En stukad fot, en massa höjdmeter och ett intervallpass

På min önskelista till tomten står som vanligt samma sak som det gjort de senaste tio åren; en grön jul. Lyckligtvis har vi klarat oss från snö än så länge men det känns som man lever lite på lånad tid för tillfället. Varje dag utan snö är en välsignelse. Jag avskyr vintern. Nej, jag hatar vintern. Ibland säger vissa av mina elever att dom hatar matematik. Då brukar jag svara att ”nej det gör ni inte alls, ni tycker bara att det är mindre roligt. Hata är ett starkt ord”. ”-Eeeh nej, vi HATAR det” svarar dom. Då kommer jag att tänka på hur jag känner inför vintern och viker ner mig i diskussionen. Tar hellre spöregn och stormbyar i ansiktet än snö alla dagar i veckan.

Har smugit igång med grundträningen inför Barcelona nu, det gäller att utnyttja de snöfria vägarna och samla milen på hög. Ska man springa marathon kommer man inte undan att springa långt och mycket. Sen får förstå-sig-påarna och experterna säga vad dom vill om nyttan av korta högintensiva pass, i min värld behöver man en hög veckovolym om man vill bli bra på marathon. Jag springer hellre 6x20km distans varje vecka än tusingar hit och fartlekar dit. Sen behövs självklart mer fart och mindre volym ju närmre tävling man kommer men jag tror att många av oss motionärer kommer rätt långt på att bara springa mer och längre istället för att oroa oss för vad vi ska kalla passen för eller hur lång vila man ska mellan intervallerna. 

Har lite drygt 3 månader på mig att komma i form. I grova drag ser planen ut såhär:

December: fokus på mängd för att vänja kroppen vid att springa mycket. Förhoppningen är att få till 11-13mil varje vecka. Fart är lågprioriterat men jag gillar att slänga in kortare fartökningar, dels för variationens skull men också för att inte tappa fartkänslan helt. I måndags sprang jag 20km distans med en kortare fartökning på 5km i 3.50-fart, sånt gillar jag. Långass varje helg men inte nödvändigtvis jättelånga långpass utan snarare kanske 2 timmars pass. 

Januari: fokus på mängd/tröskel. Förhoppningsvis har kroppen vant sig vid en relativt hög träningsdos så att farten kan skruvas upp ett par gånger varje vecka med bibehållen veckovolym. 20km marafart och 10km tröskel är exempel på två fartpass som jag vill få in varje vecka. Ibland kanske jag byter ut nåt av dom mot lite kortare intervaller som tusingar. Långpass varje helg som nu ska vara minst 30km och några med fartökning. Vädret i januari här i norr kan ju vara riktigt bedrövligt så jag misstänker att det kommer bli en del improviserande.

Februari: fokus på fart. Gradvis nedtrappning av veckovolymen varje vecka samtidigt som jag vill få till några fler pass i överfart / kortare intervaller men ändå behålla minst ett lite längre pass i tröskelfart. Sista långpasset i slutet på februari med 2 veckor kvar. Det blir nog inga kortare lopp innan som brukar vara det normala framåt våren så formen kommer nog vara svårbedömd, men jag vet att jag vill känna mig riktigt nertränad med ett par veckor kvar, då brukar formen komma som ett brev på posten så fort man släpper upp på träningen.

Nu gäller det bara att ha disciplinen att genomföra alla pass, hålla sig till planen och inte bli sjuk eller gå sönder. Ibland är det svårt att motivera sig själv att sticka ut i mörker och minusgrader efter en jobbig arbetsdag men då får man slå sig själv hårt i ansiktet några gånger och bara gilla läget. Ingen har sagt att det ska vara roligt att springa varje gång, hur jävla kul är det egentligen att gå till jobbet varje dag? Det kan man ju inte skita i bara för att man inte har lust. Samma sak med träningen. Det är bara å bita ihop och ge sig ut, svårare än så är det egentligen inte. Och varje pass som genomförs är ett steg närmre slutmålet. Drömtiden. Skillnaden mellan fiasko och succé.

/Hörs

Dagens låt: snubblade över den här snubben nyligen. Heter man Crosby i efternamn, har långt hår och spelar gitarr kan det ju inte bli annat än bra. 

Nu är nästa års första riktigt stora mål spikat. Nu är det slut på ursäkter, vila och mellanmjölk, dags att sluta känna efter hur kroppen känns hela tiden och bara omfamna den kommande smärtan. Barcelona Marathon 13 mars. Tror det kan bli riktigt bra, det verkar vara ett välorganiserat lopp och en hyffsat flack bana. Temperaturen är nog också ganska optimal då. Förhoppningsvis är jag i 2.50-form lagom till dess. Det känns skönt att ha ett konkret på att ta sikte på, jag behöver en sån morot för att orka med alla pass under de här mörka månaderna. Drygt 16 veckor kvar. Kanske lite väl kort om tid men får jag bara vara någorlunda hel så ska det nog kunna gå. Ifjol åkte jag på gubbvad veckorna före jul och kunde inte sätta igång med löpningen förrän i januari men lyckades ändå komma i form inför Rotterdam så gick det då ska det väl kunna gå nu också.

Av nån anledning presterar jag alltid bättre på vårmaror än höstmaror fast det egentligen borde vara tvärtom. Har funderat lite på hur det kommer sig. Tror att vinterns grundträning med fokus på mängd istället för fart passar min kropp bättre än att springa hårt flera gånger i veckan som brukar vara det vanliga när asfalten väl visar sig efter vintern. Brukar i regel alltid vara nertränad, sliten eller skadad framåt hösten efter att ha skiftat fokus till mer intervaller och lopp så jag kör nog ungefär samma upplägg nu som tidigare. 

Har gått omkring och känt efter hela den här veckan och inbillat mig att vänster vad börjat trilskas. Idag körde jag det första lite hårdare passet på rätt länge för att känna efter om den skulle klara av mer än mellanmjölk. 10km uppjogg i ett kallt och mörkt Sundsvall, på ryggen hade jag en ryggsäck med splits, linne och tunna skor. Hoppade in på gymmet efter den första milen, slog på senaste Maratonpodden, ställde in bandet på 15,4km/h och hoppade på. Första 10min gick okej, sen började tristessen komma smygandes och efter ytterligare ett tag blev värmen olidlig. Hade glömt bort hur tråkigt löpband är och hur mycket man svettas men körde klart milen och kände mig ganska nöjd efteråt. Ångrade för en stund att jag inte körde hela passet ute men mörkret hade nog satt käppar i hjulet för att springa fortare än distansfart trots både hängslen och livrem i form av pannlampa och reflexväst. Men vaden kändes bra och nu efteråt kan jag summera ett helt okej pass med datorn i knät och ena handen i chipsskålen. Estrella Julost är grejjen. Skulle kunna äta en påse varje dag, så goda är dom men det är nog bara kontraproduktivt för löpningen. 

Det har vart skönt med två veckors lallande, att bara springa för att det är skönt men nu är det dags att skruva upp träningen ett snäpp. Har börjat skissa på en plan som jag kanske får anledning att återkomma till senare. Framförallt har det vart skönt att springa för att rensa huvudet. Med tanke på allt som sker runt omkring oss och vad som händer i världen just nu har det vart ett andningshål för att processa alla tankar. Igår morse möttes vi på skolan av att vår gympasal, som för tillfället fungerar som tillfällig bostad för flyktingar, var nerklottrad.

Det känns bara så ovärdigt och visar att bristen på medmänsklighet, intolerans och okunskap finns överallt, t.o.m i lilla Sundsvall. På min runda nu ikväll sprang jag förbi gympasalen och såg att det lyckligtvis redan var sanerat. Med tanke på alla de likheter som finns mellan allt som sker nu och tiden före krigsutbrotten på 1900-talet så känns det bara djupt tragiskt att vi inte kommit längre. Jag har mestadels undervisat i matematik de senaste åren men ska ha historia nu till våren för första gången på länge. Aldrig tidigare har det känts så relevant och viktigt som nu. Löpningen är min kanal för att ventilera allt som inte har med löpning att göra. Det kommer det fortsätta vara även fast jag skruvar upp intensiteten och volymen. Annars skulle jag bli galen.

/Hörs

Dagens låt: jag kollar aldrig på Mello men nästa år blir nog ett undantag. Eclipse är klara. Erik Mårtensson; sångare och gitarrist i nyss nämnda band är för den melodiösa rocken vad Max Martin är för popen i världen. En eftertraktad låtskrivare och producent med känsla för killerhooks och schalgerrefränger snyggt förpackade med feta gitarriff. Det kommer bli grymt.

Det har blivit lite löpning den gågna veckan. 3 pass totalt. Det är rätt skönt måste jag erkänna. Skönt att springa utan krav på distans eller fart, skönt att vara fräsch både före och efter passen och framförallt skönt att bara låta känslan styra. Som ikväll. 17km i höstrusk och spöregn. Ibland fort, ibland långsamt. Börjar känna mig sugen att sätta igång med träningen på riktigt men tar det nog lite piano den här veckan också. Samtidigt känns det som om varje dag utan snö är en välsignelse så det gäller att passa på. För min del får det gärna vara november-väder resten av vintern. Hellre regn än snö. 

Förärade hufvudstaden med ett besök nu i helgen, för ovanlighetens skull inte för att springa som brukar vara det normala utan den här gången för att se Zlatan & Co på Friends Arena. Det gick ju bra trots en nervös avslutning, Erik hade dock inte tid att hänga efteråt som tidigare.

Glädjen att åka ner för att se landskampen hamnade lite i skymundan efter fredagens terrordåd. Helt plötsligt kändes det inte lika viktigt som innan. Det är svårt att inte bli berörd. Jag tänker på dom två gånger som jag sprungit Paris Marathon. Jag tänker att flera av dåden inträffade väldigt nära platser där jag sprungit, i en stad som känns som ”hemma”. Jag tänker också spontant att jag gärna skulle vilja springa Paris igen och hoppas att det inte skrämmer någon från att komma och springa ett av Europas bästa marathonlopp i vår pga rädsla. Jag hoppas att vårens lopp blir en manifestation likt Boston och att alla löpare visar att det som hände i fredags inte skrämmer oss från att komma tillbaka och springa. 

Nu när jag lovat mig själv att dra ner på löpningen ytterligare en vecka tänkte jag försöka hitta lite tid för att styrketräna. Knäböj och marklyft i all ära, men jag tänker spontant på bänkpress och chins. Kanske lite militärpress också för att vässa till axlarna. Börjar känna mig oroväckande tunn. Å andra sidan känns tresiffrigt i bänkpress rätt långt borta just nu så det kanske bara är meningslöst. Men det är i alla fall roligare med bänkpress än musslan och höftlyft. Å andra sidan är det kanske det sistnämnda som gör att jag håller mig hel nästa år. Det får väl bli ytterligare en sommar i vassen nästa år. Vad gör man inte för att hålla sig hel och bli snabbare? Ska nog försöka komma igång med nåt fartpass också den här veckan för att inte tappa fartkänslan helt. Men det får nog bli på band inomhus. Idag när jag sprang längs Bergsgatan i mörkret höll jag på skita på mig, såg ingenting pga mörkret och regnet och helt plötsligt dök en skugga upp från ingenstans och skrämde skiten ur mig. I dom förhållandena går det inte att springa fort.

När det sker nånting hemskt nuförtiden kommer jag alltid att tänka på den här sången, så även den här gången. Den ger mig lugn och hopp i en värld som blir mer och mer obegriplig och svår att förstå sig på…