Blogg

Running Wild


”One day we’re gonna look back at this and laugh, baby. One day we’re gonna say we grew up too fast, baby/…/Cause I’m running wild” (Jules Larson)

Gårdagens fiasko är ett minne blott; historia, en parentes. Blickar framåt och lägger det till handlingarna. ”Jag backar bara när jag tar sats” som boxaren Mikaela Lauren skulle ha sagt. Mindre än två veckor kvar nu till Rotterdam, nu känns det att det är nära. Känslan och nervositeten dagarna och veckorna innan ett marathon är svår att beskriva. Månader av träning som ska ut ur kroppen vid ett specifikt tillfälle och tusen faktorer som kan gå fel. Idag avverkades sista långpasset. CoachLG kommer säga att jag sprang det alldeles för fort, till mitt försvar kändes benen oförskämt pigga vilket säger det mesta om gårdagens insats.

Långpasset har blivit mitt favoritpass inför denna mara. Främst pga frihetskänslan och alla tankar som flödar utan någon som helst struktur medan man knatar på där längs vägarna, ena studen har man löst den globala finanskrisen bara för att helt tappa tråden och istället förstå lösningen på Fermats stora sats glasklart. Idag var dock ingen sån dag. Idag löste jag varken några världsliga eller matematiska problem. Istället vill jag nu ondgöra mig över några – för oss löpare – irriterande saker som inträffade under dagens pass:

1. Hundar. Eller rättare sagt hundägare. Började ganska omgående med att trampa rakt ner i en stor hög med hundskit, på en sekund gick mina Asics Trainer från att vara gröna till att inte längre vara gröna. Men inte nog med det, åtskilliga hundar springer utan koppel och vill gärna komma och naffsa en i benen. Inte okej! Jag skiter i hur snälla hundarna är. Alla gillar inte hundar. Jag gillar inte hundar. Jag är rädd för hundar. Idag sprang jag förbi en kopplad hund modell större med massa dreggel runt munnen som genast började skälla och gjorde ett utfall som resulterade i att jag tappade balansen och sprang rätt ner i diket på sidan. Inte ett ord från hundägaren. Men mina tights matchade i alla fall färgen på skorna efter besöket i diket.

2. Hejarop. Alla har nog stött på att få höra dom bevingade orden ”Heja, heja” när man springer förbi diverse människor på trottoarer och gångvägar. Små barn eller nån gammal tant som ropar dom orden och verkligen menar det kan rent utav vara fint. Sen finns motsatsen. Kan få hjärnblödning för mindre. Efter ca 7km idag kom jag springandes på Bergsgatan, ett par hundra meter framför mig ser jag en kille i 30-års åldern, byxorna hängandes nere vid knäna, bakåframvänd keps, cool jacka, coola sneakers, säkert en cool snubbe enligt honom själv. Han vänder sig om när han hör mig komma bakom och försöker springa med samtidigt som han ropar ”fortare kan du, såja, heja, heja, snabbare”. Idiot. Kontrade med en fartökning samtidigt som jag mumlade ”håll käften” och vinkade sarkastiskt med handen bakåt. Pucko!

3. S.O.S. (stanna-o-skita) Ser alltid till att göra bort nummer 2 innan jag sticker ut och springer. Det gör nog alla löpare. Idag glömde jag bort det. Hade så bråttom att hinna ut efter jobbet för att slippa regnovädret som enligt prognoserna skulle dra in över oss ikväll så det föll helt bort. Det gör man inte ostraffat. Magpaj efter dryga milen. Det brukar kunna släppa efter ett tag men inte idag. Panik! Och jag som tagit på mig ett par sprillans nya Asics strumpor. Fan! Fan! Hann som tur var till Frasses i Bergsåker och hoppade snabbt in där, men tappade flowet helt efteråt. Jävla skit i dubbel bemärkelse.

Trots alla missöden så blev det till slut ändå ett bra pass. Resten av veckan ser ut enligt följande:

Mån: Långpass 30km
Tis: Distans
Ons: Vila
Tors: 10x1000m
Fre: Distans
Lör: Progressiv distans 60min ner till marafart
Sön: Vila

Exakt hur sista veckan kommer se ut har jag inte riktigt bestämt mer än att att det blir ett par vilodagar, minskad mängd och nåt kort intervallpass för fartkänslans skull. Sen är jag redo för mitt livs lopp!

/Hörs 

Jules Larson – Running wild


Antal kommentarer: 1

Frida Michold

Kan helhjärtat relatera till samtliga irritationsmoment. Så roligt när någon annan sätter ord på det!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Premiärmilen – Race Report (uncut version)


Det gick inte som planerat idag. Långt ifrån. Värdelöst skulle man kunna säga. Om det är nån som är nyfiken så blev tiden 38.22. Premiärmilen 2015 blir ytterligare ett lopp att lägga till kategorin ”glömma-bort-och-aldrig-mer-nämna-tiden-lopp”. Den kategorin verkar bara bli större och större för varje år som går. Främst är det millopp som tenderar till att hamna där. 38.22 hade jag ganska exakt efter milen på senaste halvmaran och då kändes kroppen lätt. Det gjorde den inte idag. Redan efter 2km kom första tankarna på att bryta, då är det svårt att göra ett bra lopp. Men vi tar det väl från början…

Vaknade med en okej känsla, sommartiden kändes inte alls i kroppen och det regnade ingenting ute i Solna vid 8-tiden så hoppet om hyffsade förutsättningar började snabbt infinna sig. Frukost, lite slösurfande, obligatoriskt toabesök x2, väderkoll var femte minut och sen var det dags att bege sig. Klädvalet blev inte så svårt som jag trodde. Korta tights, underställströja, t-shirt, vantar och keps. Klart å betalt.

Ovanligt lite folk på tuben ut, kanske avskräckte vädret en del. Att kliva ut från universitetets t-banestation var ingen höjdare. Möttes av snålblåst, lätt duggregn i ansiktet och en ganska dålig känsla som sa att det här kommer bli rätt jobbigt. På den lilla vandringen över universitetsområdet mot starten fick jag lite flashbacks till maradebuten i Stockholm 2012, det där loppet som gått till historien för sitt minst sagt usla och bedrövliga väder. 

Jag och brorsan hoppade in i på universitetet för att slippa stå ute och slängde av oss alla överdragskläder, kortbrallor kändes helt rätt trots allt när man kom ut. Är det lopp så är det. In med grejjerna i förvaringen och sen lite uppvärmning för att inte förfrysa helt. Lyckades positionera mig ganska bra i starten och träffade på några bekanta ansikten bla Gabriel från jogg (kul å träffas), min vapendragare Robert som skulle gå för sub36 och Agnes som höll Sundsvallsfanan högt genom att komma 6:a i damklassen.

Pang så var vi iväg. Första kilometern på millopp brukar alltid kännas lätt, men inte idag. Det var tungt från första metern, särskilt i låren. Klockade den på 3.32 men tappade sen all fart i motvinden och hade inget tryck i benen alls. Hade heller inget pannben att kunna kompensera det med, det var bara allmänt bedrövligt. Ännu bedrövligare var den nya bansträckningen med lera upp till knäna. Överlägset sämst idag. Vid varvningen övervägde jag starkt att kliva av bara för att slippa alltihopa. Bet dock ihop och prövade istället att öka farten lite med håll som resultat. Kul! Sista varvet sket jag fullständigt i tider, nu handlade det bara om att ta sig i mål. Lagom till sista kilometern släppte hållet och mäktade faktiskt med en spurt på upploppet även om det inte var nån särskilt vacker syn.

Mötte upp min Team kompis Sanna i målet som hade sitt roliga framför sig, själv var jag bara glad att ha tagit mig i mål utan att ha brutit. Ser oförskämt glad och pigg ut på bilderna nedan, men bilderna ljuger, sådär glad var jag verkligen inte.

Foto: Jakob Zander

Tog en evighet att hämta ut överdragskläderna, skärpning Premiärmilen, det där måste gå mycket smidigare. Duschen efteråt var magisk, kanske den skönaste duschen det här året. Efteråt pizza med brorsan, hans sambo Karro, min polare Nille och hans sambo Jenny som alla sprungit loppet och var nöjda. Sen väntade en lång bilfärd hem till Svallet där vi möttes av snöfall ju längre norrut vi kom

 

Nä, premiärmilen 2015 gick inte riktigt enligt planerna. 10km är inte min grejj och kommer heller aldrig att bli. Ändå envisas man med att springa millopp, trots allt är det ju ändå rätt coolt med en bra tid på milen. Nån gång kanske man får till det. Eventuellt. Men det blev åtminstone ett bra träningspass. Nu tar jag sats mot Rotterdam Marathon, då jävla ska det springas fort. Marathon, det är min påse!

/Hörs


Antal kommentarer: 1

Sanna Bryngelsson

Grymt jobbat! Det var kallt blåsigt och halt. Härligt att läsa ditt senaste inlägg(30/3).



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Cool running


”The message from the coast is loud and clear – cool runnning – the second I get off Im out of here. Oh doctor, man I hope relief soon come. Sometimes the best prescription is to run.” (Boz Scaggs)

Det finns en anledning till att den här sidan heter runnersworld och inte joggersworld. Vi är löpare, inte joggare. Kom ihåg det. Folk som inte vet bättre tror att det är samma sak. Det är som att jämföra äpplen och päron. Jag joggar ibland men för det mesta springer jag. Det förstnämnda betyder dock inte att jag är en joggare. Även när jag joggar så är jag en löpare. Det här är viktiga saker, nästan lika viktigt som klimathotet och monarkins vara eller icke vara. 

Idag blev jag kallad för joggare. Då brann det i huvudet på mig. Som tur var insåg jag ganska snabbt att det skulle vara lönlöst att ta den diskussionen, det gäller att välja sina strider, så jag bytte snabbt samtalsämne. Jag kan stå ut med att bli kallad för mycket men inte joggare, i min värld är distinktionen mellan löpning och jogging detsamma som mellan att utöva en sport och att leka. Pröva att säga till Zlatan att det han sysslar med bara är en lek ungefär som nåt man gör på skolgården. Den stora frågan är då såklart vari skillnaderna ligger. Därom tvista de lärde. För egen del är det högst ointressant med definitioner och ännu mer meningslöst att prata tempon, för min del handlar det om inställning. Den som anser sig vara löpare är också en löpare, oavsett vad man gör på milen, vilken pulszon man befinner sig i eller om man har tights eller en rosa plyschdress. Eller förresten, vid närmare eftertanke så kan jag köpa att gränsen mellan löpning och jogging går vid den rosa plyschdressen. För den som vill förkovra sig mer i ämnet finns åtskilliga trådar på diverse löparforum. Garanterar dock inget svar i frågan.

Idag var det distans på schemat. 20km, varken mer eller mindre. Pigga ben och lagom ansträngning utan att kännas slitsamt. Det känns som att formen lurar runt hörnet, löpningen känns lätt just nu. Fick hålla tillbaka stundtals för att inte förivras. Imorn är det backintervaller, då gäller det att ha fräscha ben och en skalle som är med. Laddar upp med Ahlgrens bilar och chokladpraliner. Det är bra bränsle. Bättre än torr och tråkig fullkornspasta.

Har börjat fundera på val av klädsel till söndagens Premiärmil. Yr säger 3 grader, regn och svag vind just nu. Det kan jag köpa. Kortbrallor och vantar lär det bli, frågan sen är om det blir linne, linne + armvärmare, t-shirt, t-shirt med armvärmare, långärmad t-shirt eller kanske rent av underställströja? Mössa, keps eller buff? Blir nog till att ta med halva löpargarderoben. Val av skor är inte heller helt lätt. Om jag kommer ihåg rätt är det en ganska lång sträcka med grus. Då går DS Racer bort. Mest för att jag inte har nån lust att ägna en timme efter loppet åt att peta bort allt grus som kommer fastna i hålen. Tarther får det bli. Eller kanske ett par utslitna DS Racer som ändå ska kasseras? Ångesten inför klädvalet känns just nu som ett större bekymmer än ångesten att behöva ta i för kung och fosterland.

Oavsett om man gillar mina löparlåtar eller inte sen tidigare, lyssna in dagens låt. Eller ja, lyssna in alla dom andra också, men särskilt denna. Boz Scaggs. Man kan inte bli annat än glad. Tänk sommar och sol, tänk löpning i bar överkropp och minimala splitshorts. Tänk LA och 80-tal.

/Hörs



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Liten dipp i ringarna


Nej, jag har inte gjort ringdips. Jag har haft en dipp, alltså en negativ dipp, känt mig dålig och svag. Jag gick full av självförtroende till gymmet i morse med telefonen laddad med ett nytt pass från coach Jakob. Framför allt var jag spänd på den första övningen: Tuck press to tucket shoulder stand. Jakob hade skickat en film (klicka på den svarta rutan) och jag tänkte ”Hur svårt kan det vara? Jag är ju Superwoman!”.

Jo, tjena.

Det var skitsvårt. Resultatet på bilden är så bra som det blev. Jag är fortfarande inte knäckt över att det jag inte kunde komma högre med höften. Det såg ju så lätt ut på filmen! Och varje gång jag får en övning som ska utföras i ringarna som visar sig vara betydligt svårare än man trodde, så blir jag arg och uppgivet. Tänker saker som ”Jag kommer ALDRIG klara en muscle up! Varför försöker jag ens!?” och ”Men herregud, var håller jag på med! Som en jädra köttbulle!” och blänger surt på ringarna. Det hjälper ju föga har det visar sig förr, och det hjälpte inte alls i morse heller.Jag får kankse inse att man inte kan räkna med att kunna allt första gången man provar.

Well well, i morgon är en ny dag. En ny dag som PT. Skoj!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

En våt disktrasa


”It’s not how fast you can go, the force goes into the flow. If you pick up the beat, you can forget about the heat/…/It’s a test of ultimate will, the heartbreak climb uphill. Got to pick up the pace, if you want to stay in the race.” (Neil Peart)

Vaknade med en bra känsla imorse. 05.45 slog jag upp ögonen klarvaken och tänkte äntligen en ny träningsvecka att se fram emot, dessutom med årets första tävling som pricken över i:et. Det hör inte till vanligheterna. Måndagmorgnar under vintern har i regel inneburit ett evigt snoozande till sista sekund, stora påsar under ögonen och krävt minst en halv liter kaffe innan huvudet kunnat reagera på tilltal. Inte idag. Idag skulle det inte bli nån mellanmjölk, såg verkligen fram emot trötta lungor och blodsmak några timmar senare när jag låg klarvaken i sängen och målade upp en bild av eftermiddagens pass.

Den positiva känslan förbyttes ganska snabbt mot den vanliga måndagskänslan. När det äntligen var dags att gå hem från jobbet var huvudet som en disktrasa. Övervägde ett tag att skita i träningen. Men så kom jag hem och möttes av detta paket i brevlådan och fick energin tillbaka

Då slog det mig att det finns en glädje i att övervinna ett motstånd och sträva mot nånting större; att kämpa i motvind, slita, ta i och bli trött. Det är ju det livet i stort handlar om. Allt ska inte vara så förbannat roligt, saker måste få vara jobbiga och tråkiga. Det är långt ifrån kännetecknande bara för löpningen. När hela samhället idag är uppbyggt kring snabba kickar, upplevelser och direkt feedback via sociala medier så är det lätt att känna en viss misströst. Saker får absolut inte vara jobbiga och tråkiga. Ägnade hela eftermiddagen åt förmaningar och brandtal om vikten av att klara matematiken, därav den-våta-disktrasan-känslan i skallen, men det är som att slåss mot väderkvarnar. 

Dagens pass var pulserande tusingar, 10km där varannan km skulle gå i 3.45 respektive 4.30 enligt instruktionerna. Hade egentligen tänkt att byta ut detta pass mot söndagens tävling, men kände att jag ville köra detta pass ändå, särskilt idag för att rensa skallen. Alternativet hade vart mellanmjölk och är det nåt jag är less på just för tillfället så är det mellanmjölk. Så det fick bli pulserande tusingar. Tiderna blev följande:

3.32 / 4.29 / 3.32 / 4.41 / 3.31 / 4.31 / 3.36 / 4.15 / 3.35 / 4.38

Ett bra pass som jag kommer kör igen.

/Hörs

Rush – Marathon


Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

T: tack, ska försöka fortsätta på den inslagna vägen 🙂

LG: will do!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Smakprov på AMP


Nu finns det en film med ett smakprov på Athletic Movement Performance, du vet den där utbildningen jag gick på i fredags.

Här kan ni kika på hur det kunde se ut:

Det kommer att gå och testa AMP på några olika event i vår, till exempel Workout Åre i slutet på maj.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*