“In i dimman” eller “När träningssvackan kom till byn”

“One day we’re gonna look back at this and laugh, baby. One day we’re gonna say we grew up too fast, baby/…/Cause I’m running wild” (Jules Larson)

Gårdagens fiasko är ett minne blott; historia, en parentes. Blickar framåt och lägger det till handlingarna. “Jag backar bara när jag tar sats” som boxaren Mikaela Lauren skulle ha sagt. Mindre än två veckor kvar nu till Rotterdam, nu känns det att det är nära. Känslan och nervositeten dagarna och veckorna innan ett marathon är svår att beskriva. Månader av träning som ska ut ur kroppen vid ett specifikt tillfälle och tusen faktorer som kan gå fel. Idag avverkades sista långpasset. CoachLG kommer säga att jag sprang det alldeles för fort, till mitt försvar kändes benen oförskämt pigga vilket säger det mesta om gårdagens insats.

Långpasset har blivit mitt favoritpass inför denna mara. Främst pga frihetskänslan och alla tankar som flödar utan någon som helst struktur medan man knatar på där längs vägarna, ena studen har man löst den globala finanskrisen bara för att helt tappa tråden och istället förstå lösningen på Fermats stora sats glasklart. Idag var dock ingen sån dag. Idag löste jag varken några världsliga eller matematiska problem. Istället vill jag nu ondgöra mig över några – för oss löpare – irriterande saker som inträffade under dagens pass:

1. Hundar. Eller rättare sagt hundägare. Började ganska omgående med att trampa rakt ner i en stor hög med hundskit, på en sekund gick mina Asics Trainer från att vara gröna till att inte längre vara gröna. Men inte nog med det, åtskilliga hundar springer utan koppel och vill gärna komma och naffsa en i benen. Inte okej! Jag skiter i hur snälla hundarna är. Alla gillar inte hundar. Jag gillar inte hundar. Jag är rädd för hundar. Idag sprang jag förbi en kopplad hund modell större med massa dreggel runt munnen som genast började skälla och gjorde ett utfall som resulterade i att jag tappade balansen och sprang rätt ner i diket på sidan. Inte ett ord från hundägaren. Men mina tights matchade i alla fall färgen på skorna efter besöket i diket.

2. Hejarop. Alla har nog stött på att få höra dom bevingade orden “Heja, heja” när man springer förbi diverse människor på trottoarer och gångvägar. Små barn eller nån gammal tant som ropar dom orden och verkligen menar det kan rent utav vara fint. Sen finns motsatsen. Kan få hjärnblödning för mindre. Efter ca 7km idag kom jag springandes på Bergsgatan, ett par hundra meter framför mig ser jag en kille i 30-års åldern, byxorna hängandes nere vid knäna, bakåframvänd keps, cool jacka, coola sneakers, säkert en cool snubbe enligt honom själv. Han vänder sig om när han hör mig komma bakom och försöker springa med samtidigt som han ropar “fortare kan du, såja, heja, heja, snabbare”. Idiot. Kontrade med en fartökning samtidigt som jag mumlade “håll käften” och vinkade sarkastiskt med handen bakåt. Pucko!

3. S.O.S. (stanna-o-skita) Ser alltid till att göra bort nummer 2 innan jag sticker ut och springer. Det gör nog alla löpare. Idag glömde jag bort det. Hade så bråttom att hinna ut efter jobbet för att slippa regnovädret som enligt prognoserna skulle dra in över oss ikväll så det föll helt bort. Det gör man inte ostraffat. Magpaj efter dryga milen. Det brukar kunna släppa efter ett tag men inte idag. Panik! Och jag som tagit på mig ett par sprillans nya Asics strumpor. Fan! Fan! Hann som tur var till Frasses i Bergsåker och hoppade snabbt in där, men tappade flowet helt efteråt. Jävla skit i dubbel bemärkelse.

Trots alla missöden så blev det till slut ändå ett bra pass. Resten av veckan ser ut enligt följande:

Mån: Långpass 30km
Tis: Distans
Ons: Vila
Tors: 10x1000m
Fre: Distans
Lör: Progressiv distans 60min ner till marafart
Sön: Vila

Exakt hur sista veckan kommer se ut har jag inte riktigt bestämt mer än att att det blir ett par vilodagar, minskad mängd och nåt kort intervallpass för fartkänslans skull. Sen är jag redo för mitt livs lopp!

/Hörs 

Jules Larson – Running wild

Det gick inte som planerat idag. Långt ifrån. Värdelöst skulle man kunna säga. Om det är nån som är nyfiken så blev tiden 38.22. Premiärmilen 2015 blir ytterligare ett lopp att lägga till kategorin “glömma-bort-och-aldrig-mer-nämna-tiden-lopp”. Den kategorin verkar bara bli större och större för varje år som går. Främst är det millopp som tenderar till att hamna där. 38.22 hade jag ganska exakt efter milen på senaste halvmaran och då kändes kroppen lätt. Det gjorde den inte idag. Redan efter 2km kom första tankarna på att bryta, då är det svårt att göra ett bra lopp. Men vi tar det väl från början…

Vaknade med en okej känsla, sommartiden kändes inte alls i kroppen och det regnade ingenting ute i Solna vid 8-tiden så hoppet om hyffsade förutsättningar började snabbt infinna sig. Frukost, lite slösurfande, obligatoriskt toabesök x2, väderkoll var femte minut och sen var det dags att bege sig. Klädvalet blev inte så svårt som jag trodde. Korta tights, underställströja, t-shirt, vantar och keps. Klart å betalt.

Ovanligt lite folk på tuben ut, kanske avskräckte vädret en del. Att kliva ut från universitetets t-banestation var ingen höjdare. Möttes av snålblåst, lätt duggregn i ansiktet och en ganska dålig känsla som sa att det här kommer bli rätt jobbigt. På den lilla vandringen över universitetsområdet mot starten fick jag lite flashbacks till maradebuten i Stockholm 2012, det där loppet som gått till historien för sitt minst sagt usla och bedrövliga väder. 

Jag och brorsan hoppade in i på universitetet för att slippa stå ute och slängde av oss alla överdragskläder, kortbrallor kändes helt rätt trots allt när man kom ut. Är det lopp så är det. In med grejjerna i förvaringen och sen lite uppvärmning för att inte förfrysa helt. Lyckades positionera mig ganska bra i starten och träffade på några bekanta ansikten bla Gabriel från jogg (kul å träffas), min vapendragare Robert som skulle gå för sub36 och Agnes som höll Sundsvallsfanan högt genom att komma 6:a i damklassen.

Pang så var vi iväg. Första kilometern på millopp brukar alltid kännas lätt, men inte idag. Det var tungt från första metern, särskilt i låren. Klockade den på 3.32 men tappade sen all fart i motvinden och hade inget tryck i benen alls. Hade heller inget pannben att kunna kompensera det med, det var bara allmänt bedrövligt. Ännu bedrövligare var den nya bansträckningen med lera upp till knäna. Överlägset sämst idag. Vid varvningen övervägde jag starkt att kliva av bara för att slippa alltihopa. Bet dock ihop och prövade istället att öka farten lite med håll som resultat. Kul! Sista varvet sket jag fullständigt i tider, nu handlade det bara om att ta sig i mål. Lagom till sista kilometern släppte hållet och mäktade faktiskt med en spurt på upploppet även om det inte var nån särskilt vacker syn.

Mötte upp min Team kompis Sanna i målet som hade sitt roliga framför sig, själv var jag bara glad att ha tagit mig i mål utan att ha brutit. Ser oförskämt glad och pigg ut på bilderna nedan, men bilderna ljuger, sådär glad var jag verkligen inte.

Foto: Jakob Zander

Tog en evighet att hämta ut överdragskläderna, skärpning Premiärmilen, det där måste gå mycket smidigare. Duschen efteråt var magisk, kanske den skönaste duschen det här året. Efteråt pizza med brorsan, hans sambo Karro, min polare Nille och hans sambo Jenny som alla sprungit loppet och var nöjda. Sen väntade en lång bilfärd hem till Svallet där vi möttes av snöfall ju längre norrut vi kom

Nä, premiärmilen 2015 gick inte riktigt enligt planerna. 10km är inte min grejj och kommer heller aldrig att bli. Ändå envisas man med att springa millopp, trots allt är det ju ändå rätt coolt med en bra tid på milen. Nån gång kanske man får till det. Eventuellt. Men det blev åtminstone ett bra träningspass. Nu tar jag sats mot Rotterdam Marathon, då jävla ska det springas fort. Marathon, det är min påse!

/Hörs