MEST LÄSTA
Blogg

PR i testikelböj!


Idag var det segt att gå upp till 06,10-passet, men jag längtade till Nordic och jag ville köra igenom lite blod i kroppen. Det skulle den må bra av. (Förutom när coach Javad sa att man med fördel kunde peta på mina biceps idag efter gårdagens Dropset from hell. Och mina medtränande var inte sena att ta tillfället i akt.)

Passet bestod av ett maxrep front leaning rest i ringar (tänk en planka med ringar i händerna, men med mer lutning framåt). Sen var det 1 maxrep overhead squat och sedan var det on the minute i 15 minuter med 3 touch and go-ryck. Nu, efter helgens fusk, skulle jag minsann inte stå med vikter över huvudet någon längre stund, så jag bestämde mig för att köra min favoritövning – böj på två lådor med en kettlebell mellan benen, istället.

Anna, som var med på passet kom fram till mig och undrade om jag hade några skor hon kunde låna till overhead squatsen. Jag sa att hon kunde ta de jag hade på mig. “Men ska du inte ha dem själv?” undrade hon. Sen sa hon “Nej, just nej. Du ska ju köra testikelböj.”

Så där ja, alla andra namn som den här övningen har hamnar ju i skuggan bakom testikelböj. “Har du hört Balladen om Theobald Thor?” hojtade Anna över lokalen. Om jag har! Jag kommer från studentorkestersvängen och då har man liksom hört den. Om du inte har hört den och inte förstår vad det har att göra med den här övningen kan kolla här. 

Så nu heter den testikelböj, eller Theobald squat, om man vill ha ett engelskt namn.

Och just ja, det blev ett nytt PR på 40 kilo.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

PT-utbildning – byggarträning och ringdips


Nu är Block 2 på PT-utbildningen slut. Och jag saknar det redan. Det har varit så otroligt kul att få nöta teknik och träna varandra. Visst har man varit rätt sliten i kroppen, men inte mer än att det bokstavligen har haglat PR senaste dagarna.

Vi började i fredags med drag och press – inte mina starkaste grenar, förutom just döhäng i räcke. Där är jag bra. Vi hade en tävling om vem som kunde hänga längst och jag förbannar fortfarande min idioti som gjorde att jag inte tog magnesium på händerna. Det är ju MIN gren! Nåväl, jag får trösta mig med att jag hängde längst av tjejerna, men jag ville ju vinna! Att det blev ett nytt PR på 2:35 tröstar föga.

Coach Mads Jacobsen var med på fredagen och nötte press och drag, bland annat dips. Jag gjorde några i ett vanligt rack och fick plötsligt en känsla. Idag skulle jag klara en ringdip. Jag tog mig fram till ringarna där Mads stod. Greppade tag och hoppade upp. Han sa några sjukt väl valda ord och jag gjorde en ringdip. Mitt livs första! Jag har säkert kunnat göra det ett tag, men inte haft självförtroende nog att verkligen försöka 100 procent. Eller så var det bara att jag inte blivit coachad av Mads förut. Han har coachat många atleter i Crossfit Games och tävlingen mellan USA och världen i Invitationals. Han behövde bara 10 sekunder för att jag skulle klara något jag aldrig tidigare gjort, snacka om coach!

Efter fredagens press och drag var det dags för Miss TRX själv, Pernilla Gunnskog, att ta tag i oss. Och hon gjorde det med besked. Hon lyckades få till och med den mest skeptiske muskelkille att kapitulera under bandens obarmhärtiga träningsvärk. Jag fick, smickrande nog, vara med och visa övningar och då kan man ju inte mesa. Men hujedamej så ont det gör att göra en enbenslårcurl i TRX. Har ni inte provat hur det känns att få knivar i baklåret – testa!

Pernilla kastade också bollar på mig JÄTTEHÅRT! Ni som har läst den här bloggen ett tag kanske kommer ihåg att jag är rädd för två saker: smällar och bollar. Maxpuls är bara förnamnet när Pernilla saftade i med alla krafter mot mitt mellangärde. Chockterapi kan vi kalla det.

Sen var det dags att bära tunga saker. Över huvudet, i famnen, i händerna… you name it! På den här bilden går jag just (helt klädd i svart ute till höger) just in för vändning. Lite senare började några av killarna lasta på stänger och vandra fram och tillbaka. Jag drabbades av feministdjävulen och bestämde mig att de inte kunde få gå runt där och sprätta hur som helst utan att någon tjej hängde på, så jag lastade själv på en stång och paraderade fram och tillbaka. Förvisso inte med 115 kg som Johan och Christoffer gjorde, men dock med 40. Jag var nöjd. (Jag VEEEET att Andreas PT får rysningar om han läser det här, jag får inte gå med saker över huvudet för min ryggs skull. Men om du läser det här Andeas – jag brukar inte göra det. Men jag kunde inte låta bli den här gången. F’låt…)

För att kröna det hela slog jag till på ett tangerat PR i frivändning också. Som ingenting! Det låg en lagom tung stång på marken och återigen drabbades jag av den där känslan att “Det är klart att jag kan det där”. Och visst!

Igår fick vi coacha en annan kursdeltagare i en timme. Det var SÅ kul! Jag fick coacha Robin som vill träna hypertrofi. Alltså byggarträning. Tänk bodybuildning. Jag fick googla hur man gör och satte ihop ett pass åt honom som blev riktigt bra. Eller så har jag hybris och han är för snäll för att säga något annat. Han är sjukt stark, men rätt stel, så jag kryddade det hela med rörlighet, framför allt för höfterna och körde lite PT-Andreas-övningar.

Sen skulle han coacha mig och jag fick smaka på min egen medicin. Det var hypertrofi för hela slanten. Jag hade inte gett honom några speciella önskemål, utan han fick köra vad han ville. Bland annat ville han visst att jag inte skulle kunna lyfta armarna mer, för han gav mig “The dropset from hell”! Tänk dig en bicepscurl där du sitter bakåtlutad på en bänk med armarna hängande neråt/bakåt. Axlarna är helt avslappande. Så kör du åtta reps där underarmarna går snett utåt. Efter åtta reps håller du kvar i hantlarna och spänner triceps allt du kan och kramar hanteln så hårt du kan i 20 sekunder. Sen släpper du hantlarna och tar direkt tag i ett lite lättare par och upprepar proceduren. Och en gång till med ännu lättare hantlar. När vi var klara dunkade det i hela underarmarna och det kändes som att mina triceps och biceps brann. Jag har aldrig haft så mycket blod i armarna. Robin var sjukt nöjd och skrattade. “Nu behöver du lite längre vila innan vi kör igen”.

VA!? IGEN!?

Ja, det var tydligen tre set av det där också. Ajajajaj. Sen fick jag hålla i kaffekoppen med båda händerna för att överhuvudtaget få upp den till munnen, och inte ens då var det en garanti att jag skulle lyckas.

Idag är jag lite sliten. Lite sliten, men lycklig. Det är så roligt och det ska bli så kul att bli PT.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

I huvudet på Anders Gärderud
Blogg

I huvudet på Anders Gärderud


Att stämma träff med Anders Gärderud för att samtala om löpning i allmänhet och hans karriär i synnerhet är värt varje minut. Det visste jag redan på förhand när jag joggade lätt i Lidingös skogar, precis intill Bosön, timmarna före vårt möte. Jag sprang där i det mytomspunna terrängspåret, och funderade på den mytomspunna löparen som jag strax skulle träffa, öga mot öga.

Jag har alltid fascinerats oerhört av Gärderud. Jag fascineras nämligen alltid av människor som är etthundra procent hängivna sitt kall. Just det var Anders Gärderud. Han tog beslutet. Han tog konsekvenserna. Han ritade upp en långsiktig plan och höll sig strikt till den. Han var tålmodig och inväntade resultatet. Och plötsligt, efter många år, var han bäst. OS-guldet på 3000 meter hinder i Montreal 1976 är svensk löparhistoria, och det mest intressanta med denna triumf är Gärderuds känsla inför och under loppet.
– Jag visste att jag var förberedd och att jag var genomtränad på rätt sätt. Jag hade en fysisk status som fick mig att undra om det överhuvudtaget var möjligt att besegra mig. Visserligen kunde man aldrig veta om någon dopad östtysk skulle dyka upp från ingenstans, men i stort sett kände jag mig oslagbar, säger Gärderud när vi sitter med varsin kopp kaffe på Bosön.

Jag försöker förstå den känsla som Gärderud beskriver, men den är svår att greppa. Det jag anar är att det krävs en oerhörd resa om man ska kunna stå på startlinjen i en OS-final och känna sig som en kung redan innan startskottet går. Jag förstår också att det är hans klassiska formel 2x7x52x10 som ligger bakom. Det vill säga två träningspass om dagen i 365 dagar per år under tio års tid. Den här formeln, menar Gärderud, ska tas i bruk när man redan har haft en gynnsam uppväxt med mycket fysisk aktivitet, när man har hittat sin idrott och när man redan är på en hög nivå.
– Det är då du måste vara beredd att ta konsekvenserna. Som elitidrottare kan man säga att man tränar ett pass om dagen, men det är ett pass som är 24 timmar långt. Det krävs fokus på precis allt i livet om man ska bli bra, säger han.

Tänkte du själv på exakt alla detaljer?
– Ja, det måste jag nog säga. Jag tycker inte om när folk förklarar att de hade otur som blev förkylda eller hade otur som blev skadade. Det är inte otur. Jag tycker istället att det är klantigt. Man ska inte skylla på otur, eftersom det går att skydda sig mot sådana saker om man är smart.

Måste man inte vara otroligt stark mentalt för att orka med den totala uppoffring som du gjorde?
– Jag vet inte, jag tyckte bara att det var fantastiskt roligt och kände mig jävligt lyckligt lottad att ha möjligheten att träna fullt ut. Jag sprang två mil på morgonen och två mil på eftermiddagen. Jag såg fram emot de hårda passen, längtade efter att spränga gränser. När jag väl hade bestämt mig för att bli bäst var jag beredd att ta konsekvenserna.


Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 11 2014.
Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Veckans triathlonklubb: Göteborgs Atlet- & Triathlonsällskap
Blogg

Veckans triathlonklubb: Göteborgs Atlet- & Triathlonsällskap


Antal medlemmar: 20
Ordförande: Erik Bergkvist
Kontaktmail: trigronsvart@gmail.com
Säte: Göteborg 
Hemmasimhall: Valhallabadet & Åby
Hemsida: www.trigronsvart.com

Hur tränar ni ihop?
– Vi brukar oftast träna spontant och gärna tillsammans, säger Erik Bergkvist, ordförande för Göteborgs Atlet- & Triathlonsällskap.

Hur håller ni ihop klubben?
– Vår klubb bildades under namnet C.A. 727 Triathlon Göteborg för två år sedan innan vi bytte namn till Göteborgs Atlet- & Triathlonsällskap. Föreningen är ju sprungen ur läktarmiljön på GAIS hemmamatcher så vi brukar träffas även när vi inte tränar ihop i samband med fotbollsmatcher, men också genom kommunikation via sociala medier. Alla medlemmar som vill är inkluderade i föreningens kommunikationsforum, även de utan fotbollsintresset, haha.

Vad är ert bästa träningstips?
– Att man gör det som är kul och att ge 90 % är att få ut 100 % i konditionsidrott.

Hur tänker ni kring försäsongsträning?
– Återhämtning och vila till en början. Psykisk återhämtning efter en lång säsong är viktig. Sedan kör vi på med simning, trainer/cykel och löpning med mål att bara samla träningstimmar. Kvalitet på träningspassen får komma framåt vårkanten.

Anordnar ni några träningsläger?
– Inte under vintern, men vi brukar ha löst sammansatta löparläger i de svenska fjällen. Det är bra att arrangera dem där eftersom det inte finns så många störande moment att bry sig om, man kan helt enkelt bara fokusera på träningen där och då.

Brukar ni åka på tävlingar ihop?
– Absolut. Vi tävlar alla på helt olika nivåer men det är en jädra skön sammanhållning och vi hjälps åt med allt.

Varför ska man bli medlem hos er?
– Man ska bli medlem hos oss om man vill vara delaktig i en avslappnad miljö där alla tävlar och tränar på egna villkor.

Vad är bäst med er klubb tycker du?
– Att man får vara som man vill, träna som man vill, tävla hur man vill och att vi tillsammans hittar en nivå för hur just ditt liv ska bli lite bättre av träning och tävling.
Syftet med GATS (Göteborgs Atlet- & Triathlonsällskap) är att vi ska må bra och stimulera de sinnen som gör att man vill utvecklas som människa.
Att uppnå tillfredsställelse för att man genomfört något man kanske inte trodde man skulle kunna göra är oerhört utvecklande och är en typ av känsla som stärker individen även i vardagslivet.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Sandra och Daniel vann Tunnel Run
Blogg

Sandra och Daniel vann Tunnel Run


Stockholm Tunnel Run bjöd på 10 kilometer med såväl långa uppförs- som utförslöpningar, musik och vackra konstinstallationer genom Norra länkens tunnelsystem. I damklassen höll Sandra Eriksson (IK Falken) för favorittrycket. Segertiden 33:27 var inte bara nästan 2,5 minuter före tvåan Cecilia Norrbom (Spårvägens FK), Sandra satte nytt personbästa med 45 sekunder på 10 kilometer. På tredje plats kom Charlotte Karlsson, (Hässelby SK). 

I herrklassen blev det seger för Turebergs FK:s Daniel Lundgren på 30:19, före Napoleon Salomon (Fredrikshofs IF) och Ebba Tulu Chala (Spårvägens FK). Lars Södergård (Vallentuna FK) hamnade precis utanför pallen med en fjärdeplats på 30:47. 

Topp 3 Herrar
1. Daniel Lundgren (Turebergs FK), 30:19
2. Napoleon Solomon (Fredrikshofs IF), 30:27
3. Ebba Tulu Chala (Spårvägens FK), 30:30

Topp 3 Damer
1. Sandra Eriksson (IK Falken), 33:27
2. Cecilia Norrbom (Spårvägens FK), 35:51
3. Charlotte Karlsson (Hässelby SK), 36:08

Här hittar du alla resultat från Stockholm Tunnel Run 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*