Distans

På min önskelista till tomten står som vanligt samma sak som det gjort de senaste tio åren; en grön jul. Lyckligtvis har vi klarat oss från snö än så länge men det känns som man lever lite på lånad tid för tillfället. Varje dag utan snö är en välsignelse. Jag avskyr vintern. Nej, jag hatar vintern. Ibland säger vissa av mina elever att dom hatar matematik. Då brukar jag svara att ”nej det gör ni inte alls, ni tycker bara att det är mindre roligt. Hata är ett starkt ord”. ”-Eeeh nej, vi HATAR det” svarar dom. Då kommer jag att tänka på hur jag känner inför vintern och viker ner mig i diskussionen. Tar hellre spöregn och stormbyar i ansiktet än snö alla dagar i veckan.

Har smugit igång med grundträningen inför Barcelona nu, det gäller att utnyttja de snöfria vägarna och samla milen på hög. Ska man springa marathon kommer man inte undan att springa långt och mycket. Sen får förstå-sig-påarna och experterna säga vad dom vill om nyttan av korta högintensiva pass, i min värld behöver man en hög veckovolym om man vill bli bra på marathon. Jag springer hellre 6x20km distans varje vecka än tusingar hit och fartlekar dit. Sen behövs självklart mer fart och mindre volym ju närmre tävling man kommer men jag tror att många av oss motionärer kommer rätt långt på att bara springa mer och längre istället för att oroa oss för vad vi ska kalla passen för eller hur lång vila man ska mellan intervallerna. 

Har lite drygt 3 månader på mig att komma i form. I grova drag ser planen ut såhär:

December: fokus på mängd för att vänja kroppen vid att springa mycket. Förhoppningen är att få till 11-13mil varje vecka. Fart är lågprioriterat men jag gillar att slänga in kortare fartökningar, dels för variationens skull men också för att inte tappa fartkänslan helt. I måndags sprang jag 20km distans med en kortare fartökning på 5km i 3.50-fart, sånt gillar jag. Långass varje helg men inte nödvändigtvis jättelånga långpass utan snarare kanske 2 timmars pass. 

Januari: fokus på mängd/tröskel. Förhoppningsvis har kroppen vant sig vid en relativt hög träningsdos så att farten kan skruvas upp ett par gånger varje vecka med bibehållen veckovolym. 20km marafart och 10km tröskel är exempel på två fartpass som jag vill få in varje vecka. Ibland kanske jag byter ut nåt av dom mot lite kortare intervaller som tusingar. Långpass varje helg som nu ska vara minst 30km och några med fartökning. Vädret i januari här i norr kan ju vara riktigt bedrövligt så jag misstänker att det kommer bli en del improviserande.

Februari: fokus på fart. Gradvis nedtrappning av veckovolymen varje vecka samtidigt som jag vill få till några fler pass i överfart / kortare intervaller men ändå behålla minst ett lite längre pass i tröskelfart. Sista långpasset i slutet på februari med 2 veckor kvar. Det blir nog inga kortare lopp innan som brukar vara det normala framåt våren så formen kommer nog vara svårbedömd, men jag vet att jag vill känna mig riktigt nertränad med ett par veckor kvar, då brukar formen komma som ett brev på posten så fort man släpper upp på träningen.

Nu gäller det bara att ha disciplinen att genomföra alla pass, hålla sig till planen och inte bli sjuk eller gå sönder. Ibland är det svårt att motivera sig själv att sticka ut i mörker och minusgrader efter en jobbig arbetsdag men då får man slå sig själv hårt i ansiktet några gånger och bara gilla läget. Ingen har sagt att det ska vara roligt att springa varje gång, hur jävla kul är det egentligen att gå till jobbet varje dag? Det kan man ju inte skita i bara för att man inte har lust. Samma sak med träningen. Det är bara å bita ihop och ge sig ut, svårare än så är det egentligen inte. Och varje pass som genomförs är ett steg närmre slutmålet. Drömtiden. Skillnaden mellan fiasko och succé.

/Hörs

Dagens låt: snubblade över den här snubben nyligen. Heter man Crosby i efternamn, har långt hår och spelar gitarr kan det ju inte bli annat än bra. 

Nu är nästa års första riktigt stora mål spikat. Nu är det slut på ursäkter, vila och mellanmjölk, dags att sluta känna efter hur kroppen känns hela tiden och bara omfamna den kommande smärtan. Barcelona Marathon 13 mars. Tror det kan bli riktigt bra, det verkar vara ett välorganiserat lopp och en hyffsat flack bana. Temperaturen är nog också ganska optimal då. Förhoppningsvis är jag i 2.50-form lagom till dess. Det känns skönt att ha ett konkret på att ta sikte på, jag behöver en sån morot för att orka med alla pass under de här mörka månaderna. Drygt 16 veckor kvar. Kanske lite väl kort om tid men får jag bara vara någorlunda hel så ska det nog kunna gå. Ifjol åkte jag på gubbvad veckorna före jul och kunde inte sätta igång med löpningen förrän i januari men lyckades ändå komma i form inför Rotterdam så gick det då ska det väl kunna gå nu också.

Av nån anledning presterar jag alltid bättre på vårmaror än höstmaror fast det egentligen borde vara tvärtom. Har funderat lite på hur det kommer sig. Tror att vinterns grundträning med fokus på mängd istället för fart passar min kropp bättre än att springa hårt flera gånger i veckan som brukar vara det vanliga när asfalten väl visar sig efter vintern. Brukar i regel alltid vara nertränad, sliten eller skadad framåt hösten efter att ha skiftat fokus till mer intervaller och lopp så jag kör nog ungefär samma upplägg nu som tidigare. 

Har gått omkring och känt efter hela den här veckan och inbillat mig att vänster vad börjat trilskas. Idag körde jag det första lite hårdare passet på rätt länge för att känna efter om den skulle klara av mer än mellanmjölk. 10km uppjogg i ett kallt och mörkt Sundsvall, på ryggen hade jag en ryggsäck med splits, linne och tunna skor. Hoppade in på gymmet efter den första milen, slog på senaste Maratonpodden, ställde in bandet på 15,4km/h och hoppade på. Första 10min gick okej, sen började tristessen komma smygandes och efter ytterligare ett tag blev värmen olidlig. Hade glömt bort hur tråkigt löpband är och hur mycket man svettas men körde klart milen och kände mig ganska nöjd efteråt. Ångrade för en stund att jag inte körde hela passet ute men mörkret hade nog satt käppar i hjulet för att springa fortare än distansfart trots både hängslen och livrem i form av pannlampa och reflexväst. Men vaden kändes bra och nu efteråt kan jag summera ett helt okej pass med datorn i knät och ena handen i chipsskålen. Estrella Julost är grejjen. Skulle kunna äta en påse varje dag, så goda är dom men det är nog bara kontraproduktivt för löpningen. 

Det har vart skönt med två veckors lallande, att bara springa för att det är skönt men nu är det dags att skruva upp träningen ett snäpp. Har börjat skissa på en plan som jag kanske får anledning att återkomma till senare. Framförallt har det vart skönt att springa för att rensa huvudet. Med tanke på allt som sker runt omkring oss och vad som händer i världen just nu har det vart ett andningshål för att processa alla tankar. Igår morse möttes vi på skolan av att vår gympasal, som för tillfället fungerar som tillfällig bostad för flyktingar, var nerklottrad.

Det känns bara så ovärdigt och visar att bristen på medmänsklighet, intolerans och okunskap finns överallt, t.o.m i lilla Sundsvall. På min runda nu ikväll sprang jag förbi gympasalen och såg att det lyckligtvis redan var sanerat. Med tanke på alla de likheter som finns mellan allt som sker nu och tiden före krigsutbrotten på 1900-talet så känns det bara djupt tragiskt att vi inte kommit längre. Jag har mestadels undervisat i matematik de senaste åren men ska ha historia nu till våren för första gången på länge. Aldrig tidigare har det känts så relevant och viktigt som nu. Löpningen är min kanal för att ventilera allt som inte har med löpning att göra. Det kommer det fortsätta vara även fast jag skruvar upp intensiteten och volymen. Annars skulle jag bli galen.

/Hörs

Dagens låt: jag kollar aldrig på Mello men nästa år blir nog ett undantag. Eclipse är klara. Erik Mårtensson; sångare och gitarrist i nyss nämnda band är för den melodiösa rocken vad Max Martin är för popen i världen. En eftertraktad låtskrivare och producent med känsla för killerhooks och schalgerrefränger snyggt förpackade med feta gitarriff. Det kommer bli grymt.

Det har blivit lite löpning den gågna veckan. 3 pass totalt. Det är rätt skönt måste jag erkänna. Skönt att springa utan krav på distans eller fart, skönt att vara fräsch både före och efter passen och framförallt skönt att bara låta känslan styra. Som ikväll. 17km i höstrusk och spöregn. Ibland fort, ibland långsamt. Börjar känna mig sugen att sätta igång med träningen på riktigt men tar det nog lite piano den här veckan också. Samtidigt känns det som om varje dag utan snö är en välsignelse så det gäller att passa på. För min del får det gärna vara november-väder resten av vintern. Hellre regn än snö. 

Förärade hufvudstaden med ett besök nu i helgen, för ovanlighetens skull inte för att springa som brukar vara det normala utan den här gången för att se Zlatan & Co på Friends Arena. Det gick ju bra trots en nervös avslutning, Erik hade dock inte tid att hänga efteråt som tidigare.

Glädjen att åka ner för att se landskampen hamnade lite i skymundan efter fredagens terrordåd. Helt plötsligt kändes det inte lika viktigt som innan. Det är svårt att inte bli berörd. Jag tänker på dom två gånger som jag sprungit Paris Marathon. Jag tänker att flera av dåden inträffade väldigt nära platser där jag sprungit, i en stad som känns som ”hemma”. Jag tänker också spontant att jag gärna skulle vilja springa Paris igen och hoppas att det inte skrämmer någon från att komma och springa ett av Europas bästa marathonlopp i vår pga rädsla. Jag hoppas att vårens lopp blir en manifestation likt Boston och att alla löpare visar att det som hände i fredags inte skrämmer oss från att komma tillbaka och springa. 

Nu när jag lovat mig själv att dra ner på löpningen ytterligare en vecka tänkte jag försöka hitta lite tid för att styrketräna. Knäböj och marklyft i all ära, men jag tänker spontant på bänkpress och chins. Kanske lite militärpress också för att vässa till axlarna. Börjar känna mig oroväckande tunn. Å andra sidan känns tresiffrigt i bänkpress rätt långt borta just nu så det kanske bara är meningslöst. Men det är i alla fall roligare med bänkpress än musslan och höftlyft. Å andra sidan är det kanske det sistnämnda som gör att jag håller mig hel nästa år. Det får väl bli ytterligare en sommar i vassen nästa år. Vad gör man inte för att hålla sig hel och bli snabbare? Ska nog försöka komma igång med nåt fartpass också den här veckan för att inte tappa fartkänslan helt. Men det får nog bli på band inomhus. Idag när jag sprang längs Bergsgatan i mörkret höll jag på skita på mig, såg ingenting pga mörkret och regnet och helt plötsligt dök en skugga upp från ingenstans och skrämde skiten ur mig. I dom förhållandena går det inte att springa fort.

När det sker nånting hemskt nuförtiden kommer jag alltid att tänka på den här sången, så även den här gången. Den ger mig lugn och hopp i en värld som blir mer och mer obegriplig och svår att förstå sig på…

God kväll! Goda nyheter. Bloggen kommer att leva vidare trots att Team Asics projektet är över. Förhoppningsvis är det inte bara de närmast sörjande som kommer fortsätta läsa den. Vi är ju många hobbylöpare som av nån märklig anledning tycker om att ta i och känna blodsmak helt frivilligt så förhoppningsvis kan jag inspirera nån med mina tankar kring löpning. Håller som bäst på att försöka planera vilka tävlingar jag ska springa nästa år och mest troligt blir det en mara utomlands tidigt i början av 2016 i ett försök att persa så fortsätt gärna följa mig här inför det. I skrivande stund är det lite oklart vilken mara det blir. De tre senaste åren har jag sprungit Rotterdam och Paris, båda i april, men den här gången är jag sugen att testa ett lopp som ligger lite tidigare än så för att kunna vara fräschare till Stockholm Marathon jämfört med tidigare år. Tips på förslag? Barcelona, Sevilla, Kiel, Malta, Monaco….det finns ju några att välja på.

Kroppen tog ingen skada av lördagens brutna lopp. Jag visste att det var lite av ett långskott att försöka prestera med tanke på alla problem jag haft nu i höst. Jag drog en rövare och det höll inte. Friskt vågat, hälften vunnet. Jag var helt enkelt inte tillräckligt tränad. Sen kände jag nog efter lite för mycket under loppet, orolig för att gå sönder ännu mer. Fel nummer ett. Misstog smärtan mot slutet för en ny potentiell skada och glömde bort att sista kilometrarna på ett marathon faktiskt gör ganska ont oavsett hur tränad man är. Så jag är faktiskt inte så besviken trots allt. Sprang 15km mellanmjölk tidigare idag utan känningar så kroppen verkar hålla ihop.

Nu tänker jag ta nån vecka med lugn kravlös löpning för att ladda batterierna och bestämma vilket lopp jag ska sikta in mig på efter nyår innan jag skruvar upp träningen igen. Säsongsvila kanske man skulle kunna kalla det för. Att sluta springa helt är inte aktuellt, för mig räcker det att under en period få springa utan krav och för att det är skönt uppblandat med några fler vilodagar än vanligt. Att vila helt från löpning i ett par veckor har bara motsatt effekt. Det brukar räcka med ett par veckor av mellanmjölks-löpning för att få tillbaka suget att träna hårt. Kanske även bestämmer mig för att lämna klockan hemma nån gång men förmodligen inte allt för ofta, vill ju kunna registrera träningen. Räknar med sätta igång med nån form av grundträning om ett par veckor. Under tiden ska jag ta tag i ett annat projekt som jag funderat på länge, nämligen att sälja av alla mina skivor och digitalisera dom. Det är nästintill ett heltidsjobb. Att sälja ett par tusen skivor tar ett tag. Har in i det längsta försökt att stå emot det digitala musiklyssnandet och krampaktigt kravlat mig fast vid mina skivor men nu kapitulerar jag och säljer skiten. Igår upptäckte jag att en skiva jag lagt ut till försäljning för en femtiolapp som mest går för 576 US dollar på Amazon. Läge att börja göra lite mer research på vad skivorna är värda med andra ord, så säsongsvilan kommer ganska lägligt med tanke på all tid som helt plötsligt frigörs.   

Största bekymret just nu är annars underlaget utomhus, som vanligt i november. Att springa ute i mörker, snö eller piskande regn är sällan ett problem, däremot är kombinationen blöt asfalt och minusgrader på backen det. Idag halkade jag omkring som Bambi på hal is. Bråddar eller dubb hade inte hjälpt ett dugg mot den tunna hinnan av is ovanpå asfalten. Men så länge det inte kommer snö är jag glad. Avskyr vintern i allmänhet och snön i synnerhet. Löpband finns ju alltid som back up. Jag tillhör den kategori löpare som inte har några större bekymmer med att springa på löpband. Självklart föredrar jag ”riktig” löpning utomhus men bor man i Norrland så får man räkna med att vintern ibland kan vara brutal och tvinga in en på löpbandet. I vintras körde jag alla fartpass på band vilket funkade bra. Uppjogg utomhus och sen splits och lätta skor inne på band. Perfekt kombo. 2,5h långpanna är såklart ingen höjdare inomhus men ibland har man inget val. Det bygger om inte annat bra pannben. I år ska jag dock investera i ett par dubbade skor. Har envisats med att dubba mina egna de senaste vintrarna men har lessnat på att tappa dubb, skruva sönder sulorna och att få dom upp i fotsulan. Tar tacksamt emot tips på vettiga alternativ.

Återkommer med vilken mara det blir till vintern/våren så fort det är spikat och ska också börja fundera kring träningsupplägg. Nu ska jag hetsäta lite pepparkakor som belöning efter dagens mellanmjölkspass. 

/Hörs

Dagens låt: det positiva med att sälja av skivsamlingen är att jag på nytt återupptäcker sånt som fallit i glömska. Precis som med löpningen förde jag tidigare noggrannt register över alla mina skivor men nu är det bara en enda röra och jag har ingen koll alls på vad jag har. Det här är ett sånt guldkorn som jag hade glömt bort att jag hade fram tills igår då jag återupptäckte den.

Årets sista tävling är avslutad. Tyvärr fick jag inte avsluta säsongen med flaggan i topp. Det slutade med en DNF, min andra i mara sammanhang. 35,5km, så långt kom jag innan jag tog beslutet att kliva av lagom till sista varvet. Men jag är faktiskt inte så besviken som jag kanske borde vara, faktum är att jag är riktigt nöjd med mitt lopp fram till strax efter 30km. Jag bestämde mig ganska tidigt i loppet att gå för PB, tyvärr höll det inte hela vägen. Bristen på kontinuitet, mängd och alla skavanker nu i höst visade sig bli avgörande. Visste redan när jag ställde mig på startlinjen imorse att jag inte var tillräckligt maratränad för att kunna prestera på topp. 1.25.19 halvvägs blev till slut 2.27 vid 35,5km med ett varv kvar. Ironiskt nog höll både vaden och löparknät ihop finfint, istället var det kramp i framsida lår som till slut gjorde att varje steg blev smärtsamt och farten långsammare och långsammare i kombination med att det blev jobbigare och jobbigare. Hade nog kunnat pina mig igenom sista varvet på ren vilja och ändå kanske kunnat komma in på strax under 3h men där och då så kändes det inte värt det, jag var inställd på PB och när jag insåg att det inte skulle gå så kändes det som en befrielse att ta beslutet att kliva av för att inte gå sönder ännu mer.

Åkte från Svallet igår efter jobbet tillsammans med Robert som också sprang idag och grejade nytt PB, stort grattis! Hade lyckats få tid hos sjukgymnasten på förmiddagen för att kolla upp känningarna på utsida knät och höften som jag känt hela veckan. Var lite orolig att det var ett begynnande löparknä på gång och ville ha en professionell bedömning för att överhuvudtaget starta. Han trodde det skulle vara OK att springa, att känningarna inte var nåt att oroa sig för och för första gången fick jag ett vettigt svar på varför jag har så mycket problem med min högersida. Förstod inte allt han sa men i alla fall att det beror på lårbenets utformning vilket gör att jag inte använder höger höftböjare tillräckligt mycket och att utsidan av låret och rumpan får ta den belastningen istället. Det är nåt jag får lära mig att leva med, därav känningarna på utsidan.

Väderraporterna såg på förhand ganska tråkiga ut. Smhi sa att det skulle blåsa 10m/s och regna en hel del. Vaknade till ett gråmulet och trist Stockholm. Velade lite kring klädval. Till slut blev det t-shirt, armvärmare och korta tights. Vid niotiden lämnade vi Solna, brorsan skulle springa milen och hans sambo Karro maran. Vi parkerade vid universitetet och satt kvar en stund i bilen. Det regnade en hel del och det kändes inte jättelockande att kliva ur. Till slut var det i alla fall dags att börja bege sig. Joggade ett par kilometrar i regnet som uppvärmning och fick plötsligt en ganska bra känsla. Ställde mig ganska långt fram i startgruppen tillsammans med Robert, träffade på Peter Svenson och snackade lite med honom och Jakob Zander från jogg.se kom och önskade lycka till. Fick en rätt bra start och kom iväg bra. Klockade första kilometern på 3.53, regnet och blåsten störde inte nämnvärt. Hamnade solo ganska tidigt men hade en bra känsla och låg kvar i min fart som kändes bekvämt. Första varvet kändes lätt och kontrollerat, blev lite förvånad över att banan kändes så pass lätt som den gjorde, var inställd på att den skulle vara betydligt jobbigare än vad den var. Premiärmilsbacken var lite dryg men annars tyckte jag att motluten var överkomliga.

Låg fortfarande solo inför andra varvet men kände att jag hade en löpare precis bakom mig som höll samma fart vilket kändes skönt, inte helt ensam. Som tur var började man varva löpare ganska tidigt så det var aldrig så att man blev helt själv. Kände att det gick lite för fort på andra varvet men det kändes så pass bra att jag bestämde mig för att ligga kvar. Började drömma om PB. Hade flera km på 3.50, 3.53 och 3.58. Inför tredje varvet så insåg jag till slut att det gick lite för fort ändå och tog beslutet att dra ner lite på farten. Släppte killen bakom mig och la mig istället strax över 4.05-fart. Passerade halvan på strax över 1.25 och kände mig fräsch, tänkte att om jag bara håller ihop det här så blir det PB trots skitväder och inte helt optimala föreberedelser. 

På 4:e varvet blev det bitvis lite tyngre, framförallt där motvinden var som starkast och varje motlut kändes nu. Regnet hade dock börjat avta mer och mer men nu hamnade jag i några rejäla svackor mentalt, lyckades trots det hålla ihop farten bra och låg fortfarande kring 4.05. Inför femte varvet hade jag positiva tankar, bara två varv kvar, men kände att framsida lår hade fått ta en hel del smällar. Brukar aldrig ha problem med låren, kanske försökte jag omedvetet försöka avlasta höften i rädsla för ett nytt löparknä, jag vet inte, men efter ett tag blev det påtagligt att höger lår inte kändes hundra. Halvvägs på femte varvet kände jag hur det krampade mer och mer för varje steg, övervägde att stanna till för att stretcha ut det. Till slut påverkade det farten så pass mycket att den sjönk markant och för varje försök till fartökning så krampade låret till. Det började nu även bli mentalt jobbigt och tröttheten kom smygandes mer och mer. Började räkna på att jag skulle kunna fixa 3 timmar även om jag höll strax under 5-fart sista varvet, men när klockan sa 4.27 och 4.34 började jag mer och mer överväga att kliva av. Vid sista varvningen med 6,5km kvar så fick det vara nog. Huvudet var inte med, låret gjorde så pass ont att varje steg kändes och farten sjönk. Klev av och kände en lättnad över att ha tagit det beslutet. Stannade kvar vid målet och såg alla löpare komma in en efter en och för en kort stund ångrade jag bittert att jag inte pinade mig igenom sista varvet.

Nu ett par timmar senare känns det ändå okej, jag fick till 3,5mil i bra fart och både vaden och knät höll, det absolut viktigaste. Har lite problem med att räta ut låret, det är stelt som kevlar och gör lite ont när jag försöker stretcha det men det känns inte som att nåt är trasigt, det är väl helt enkelt så att jag sprungit för lite nu i höst och haft för mycket skavanker och springer man en mara utan att vara tränad för det så kommer det att kosta. Formen lurar ändå nånstans runt hörnet. 1.25 på halvvägs var bättre än vad jag hade på Stockholm Halvmarathon tidigare i höstas. Några bra träningsveckor på det här med kontuinuitet så skulle det nog kunna bli riktigt bra. Fast nu är ju säsongen slut. Det känns lite vemodigt. Eller finns det nån halvmara innan jul? Stänger inga dörrar. 

Vintermaran var ett trevligt lopp. För oss som sprang maran funkade det smärtfritt, hade dock kunnat önska att funktionärerna stått och hållt ut vatten- och sportdrycksmuggarna när man kom till vätskestationerna. Nu gjorde inte alla det vilket innebar att man fick stanna till vid borden för att själv ta en mugg, ett irritationsmoment som lätt skulle kunna åtgärdas. Hyffsat med publik också längs med banan som trotsade skitvädret och valde att heja på alla löpare istället för att sitta hemma i soffan. För millöparna var det dock inte lika munternt eftersom en funktionärsmiss gjorde att de sprang fel och tappade många dyrbara sekundrar. Inte okej. Avslutar med att gratulera Karro som persade med 4min och kom in på strax över 4h.