Skryt!

”And we run with a lonely heart and we run for this killing love and we run until the heavens above. We run running in the dark, and we run til we fall apart and we run til the heavens above”

14km distans idag. Inte mycket att säga om det förutom att det var förbannat skönt. Riktigt jävla skönt för att uttrycka sig på ren svenska. Ingen klocka, inga autolap, inga tidskrav, bara jag och mina tankar i ett mörkt och kallt Sundsvall by night, feel-good löpning i sin finaste form. Kanske var det runners high som jag precis fick uppleva på riktigt? Tankarna flödade fritt tillsammans med endorfiner och hormoner och plötsligt kom jag ihåg varför jag älskar löpning. I grund och botten är det är inte för att prestera tider på milen eller pressa mig så hårt jag kan utan helt enkelt för att man mår så förbannat bra av det, det är som att tid och rum upphör att existera och plötsligt blir alla ens värdsliga problem ganska triviala. Det gäller att påminna sig om det då och då så man inte går vilse bland alla krav på tider och prestationer. 

Om tidigare inlägg genomsyrats av nån slags bitterhet så vill jag bara förtydliga att så ej är fallet. Möjligen är det vinterns tunga träningsperiod som gett sig till känna och tagit ut sin frustration. Jag älskar löpning och jag älskar att springa. Men mest av allt älskar jag ändå att persa. Det betyder dock inte att jag älskar löpning varje dag och varje sekund. Tvärtom. Alla som vart inne i en tung träningsperiod har nog känt motståndet mot att sticka ut kl halv elva en kall vinterkväll i snökaos och minusgrader. Det är ofta som soffan känns mer lockande. Det som dock skiljer oss löpare från andra är att vi skiter i det och ger oss ut ändå.

Men löpning är inte bara splitshorts och tunna skor, fina kvällsrundor längs stranden i solnedgång eller snabba fyrahundringar på tartan. Verkligheten är nånting helt annat. Glöm inte det. För det mesta är det ömmande hälsenor och snor i ansiktet, tunga ben och flera minutrar från ett PB. Löpning är som livet i stort, djupa dalar och höga bergstoppar. En klok kollega sa en gång (med glimten i ögat); ”Men inte fan är det så jävla kul å leva heller hela tiden”. Det ligger mycket i det. Lycka är inget konstant tillstånd, samma sak gäller för löpningen. Det är klart man måste få bli arg, frustrerad och förbannad. Det betyder ju inte att man kastar in handduken och går ner i källaren för att leta rätt på repet. Nej, man blir förbannad, bryter ihop och kommer tillbaka starkare än innan. Exakt så känner jag nu. Kvällens endorfinrus var precis vad jag behövde. Nu är jag mer taggad än någonsin. Men först efterlängtad vilodag imorn som ska spenderas på bästa sätt; en liten minitripp til huvudstaden, öl och god mat i trevligt sällskap och Sting & Paul Simon live i Globen som grädde på moset! 

/Hörs