MEST LÄSTA
Så laddar 3mot30 för Lidingöloppet – kommer de nå sina mål?
Blogg

Så laddar 3mot30 för Lidingöloppet – kommer de nå sina mål?


Ebbe Borg

Hur känns formen och kroppen inför lördag?
– Skrämmande nog ingen aning. Jag har haft en störande liten förkylning de senaste veckorna som ställt till det en aning. Turligt nog har jag ändå kunnat följa programmet någorlunda så jag hoppas intensivt att formen är bra.

Kommer du nå målet?
– 2.15 borde gå om inget oförutsett händer, men hybrismålen 2.05 och < 2  känns läskiga och oklara.

Hur laddar du sista dagarna?
– Sista dagarna bjuder på få korta snabba intervaller och utöver det vila. En och annan elektrolyttablett kommer nog förtäras också.

Vad tänker du på när det känns tungt?
– Då tänker jag på att Musse och Ekvalls sista kilometer på 10 000 m i SM sprangs på 2:41 – således borde mina mål vara enkla att uppnå. Och så tänker jag på godis och coca cola efter målgång.

Hanna Eriksson

Hur känns formen och kroppen inför lördag?
– Senaste löppasset kändes ärligt väldigt tungt, men på kvällens pass hoppas jag att benen känns fräschare. Oavsett är knoppen väldigt taggad, och jag ser oerhört mycket fram emot lördag!

Kommer du nå målet?
– Det återstår att se, men det känns så!

Hur laddar du sista dagarna?
– Lugn vecka tränings- och pluggmässigt. Inför mitt första lopp läste jag på en träningsblogg att bloggaren alltid åt glass kvällen innan som uppladdning. Det har jag helt anammat. Nu återstår bara att komma på vilken smak som får äran denna gång.

Vad tänker du på när det känns tungt?
– Hur mäktigt det är att kroppen klarar av vad den gör, då får jag alltid en bra känsla. Annars kan jag försöka ta till lite små knep som att le eller svära. Att le lurar hjärnan och att svära har faktiskt visats kunna ge en del ny energi. Är det riktigt jobbigt kan jag tänka att 5 km inte är några problem att kriga sig igenom (praktiskt då det går att applicera hur många gånger som helst), eller det någon sa till mig en gång: “När man tror att man är helt slut har man lika mycket i sig kvar”. Sant eller inte, det får mig att fortsätta springa.

Lisa Abrahamsson

Hur känns formen och kroppen inför lördag?
– Kroppen har känts grymt stark och pigg, redo att få leverera. Men nu blir det tyvärr inget lopp eftersom jag dragit på mig en överbelastningsrelaterad skada i höften. Det är så trist att inte få leverera, som jag längtat efter denna dag. Så jag får satsa på att slå målet nästa år och då ännu bättre och starkare!

Hur brukar du annars ladda de sista dagarna inför ett lopp?
– De sista dagarna innan loppet hade jag fokuserat på att äta bra och näringsrik mat, se till att få ordentligt med sömn och köra några lättare pass, med några tempoökningar. Känna att kroppen svarar och att den är redo för race! All utrustning ska vara förberedd och klar! Planera loppet genom att läsa in banprofil och bli mentalt förberedd!

Vad brukar du tänka på när det känns tungt?
– Tungt, ja just nu är det tungt att inte få springa! Det gäller att ta fram positiva känslor kopplade till tidigare träningar och lopp! Jag vet att jag är stark och i bra form! Negativa tankar tar bara onödig energi!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Skänk dina skor till bättre behövande under Lidingöloppet
Blogg

Skänk dina skor till bättre behövande under Lidingöloppet


Saucony kommer ha skoinsamling vid expo-tältet där du kan lämna in dina gamla löparskor. Som tack för hjälpen får du 200 kronor rabatt i på Lidingöloppsskon i Team Sportia-tältet .

Skorna som skänks kommer gå till barn och ungdomar (Skolstafetten) och vuxen-skorna till Human Bridge som jobbar med sändningar sjukhus, flyktingar och utsatta i ett 30-tal länder. 

Mässans öppettider

Fredag kl 09.00 – 21.00 
Lördag kl 07.30 – 15.00 
Söndag kl 07.30 – 14.00

Här hittar du tältet:


 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Maravecka och slutspurt


Nu är det nära. Dagen som jag har gått och väntat på i mer än ett halvår börjar äntligen närma sig. På söndag är det dags att leverera. Examen. Upp till bevis. Jag vet inte hur många gånger som jag har visualiserat loppet i mitt huvud och tänkt på hur det kommer kännas att korsa mållinjen på söndag. Jag har spelat upp tusen olika scenarior men alla slutar på samma sätt; 2.48 och nytt PB. Man måste våga drömma och tro på sig själv.

Det här är första gången som jag faktiskt känner att jag har en rimlig chans att fixa drömmålet 2.48.48. Inför mina senaste maror har jag såklart haft förhoppningar men samtidigt vart realistisk. I Barcelona var det aldrig riktigt nära trots att det blev PB, snarare blev jag positivt överaskad över att jag bara var 3min 15 sek ifrån efter 3 månaders nötande på snö och is i vintermörker. Inför Stockholm Marathon hann jag aldrig ladda om mentalt så även fast formen var helt okej så blev det pannkaka där. Och under fjolårets vintermara hade jag farten men inte uthålligheten. Den här gången känns det som om jag har både och; fart och uthållighet. Men framförallt så har jag sprungit mer än jag någonsin gjort inför nåt annat lopp och dessutom har jag fått vara skadefri hela året bortsett från lite småskavanker. Och även fast jag hade önskat att förra helgens genrep på halvmaran hade gått betydligt bättre än det gjorde så kan jag inte klaga på förutsättningarna. Jag har satt mig själv i den situation som jag drömde om när det blev klart med Berlin i våras; jag har kört mycket mängd, långa trösklar, en hel del överfart och kroppen håller ihop.

Just nu börjar jag känna mig sjukligt nervös, nästan på gränsen till att det känns jobbigt. På nåt konstigt sätt känns det som om allt står på spel. Och ändå så tävlar jag ju bara mot mig själv. Självklart ser jag fram emot loppet och som vanligt ska det bli hur kul som helst att få åka utomlands och springa lopp igen men den här gången har nästan nervositeten tagit över känslan av att jag gör det här för att det är roligt. Just nu känns det faktiskt inte speciellt roligt nånstans utan mest bara jobbigt och ångestframkallande. Men trots nervositeten så har jag ett helt annat självförtroende när det kommer till marathon jämfört med millopp. Jag vet vad jag kan och att jag har gjort hemläxan. Dessutom så älskar jag ju att ligga och nöta asfalt mil efter mil. Förhoppningsvis är den här nervositeten bara positiv och den sista pusselbiten som krävs för att fixa 2.48.

Dom här sista dagarna blir det ganska lugnt med träning. Jag tänker springa 30-35km fördelat på 3 pass innan planet mot Berlin lyfter på fredag kväll, mest för att hålla igång benen, för mycket vila är inte heller bra för då känner jag mig bara seg. Under gårdagens sista lite längre pass inbillade jag mig att jag kände av mitt löparknä. Jag vet inte om det var inbillning eller inte, men jag bestämde mig för att ignorera det. Rullade lite extra på foamrollern på kvällen. Egentligen gillar jag inte maraveckor, dels därför att man känner efter alldeles för mycket och blir nojig av allt och alla men också pga att nedtrappningen. Är man van att springa 130km i veckan så känns 30km som ingenting. Det i kombination med lite extra kolhydrater och det känns som man är en tjockis på riktigt. Ska strax ut och röra på mig så det återstår att se om jag känner av löparknät ikväll också.

Jag hoppas att jag får skriva att jag fixade mitt mål i nästa inlägg. Om inte 2.48.48 så åtminstone sub2.50. I värsta fall “bara” PB. Annars blir det till att börja om från början. Sluta springa marathon kommer jag definitivt inte göra oavsett vad sluttiden blir. Det är helt enkelt för roligt. I fredags fick jag en plats till nästa års Boston Marathon. Jag hade 18min till godo på kvaltiden så nåt annat hade jag inte räknat med. Kanske det enda positiva med att fylla 35 i år. Vad målsättningen blir där är oklart än så länge, först ska jag fixa ett nytt PB i Berlin på söndag.

/Hörs

PS! Förutom bra med sömn, vila och kolhydrater kräver en mara rätt musik som en del av uppladdningen. Och som vanligt gäller Joe Esposito’s You’re the best eller Bill Contis Gonna fly now. Vilken man väljer är en smaksak. Just inför denna mara känner jag för Rocky.


Antal kommentarer: 1


Anders Larvia

Tack Stefan! Jag tror man kan följa alla löpare live på hemsidan under loppet,, annars finns det en app med livetracking. Jag har startnummer 27319 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Nu lanserar Adidas egna löpargrupper – Adidas runners hub
Blogg

Nu lanserar Adidas egna löpargrupper – Adidas runners hub


Sedan Nike+ Run Club lanserades 2012 har det varit ett uppskattat sätt att enkelt kunna ta del av löpträning i grupp och få både träningstips och trevligt sällskap på samma gång. I veckan lanserade Adidas sin motsvarighet – Adidas Runners hub.

Träffarna kommer utgå från Regeringsgatan 71 i Stockholms city flera dagar i veckan och erbjuda allt ifrån intervallträning till distanspass eller utmanande trappträning.

På adidas.se/adidasrunner kan du få information och schema kring träffar och annat i Stockholm.

Reser du mycket? Du kan även ta del av information gällande Runners-communityn i städer som Paris, Köpenhamn, London, Berlin och Tokyo m.fl  för chansen att träna och se staden ur nya ögon.

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Så gick Katja från överviktig och svårt sjuk till pigg och stark löpare
Blogg

Så gick Katja från överviktig och svårt sjuk till pigg och stark löpare


Hösten 2012, när jag hade fött mitt tredje barn, drabbades jag plötsligt av högt blodtryck. Jag blev inlagd på sjukhus, där läkarna konstaterade att jag hade fått havandeskapsförgiftning. Under några dagar var jag väldigt sjuk och fick mig då en tankeställare: Jag hade nu tre barn att ta hand om och det gällde att hålla sig frisk och stark, så att jag kunde finnas där för dem. Under den här tiden var jag kraftigt överviktig med en vikt på 94 kilo. Jag insåg att jag måste gå ner i vikt, annars kunde det sluta illa. 

Våren 2013 samlade jag kraft och gick med i Viktväktarna. Samtidigt började jag gå långa promenader med barnvagnen. Eftersom jag vägde så mycket väntade jag med att börja springa för att inte dra på mig några skador till följd av övervikten. Jag bestämde mig för att börja springa när jag hade gått ner till 85 kilo och det målet nådde jag under sommaren samma år, då jag började blanda gång med löpning. 

Jag fortsatte att sköta kosten och fasade successivt ut gången mot allt mer löpning. Våren 2014, ett knappt år efter att jag inlett min nya livsstil, sprang jag Vårruset (5 km) med en kompis. Hon orkade inte springa hela loppet så vi gick en hel del. Men jag kände att jag hade orkat springa mer, så jag anmälde mig till ännu ett 5-kilometerslopp – och sprang i mål på 30 minuter. På hösten samma år sprang jag också min första mil utan att stanna, då hade jag dessutom gått ner 17 kilo.

Jag kände mig lättare, vilket gjorde mig gladare. Och när jag sprang kände jag mig lycklig; när jag kom hem efter en milrunda bubblade det inombords. Min man märkte också skillnaden. Han tyckte att jag var gladare och verkade nöjdare med livet, så han köpte mig nya träningskläder för att peppa mig att fortsätta springa. Och det kanske låter märkligt, men det gav mig en extra morot att ge mig ut i höstmörkret. 

I mars 2014, ett år efter att jag hade tagit beslutet att ta tag i min hälsa, hade jag gått ner till 65 kilo. Ännu ett år senare, i maj 2015, bestämde jag mig för att anta nästa utmaning: Göteborgsvarvet. Jag anmälde mig och sprang i mål på tiden 1.56.30. Jag var så stolt över mig själv när jag kom i mål, vilken kick det gav! Jag visste inte att man kunde få sådana glädjekickar som vuxen, trodde att det var något som bara barn kunde få. Glädjen kom nog mycket av att jag satte ett – för mig – högt mål och lyckades nå det, jag var helt enkelt stolt över mig själv. 

Jag har nog inte så bra självkänsla i grunden, har alltid varit prestationsinriktad och värderat mig själv efter vad jag har åstadkommit. Därför aktar jag mig för att mäta mig alltför mycket med andra när jag springer. Jag har också medvetet valt bort att springa med pulsklocka eftersom jag är rädd att jag då skulle fixera för mycket vid tider och prestation. Dessutom har jag bestämt mig för att inte springa för många lopp per år, jag vill att löpningen ska vara lustfylld, inte bara prestationsinriktad. Därför kommer jag att nöja mig med ett halvmaraton och några kortare lopp per år. Maraton är jag inte alls intresserad av, det känns för långt för mig. 

Som trebarnsmamma finns det inte mycket utrymme för egen tid, men löpningen har gett mig det där andhålet som jag behöver för att få ny energi och vara en bra mamma som lyssnar och är närvarande. Jag brukar ofta ge mig ut och springa på kvällen när minstingen är nattad. Under löprundorna hinner jag återhämta mig både psykiskt och fysiskt. Löpning har helt enkelt gett mig mer balans i livet.

Läs fler delar av Katjas historia i Livsloppet-bloggen!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*