Poesi och straff

Jag dunkar fram på löpbandet och kommer efter en dryg mil osökt tänka på poeten Karin Boye, närmare bestämt dikten, I rörelse, ur diktsamlingen Härdarna och raderna ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”. Karin Boye hade troligen inte ett löpband i åtanke då hon skrev de raderna 1927, även om löpbandet var uppfunnet redan då. Den engelske ingenjören Sir William Cubitt designade världens första löpband i redan i början på 1800–talet, Cubitt ondgjorde sig över lata och sysslolösa fångar i fängelse, tänkte att hård träning skulle vara både uppfostrande och ordna fin form. Cubitts löpband var utformat som en ”trampkvarn” (därav engelska Treadmill) och kopplat till ett kugghjul som kunde pumpa vatten och mala korn, det kunde ju vara bra med lite samhällsnytta kopplat till motionen också. Cubitts löpband togs dock ur bruk i fängelserna i slutet av samma århundrade, de ansågs omänskliga och klassificerades i samma kategori som tortyrredskap.

Det är vägen som är mödan värd, ack ja, det är mitt i sommaren och svetten lackar som en smärre springflod, en liten pöl har bildats på golvet runt tortyrredskapet jag springer på. Jag funderar över svensk kriminalvård och hur mycket el man skulle kunna få fram om fångarna (klienterna, modern svenska) fick springa på ett löpband någon timme om dagen – kopplat till ett batteri. Kunde kanske göra fängelserna självförsörjande med el? Nu är förstås dagens löpband eldrivna men de kunde kanske modifieras? Det är mycket man kan fundera över när man dunkar fram på ett löpband och ser sitt eget gradvisa förfall i spegeln framför bandet. Den försiktiga början, ett bekymrat anlete som ser ut att funderar över varför det känns så segt, fast farten är måttlig (har jag nu blivit gammal på riktigt?) Men efter någon kilometer det, kroppen vaknar till liv, benen rör sig allt ystrare, farten ökar, blodet forsar jublande fram genom muskler och artärer. Anletet i spegel ser plötsligt – om inte absolut lycksaligt ut så ändå aningens häpet, med antydan till ett småleende över sakernas tillstånd. Miraklet har skett än en gång, kroppen levererar det som önskas.

Det är vägen, som är mödan värd – jag kommer ingenstans på bandet, men jag är ändå i rörelse och detta är Härdande, Karin Boye är med mig. Jag känner mål och mening på min färd, fram till drygt sexton kilometer, där börjar spegelbilden förändras dramatiskt, den lustfyllda blicken falnar, anletsdragen får alltmer drag av Edvard Munchs målning Skriet (ingen vacker syn).

Jag har lovat mig själv arton kilometer, ”two more to go”, som väl Cubitt skulle sagt, eller kanske – mera rent mjöl i påsen (fast på engelska då) – så bara mala på! Efter målgång dyker än mer poesi upp, några rader av poeten Gunnar Ekelöf upp, (ur samlingen Färjesång), ”Liv är varken ett ont eller ett gott/ det är mälden mellan stenarna”. En (vill jag påstå) kongenial sammanfattning av arton kilometer på löpband!

Alla gör det, säger hon. Alla utom jag då, säger jag. Se här, säger hon och tar mobilen ur min hand, jag ska visa dig.

Vi sitter i soffan framför baren på hotell Yellow i Monte Gordo i Portugal, två löpare på träningsresa med Springtime Travel, det är eftermiddag och tidig vår och jag har just kommit tillbaka efter en tvåmilarunda på slingrande, pinjedoftande skogsstigar. Jag har fått till en sväng längs med stranden också, blivit jagad av skummande vita vågor i strandlinningen och fyllt lungorna med luft från saltstänkta vindar. Jag är med andra ord alldeles hög och euforisk av löparlycka.

Den borde jag dela med mig av, tycker hon som sitter bredvid mig. Det heter Instagram, säger hon, se här, nu laddar jag ner appen till dig.

Appen? säger jag.

Det här var (som ni förstår) en gång i forntiden, då den digitala världen fortfarande var ung och skälvande och lika oskarp i konturerna som Universum efter The Big Bang, en tid (hör och häpna) då det privata livet för de flesta fortfarande var ett privat liv. Det var på den tiden då inte alla visste vad man hade ätit till frukost och lunch och middag strax efter att man tuggat ner desamma – och hur otroligt det än låter – det var på den tiden då inte alla visste vad för slags träningspass man hade genomfört några minuter efter det att man hade genomfört det.

Ta en bild på dig själv nu säger hon, det kallas för en selfie, skriv något om pinjeskogen och hur långt du har sprungit. Lägg till någon glad emoj också, det tycker folk är kul.

Jag ser ju ut som en tomat i ansiktet, säger jag, solen var så stark idag. Det är inga problem, säger hon, kolla här, en massa filter. Du kan köra med svartvitt, då försvinner tomatfärgen. Så jag gör det, jag tar bilden, jag skriver en text – och sedan blir världen som den en gång var sig aldrig lik.

Det här var för tio år sedan, eller var det femton? Jag minns inte längre, ”träningspassen komma och gå, blott årstiderna bestå” (skaldar vuxen man med begynnande härdsmälta i den mentala hårddisken), men många selfies har det blivit sedan dess, och många har plingat till i mobilen.

En nära bekant vars namn jag av barmhärtighet icke vill nämna har som regel att skicka s k ”muggshots” någon gång i veckan, bilder där man kan se ett par nedhasade pyjamasbyxor över ett par fötter instuckna i ett par tofflor. Till det en text med en grundlig genomgång av det träningspass som planerats inför den kommande dagen. Det märkligaste med detta är att det känns fullkomligt normalt.

Så möter man någon som får en att fundera över sakernas tillstånd och livet i stort, som när jag för det här numret av RW intervjuade Jacob Forssmed för ”Jag är löpare”.  Jacob säger, ”ett träningspass som inte är ”reggat” (registrerat) har nog inte existerat”. Jacob skrattar lite försiktigt när han säger det, men jag anar det bakomliggande allvaret, det är en existentiell reflexion som ligger absolut samtida med samtiden.  Jag har alltmer fått känslan av att ”ett träningspass som inte har instagrammats har nog inte existerat”.

Och stryka ”nog”!

Det kom ett mail från IFK Lidingös veteransektion. Veteran – VM i Göteborg 2022 är framskjutet till 2024. Men vi veteraner skulle inte deppa ihop för det, utan hoppas på SM 2022 i stället.

Deppa och deppa – den där j–vla för–b–nn–de pandemin kan gå och stoppa upp sig någonstans, gärna då i något svart hål vid Universums yttersta gränser. I övrigt är jag lugn och sansad och vid gott humör. Jag kan ju faktiskt fortfarande springa, det vill säga benen bär om än inte i samma hastigheter som för ett par år sedan. Man är ju bliven veteran, och mer veteran blir man för varje år som går, just 2022 kommer det oerhörda inträffa att jag åldersmässigt kvalar in i gruppen för M65. Jag fyller sextiofem år den elfte september 2022, och jag vet, att fylla år den elfte september har varit en katastrof ända sedan de där flygplanen körde in i skyskraporna i New York den elfte september 2001. Varje gång jag har åkt till New York för att springa maran där efter 2001 (och det har varit ett par gånger) har jag känt mig skyldig i passkontrollen vid Newark – här kommer en levande påminnelse om terrordåden – och alltid har jag tyckt mig se passkontrollanten ge mig en lång blick när hen tittat igenom mitt pass, och skaka lite lätt bedrövat på huvudet.

Men just året 2022 tänkte jag att mitt födelsedatum för en gång skulle kunna innebära någonting positivt då det innebar att jag som en yster yngling på blott sextiofyra vårar skulle få tävla i VM mot en massa gamla gubbar fyllda sextiofem – innan även jag förvandlades till en pensionärlöpare på riktigt till hösten.  Ty så är det skrivet i stadgarna för veteranlöpare, det är det år du fyller som gäller, vad gäller placering i åldersgrupp. Fyller du sent på året så är du bara (i det här fallet jag) att gratulera.

Så blir det nu inte – och 2024 (tanken svindlar) fyller jag i stället sextiosju, en förfärlig ålder, man hamnar i ett åldersmässigt ingenmansland mellan sextiofem och sjuttio, och får jag då chansen att vara med i Veteran–VM så kommer JAG i stället bli jagad av en massa ystra ynglingar på 65.

Ack ja, så här är det att bli vuxen löpare, man räknar år på både fingrar och tår, ett år betyder ju så mycket när man blivit vuxen på riktigt (jag använder inte ordet gammal, det låter så … gammaldags), jag läste någonstans (minns inte exakt var, men det hör också till … att bli vuxen) att upplevelsen av ETT år för ett barn, är lika med FEM år för en som har fyllt fyrtio år.

Då kan man ju tänka sig (eller det ska man kanske inte) hur snabbt tiden går för den som passerat sextio. Men nu ska jag sluta gnälla om ålder, tider komma och gå, löpningen bestå. Att vara veteran och springa veteranlopp är fantastiskt roligt, det vänder upp och ner på världen. Ju äldre man blir, desto större chanser till bra placeringar – det gäller bara att hålla i och inte kola vippen (vuxenspråk). Och skulle man det, får man hoppas på härliga lopp i himlen – tänk 3000 meter med vingar på ryggen – och mera flax i löpningen än till och med i ett par Vaporfly!

En klubbkompis i triathlonklubben muttrar i bastun.

– Om du kör in i en bergvägg med bil och dör och det visar sig att du är smittad av corona så kommer du hamna på TV i Rapport som en död relaterad till corona. Det har inte dött fler i år än förra året, och för några år sedan var det totala dödstalet högre än för det här året. Dö kommer vi alla göra förr eller senare.

Hellre senare då än förr, nickar jag lite försiktigt. Det är många heta känslor som svallar på olika håll nuförtiden, det är så många siffror att förhålla sig till (dödstalen inte minst), simhallar stängs, och gym och en massa andra institutioner för träning. Frustrationen växer. Rykten går bland löpare om en japansk undersökning på 600 000 deltagare i löparlopp, där blott en enda deltagare konstaterats smittad av corona.

– Ullared håller öppet och IKEA, där är det tjockt med folk, morrar klubbkompisen.  Shoppa loss får man, men springa lopp får man inte. Folk kommer att säcka ihop och bli deprimerade och förlora all kondis och sänka immunförsvaret och bli mer utsatta för corona och säkert är det en och annan som kommer ta livet av sig av ren tristess.

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det, det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till alla dessa åtgärder som tagits till för att förhindra att coronan sprids. Det är så många olika bud hela tiden, i media går det tretton experter på dussinet som med bestämdhet vet vad som måste göras, och lika många experter som tycker annorlunda. För politikerna tycks det mest handla om att visa handlingskraft, oavsett vilka effekter det kan få och hur det påverkar människor i deras vardag.

Det är mycket man kan fundera över i en het bastu när huvudsvålen ångar – till exempel om idrottsministern någonsin sysslat med idrott? Hon har ju den där enorma rastabullen på huvudet, den kan hon knappast få in i en cykelhjälm eller för den delen en badmössa. Och utan badmössa skulle rastabullen säkert dra åt sig en massa vatten och idrottsministerns huvud sjunka till botten, med fötterna pekandes upp mot simhallens tak som ett annat sjömärke. Det skulle se ut det. Men hon har nog inte tid att idrotta, hon är ju kulturminister också.

Vi häller mera vatten på bastuhällen, och höjer temperaturen ytterligare.

(bilden har inget med simhallen att göra, men kalla  tanken är ju i alla fall god …)

Simhallen där jag befinner mig vid har inte stängt för simträning (till skillnad från Stockholms alla simhallar) men klubbens styrelse har sagt att det vore etiskt och moraliskt förkastligt att fortsätta träna i grupp när andra inte gör det. Simma var och en för sig går dock bra, men då är det på eget ansvar.

Springa går dock bra, men max åtta i grupp. Det var väl det Stefan Löfvén sa? Undrar om Löfvén motionerar något? Näej, han skriver nog bara motioner?

Vi funderar över siffran åtta, och den vetenskapliga evidensen därbakom. Det går inget vidare, det övergår bastuexpertisens förstånd. Man får göra det man förstår sig på, tänker jag och vacklar ut till duschen. Löpa lugnt och enskilt och med en långlöpares tålamod hoppas på ett fungerande vaccin vid det hägrande målet. Det vet ju också alla som fastnat för löpning – siffror komma och gå – blott distansen bestå!