MEST LÄSTA
4 vanliga loppmisstag du vill undvika i år
Blogg

4 vanliga loppmisstag du vill undvika i år


Att äta en kryddstark curry kvällen innan ett långpass eller att slänga in tajtsen i tvättmaskinen utan att plocka ur telefonen ur fickan först, exempel på saker du bara gör en gång. Men ofta när det kommer till lopp tenderar vi att upprepa samma misstag gång efter annan. Så behöver det dock inte vara! Här får du tips på hur du hanterar fyra vanliga loppsabotörer. 

1. Du gick ut alldeles för hårt

Gör så här nästa gång: Anmäl dig till kortare lopp mitt i din träningsperiod, då ditt enda mål är att hålla samma tempo som du siktar på i ditt huvudlopp. Känslan under lopp skiljer sig mycket från den under träningsrundorna, men ju mer du tävlar desto mer lika kommer de att kännas. Och då är det lättare att hålla dig till ditt måltempo. Prestationsångesten innan loppet kan också påverka hur snabbt du inleder tävlingen. Försök att upprepa ett mantra strax innan startskottet, till exempel “under kontroll” eller “jag är lugn och redo” – för att hålla nerverna i schack.  

2. Du fick håll

Gör så här nästa gång: Håll uppkommer ofta efter en alldeles för snabb start eller dålig näringsuppladdning inför loppet. Vad du äter innan loppet är precis lika viktigt som det du äter eller dricker under tävlingen. Om du ska springa ett lopp längre än 60 minuter, sikta på ett mål med en mix av långsamma kolhydrater, protein och fett, cirka 3-4 timmar innan start. Om loppet går mitt på dagen, kan du till exempel äta en frukost med havregrynsgröt, bär och valfri mjölk, samt 1-2 ägg några timmar innan. Gör minst två testomgångar inför tävlingen då du innan ett långpass testar hur nära inpå löpningen och vad du ska äta för att få ut så mycket som möjligt under passet. Vad din kropp behöver för att prestera som bäst kan du bara svara på själv. Planera testpassen till samma tid på dagen som själva loppet går av stapeln. 

3. Du fick i dig energi och mådde illa eller så hoppade du över energiintaget under loppet, och gick in i väggen

Gör så här nästa gång: Du behöver bara fylla på med energi under lopp som är 60 minuter eller längre. Ett riktmärke är att få i sig 30-60 gram kolhydrater per timme du springer samt att dricka lite och ofta, eftersom det är lättare för kroppen att ta upp små mängder i taget. Varva vatten med sportdryck, då kroppen även förlorar mycket salter/elektrolyter när du svettas. 

Precis som du i förväg bör testa energiintaget inför loppet, så är det bra att göra detsamma under själva löpningen. Ta reda på vilken sportdryck som serveras och träna med samma dryck, så att du vet att din mage tål den – i det tempo du planerar att springa i. Ta även med de energibarer eller liknande som du har tänkt att använda. Om du ofta är nervös under lopp, håll dig till vätskebaserad energi (dryck eller gels som du sköljer ner med vatten) i små doser cirka var 10-15 minut.    

4. Du sprang dåligt eftersom du var så nervös

Gör så här nästa gång: Din bästa strategi är att minimera stressen inför loppet. Lägg fram allt du behöver redan kvällen innan. Bocka av allt på en checklista. Planera in gott om tid för resan till starten. Om du ska köra till loppet kan du åka dit i förväg för att kolla hur parkeringssituationen ser ut. Studera banprofilen så att du vet var det finns backar, vätskestationer etcetera. När du väl står på startlinjen, ta några djupa andetag (andas in på fyra, och ut på fyra). Det hälper dig att dämpa stresskänslorna. Lycka till!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ny Cykel i Grevens Tid


Hallå!

Ny cykel (igen). Om man inte är påläst skulle man kunna tro jag byter cyklar lika ofta som andra människor byter kalsonger. Till mitt försvar vill jag säga att denna gång var det direkt nödvändigt då den förra bröts av på mitten. Vi räddade det som gick, men det mesta är bytt till fabriksnya delar. Identisk set up denna gång med två undantag. Röd färg samt clincher på min Zipp Disc, hade tub innan. Jag har valt:

Trek Speed Concept 9.9 – Stl XL
SRAM Red komponenter mekaniska – 53/39 utväxling
SRM Powermeter – 172.5mm cranks
Zipp Super 9 Clincher Disc
Bontrager Aeolus 7 Clincher – Framhjul
Garmin 1000 – Cykeldator
ISM PN 1.0 Sadel
Bontrager Bottle Cage XXX (22g) + Bontragers Speed Concept Water (styre)

Trek Speed Concept 9.9 – XL. Är man “BigSwede” så är man 🙂

ISM Sadel & Garmins 1000 Cykeldator

Zipp Super 9 + SRM Powermeter. Dyra men bäst i klassen.

Osäker om jag kommer köra med dessa hjul på Lanzarote eller om jag tar ett mer defensivt par. Har även ett Aeolus 9 Bakhjul resp 5 framhjul. Kan vara skönt slippa kastas runt som ett asplöv i vinden.

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Luleå nästa!


Efter förra veckans fiaskoinsats under Kungsholmen började genast tankarna på revansch att dyka upp. Även om jag efter omständigheterna var nöjd med att jag till slut tog mig i mål istället för å bryta så var jag långt ifrån nöjd med själva genomförandet. Satt i soffan på kvällen och var mest bitter. Ölen smakade helt enkelt inte lika bra som efter en riktig urladdning, knappt så jag gjort mig förtjänt av den. Började fundera på om det kunde finnas några andra halvmaror nu i vår innan Stockholm Marathon. Kände att jag ville ha revansch och framförallt få ut det jag vet finns i kroppen. Kom på att vi ju har en halvmara här i stan nu den här helgen. ICA loppet, 21.1km eller 10km i Sundsvall. Det kanske kunde vara nåt? Det första jag gjorde när jag kom hem förra söndagen var att sticka ut och testspringa bansträckningen. Insåg ganska snabbt att det dock inte var en bana man skulle persa på. Alla som satt sin fot i Sundsvall, staden mellan bergen, vet att det är mer eller mindre omöjligt att hitta platt sträcka i den här stan, det är tamigfan backar överallt. Så även om bansträckningen kändes hyffsat okej så avslutades den med några rejäla stigningar där man kommer tappa åtskilliga sekunder på första varvet och kanske minuter på andra varvet när tröttheten slagit till. Så tyvärr Sundsvall, det blir inget ICA lopp idag för min del även om det hade vart kul att debutera i ett lopp på hemmaplan. 

Istället blir det Craft Halvmarathon i Luleå nästa helg som är en del av Luleå Stadsmara. Har försäkrat mig om att den ska vara snabb, två varv inne i centrala Luleå som ska vara plattare än en pannkaka. Vädret skulle kunna ställa till det, förra året snöade(!) det under loppet men prognosen just nu ser lovande ut. Anmälan är gjord och hotell bokat, på fredag bränner jag och brorsan upp till Luleå för att inkassera varsitt nytt PB. Lätt värt att åka 60mil för det. Formen känns bra och motivationen är på topp. Att det bara är två veckor mellan Luleå och Sthlm Marathon bekymrar mig inte särskilt mycket, dels därför att jag vet att min kropp klarar av att återhämta sig ganska snabbt från halvmaradistansen även efter en maxinsats men också därför att målsättningen i Stockholm inte är att persa utan bara att få till ett bra lopp med en bra känsla.

Jag har börjat gilla halvmaran mer och mer de senaste åren, det är väl också en bidragande orsak till revanschlusten just nu. Tidigare var det lite av en hatdistans, för kort för att ha råd att lalla på och för långt för att kunna öppna riktigt hårt, det tog mig typ 5 Göteborgsvarv innan jag lärde mig att bemästra distansen men nu tycker jag att jag gjort det och jag känner att jag har mer i kroppen än mina tidigare 1.21. Det skulle vara en rejäl boost att få till en bra halvmara nu i vår inför sommarens sub2.50 träning mot Berlin.

Veckans träning har gått riktigt bra, har fått till några bra pass med en riktigt bra känsla och värmeböljan har lagt sig till förmån för lite mer normalt väder och normala temperaturer som gör att man inte håller på att avlida under varje pass. 

Söndag: Långpass 31km
Måndag: Distans 15km
Tisdag: Tröskel 16km @3.50min/km, totalt 22km med upp/nedjogg
Onsdag: Runacademy + transportlöpning 10km lugn fart
Torsdag: 10x1000m @3.26min/km, totalt 19km med upp/nedjogg
Fredag: Distans 20km

Tisdagens tröskel flöt på riktigt bra. Har alltid lite lätt ångest inför långa tröskelpass men i tisdags la jag bara i autopliloten på 3.50-fart och lät sen benen rulla på. För ett par år sen mätte jag upp min tröskelpuls på Fysiometrics i Umeå (med blodprover och hela kitet) till spannet 162-164 och snittpulsen i tisdags landade på 157, alltså gott om marignal så egentligen kanske min tröskelfart är ännu lite högre. Torsdagens tusingar gick också över förväntan, första gången som 10x1000m kändes lätt och kontrollerat och dessutom utan att slita. Kanske är det ett tecken på att formen infunnit sig?
 
Inventerade skoparken nyligen och insåg att det börjar bli dags att pensionera typ hälften av alla skor. Många är modeller som inte tillverkas längre så jag drar mig in i det längsta för jag vet inte riktigt vad jag ska ersätta dom med. Helst skulle jag vilja köra alla pass i DS Racer men det håller ju inte. Det kommer bli dyrt att byta ut allihopa på en och samma gång. Har skickat efter ett par Salming Distance som jag ska testa, kanske kan det vara nåt. Som tur är har jag gått och fått “sponsring” på kläder i alla fall. I år tränar och tävlar jag i kläder som jag fått av Primus Juridik. Nån som vet om det går det att trycka på skor? 🙂

Idag blir det eventuellt löpvila, har inte riktigt bestämt mig. Benen känns hyffsat fräscha och suget att springa är stort men med tanke på halvmaran nästa helg vore det kanske smart att alternativträna istället. Imorn blir det i alla fall långpass, kanske det sista innan Stockholm Marathon. Skulle vilja få till ett pass på 3 timmar, gärna med fartökning i mitten och då behöver benen vara fräscha. Crosstrainer kanske inte är en så dum idé ändå.

/Hörs

Dagens låt: ikväll är det tydligen nåt stort spektakel i Globen som kommer ses av miljontals människor. Allt var inte bättre förr, men när det kommer till Eurovision så var det definitivt bättre förr, på den tiden när Eurovision verkligen var Eurovision och inte nån stor cirkus. Ikväll väljer jag nog finalen från 1990 på youtube istället, garanterat fri från ryska tanter med mustasch. Dessutom med den bästa vinnarlåten någonsin. Unite, unite Europe!


Antal kommentarer: 1


Anders Larvia

Bucks Fizz funkar alla dagar i veckan! Land of make believe är min favorit, dock ingen ESC låt.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Race rapport Transvulcania


   Jag kände att jag hade gjort vad jag kunnat träningsmässigt under första veckan på La Palma. De sista dagarna innan loppet är det inte mycket mer att göra än att vila, men de här dagarna är oftast väldigt jobbiga och dagen innan stora lopp så brukar jag ganska ofta känna mig som sämst. Det är som om kroppen vill spara precis all energi tills det är dags och dagen innan loppet kände jag mig supertrött och osugen på att röra mig. Jag tyckte inte ens det var skönt med en liten ”skaka loss” jogg på några km och jag börjar undra hur det alls skulle vara möjligt att förflytta en sådan kropp. Som tur är har jag vant mig vid att jag ganska ofta kan bli på det här sättet, väldigt trött, omotiverad och osugen på att tävla.

   Klockan fem i tre ringde klockan som var helt onödig att ställa eftersom jag ända inte sovit en blund, utan bara legat och väntat. Några koppar kaffe och lite lätt frukost och sedan iväg på en timmes bilfärd till starten som skulle gå på sydspetsen av ön. Pannlampor, mörker, gnistrande stjärnor och förväntan i luften mötte mig på startplatsen och simsalabim är kroppen och huvudet i racemood. Efter bara några minuters jogg kändes kroppen mjuk och redo. (Annars är jag alltid stel som en pinne på morgonen) Jag njuter av att befinna mig på en startlinje med en nummerlapp på bröstet, hel och frisk och med möjligheten att få gå in i mig själv och uppleva både ett inre och yttre äventyr.  Just det där ögonblicket reflekterade jag sällan över tidigare och det var först förra året det verkligen slog mig (och jag skämdes nästan för det) hur mycket jag älskar att befinna mig på en startlinje.

   Starten går och 2000 personer ska under 200 meter upp i en kort asfaltsbacke, runda en fyr och in på en liten stig. Lätt kaotiskt och i mörkret är det svårt att hålla reda på de andra tjejerna och placeringar. Efter 7 km uppför i vulkansand passerar vi en by där precis alla har gått ut på gator och torg för att heja och det ger extra energi för ytterligare 15 km löpning uppför i vulkansand. När det börjar ljusna efter en timme lägger jag undan pannlampan och när jag inte ser någon en bra bit framför mig antar jag att jag leder. Min plan var inte alls att gå ut i ledningen utan avvakta i alla fall fram till första kontrollen vid 24 km och sedan gå hårt nästan 27 km innan nerförslöpningen. Nu får jag dock stå mitt kast och fortsätta försöka trycka på och hålla ledningen så länge jag kan.

   Efter 2.45 h kommer jag till första kontrollen och får ett mottagande värd en vinnare. Det är mängder av folk på plats för att heja och jag har en flyktig tanke om att vad skönt det hade varit om det här hade varit mål. Istället så byter jag snabbt mina vätskeflaskor och tar en gel. Jag har bestämt mig för att tidigt börja med att inta energi och sportdryck och inte vänta med det tills halva loppet har gått. Fylla på innan jag känner behovet för att inte drabbas av några svackor. Jag håller mig bra till min plan och jag får i mig fyra gel, 1,5 l sportdryck och 2 l vatten under loppet vilket är bra för mig. Jag försökte mig även på en bar, men att tugga och springa uppför är ingen lyckad kombination. 

   Nästa 27 km går totalt även uppför, men mindre brant och mer rullande uppför och nerför och loppet går på en vulkankam högt över molnen. Den här delen av banan gillade jag allra mest  men jag vet inte riktigt hur mycket före jag är. Till slut får jag en rapport om att jag var 3 min före efter 24 km. Inte så mycket men jag hoppas på att kunna dryga ut under den här delen som är mer löpvänlig. När jag närmar mig 51 km kontrollen som ligger på 2500 meters höjd säger någon att jag är ca fem minuter före.  Aj då, tänker jag, har det inte blivit mer eftersom det är rätt lätt för en bra utförslöpare att ta ifatt på 20 km nerför. 

   Jag gör mitt bästa utför försöker balansera mellan att inte vara allt för feg och att ta det säkert och inte riskera fall när jag leder. Det slutar ändå med en pladask bland vassa vulkanstenar och jag skär upp handen som börjar blöda kraftigt, men annars inget allvarligt och jag fortsätter men försöker ta det ännu lite säkrare. Hela vägen ner är jag rädd att någon ska komma ifatt bakifrån. Den 2500 höjdmeters långa nerförslöpningen avslutas med lite tvärbrant betong och asfaltslöpning, mumma för framlåren.

   När jag kommit ner till hamnen väntar ytterligare en vätskekontroll innan det är dags för de avslutande 5 km upp till staden Los Llanos. Nu börjar jag äntligen känna mig lite säker på segern, publiken börjar skrika la campeona istället för la chica. Krafterna tryter i sista branta backen upp mot mål och det 1 km långa raka upploppet är långt och fantastisk, kantad med människor som vill göra high five.

   Jag kunde inte ha fått en bättre introduktion till skyrunning och jag är väldigt tacksam att jag fick uppleva Transvulcania, banan, publiken och att jag lyckades göra ett riktigt bra lopp.

Väntan inför loppet

 Photo: Karolina Bazydlo

Högt uppe bland molnen på en vulkankam

 

Bara lycka! (och lite illamående : ) 

Photo:jordisaragossa

                                                                                           

 


Antal kommentarer: 1


Ida Nilsson

Tusen tack för alla gratulationer!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Magnus Jonsson om hemligheter och triathlon
Blogg

Magnus Jonsson om hemligheter och triathlon


Du bloggar på engelska. Hur kommer det sig?
– Vi flyttade utomlands 1994 och bodde bland annat i Belgien, Sydafrika, USA och Australien. Vi flyttade inte hem ordentligt förrän 2009. Under åren utomlands lärde jag känna väldigt många underbara människor som vi fortfarande har nära kontakt med. En av dessa personer var faktiskt ansvarig för att jag började skriva – hon tjatade på mig att jag måste tala om hur det går med triathlonträningen och tävlandet. Ingen av våra kompisar runt om i världen pratar svenska, det är därför lättare att jag skriver på engelska så förstår de vad jag säger.

Hur kommer det sig att du började med triathlon?
– Jag höll på med en mängd olika äventyrliga sporter innan jag fann triathlon. Sporter där jag tyvärr hade hög skadefrekvens om man som jag gillar att köra på lite hårdare. I en artikel i Åka Skidor 1989 läste jag om Dave Scott och Ironman Hawaii och jag tänkte att Hawaii verkar kul och tävlingen en klar utmaning så jag satte igång att började träna.
Triathlon passade mig perfekt eftersom det är varierande träning. Tror aldrig att jag skulle kunna fokusera på bara en av grenarna som finns inom sporterna eftersom jag tycker att det blir för tråkigt att köra samma sak varje dag.

Vad är dina tankar kring kommande triathlonsäsong, vad är de största målen för dig?
– Det preliminära målet var att se om jag kunde bli snabbare när jag nu fyller 50 år än när jag var 32 år. För att kunna testa detta hade jag tänkt köra en tävling som jag gjort tidigare så som Lanzarote, Roth, eller Kalmar. Av dessa finns det bara startplatser på Lanzarote men logistiskt blir det en mardröm för mig att delta där i år.

Jag har nu tränat i två år för att bli lika snabb/ snabbare men det känns som om det kan ta lite längre tid än planerat att nå dit – om det ens är möjligt. Förra året blev inte alls som jag tänkt eftersom jag var skadad hela tävlingssäsongen. Men av att få den skadan har jag lärt mig hur hårt/ mycket jag kan köra och hoppas få vara hel framöver.

I slutet av april körde jag en halv Ironman med ett härligt gäng från Stockholms Polisen IF på Sicilien. Det gick helt okej den tävlingen, jag vann min åldersgrupp och kom på 13:e plats totalt. Jag är även anmäld till Laponia som är en full distans i Gällivare 16 juli. Just nu ligger jag lite efter med en detaljerad plan för säsongen. Men jag planerar fler tävlingar och vill gärna få in en Ironman någon gång i augusti-september.

Vad är dina starka respektive svaga sidor?

Mina starka sidor:

  • Träningsdisciplin.
  • Brukade aldrig bli skadad (i alla fall inte så att jag inte kunde träna).
  • Cyklingen brukade vara en av mina starka sidor men den har visat sig vara den gren som tar längst tid att bygga upp igen.
  • Simningen är väl ok.

Svaga sidor:

  • Löpningen fick jag aldrig till riktigt och föll lite för frestelsen att förklara det som ”jag är för lång och tung för att springa fort”. Där har jag dock ändrat ståndpunkt efter att bevittna sådana talanger som Frodeno och vår egen David Näsvik som springer ett maraton på ruskigt snabba tider: 2:40-3:00 efter cyklingen. Bägge är avsevärt längre än mina 190,5cm, dock behöver jag själv minska något i vikt… typ 10-12kg…

Hur gör du för att hålla motivationen uppe när den är lite låg?
– Tränar. Motivationen kommer tillbaka i sinom tid. Jag har lärt mig att koppla bort och köra på. Träning är ett utmärkt sätt att fostra sitt sinne och ta kontroll över sina tankar – speciellt när det är -4°C, snöslask, storm och man är helt utslagen efter en tung vecka och ska ut på 25 km löpning.  

Märker jag dock att pulsen, styrkan eller farten, eller alla tre är dåliga kan det vara överträning och man får ta en vilodag eller lugnare dag – det hände mig en gång på våren 1997. Det var fruktansvärt att behöva ta en vilodag, jag hade ont i själen i flera månader och fick gå i terapi i flera år efteråt.

Vad är dina bästa tips på hur man hantera motgångar?
– En bra början är att resa sig, borsta av sig och ta nya tag. Älta inte, grubbla inte utan minns istället de stunder där till exempel tekniken, träningen, tävlingen känns perfekt och repetera de stunderna istället.  

Alla har tunga dagar och det blir lätt så att det blir dessa vi kommer ihåg, om man inte passar sig noga för att endast minnas de dagarna. Men det är av dessa dagar vi växer av när vi tar oss förbi dem och i slutändan kanske vi till och med lär oss att uppskatta det vi lärde oss av dem – hur svårt det än kan tyckas i stunden.

”Nog finns det mål och mening med vår färd men det är vägen, som är mödan värd.” som den talangfulla svensk författarinna Karin Boye skrev i början av 1900-talet.

Karin beskrev sättet att tänka men klarade kanske inte av det själv, hon tog livet av sig som 41-åring. Vi som fortfarande har chansen att utveckla vår inre dialog och vårt förhållningsätt till motgångar och livet generellt har chansen att jobba vidare, utveckla våra sinnen och lära oss uppskatta livets alla former och uttryck.

Vad är dina bästa triathlonminnen?
– Målgången på Hawaii 1997. Det är något speciellt att komma in som topp 100 där.
Sen var det otroligt kul att gå under två timmar på en olympisk också. Det trodde jag aldrig att jag skulle klara, och detta var mitt under hårdträningssäsongen.
Avskedscykelpasset med efterföljande party när jag lämnade Belgien var också ett fint triathlonminne.

Dina sämsta triathlonminnen?
– Alla omkullåkningar jag gjort med cykeln. Och när jag bröt Järnmannen i Kalmar 1997 på grund av skada – enda loppet i någonting jag brutit. Att städa efter avskedsfesten i Belgien var inte heller så kul. Jag fick skura taket inne i min lägenhet, hälften av möblerna behövde inte flyttas längre eftersom de numera kunde användas som ved…

Berätta något hemligt om dig själv som nästan ingen vet!
– Jag har lärt mig att ”göra nummer 1” samtidigt som jag utövar någon av de tre grenarnea i relativt hög hastighet. Detta uppmärksammades tyvärr på Ironman Lanzarote 1997 och jag blev ofrivilligt med i tv samtidigt som jag sprang och lättade på trycket. Det skedde när löpbanan fortfarande gick upp till motorvägen och det fanns ett parti med utförslöpning. Som tur var så filmades jag bakifrån… 

Vad skulle du välja på en vanlig halv ironman tävling…?
Damsnurra eller fatbike?
– Damsnurra vet jag inte vad det är så det skulle jag vara tvungen att pröva – låter som någon form av propeller farkost.

Inget energiintag alls under hela tävlingen eller håll från första simtaget in i mål?
– Ingen energi är alltid spännande – speciellt på en damsnurra i one piece. Man kanske raglar in bland åskådare och påstår att man sett en Schaman som hette Gudrun Schyman och som medan hon svävade över aid stations avslöjat hur man löser Mellanöstern-konflikten med Powerbars och GU.

Springa i platta sneakers eller springa i en one piece jumpsuit?
– One piece jumpsuit – det måste ju passa bra med damsnurran.

Magnus blogg hittar du här.

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*