Jämtlandstriangeln runt
Imorn är åtta veckors semester över. Vad hände egentligen? Det känns som det nyss var vår. Egentligen klagar jag inte för det är ju nu det roliga börjar på riktigt, att hösten närmar sig betyder inte bara jobb utan även att det snart är dags att få skörda frukterna av sommarens hårda träning. 30 grader och barkaka i all ära men det slår inte krispig höstluft med en nummerlapp på bröstet. Snart är det upp till bevis, dags att sluta snacka om sub 2.50 och börja prestera istället. Det ser jag fram emot.
Sommaren har som sagt vart riktigt bra träningsmässigt och jag avslutade den nu i helgen med att sticka upp till fjällen precis som förra året. Jämtlandstriangeln runt. Storulvån – Sylarna – Blåhammaren. Jag har förstått att triangeln är hyfsat snäll jämfört med vissa andra fjäll men å andra sidan ligger den bara ”runt hörnet” så det är inget större projekt att ta sig dit, man behöver inte åka flera dagar ut till tjottahejti. För mig är fjällöpning inte nåt som ingår i min vanliga repertoar så därför passar nog Jämtlandsfjällen mig rätt så bra. Det är…annorlunda jämfört med att mata mil på landsväg. I år sprang jag och min kompis Robert hela triangeln i ett svep jämfört med ifjol då vi delade upp den i etapper. Var lite orolig att det skulle bli för jobbigt med fem timmar ute på fjället i teknisk terräng och nästan tusen höjdmetrar som skulle bestigas men vi gick som tåget där ute på fjället.
Vi stack från Sundsvall tidigt på morgonen i lördags, så pass tidigt att vi fick hänga på låset på Sibylla i Åre eftersom dom inte hunnit öppna när vi kom dit. Strax före 12-tiden var vi framme i Storulvån, redo att sticka ut. Väderprognoserna dagarna innan såg allt annat än roliga ut; snöblandat regn, ett par plusgrader och stormvindar men det blev till slut ganska bra väder. Lite regn på vägen upp mot Sylarna men sen sprack det upp och blev bättre än förväntat med 8-9 grader och en sol som faktiskt tittade fram ibland. I år slapp vi dessutom blixtar och dunder och nära-döden-upplevelser.
Springer man till varje fjällstation är triangeln 47km. Vi svängde av ett par km strax innan Sylarna och vek av mot Blåhammaren och på så sätt landade vi på strax under 40km. Farten var såklart underordnad, ibland gick vi och när tillfälle gavs sprang vi på utför. Var femte kilometer stannade vi och drack iskallt vatten från nån bäck och njöt av vyerna. Det kändes lika mäktigt i år med de storslagna vyerna. Ibland dök det upp några renar, ibland sprang vi om några vandrare men för det mesta var det bara vi, naturen och tystnaden.
Terrängen från Storulvån till Sylarna var nog den snällaste, lederna där var ganska snälla men sträckan till Blåhammaren var desto mer teknisk, stenig och jobbig i form av ganska många höjdmetrar. Dessutom var det rätt så blött och geggigt på många ställen pga att det regnat. Jag som knappt lyfter på fötterna när jag springer normalt hade stora problem med den steniga terrängen och ramlade flera gånger. Vissa spängerna var riktigt dåliga, missade en spång över en myr vid ett tillfälle och sjönk ner med båda benen i gyttja och luktade inte direkt hallon efter det. Med pauser var vi ute ca 5h på fjället och löpningen landade på 6.46min/km.
Största missen vi gjorde var att inte boka middag i förväg. Hade sett fram emot Storulvåns 3-rätters middag efter en heldag ute på fjället men det var såklart fullbokat så istället fick vi ställa oss och laga mat själva när vi kom tillbaka. Det funkade det också även om det inte blev nån större kulinarisk matupplevelse, men baren var i alla fall öppen så det blev ett gäng välförtjänta öl efter middagen.
Kroppen kändes rätt så bra när jag somnade på kvällen men i söndags var jag helt trasig. Det kändes som jag slagit sönder varenda muskelfiber i framsida lår, fotlederna ömmade efter allt sick-sackande mellan stenar och jag hade ont i muskler jag inte visste att jag hade. Fanns inte på kartan att springa på söndagen när vi kom hem. Igår var det lite bättre, stack ut en timme men hade fortfarande träningsvärk from hell. Idag var kroppen någorlunda återställd, sprang nyss ett 20km distans och det kändes rätt så bra så imorn kanske det kan bli lite fart.
Egentligen hade jag tänkt att försöka tävla nåt i slutet av månaden men jag tror jag skippar det. Har fortfarande inte riktigt fått till fartpassen så som jag velat. Känner ingen panik men jag ligger lite efter schemat just nu så fokus får bli att få till bra med fartpass och hittade flytet i steget resten av månaden. Dessutom har jag inte hittat nåt passande lopp. Lurade lite på Tavelsjö halvmarathon nu till helgen och även fast det är hyfsat ”nära” så går det ändå bort en hel helg på det. Lägger krutet på Umemilen och Stockholm halvmarathon istället och hoppas på PB där istället.
Nu ska jag börja ladda mentalt för morgondagen och kolla OS fotbollen med båda ögonen, svårt att hänga med i matchen samtidigt som man försöker skriva nåt vettigt här på bloggen.
/Hörs
Dagens låt: i våras anordnade Vince Gill en tävling på youtube där vem som helst kunde spela in en av hans senaste låtar och ladda upp, vinnaren får sen öppna för honom på hans USA turné. Sånt är coolt, det borde fler artister göra. Nu är finalisterna utsedda. Jag lägger min röst på Arielle. Helvette vilken tjej.
