Du behöver inte resa utomlands för att få en härlig trailupplevelse. Det är bara att hoppa på tåget och resa till en lämplig vandringsled. Underbart, billigt och klimatsmart i ett och samma paket. Här listar vi sju vackra leder som passar ypperligt för dig som vill springa trail.
1. Pilgrimsleden Falköping–Varnhem
I Västergötland finns ett brett nätverk av vandringsleder. En av de vackraste är den 41 kilometer långa leden mellan Varnhem och Falköping. Upptäck det böljande kulturlandskapet, två medeltida klosterruiner och det rika fågellivet runt Hornborgasjön.
I området kring Skara, Skövde och Falköping kan du springa längs klassiska pilgrimsstråk som har använts av människor sedan urminnes tider. Terrängen är förhållandevis lätt med vissa brantare partier och underlaget varierar från små skogsstigar och beteshagar till grusvägar.
En varierad och naturskön led som tar dig över tio mil genom det dalsländska landskapet. Den södra delen är lättsprungen längs landsvägar, medan sträckningen norr om Mellerud går längs småstigar och bitvis bjuder på tuffare passager i kuperad terräng.
Kuststigen, som namnet antyder, tar dig längs västkusten – hela vägen från Tjörn till Moss i Norge. Att springa på Kuststigen är på många sätt en färd tillbaka i tiden. Inlandsisens krafter går att se i form av moräner, slipade klipphällar och isräfflor. Här och var kan du springa förbi vackra medeltidskyrkor, befästningar, herrgårdar och fornlämningar i form av gravrösen.
En 135 kilometer lång led som går genom världsarvet Höga kusten. Leden är indelad i nio etapper och passerar bland annat höjdpunkter som Nordingrå, Skulebergets naturreservat, Skuleskogens nationalpark och Balesuddens naturreservat. Vansinnigt vackert med svindlande havsutsikt från höjderna.
En av världens mest berömda vandringsleder löper mellan Abisko och Hemavan. Under drygt 400 kilometer kan du springa genom alpin terräng blandat med sjöar, höga toppar och björkskog. Om det känns för långt finns det kortare distanser, som den tio mil långa sträckan från Abisko till Nikkaluokta.
Strax norr om Idre ligger Grövelsjön, på gränsen till Norge. Med utgångspunkt vid Grövelsjöns fjällstation, där man även kan övernatta, kan man springa bland bergsgetter och renar. Vattenflaskan fyller du med det friska källvattnet som finns i vattendragen. Vill du bestiga mindre berg finns det mängder av sådana.
På skånska sydostkusten finns en drygt 19 mil lång vandringsled som är en del av Skåneleden och löper genom hela Österlen. Här finns många etapper att välja bland, genom sandstränder, fiskelägen och över blomstrande ängar. Ett tips är att utgå från Ystad och sedan springa i den riktning du känner för.
Med anledning av Samuel Pihlströms EM-silver på 1 500 meter i Birmingham återpublicerar vi här en intervju med honom, från Runner’s World #6-2025.
Det börjar redan mörkna i Slottsskogen i Göteborg när det är dags för Samuel Pihlströms andra pass för dagen. Löven klamrar sig ännu fast vid träden, även om de vet att det inte är många veckor kvar innan det är fullskalig höst.
Det är med låga skuldror Samuel tar av sig överdragsjackan medan tränare Ulf Friberg förklarar kvällens pass för löparna från Hälle IF. Känslan är att han vet exakt vad som väntar. Ännu en pusselbit ska varsamt passas in på vägen mot världstoppen. Som så många tisdagar tidigare.
På fem år har Samuel gått från att vara en lovande orienterare som junior till att bli innehavare av fyra svenska rekord på medeldistans. Nu börjar han känna vittring av den absoluta världstoppen.
Allting började under coronapandemin när han sökte sig till Hälle IF i hopp om att bli starkare i orienteringen. Där möttes han av Ulf Friberg som med ens kunde se en potential. Samuel introducerades till struktur och en sport där allt gick att mäta.
De båda inledde ett nära samarbete där nyckelordet var tålamod. Ett samarbete som inte bara gav snabba resultat utan också har gjort att Samuel tagit ett steg närmare den absoluta toppen för varje år.
Snabba resultat – långsiktig utveckling
Skiftet från skog till bana gjorde ett stort avtryck. Redan under sitt första år som friidrottare gick Samuel från att aldrig ha sprungit på bana till att springa 3.45 på 1 500 meter.
Men snabba resultat är en sak – långsiktig utveckling en annan. Nu, fem år senare, kan han stoltsera med ett svenskt rekord på distansen som lyder 3.30,87. Under den här tiden har Samuel gått från lovande talang till konkurrenskraftig senior på internationell nivå. För många andra kan det kännas som att Samuels resa pekar rakt uppåt. Själv menar han att nyckeln är de små justeringar som han har gjort varje år för att nå nästa nivå.
– Man måste jobba där man är – inte där världseliten är, säger Samuel om hur han har jobbat för att kunna ta dessa kliv år efter år.
Dubbeltröskel – inte svaret på allt
Samuel ser det som ett system. Han vet att det är görbart över tid och att resultaten kommer att komma. Som för många andra friidrottare från norra Europa finns dubbeltröskelpasset där – men Samuel är inte lika religiöst övertygad om den potential som metoden påstås ha enligt många andra.
– Jag har bara en dubbeltröskeldag i veckan. I stället jobbar jag mer från båda håll, både med överfart och uthållighet, för att bli bra på medeldistans. Tröskelpassen ger balans i träningsveckan, men fokus ligger på backträningen på tisdagar och de hårdare intervallerna på lördagar.
– Typen av pass varierar, men några favoriter är 10 x 1 000 meter eller 10 x 400 meter med målet att snitta så snabbt som möjligt.
Hade han sagt det för tio år sedan hade nog ingen rört en min. Men med tanke på den rådande besattheten kring tröskelträning låter det nästan kontroversiellt – som att hårda intervaller är en bortglömd träningshemlighet som återigen ser dagens ljus. Men när han sätter det i kontext så får träningsupplägget helt plötsligt en grund att stå på:
– Det här med tröskel är en väldigt nordisk grej på grund av Ingebrigtsen. Man håller inte på med det i större delen av världen. Det finns så många andra sätt att bli bra på också.
Han ställer en retorisk fråga med ett snett leende:
– Blir du trött på 1 500 meter? Ja, det blir du. Då måste du bli lite trött på träning också … man kan inte chilla sig till 3:30 på 1 500 meter.
Trots hans tro på att de hårda intervallerna är de som lyfter den yttersta toppen vill han ändå förtydliga sin inställning till dubbeltröskeln.
– Det handlar om att systemet ska fungera över tid. Helheten ska göra dig komplett – då är nyckelordet tålamod.
Så här arbetar Samuel med både överfart och uthållighet under en normal träningsvecka: Måndag: Dubbla distanspass på 10–12 kilometer vardera. Tisdag: Morgonjogg + 8 x 1 kilometer tröskel + 10 x 30 sekunder backe. Onsdag: Dubbla distanspass på 10–12 kilometer vardera. Torsdag: Dubbeltröskelpass. Fredag: Lugn distans eller vila. Lördag: Längre hårdare intervallpass med Göteborgs friidrott. Söndag: Långpass 20 kilometer.
Därför finns dubbeltröskeln där, mitt i veckoprogrammet. Inte som ett magiskt pass som ska göra honom snabbare – utan som motvikten som gör att ekvationen går ihop. Dubbeltröskeln är ett verktyg för att hitta balansen mellan de hårda passen men ändå utvecklas aerobt. Det verkar som att han och Ulf Friberg har plockat russinen ur kakan för att systemet ska passa Samuel.
Inte rädd för att tävla
I statistiken sticker Samuel ut på ännu ett vis. Under säsongen 2025 stod han på startlinjen 28 gånger. Räknar man bort ett testlopp på 3 000 meter under vintersäsongen blir det 27 tävlingar på ungefär sju månader där majoriteten är på huvuddistansen 1 500 meter.
Det kanske låter som att han är besatt av en tävlingsdemon – men för Samuel är det en given del av att utvecklas. Han berättar att han alltid gillat att tävla, men menar också att det är viktigt för att lära sig springa lopp.
– Ska du bli bra på att springa 1 500 meter så är det ju bra att också springa många 1 500-meterslopp, säger han.
För Samuel är varje lopp en ny möjlighet att testa, lära och justera – snarare än att bevisa något.
– Ja, det är lätt att fastna i tidtagandet. Det är många som inte ställer sig på startlinjen om de inte vet att de kan slå PB. Det viktigaste är att se tävlingarna som ett steg på vägen i stället.
Orienteringssportens syn på tävlande
Inställningen till tävlandet tror han kan komma från bakgrunden inom orientering. Där är det inte ovanligt att man springer två tävlingar nästan varje helg under säsong. I orienteringssporten är man inte rädd för att tävla även när förutsättningarna inte är perfekta – loppet bedöms utifrån hur bra man genomför det.
Kanske var det där drivkraften och Samuels tävlingsinstinkt föddes? I orientering är ingenting mätbart – och tävlingsmomentet tvingar en att tackla nya utmaningar. Att tävla blir därför ett givet steg i utvecklingen.
Samuel kan definitivt se parallellen.
– Samtidigt är man mycket mer utsatt på en friidrottstävling, och det är också enkelt att lägga in en värdering i siffrorna på klockan när allt går att mäta. Men jag tror att många hade mått bättre av att tävla, även när man inte är i sitt livs form. Varför inte se det som en färdighet man får tillfälle att öva upp i stället? Att se tävlingar som en möjlighet i stället för något som definierar ens värde.
Det finns alltid nya saker att testa
På ett sätt ser Samuel det som en styrka att ha hittat friidrotten relativt sent. Det gör att det alltid finns nya saker att testa, nya möjligheter att ta nästa steg. Den stadiga utvecklingen tillskriver han bland annat möjligheten att kunna upptäcka outforskad mark i träningen. Att kunna testa att åka på höghöjdsläger, att lägga till dubbeltröskel eller skruva upp mängden en aning. Att alltid kunna leta nya stimuli.
Men att stadigt kapa tre sekunder per år på 1 500 meter – från en redan hög nivå – kräver en välkalibrerad utveckling av systemet. Som en följd av Ingebrigtsens framgångar ser Samuel att många unga kör hög mängd, höghöjdsläger och dubbeltröskel innan de ens fyllt 20 år. Han menar att det säkert är en väg till snabba resultat – men frågan är hur man sen tar nästa steg när man redan testat allt. Samuel återvänder till nyckelordet tålamod. Att inte göra det mer komplicerat än vad det är.
– Du ska vara skadefri och sjukdomsfri. Du ska kunna springa ganska många kilometer under ganska lång tid. Du ska bli trött ibland och du ska springa en del lugnt. Svårare än så är det inte.
Det kanske inte är den mirakelkur som vissa hoppats att Sveriges främste medeldistansare just nu skulle avslöja. Men precis som med Ingebrigtsens norska metod handlar det till syvende och sist om att skapa ett system som håller över tid om man ska ha chans att nå sin fulla potential. Det handlar om att göra det bästa man kan där man är. Man kan likna det vid orienteringen – man ska inte bara följa efter alla andra, men inte heller stanna upp för länge och ödsla dyrbar tid på att hitta den optimala vägen.
I stället ska man ha händerna på ratten, som Ulf Friberg brukar säga. Lita på att vägen man är på leder en framåt, så länge man gör det bra. Att inte tänka för långt bort eller jaga kortsiktiga lösningar, utan att hitta ett system som går att genomföra. För kortsiktiga lösningar tenderar att bli just … kortsiktiga.
Allt är mätbart
Nuförtiden går det att mäta nästan allt. Men att mäta tid, distans och puls är old school. Nu är det nästan bara fantasin som sätter stopp för vad som kan mätas för den som vill finjustera och analysera sin träning.
– Jag kan mäta allt. Jag kollar på det, men jag övertänker och överanalyserar det inte.
Han berättar att han gillar siffror. Någonstans är varje mätvärde en datapunkt.
– Men det är viktigt att inte enbart drivas av bra mätvärden. Det är känslan av att utvecklas jag vill åt – och känslan av att komma förberedd. Sporten handlar om att springa snabbt, att vinna eller ta nästa steg.
Trots att det kan kännas uppenbart så är det faktiskt ingen som mäter laktat innan sista varvet, utan det är den som är först i mål som vinner.
– Det finns inget VM i tröskel och kommer aldrig att finnas, konstaterar han.
De bästa mätvärdena kanske inte är de du mäter på tröskelpassen, utan de man får på tävling – i form av placeringar i resultatlistan. Det är den utvecklingen Samuel vill se.
Samuel Pihlström blev elva på 1 500 meter på friidrotts-VM i Tokyo 2025. Foto: Deca Text och Bild
Att springa snabbare med lägre laktat är en av pusselbitarna på vägen – men långt viktigare är det att lära sig konsten att springa 1 500 meter. Det är bemästrandet av konsten som kommer att ge medaljerna.
Det är ett system
I systemet som Samuel har utvecklat tillsammans med Ulf Friberg är ledorden hållbarhet och tålamod. Samtidigt lyfter systemet varsamt taket och utökar grunden – vecka efter vecka, år efter år. Det fungerar nu och kommer att fungera över tid, med en naturlig utveckling av stimuli som tas i små steg. Veckovolymen höjs ett hack i taget. Passen går gradvis snabbare. Träningsläger på hög höjd passas in utifrån säsongens upplägg, och tävlingar springs för att fortsätta bygga erfarenhet.
– Systemet som helhet är receptet för att gradvis bli bättre. Vi lägger små pusselbitar varje dag. Ibland i form av backintervaller i Säldammsbacken en mörk höstkväll, ibland innebär det vila en fredag.
I det trygga system som Samuel byggt tillsammans med Ulf Friberg är det till sist bara en fråga om att lägga tiden som krävs. Och om tid är allt som står mellan dig och en VM-medalj så handlar allt om en enda sak: tålamod.
Samuel Pihlström Ålder: 24 år Bor: Göteborg Klubb: Hälle IF Personbästa: 1 500 meter: 3.30,87 800 meter: 1.45,97 Aktuell: Silvermedaljör på 1 500 meter på EM i Birmingham, England
Förutsatt att du skött grundträningen och sprungit kontinuerligt under sommaren kan du testa en liten formtoppning inför höstens kommande lopp.
Principen för formtoppning är att om man tränar lite mindre så kommer kroppen att kännas fräsch på tävlingsdagen. Då är det allmänt vedertaget att man minskar träningsmängden och träningsintensiteten två till tre veckor före ett lopp. Fast det gäller förstås att veta hur mycket och på vilket sätt man ska minska träningsmängden.
Lägger man in för många vilodagar och bara kör korta, lugna distanspass kan man dels känna sig lite seg och okoordinerad i löpsteget, och dels förlora lite av sin syreupptagningsförmåga – och det är ju knappast syftet. Jag brukar därför i stället rekommendera att man fortsätter att träna enligt sitt vanliga veckoprogram, och att man springer lite kortare distanspass och något färre antal intervaller – men i sitt vanliga tempo.
Så toppar du formen – steg för steg
När du toppar formen inför ett lopp bör du tre veckor före loppet minska träningsmängden till 80–90 procent av din normala veckomängd. Två veckor före loppet minskar du veckomängden till 60–70 procent och sista veckan före loppet ligger du på 50 procent av din normala veckomängd.
På distanspassen ska du alltså inte springa långsammare än normalt, däremot kortare. På intervallpassen ska du inte heller sänka tempot, men däremot köra färre intervaller.
Sista veckan inför loppet bör innehålla korta distanspass, någon eller några vilodagar samt ett till två löppass i din planerade tävlingsfart.
När du en dag eller två inför loppet kör ett lättare intervallpass för att väcka liv i musklerna kommer du förmodligen uppleva att benen känns fräscha och att ditt löpsteg är högt och fint. Se då till att inte springa fortare än normalt för att kroppen känns så pigg. Den känslan och energin ska du använda i loppet.
Så här kan du lägga upp sista veckan inför ett långlopp som maraton eller ett millopp
Sista veckan inför ett långlopp: Sö: Vila. Må: Distans 10 km. Ti: Vila. On: 2 x 2 000 meter i maratonfart med 3 minuter joggvila + 3 x 500 meter i din 10-kilometersfart med 2 minuter joggvila. To: Distans 6 km, lätt och avslappnat + stretching. Fr: Distans 5 km, lätt och avslappnat + 4 x 30 sekunders stegringslopp i din halvmaratonfart. Lö: Tävlingsdags.
Sista veckan inför ett 10-kilometerslopp: Sö: Vila. Må: Distans 10 km. Ti: Vila. On: 1 x 800 meter i din 10-kilometersfart. Vila 1 min. 1 x 300 m i din 5-kilometersfart. Vila 2 min. Upprepa tre gånger. To: Distans 5 km, lätt och avslappnat + stretching. Fr: Distans 4 km, lätt och avslappnat + 5 x 100 meter stegringslopp i din 5-kilometersfart. Lö: Tävling 10 km.
I en viktbärande idrott som löpning finns det en direkt relation mellan kroppsvikt och prestationsförmåga. Det är ett faktum som dessvärre driver många elitidrottare att ligga farligt nära den gräns som kan leda till ätstörningar. Här är varningssignalerna du bör ta på stort allvar.
Jag vill börja med att slå hål på några myter kring ätstörningar. Energibrist är väldigt vanligt inom uthållighetsidrott, men kopplas ofta felaktigt ihop med diagnoser som ätstörning och psykisk ohälsa. Energibrist kan bero på en ätstörning, men i många fall beror det på andra faktorer. Det kan handla om att idrottaren inte har tillräcklig kunskap om vilket energibehov som krävs eller att man har tidsbrist, har ändrat sin träningsmängd eller har minskad aptit på grund av hård träning.
En annan myt är att man kan se om en person har en ätstörning på grund av viktnedgång eller undervikt. Vid diagnosen anorexia nervosa är låg vikt ett av kriterierna, men för diagnoser som bulimia nervosa och hetsätningsstörning har man ofta en normal vikt eller är överviktig.
En tredje myt är att ätstörningar endast drabbar tjejer. Enligt statistiken är de flesta drabbade kvinnor men sjukdomen finns även bland män. Det finns dessutom ett stort mörkertal eftersom många inte söker hjälp – och man tror att detta mörkertal är högre bland män. Många ser också ätstörning som en tonårssjukdom. Det stämmer att den är vanligare i yngre åldrar, men den förekommer också bland vuxna.
Allvarliga psykiatriska sjukdomar
Ätstörningar är allvarliga psykiatriska sjukdomar med många negativa konsekvenser för individens fysiska och mentala hälsa. En ätstörning drabbar inte enbart den som blir sjuk utan påverkar också personens närstående i stor utsträckning.
Just begreppet ätstörning är ett samlingsbegrepp för flera olika ätstörningsdiagnoser där själva problembilden kan se lite olika ut. Det som alla med ätstörning har gemensamt är en stor upptagenhet vid mat och ätande, samt ett missnöje med den egna kroppen och figuren. De allra flesta har också en väldigt negativ och kritisk självbild.
Ett för stort fokus på kroppsvikten kan leda till ett osunt förhållande till mat och trigga en ätstörningsproblematik. Foto: Getty Images
De flesta med ätstörning är normal- eller överviktiga och det går oftast inte att se på en person att hen är drabbad av en ätstörning. Att vara drabbad av ätstörning är förknippat med både skam- och skuldkänslor och många känner sig ensamma i sin situation. Men det finns hjälp att få – och det går att bli frisk!
Ätstörningar finns i hela samhället, det är en sjukdom som inte diskriminerar. Ätstörningar förekommer också inom idrotten på alla nivåer, inte minst inom viktbärande idrotter där kroppsvikt och prestation hänger ihop – som löpning. Följer du den internationella löpareliten har du säkert hört om flera löpares kamp mot ätstörningar. Även den amerikanska längdskidåkaren Jessica Diggins har öppet pratat om hur hon under många år kämpat med ätstörningar.
Elefanten i rummet – prestation kopplat till låg vikt
Den stora elefanten i rummet inom uthållighetsidrott är just oftast kopplingen mellan låg kroppsvikt och prestation. Har du en hälsosam vikt men vill prestera bättre så är vikten bara en del i ett väldigt stort pussel. Vissa kan prestera bra under en kortare period med lägre kroppsvikt, men detta kan också trigga ett beteende med ytterligare viktnedgång, ätstörningar eller ett osunt förhållande kring mat och kropp.
En för låg kroppsvikt kan också leda till en längre skadeperiod, att du får svårigheter att tillgodogöra dig träningen eller får problem med att återhämta dig. Det är därför viktigt att understryka att en för låg vikt under en längre period inte är lika med guld i idrottsvärlden – men att det nästan alltid för med sig många negativa konsekvenser för din hälsa och prestationsförmåga.
Sök hjälp! Tidiga insatser är viktiga men man kan absolut bli frisk även vid en långvarig ätstörning. För att tillfriskna krävs oftast professionell hjälp av ett multidisciplinärt team. Behöver du eller någon närstående hjälp eller vård så börja med att söka på Vårdguiden 1177.se eller på Frisk&Fri – riksföreningen mot ätstörningar.
En ätstörning drabbar dessutom inte enbart personen i fråga utan hela familjen och nära vänner. Men det är också vanligt att anhöriga rannsakar sig själva om uppkomsten till sjukdomen samt att många föräldrar är besvikna på sig själva för att de inte upptäckt sjukdomen tidigare. Då är det viktigt att veta att en ätstörning oftast smyger sig på och att den beror på flera olika faktorer.
De tidiga tecknen kan även sammankopplas med mycket annat som inte har med ätstörningar att göra. Ny forskning har även visat att ätstörningar kan bero på genetiska faktorer. Misstänker du att du själv, en familjemedlem eller vän har en ätstörningsproblematik – våga fråga. Tidig upptäckt är viktig. Du som är anhörig är ett enormt stöd och resurs för den drabbade.
Träning handlar inte om att bränna kalorier
Träning ska vara något glädjefyllt, även om det kanske inte alltid är så kul de sista tuffa intervallerna eller kilometrarna på långrundan. Men drivkraften när vi tränar ska komma från känslan av att vi förbättrar vårt välmående, vår hälsa och – ibland – vår prestation.
Träning handlar däremot inte om att förbränna kalorier eller dämpa ångest. När våra träningsbeteenden går från att vara något sunt och glädjefyllt till något som är ett symtom på ätstörning finns det flera varningstecken att se upp med – och ta på allvar.
Om du tror att en viktnedgång kan gynna din prestation skulle jag rekommendera att du kontaktar en dietist eller näringsfysiolog med erfarenhet i dessa frågor för att få professionell hjälp. Har du en historik med ätstörningsproblematik avråder jag dig däremot från att försöka gå ned i vikt, eftersom det kan trigga fram gamla ätstörningsbeteenden.
Som uthållighetsidrottare måste du kunna träna för att få resultat, och vid energibrist är risken väldigt stor att kroppen inte håller för den belastningen. Var därför noga med att justera dina måltider så att energiintaget matchar din träningsbelastning och ditt energibehov. Hälsa och välmående är det viktigaste – oavsett om du är elitidrottare eller motionär.
Vanliga varningstecken och ätstörningsdiagnoser
Emma Forsén Mantilla, forskare och psykolog på Karolinska institutet, arbetar med världens största studie om ätstörningar: The Eating Disorders Genetics Initiative (EDGI). Foto: Andreas Andersson/Karolinska Institutet
Emma Forsén Mantilla är forskare och psykolog på Karolinska institutet, med inriktning på ätstörningar. Hon är också involverad i världens största studie med syfte att undersöka geners och miljömässiga faktorers inblandning i uppkomsten av ätstörningar:The Eating Disorders Genetics Initiative (EDGI). Här har Emma sammanställt de vanligaste tecknen som kopplas till tvångsmässig träning och ätstörning, samt de huvudsakliga diagnoserna för ätstörningar.
Tecken på tvångsmässig eller problematisk träning:
Träningen är det enda man kan ta till för att hantera jobbiga känslor.
Träningen är det enda som kan få en att bli lite lugnare.
Träningen gör en inte längre glad utan bara mindre ledsen/irriterad/ångestfylld.
Träningen är helt omöjlig att hoppa över eller ändra eftersom man är styrd av hårda regler och rutiner. Om man tvingas stå över ett pass mår man väldigt psykiskt dåligt.
Personen klarar inte av att ha vilodagar, trots att medvetenheten finns om att kroppen behöver återhämtning.
Personen tränar trots skada eller sjukdom.
Träningen används för att kompensera matintag.
Om personen inte upplever att hen tränat som det var tänkt så kommer hen att äta mindre, eller om personen upplever att hen har ätit mer än det var tänkt så kommer hen att träna mer.
Tecken som kan tyda på en ätproblematik:
Personen börjar ändra saker i sitt sätt att äta, kanske exkluderar vissa livsmedel, slutar att fika, uttrycker tankar om olika dieter eller sätt att gå ner i vikt.
Personen kan bli allt mer upptagen av sin kropp, figur och vikt.
Personen kan bli mer innesluten, verka lite frånvarande och inne i sig själv.
Personen undviker sociala sammanhang som till exempel restaurangbesök med vänner.
Personen kan verka allt mer nedstämd och trött och visa tecken på bristande koncentration.
Tre huvuddiagnoser för ätstörningar:
Anorexia nervosa Karaktäriseras av låg kroppsvikt, restriktivt ätande samt låg självkänsla och missnöje med den egna kroppen/figuren/vikten.
Bulimia nervosa Kännetecknas av återkommande episoder av hetsätning. Personen konsumerar stora mängder mat under en begränsad tid och upplever en total kontrollförlust kopplat till detta – upplevelsen är att det inte går att sluta äta. Personer med bulimi kompenserar sedan för hetsätandet på olika sätt, vanligt är att framkalla kräkningar och att träna tvångsmässigt.
Hetsätningsstörning Kännetecknas av just hetsätning men utan kompensatoriska beteenden.
Utöver dessa huvuddiagnoser för ätstörningar finns det också en kategori som heter ”andra specificerade ätstörningar”. Då har individerna ofta liknande symtom som i någon av huvuddiagnoserna, men har exempelvis inte haft symtom under den tid som krävs för en av huvuddiagnoserna.
Det här är EDGI-studien! The Eating Disorders Genetics Initiativeär världens största studie om hur genetiska och miljömässiga faktorer påverkar risken att drabbas av ätstörningar. Studien är ett globalt initiativ som drivs av professor Cynthia Bulik vid Karolinska institutet. Målet är att öka kunskapen om varför vissa individer drabbas av ätstörning medan andra inte gör det, samt att på sikt utveckla bättre metoder för att både förebygga och behandla problematiken.
Har du några stora säsongsmål inplanerade i höst? Då är det kanske dags att fila på detaljerna och höja löpförmågan ännu ett snäpp. Här är fyra sätt att göra det.
Efter att ha byggt upp en solid bas av uthållighet under vintern, spetsat tempoförmågan under våren och sedan kanske avverkat något eller några lopp under sommaren har du förmodligen en ganska tydlig bild av var du står formmässigt. Har du ett viktigt säsongsmål under de kommande månaderna är det nu dags att lägga större vikt vid de detaljer som kan hjälpa dig att höja löpförmågan ännu ett snäpp.
Att kunna löpa i högt tempo och att få ut din fulla kapacitet under ett specifikt lopp handlar inte enbart om att utveckla din fysiska kapacitet så mycket som möjligt. Det gäller också att du lär dig att disponera krafterna på ett smart och effektivt sätt. Främst gäller det att närmast spontant kunna känna av när farten är den optimala för en viss löpsträcka.
Hitta rätt nivå
Med en nummerlapp på bröstet och tillhörande extra adrenalinpåslag är det väldigt lätt att överskatta sin förmåga. Det är helt enkelt svårt att hålla huvudet kallt och fokusera på att hitta en ansträngningsnivå som motsvarar det planerade löptempot.
För att klara av att hitta det rätta löptempot för bästa möjliga sluttid över en viss sträcka är det därför smart att regelbundet lägga in träningspass med specifik fartträning i din planering. Genom att prova dig fram under träningspassen kan du bli bättre på att ”känna fart” och därmed lära dig vilka löptempon som du klarar av att hantera på olika sträckor.
Fyra olika förslag
Här nedan hittar du fyra förslag på träningspass som var för sig specifikt inriktas på att behärska olika faser av ett lopp. Tränar du regelbundet på dessa olika komponenter kan du så småningom lära dig att genomföra dina lopp så att du verkligen kan utnyttja din löpkapacitet till fullo.
Notera att det är en klar fördel om du alltid genomför dessa fartträningspass på samma plats. Med samma yttre förutsättningar får du en mer rättvisande jämförelse av utfallet av passen från gång till gång. Om du emellertid reser mycket eller av andra orsaker måste skifta plats för fartpassen har moderna löparklockor funktioner som gör att du ändå kan ha bra kontroll på både genomförandet och effekten av den här typen av träningspass.
Fyra sätt att prestera bättre under tävling
1. Problematik: Svårt att hålla jämn fart under ett helt lopp
Målsättning: Lär dig att hitta ditt optimala tempo för maraton, halvmaraton, milen respektive 5 kilometer.
Lösning: Intervallpass med successivt kortare fartsekvenser i allt högre fart. Efter en inledande uppvärmning på 15 minuter i lugn distansfart genomförs 12 minuter i din maratonfart, 10 minuter i halvmaratonfart, 8 minuter i 10-kilometersfart och 4 minuter i 5-kilometersfart.
Återhämtningen mellan fartinslagen består av 90 sekunder långsam jogg. Avsluta med minst 10 minuter nedjoggning.
2. Problematik: Svårigheter att hantera variationer i bansträckningen
Målsättning: Lära kroppen att hantera variationer i ansträngningsgrad vid löpning på kuperade underlag i hög fart.
Lösning: Efter inledande 15 minuter uppvärmning i lugn distansfart genomförs 5 x 3 minuter tävlingssimulering. Första minuten av det tre minuter långa fartinslaget löps på flackt underlag, andra minuten uppför och sista minuten åter på flackt underlag.
Sträva efter att behålla god fart uppför, men ändå snabbt återfinna löprytmen under avslutande minuten. Återhämtning 2 minuter lätt jogg mellan upprepningarna. Avsluta med 10 minuter nedjoggning.
3. Problematik: Svårigheter att hitta rätt utgångstempo i kortare lopp, exempelvis 10 kilometer
Målsättning: Behärska en kvick och säker inledning i kortare lopp utan hög mjölksyraansamling.
Lösning: Inled träningspasset med en noggrann generalrepetition av ditt uppvärmningsprogram inför ett lopp. Börja med långsam jogg, därefter dynamiska rörlighetsövningar och slutligen 3–4 stegringslopp på cirka 100 meter. Därefter springer du 3 x 60 sekunder i din planerade tävlingsfart med 60 sekunder joggvila, följt av 3 x 3 minuter i din planerade tävlingsfart med 2 minuter joggvila mellan fartinslagen.
Sträva efter att hitta ett tempo som känns klart ansträngande men undvik att löpa dig stum. Avsluta med 10 minuter nedjoggning.
4. Problematik: Ingen ”kick” i slutet av loppen
Målsättning: Klara av att engagera dina snabba muskelfibrer i slutspurten – trots att kroppen är trött.
Lösning: Inled med samma uppvärmningsrutin som i exempel 3 ovan. Löp därefter i din tröskelfart under cirka 20 minuter. Tröskeltempo är något långsammare än din 10-kilometersfart och marginellt snabbare än din halvmaratonfart.
Jogga därefter ned under 2–3 minuter innan du genomför 6 backintervaller med hög kraftinsats. Backen bör ta 15–20 sekunder att forcera. Återhämtningen mellan upprepningarna består av lugn gång nedför backen. Avsluta med 10 minuter nedjoggning och lägg extra fokus på töjningar av vad- och benmuskler.