sig själv blir det inte bättre av.

Senare på eftermiddagen tittade jag på filen över hur loppet hade gått. Hade snittat som sagt 258 watt de första nio milen. Den resterande sträckan hade jag ökat till 278 watt och inte gjort några dumheter utan jämnt och fint. De 137 kilometer som jag fick ur mig i tävlingsfart hade ett snitt på 277 watt Normal Power och en snitthastighet av +38km/h. Kan konstatera att min mätare nog visar lite för mycket men efter samtal med Björn är det här jag ska ligga. Annars hade jag knappast kunna öka samt ha den kontrollen.

Kommer aldrig få veta hur denna dag hade slutat ”om inte om fanns”. Låt oss inte spekulera för mycket men om jag bara hade gjort en 3:20h mara vilket jag gjort senaste tre gångerna så hade jag kommit trea-fyra i min Age-Group. Då jag var i fantastisk form är jag övertygad om att det hade gått betydligt snabbare men det får vi aldrig veta.

Då jag inte är den som sitter uppgiven speciellt länge så har jag redan hittat en ny tävling för att revanschera mig. Kasta bort denna form vore otänkbart och jag ger mig inte förrän jag faller halvt död ner på mållinjen.

Den 30:e augusti ska jag köra Ironman Vichy i Frankrike. En liten stad känd som Paris lillasyster eller SPA-staden. Ligger en bit utanför Lyon i mellersta Frankrike. Simma i en sjö sen cykla på en platt bana. Har ingen aning om hur fort det kommer gå eller vilka som ställer upp. Det är första året denna tävling går. Det enda jag vet är det kommer stå en lång hämndlysten man på startlinjen med tretton extraslangar påtejpat på cykeln och en bakficka full med ventilförlängare. Hoppas grodätarna har tränat på att cykla hårt på platten för jag tänker inte ta några fångar.

Up and at ´em!

Nelker