Maravecka och slutspurt
Nu är det nära. Dagen som jag har gått och väntat på i mer än ett halvår börjar äntligen närma sig. På söndag är det dags att leverera. Examen. Upp till bevis. Jag vet inte hur många gånger som jag har visualiserat loppet i mitt huvud och tänkt på hur det kommer kännas att korsa mållinjen på söndag. Jag har spelat upp tusen olika scenarior men alla slutar på samma sätt; 2.48 och nytt PB. Man måste våga drömma och tro på sig själv.
Det här är första gången som jag faktiskt känner att jag har en rimlig chans att fixa drömmålet 2.48.48. Inför mina senaste maror har jag såklart haft förhoppningar men samtidigt vart realistisk. I Barcelona var det aldrig riktigt nära trots att det blev PB, snarare blev jag positivt överaskad över att jag bara var 3min 15 sek ifrån efter 3 månaders nötande på snö och is i vintermörker. Inför Stockholm Marathon hann jag aldrig ladda om mentalt så även fast formen var helt okej så blev det pannkaka där. Och under fjolårets vintermara hade jag farten men inte uthålligheten. Den här gången känns det som om jag har både och; fart och uthållighet. Men framförallt så har jag sprungit mer än jag någonsin gjort inför nåt annat lopp och dessutom har jag fått vara skadefri hela året bortsett från lite småskavanker. Och även fast jag hade önskat att förra helgens genrep på halvmaran hade gått betydligt bättre än det gjorde så kan jag inte klaga på förutsättningarna. Jag har satt mig själv i den situation som jag drömde om när det blev klart med Berlin i våras; jag har kört mycket mängd, långa trösklar, en hel del överfart och kroppen håller ihop.
Just nu börjar jag känna mig sjukligt nervös, nästan på gränsen till att det känns jobbigt. På nåt konstigt sätt känns det som om allt står på spel. Och ändå så tävlar jag ju bara mot mig själv. Självklart ser jag fram emot loppet och som vanligt ska det bli hur kul som helst att få åka utomlands och springa lopp igen men den här gången har nästan nervositeten tagit över känslan av att jag gör det här för att det är roligt. Just nu känns det faktiskt inte speciellt roligt nånstans utan mest bara jobbigt och ångestframkallande. Men trots nervositeten så har jag ett helt annat självförtroende när det kommer till marathon jämfört med millopp. Jag vet vad jag kan och att jag har gjort hemläxan. Dessutom så älskar jag ju att ligga och nöta asfalt mil efter mil. Förhoppningsvis är den här nervositeten bara positiv och den sista pusselbiten som krävs för att fixa 2.48.
Dom här sista dagarna blir det ganska lugnt med träning. Jag tänker springa 30-35km fördelat på 3 pass innan planet mot Berlin lyfter på fredag kväll, mest för att hålla igång benen, för mycket vila är inte heller bra för då känner jag mig bara seg. Under gårdagens sista lite längre pass inbillade jag mig att jag kände av mitt löparknä. Jag vet inte om det var inbillning eller inte, men jag bestämde mig för att ignorera det. Rullade lite extra på foamrollern på kvällen. Egentligen gillar jag inte maraveckor, dels därför att man känner efter alldeles för mycket och blir nojig av allt och alla men också pga att nedtrappningen. Är man van att springa 130km i veckan så känns 30km som ingenting. Det i kombination med lite extra kolhydrater och det känns som man är en tjockis på riktigt. Ska strax ut och röra på mig så det återstår att se om jag känner av löparknät ikväll också.
Jag hoppas att jag får skriva att jag fixade mitt mål i nästa inlägg. Om inte 2.48.48 så åtminstone sub2.50. I värsta fall ”bara” PB. Annars blir det till att börja om från början. Sluta springa marathon kommer jag definitivt inte göra oavsett vad sluttiden blir. Det är helt enkelt för roligt. I fredags fick jag en plats till nästa års Boston Marathon. Jag hade 18min till godo på kvaltiden så nåt annat hade jag inte räknat med. Kanske det enda positiva med att fylla 35 i år. Vad målsättningen blir där är oklart än så länge, först ska jag fixa ett nytt PB i Berlin på söndag.

/Hörs
PS! Förutom bra med sömn, vila och kolhydrater kräver en mara rätt musik som en del av uppladdningen. Och som vanligt gäller Joe Esposito’s You’re the best eller Bill Contis Gonna fly now. Vilken man väljer är en smaksak. Just inför denna mara känner jag för Rocky.
Antal kommentarer: 1
Anders Larvia
Tack Stefan! Jag tror man kan följa alla löpare live på hemsidan under loppet,, annars finns det en app med livetracking. Jag har startnummer 27319 🙂