Distans


Idag började grundträningen inför Barcelona officiellt. 1 december och det är fortfarande barmark, något vi varken är bortskämda med eller tar för givet här i norr. Självklart måste det utnyttjas på bästa sätt genom att springa. Har inte blivit så mycket bloggande eller några djupare reflektioner heller för den delen på sistone av förklariliga skäl. Distanslöpning vintertid är inte jättesexigt, det kan t.o.m en distansjunkie som jag erkänna. Snabba intervaller smäller såklart högre än snor i ansiktet och tre lager kläder på överkroppen. Men det gäller att göra sin hemläxa nu i vintern så man inte står med brallorna nerdragna lagom till vårens första tävlingar.

Förra veckan lallade jag mest på utan nåt större fokus men lyckades ändå skrapa ihop >100km. Det bådar gott inför kommande månad med fokus på mängd så nu är det bara att öka. Jag gillar den här typen av löpning. Att sticka ut efter jobbet i mörkret och bara låta benen tugga på ett par mil utan att bry sig om klockan. Skitsamma om det regnar, blåser eller är snorkallt, så länge det inte snöar så kan man inte göra annat än å njuta. Som ikväll. 22km progressiv distans. Några avslutande kilometrar ner mot 4-fart bara för att benen kändes fräscha. 4.30-fart i snitt. Då är man värd en påse Haribo fruktnappar efteråt. Nu blir det en jävla massa distanslöpning i december, långpass på helgerna och en och annan fartökning när benen vill. Det kommer bli bra det här.

Snön verkar dock vara på ingång nästa vecka om man ska tro vissa rapporter så bara därför har jag garderat upp mig med ett par dubbade Asics Fujisetsu. Jag hoppas såklart att jag inte ska behöva packa upp dom ur kartongen alls nu i vinter men sannolikheten för det är ju ungefär lika stor som att tomten finns på riktigt, så det var nog ett smart drag att mejla Camilla på Asics som fixade. Av nån anledning verkar många tro att dubbade skor är synonymnt med Icebug. Häromdagen i fikarummet på jobbet så benämnde några icke-löpande kollegor dubbskor som Icebugs. Orkade inte ens rätta dom trots den besserwisser som jag ibland kan vara. Dom kanske är bra, jag vet inte för jag har inte sprungit med dom, men jag är glad att jag provade dom på fötterna i butik för nåt år sen och inte beställde oprövat på nätet som jag tänkte för jag upptäckte att den anorektiskt smala sulan och den bananböjda formen inte riktigt var min påse. Sen dess har jag dubbat själv och ibland använt broddar men i år tror jag på mina Asics. Om dom bara kan komma nån gång. Inte för att det är nån panik men ibland undrar man vad posten sysslar med. Jag vill ha dom nu. Vad är det som tar sån tid? Har ju redan förberett en plats i skoparken åt dom och t.o.m förpassat ett par gamla Adios till källaren. Avskyr att vänta.

Appropå skor så går det ju åt några om man springer kontinuerligt året om. Förrut köpte jag skor i tid och otid, minst ett par i månaden, men jag har blivit mycket bättre på att kräma ur allt som går genom att inte använda nåt par mer än max nån gång per vecka, då håller dom flesta riktigt länge. Jag har ett par 5-år gamla Asics Sky Speed som gått dryga 150mil och fortfarande håller fint, samma med mina fyra par Adidas Adios vars sula knappt är nött och ett av mina Asics Tarther par som överlevt två Lidingölopp och två New York Marathon skänker mig fortfarande glädje varje gång jag använder dom. Trots det blir man ju ändå sugen på att köpa nytt och prova nya modeller. I fredags under Black Friday hittade jag årets Hyperspeed för 599:-. Det är ju mer eller mindre gratis och svårt att motivera att inte köpa. Men nu är det ju ändå bara grundträning så jag planerar att kräma ur det sista som går ur mina Kinvara, Karhu, Asics, Adidas och allt vad dom nu heter. Det ska ju ändå inte gå särskilt fort. Och när snön väl kommer är det skitsamma vad man har på fötterna.

/Hörs

Dagens låt: på fredag kommer nya Coldplay plattan. Den är riktigt bra, inte i klass med Adele men topp10 i år. År 2000 hörde jag Parachutes för första gången och var såld. Alla hyllade Coldplay som det nya Oasis eller Radiohead. Med X&Y tog dom steget till att bli U2’s arvtagare som kulminerade med deras magnum opus Viva la Vida. Sen hände nåt. Chris och Gwyneth skiljde sig. Försöket att experimentera med elektronisk musik, ambient och synthar var inte bra nånstans. Nu är dom tillbaka på riktigt. Och Gwyneth Paltrow gästsjunger dessutom på nya skivan.

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nytt år nya mål!


Neh, jag vet – det är inte nyår än. Men i mitt huvud är det full aktivitet gällande just nyår. Jag bestämde mig nämligen från att ta en paus från Coach Jakobs pass till efter nyår och då ska jag ha kommit på ett nytt mål att jobba mot. Jag har blivit så mycket starkare i min pullups, dips och allt vi har jobbat med, så ny känner jag att det är dags för något nytt.

Och jag tänker marklyft. Jag tänker ofta marklyft eftersom det är så roligt. Så jag vill bli bra på det. Alltså riktigt bra. Nu är mitt PR 110 kilo och det skulle jag vilja öka rejält. Vad som är rimligt fram till sommaren vet jag inte, men det ska jag prata med Jakob om. Jag får lätt hybris när det gäller mina egna mål.

Det skålar vi på!

(Bilden är från i lördags när jag och Sofie Lantto drack bubbel hela natten på Hamburger börs under Guldhjärtat-galan. En synnerligne trevlig kväll och fullt ös fram till 03.30. Det mina vänner är också hälsa!)


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En stukad fot, en massa höjdmeter och ett intervallpass


Jag har nu varit i Chamonix en vecka och ska tillbringa hela vintern här för att träna och köra skidalpina tävlingar. ( För er som undrar går skidalpinism ut på att gå upp på skidor för berg och sedan åka utför.) Jag har haft en del funderingar på om det är rätt val att tillbringa vintern här. En sida i mig undrar

-Varför ska du flytta på dig igen och du fattar väl att det där kommer att gå skitdåligt.

Den andra sidan svara att jag kan väl göra som jag vill. Jag tycker att det är roligt och det ska bli spännande att försöka lära mig något nytt. Oavsätt hur det går får jag vara i bergen hela vintern och jag kommer att få grym träning.

För en vecka sedan när jag kom inkörande  till Chamonix på kvällen och såg de mörka siluetterna från bergen runtomkring och kände hur det slog lock för öronen kände jag direkt det där pirret i magen. Samma känsla som jag har haft när jag flyttat till Flagstaff, Åre och Abisko. Jag ska få bo i bergen igen!

Emelie erbjöd mig att få bo hemma hos henne tills jag hittade något eget boende. Första morgonen skulle jag följa med Emelie och Kilian på en liten morgonrunda. 800 höjdmeter uppför, lite höjd på det, samt att jag suttit och kört i ett och ett halv dygn och sist men inte minst att jag var sjukt otränad efter att nästan vilat helt i sex veckor gjorde att jag kände mig som en flåsande orörlig klump med konstant maxpuls. Men det var en underbar dag, sista sommardagen skulle det visa sig och när vi kom upp var det en fantastisk utsikt över bergen. Sedan bar det hemåt utför och lite trött och ouppmärksam råkade jag stuka foten. Jag lyckades i alla fall löphaltandes ta mig hem och sedan låg jag på balkongen med foten i högläge och solade och kollade på bergen hela eftermiddagen.

Eftersom det in kommit snö i CXhamonix så bar det sedan iväg till Tgines, som ligger på 2000 meters höjd några timmar från Chamonix. På tre dagar fick vi ihop bra med höjdmeter och vi fick åka några riktigt fina puderåk. Att räkna höjdmeter och timmar är också något som är nytt för en löpare som alltid bara räknat kilometrar eller möjligtvis miles tidigare. Det  kändes riktigt lyxigt att vara på träningsläger igen och bara kunna träna och vila och få möjlighet att få lära sig av de bästa.

Väl hemma igen så bestämde Emelie och jag att vi skulle köra ett intervallpass löpning. Tanken är att jag ska träna mest skidor i vinter, men springa ca tre gånger i veckan. Vi sprang långintervaller på en grusväg som Emelie kallade platt, men som vanliga löpare skulle kalla kuperad. (Tänk Lidingöloppskupering). Det gick fint i alla fall och vi höll bra fart.

Nu har dert kommit snö även i Chamonix och idag har jag slagit nytt pers i skimo långpass, över 3000 höjdmeter i strålande sol. Jag ångrar verkligen inte att jag kom hit!

Antal kommentarer: 1

Ida Nilsson

Nu kör jag på Dynafit PDG skidor och pjäxor, men det kanske blir något annat till tävlingarna i år.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Grundträning


På min önskelista till tomten står som vanligt samma sak som det gjort de senaste tio åren; en grön jul. Lyckligtvis har vi klarat oss från snö än så länge men det känns som man lever lite på lånad tid för tillfället. Varje dag utan snö är en välsignelse. Jag avskyr vintern. Nej, jag hatar vintern. Ibland säger vissa av mina elever att dom hatar matematik. Då brukar jag svara att ”nej det gör ni inte alls, ni tycker bara att det är mindre roligt. Hata är ett starkt ord”. ”-Eeeh nej, vi HATAR det” svarar dom. Då kommer jag att tänka på hur jag känner inför vintern och viker ner mig i diskussionen. Tar hellre spöregn och stormbyar i ansiktet än snö alla dagar i veckan.

Har smugit igång med grundträningen inför Barcelona nu, det gäller att utnyttja de snöfria vägarna och samla milen på hög. Ska man springa marathon kommer man inte undan att springa långt och mycket. Sen får förstå-sig-påarna och experterna säga vad dom vill om nyttan av korta högintensiva pass, i min värld behöver man en hög veckovolym om man vill bli bra på marathon. Jag springer hellre 6x20km distans varje vecka än tusingar hit och fartlekar dit. Sen behövs självklart mer fart och mindre volym ju närmre tävling man kommer men jag tror att många av oss motionärer kommer rätt långt på att bara springa mer och längre istället för att oroa oss för vad vi ska kalla passen för eller hur lång vila man ska mellan intervallerna. 

Har lite drygt 3 månader på mig att komma i form. I grova drag ser planen ut såhär:

December: fokus på mängd för att vänja kroppen vid att springa mycket. Förhoppningen är att få till 11-13mil varje vecka. Fart är lågprioriterat men jag gillar att slänga in kortare fartökningar, dels för variationens skull men också för att inte tappa fartkänslan helt. I måndags sprang jag 20km distans med en kortare fartökning på 5km i 3.50-fart, sånt gillar jag. Långass varje helg men inte nödvändigtvis jättelånga långpass utan snarare kanske 2 timmars pass. 

Januari: fokus på mängd/tröskel. Förhoppningsvis har kroppen vant sig vid en relativt hög träningsdos så att farten kan skruvas upp ett par gånger varje vecka med bibehållen veckovolym. 20km marafart och 10km tröskel är exempel på två fartpass som jag vill få in varje vecka. Ibland kanske jag byter ut nåt av dom mot lite kortare intervaller som tusingar. Långpass varje helg som nu ska vara minst 30km och några med fartökning. Vädret i januari här i norr kan ju vara riktigt bedrövligt så jag misstänker att det kommer bli en del improviserande.

Februari: fokus på fart. Gradvis nedtrappning av veckovolymen varje vecka samtidigt som jag vill få till några fler pass i överfart / kortare intervaller men ändå behålla minst ett lite längre pass i tröskelfart. Sista långpasset i slutet på februari med 2 veckor kvar. Det blir nog inga kortare lopp innan som brukar vara det normala framåt våren så formen kommer nog vara svårbedömd, men jag vet att jag vill känna mig riktigt nertränad med ett par veckor kvar, då brukar formen komma som ett brev på posten så fort man släpper upp på träningen.

Nu gäller det bara att ha disciplinen att genomföra alla pass, hålla sig till planen och inte bli sjuk eller gå sönder. Ibland är det svårt att motivera sig själv att sticka ut i mörker och minusgrader efter en jobbig arbetsdag men då får man slå sig själv hårt i ansiktet några gånger och bara gilla läget. Ingen har sagt att det ska vara roligt att springa varje gång, hur jävla kul är det egentligen att gå till jobbet varje dag? Det kan man ju inte skita i bara för att man inte har lust. Samma sak med träningen. Det är bara å bita ihop och ge sig ut, svårare än så är det egentligen inte. Och varje pass som genomförs är ett steg närmre slutmålet. Drömtiden. Skillnaden mellan fiasko och succé.

/Hörs

Dagens låt: snubblade över den här snubben nyligen. Heter man Crosby i efternamn, har långt hår och spelar gitarr kan det ju inte bli annat än bra. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nya mål


Nu är nästa års första riktigt stora mål spikat. Nu är det slut på ursäkter, vila och mellanmjölk, dags att sluta känna efter hur kroppen känns hela tiden och bara omfamna den kommande smärtan. Barcelona Marathon 13 mars. Tror det kan bli riktigt bra, det verkar vara ett välorganiserat lopp och en hyffsat flack bana. Temperaturen är nog också ganska optimal då. Förhoppningsvis är jag i 2.50-form lagom till dess. Det känns skönt att ha ett konkret på att ta sikte på, jag behöver en sån morot för att orka med alla pass under de här mörka månaderna. Drygt 16 veckor kvar. Kanske lite väl kort om tid men får jag bara vara någorlunda hel så ska det nog kunna gå. Ifjol åkte jag på gubbvad veckorna före jul och kunde inte sätta igång med löpningen förrän i januari men lyckades ändå komma i form inför Rotterdam så gick det då ska det väl kunna gå nu också.

Av nån anledning presterar jag alltid bättre på vårmaror än höstmaror fast det egentligen borde vara tvärtom. Har funderat lite på hur det kommer sig. Tror att vinterns grundträning med fokus på mängd istället för fart passar min kropp bättre än att springa hårt flera gånger i veckan som brukar vara det vanliga när asfalten väl visar sig efter vintern. Brukar i regel alltid vara nertränad, sliten eller skadad framåt hösten efter att ha skiftat fokus till mer intervaller och lopp så jag kör nog ungefär samma upplägg nu som tidigare. 

Har gått omkring och känt efter hela den här veckan och inbillat mig att vänster vad börjat trilskas. Idag körde jag det första lite hårdare passet på rätt länge för att känna efter om den skulle klara av mer än mellanmjölk. 10km uppjogg i ett kallt och mörkt Sundsvall, på ryggen hade jag en ryggsäck med splits, linne och tunna skor. Hoppade in på gymmet efter den första milen, slog på senaste Maratonpodden, ställde in bandet på 15,4km/h och hoppade på. Första 10min gick okej, sen började tristessen komma smygandes och efter ytterligare ett tag blev värmen olidlig. Hade glömt bort hur tråkigt löpband är och hur mycket man svettas men körde klart milen och kände mig ganska nöjd efteråt. Ångrade för en stund att jag inte körde hela passet ute men mörkret hade nog satt käppar i hjulet för att springa fortare än distansfart trots både hängslen och livrem i form av pannlampa och reflexväst. Men vaden kändes bra och nu efteråt kan jag summera ett helt okej pass med datorn i knät och ena handen i chipsskålen. Estrella Julost är grejjen. Skulle kunna äta en påse varje dag, så goda är dom men det är nog bara kontraproduktivt för löpningen. 

Det har vart skönt med två veckors lallande, att bara springa för att det är skönt men nu är det dags att skruva upp träningen ett snäpp. Har börjat skissa på en plan som jag kanske får anledning att återkomma till senare. Framförallt har det vart skönt att springa för att rensa huvudet. Med tanke på allt som sker runt omkring oss och vad som händer i världen just nu har det vart ett andningshål för att processa alla tankar. Igår morse möttes vi på skolan av att vår gympasal, som för tillfället fungerar som tillfällig bostad för flyktingar, var nerklottrad.

Det känns bara så ovärdigt och visar att bristen på medmänsklighet, intolerans och okunskap finns överallt, t.o.m i lilla Sundsvall. På min runda nu ikväll sprang jag förbi gympasalen och såg att det lyckligtvis redan var sanerat. Med tanke på alla de likheter som finns mellan allt som sker nu och tiden före krigsutbrotten på 1900-talet så känns det bara djupt tragiskt att vi inte kommit längre. Jag har mestadels undervisat i matematik de senaste åren men ska ha historia nu till våren för första gången på länge. Aldrig tidigare har det känts så relevant och viktigt som nu. Löpningen är min kanal för att ventilera allt som inte har med löpning att göra. Det kommer det fortsätta vara även fast jag skruvar upp intensiteten och volymen. Annars skulle jag bli galen.

/Hörs

Dagens låt: jag kollar aldrig på Mello men nästa år blir nog ett undantag. Eclipse är klara. Erik Mårtensson; sångare och gitarrist i nyss nämnda band är för den melodiösa rocken vad Max Martin är för popen i världen. En eftertraktad låtskrivare och producent med känsla för killerhooks och schalgerrefränger snyggt förpackade med feta gitarriff. Det kommer bli grymt.

 

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack för infon Sara, kul att du ska springa igen, du får hojta till å heja om du ser mig 🙂

Jenny: det var inte meningen att det här skulle bli ett politiskt inlägg i debatten mer än att jag bryr mig och att löpning är ett sätt att processa tankar och funderingar,, tror inte det här är rätt forum att gå in i sakfrågor så jag väljer att bara konstatera att oavsett vad man tycker så är det ovärdigt att år 2015 rita hakkors och beskylla alla flyktingar för att vara terrorister.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tappad röst, nästan PR och ringspagat


Nu har jag varit borta i en vecka. Från bloggen, alltså. Och från gymmet. Därav bortavaron från bloggen. Jag har nämligen varit sjuk. Det började redan i tisdags förra veckan då jag kände att jag blev flåsig lite för lätt. Sedan brakade det utför och på fredagen kände jag mig råhängig och på kvällen kom hesman! Sedan hade jag ingen röst alls, utan bara hosta, på lördagen och på söndagen mådde jag bättre, men var fortfarande superhes. Sakta men säkert har jag blivit bättre, hostan mindre påträngande och idag var jag tillbaka på gymmet för första gången på en dryg vecka. Jag kan inte minnas senast jag var borta så länge. Problemet är att när man varit borta på grund av infektion kommer man inte tillbaka direkt starkare, utan snarare lite svagare än innan. Men jag tangerade mitt PR i Turkish getup med 22 kilo och var snuddande nära att klara 24 kilo, så helt kass var jag ju inte.

Igår la Camilla på Nordic upp en bild på en tjej som hängde i spagat i ringar och jag tänkte ”Det där borde jag också kunna”. Jag testade först med ringarna väldigt nära marken OM jag skulle slå runt och jag hade en OBS-kamrat som stöd när jag gled ner. Men det var ju inga problemas, så sedan kunde jag köra på högre ringar. Det såg inte lika fegt ut. När du ser en bild på något som ser lite coolt ut, tänk inte ”OMÖJLIGT!”, utan försök tänka ”Hur ska jag bära mig åt för att klara det där?”. Det är så man utvecklas.

Ta hand om er!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in