Fotfel kan ta sig många uttryck. Vrickningen gav med sig till slut fast två månader efteråt kan det fortfarande blixtra till i vad som måste vara en nerv i kläm och all kraft försvinner i foten för en tiondel av en sekund. Det får benet att knäa till i steget och det är en smula obehagligt, men lika snabbt är det borta igen. Läkköttet tycks allt segare med åren.
Men det finns de som har det värre, brorsan har haft fotfel i över fyra månader nu, trots cortisonspruta och rehab, det är något med en inflammerad senskida som inte vill ge med sig. Det har fått dramatiska effekter.
– Oj, oj, suckar brorsan i mobilen, jag ställde mig på vågen och det skulle jag inte ha gjort.
– Äsch då, säger jag, något kilo hit eller dit spelar väl ingen roll.
– 75,9, suckar brorsan.
Hepp – i somras vägde brorsan in på runt 69 kilo, här har det hänt grejer. Han har under skadetiden känt sig en smula uppgiven och plötsligt tappat greppet om det godisförbud som instiftades för många år sedan och ohämmat börjat trycka i sig chokladkakor och lösgodis och annat onämnbart samtidigt som han mest jobbat hemifrån allt enligt Tegnells rekommendationer under pandemin. Men också släpat sig till gymmet ett par dagar i veckan (kan man inte springa kan man ju bli lite starkare i stället), och pumpat vikter vilket har uppskattats av sambon som tycker att hon alltför länge bott samman med en ”springande pinne”. Men en massa övervikt är förstås betungande på alla de sätt och vis om man ska få upp farten igen när den felande foten väl åter blivit funktionsduglig. För att inte tala om våtdräkten – kan bli svårt att komma i den i sommar – och vi som funderat på en comeback i swimrun efter tio års uppehåll (senast var 2012, Amfibiemannen på Lidö). Elände, elände.

– Man bränner inte mycket fett när man ligger i soffan med datorn på magen hela arbetsdagarna, suckar brorsan, enda träningen där blir ju när man sträcker sig efter fjärrkontrollen för att byta kanal på burken (gammalsvenska för TV), och det ger ju inga magrutor.
Det går några dagar, och så ringer mobilen igen.
– Ja, hallå, hallå, säger jag.
– 75 kilo blankt, säger brorsan upprymt.
Brorsan hör också till mätarsläktet, allt ska mätas; intervalltider, distanser, antal sekunder på längder i simbassängen. Vikt i milligram.
– Här händer det grejer, säger jag.
– Kör bara linssoppa till lunch och inget godis på flera dagar, men faen vad hungrig jag är.
Det går ytterligare några dagar innan mobilen ringer igen.
– 73, 4, säger brorsan entusiastiskt, bara spenatsoppa till lunch.
– Oj, oj, säger jag, fortsätter det i den här takten är du snart sub 70 igen. Bli inte anorektiskt nu bara.
– Ingen risk, säger brorsan, jag har fortfarande smör på mackorna.
Där är vi nu, och det börjar se hoppfullt ut för sommaren. Kanske behöver brorsan inte köpa en ny våtdräkt ändå? Med mindre tyngd på onda foten – snart kanske också så pass lättfotad att han flyger fram som löpare igen! Det hoppas jag starkt på – alla viktiga samtal från brorsan kan bli lite betungande i längden!

Rehab suger. Sug på den, om du aldrig gjort det förr. Fotfelet fortsätter, snart har det gått tre veckor. Jag vet, läkköttet är segt på gamla gubbar, fast innan skadan kände jag mig som en förhållandevis ung gubbe. En så kallad semigubbe – en sådan som vacklar mellan att fortfarande tro sig kunna förbättra PB på en och annan sträcka, och en mer realistisk åldring med sikte på att hålla tillbaka det kroppsliga förfallet efter bästa förmåga. Nu tycker jag mig skåda den förestående döden i vitögat.
Visst har foten blivit bättre, svullnaden har lagt sig och de bårhusblåa tårna har blivit lika likbleka som vanligt (dödskul). Men stukningen vill inte riktigt ge med sig, yttersidan av foten stramar när jag går, när jag gjorde ett försök att springa några steg högg det till ordentligt på ovansidan av foten. Man börjar tänka att fotfelet är förfärligt felande, att några senor har hamnat snett och kanske att något litet ben har gått sönder. Varför fortsatte jag att springa på den stukade foten? Varför hoppade jag inte hem på ett ben i stället?
Jag har stått på en balansbräda och vinglat, jag har suttit i soffan framför dumburken (tv:n) och tittat på svenska VM–kvalmatcher med foten på en kudde och vickat foten fram och tillbaka och i sidled i timmar. Man kan drabbas av existentiell kris för mindre, och då syftar jag lika mycket på fotviftandet som på fotbollen.
Jag har cyklat på motionscykel på gymmet – trampat och trampat och gått från rödrosa babianstjärt till läderartat cowboyarsle. Simmat har jag också gjort, testat halvdassiga voltvändningar och frånskjut med bara en fot, en gång glömde jag mig, tryckte till med den felande foten och det gjorde ONT! Gapade stort och kallsupade en halv bassäng och havererade som en läckande ubåt (på väg ner mot botten) innan jag fick fatt i en lina. Men jag tänker att allt detta cyklande och simmande kommer göra mig grym inför nästa års triathlontävlingar – om det nu inte vore för löpningen. Tänk om jag aldrig kommer att kunna springa mer?

Brorsan är dock inte imponerad, han har haft en felande fot i snart fyra månader (fotfel går uppenbarligen i släkten). En naprapat sa till brorsan att det satt i ryggen (allting hänger samman här i livet; ryggar, fötter, tilltro till naprapater), naprapaten knyckte och knäckte brorsans rygg och sa att nu skulle det gå bra att springa igen. Det gjorde det inte, och dyrt var det också. Nu har brorsan gått till en läkare som tyckte sig tro att det nog var en överansträngd sena under foten, och rekommenderade besök hos sjukgymnast för rehab (fortsättning följer). Hur som helst, vad är väl fyra månaders lidande mot tre veckors? Det har brorsan förstås rätt i.
Men så inträffar undret, jag pausar krönikeskrivandet, tar mig ner till gymmet, det må bära eller brista – men nog känns väl foten ändå lite annorlunda idag? Jag börjar gå på löpbandet, ökar farten och plötsligt löper jag. Foten är fortfarande stel, men där skjuter inga blixtar av smärta fram. Jag känner rytmen i kroppen igen, löpningens flytande rörelse, hur hjärtat pumpar blod, dånar av glädje. Jag springer igen, foten håller – och livet är återigen alldeles underbart!

Distriktmästerskap för veteraner

Jag svänger in med bilen på Sätra Idrottsplats, en förort till Stockholm. Jag är ute i extremt god tid (som alla fullvuxna människor – plus 60), till saken hör också att jag lovat brorsan att heja på honom när han springer 800 meter. Själv ska jag springa 5000 meter ett par timmar efter brorsans lopp, och det handlar förstås om en av årets idrottsliga höjdpunkter – DM för Veteraner i Sätra.

SVT-Sporten har visserligen inte lovat någon direktsändning (det var något med OS som kom emellan), jag hinner dock knappt stiga ur bilen förrän jag stöter på en världsstjärna, Mattias Sunneborn, nybliven världsmästare i femkamp i M50. Den här dagen står blott höjdhopp och stavhopp på agendan. Vi önskar varandra lycka till – och veterantävlingarna kan börja.

Brorsan är nervös, han har bara sprungit 800 meter en gång tidigare, ont i en fot har han också. Jag tröstar med att distansen är löjligt kort, bara två varv och så är smärtan över. Tänk på mig i stället, 5000 meter, där får man lida i tolv varv (plus 200 m) det är BETYDLIGT värre. Brorsan låter sig dock inte tröstas, grymtar något obegripligt till svar.

Starten går, och brorsan ligger på bra. Steget är väl inte riktigt som Sunneborns när han brukar dra på i M50, men nu är ju brorsan M60 – det är skillnad från ett decennium till annat.

Brorsan vräker sig över mållinjen, eller nåja, snarare faller, man kan nästan se mjölksyran spruta ur öronen. Han är lycklig, han är någon tiondel snabbare än förra gången. Men lyckan är icke bestående, strax blir han diskad, en funktionär har konstaterat att han vikt in för snabbt på gemensam bana.

Det var något med gröna prickar på banan och en kon och en halvmeter för tidigt (regelverket för DM är minst lika hårt som i VM) som brorsan missat (fullt upptagen som han var med att löpa). Brorsan är förkrossad, men bara för ett litet tag, strax upptäcker han att Veteran–SM i Högby på Öland går nästa vecka. Där kan han få revansch, han vill ha mig med, man kan springa 5000 meter där också. Jag tvekar en smula, det är drygt nittio mil tur och retur till Högby, en lång sträcka att ta sig för att springa ett lopp på ett par minuter.

Först ska jag springa 5000 meter här i Sätra, få se hur det går.

Det går riktigt bra. Min första guldmedalj, det känns stort. Jag berättar målande om loppets alla detaljer för brorsan, om den enorma motvinden längs ena halvan av banan och klappret av konkurrenternas fötter bakom ryggen, hur det långsamt avtog och tystnad uppstod, att jag inte vågade att se mig om, bara borrade in blicken framåt och räknade ner varv.

– Det är märkligt, säger jag till brorsan, 5000 meter är ju ingenting jämfört med en mara, ändå kan det kännas så fruktansvärt långt!

– Mmm, säger brorsan (inte riktigt så idel öra som en DM–mästare kan önska, men han lyssnar i alla fall med ett halvt öra), ska du med till Hörby nu då?

– Det är klart jag ska med till Hörby, säger jag (med guldsmak i munnen), Veteran–SM vill man ju bara inte missa!

Det är dock en annan historia – för nästa krönika!

Frugan kände skriet från vildmarken. Uppvuxen i Timrå får hon ibland skov och längtar norrut, till ett lugnare, friare liv bland stora skogar och djupa dalar. Blandrashunden Buck i Jack Londons roman ”Skriet från vildmarken” hade väl inte riktigt samma längtan i början, bortrövad som han blev från ett tryggt liv som familjehund för att säljas som slädhund och ett hårt liv i Alaska. Men sen smet förstås Buck från jobbet, och började leva ett fritt liv bland vargar.  Så jag och frugan bokar in en weekend på Camp Järvsö, det är i alla fall en början (på det vilda livet). Kanske får vi se en varg också?

I receptionen möter vi chefen själv (inte schäfern), Patrik Yderberg. Han ler som en varg när vi dyker upp.

– Nämen Gysing, då springer du väl loppet i morgon?

Loppet? Vilket lopp? Jag har inte sprungit ett lopp på evigheter, och har inget lopp planerat. Senast det begav sig var förra året, Juniskär Swimrun, en svettig upplevelse på 21 km traillöpning och 5000 meter simning där jag drabbades av värmeslag inför sista simningen och inte märkte att jag tappade en paddel och började simma i cirklar (det blir lätt så med en paddel) tills jag hörde en människa i en båt ropa ”kolla han simmar åt andra hållet”. Sedan dess, ingen tävling. Jag brukar skylla på pandemin, men kan fortfarande känna lukten av bränt våtdräktsgummi i näsan.

– Vadå för lopp, undrar jag försiktigt?

– Kalvsjön runt, förstås, förklarar direktör Yderberg glatt. Själv hinner jag tyvärr inte närvara (förstås) för jag ska åka tillbaka till stan ikväll, men det är klart att du ska köra. 12,4 km löpning runt Kalvsjön, jättefin löpsträcka med kanonfin utsikt över sjön.

Fin utsikt, tänker jag vis av erfarenhet, det låter inte särskilt platt.

– Det är lite backigt i början, men sen rullar det utför, försäkrar chefen.

Så det var bara att anmäla sig. Frugan kom inte heller undan.

Loppet är först nästa dag, på lördagen, så vi hinner inspektera Camp Järvsö innan startskottet går. Vilket plejs det är, på ren stockholmska, runt omkring tronar Hälsinglands blånande bergskamrar, med Kalvsjön som ett stort blått öga i mitt i alltsamman. Till det en grym restaurang och ett lika grymt gym och femstjärniga sängar på rummen.

– Tänk att det kan vara så hög standard i vildmarken, säger jag erkännsamt till frugan, det är ju nästan som hemma. Minus elsparkcyklar, bilar och avgaser.

Vi tar oss ner till Kalvsjön på kvällen och simmar några meter, alltmedan stolen trillar ner bakom Järvsöklacken, 390 m ö havet. Det är ditt upp löpcoachen Peppe Lindholm brukar leda sina löpadepter i Bergspasset. Klacken ligger dock på betryggande avstånd från Järvsöklacken, den skall lyckligtvis icke passeras under loppet.

Så blir det lördag morgon, vi är ett femtontal i startfållan, det dunkar eurodisco och Järvsöpolka om vartannat från en bilhögtalare. Det känns märkligt, och alldeles underbart, tänk att få stå i en startfålla igen. Det gamla livet tycks vara på väg åter, efter pandemin.

Pang, startskottet går, och livet blir återigen jobbigt, i 55 minuter och 49 sekunder. Men in som tvåa (tammef–n), och allting återigen alldeles underbart.

Camp Järvsö – bättre vildmark får man leta efter. Frugan håller med!

(Jämnt skägg med tävlingsledare Peppe i målfållan)