Igår grejade jag en hel dag utan illamående. Det kändes lovande. Jag beslöt mig till och med för att bege mig ut i byn och kolla läget. Det planen skrotades dock snabbt då himlen öppnade sig och det hällde ner vatten och åska. Då det lugnade ner sig begav jag mig dock till närmaste souvernirshop men souvernier + asiater + mitt tålamod är en så himla dålig kombination att jag beslöt mig för att köpa saker någon annan dag.

Istället bestämde jag mig för att fokusera på plan 2. Jag hade nämligen tänkt besöka stadion. Med en finska i 100m-finalen två i diskusfinalen och så ännu David på 10000m så kunde det bli en riktigt intressant kväll. Men så blev det dåligt väder igen, tävlingarna pausade och jag insåg att om jag åker till stadion så blir det så sent att jag inte hinner träna efteråt. Så det blev att heja framför husets lilla gemensamma tv nere vid receptionen istället. Alltid något!

Nåväl, idag lär de slutgiltiga startlistorna komma upp. Annars så har jag inte planerat desto mera idag förutom en lätt träning.

Sandra

Ps. Tanken med de här inläggen var att ni skulle få en inblick i hur vi lever och har det under en mästerskapsvecka. Men ja, för min del handlar det enbart om att ta det lugnt så det finns ju egentligen inte ett dugg att berätta. Som ni nog har märkt!

Största accrediteringskortet hittills i karriären. Besvärligt att springa med.

Igår kväll beslöt jag mig för att besöka lagets läkare. Jag kände mig inte riktigt på topp och tänkte att han kanske hade någon mirakelkur på lager i form av mineralpulver eller något likande. Det hade han inte. Efter en lång diskussion kom jag mig i säng vid tolvtiden och rummet var inte riktigt lika kokhett som vanligt. Äntligen fick jag ihop en tillräckligt lång natt! 

Jag sprang ett lite hårdare pass imorse. Har ju kört lätt sen i torsdags så kroppen behövde få känna att den lever. Benen funkade utmärkt i värmen enda fram tills jag började jogga ner då de gav upp lite. Huvudet klarade inte alls värmen så nu sitter jag här med dunkade huvud och håller mina tummar för att bättre tider är på kommande. 

Jag har aldrig förr haft problem med värmen. Men här funkar det inte. Om det är sömnbristen, saltbristen, energibristen, näringsbristen, vätskebristen eller någon annan brist vet jag inte. Den där antibiotikan tar nog på mera än jag vill erkänna också.

Så nu har jag drygt två dygn på mig att få balans i allt. Försöka sova trots värmen, äta mera även om matlusten försvinner i hettan, lägga extra salt i vattnet och dricka extra mycket, hålla mig i det svala rummet och hålla tummarna för att kroppen börjar hantera antibiotikan bättre. Det är vad jag kan göra just nu.

Jag känner mig dock lugn inför onsdagen trots att jag inte är på topp. Dels för att benen fungerar och knappa 10min i värmen inte borde vara något problem och dels för att jag tror att värmen sliter ännu mera för de andra.

Det utlovas mulet och åska idag så det kanske ska gå att vistas utomhus, beror på vad luftfuktigheten säger. Tänkte jag skulle ta mig till stadion och kolla läget ikväll då David springer. Träffade honom nyss (han och jag tycks för övrigt vara de enda blonda löparna i hela universiad-byn. Åtminstone de enda som tränar här.) och han såg åtminstone lugn ut och hade taktiken på klart!

Nåväl, dags för kalldusch, lunch, antibiotika och en timme illamående. Dagens höjdpunkt! 

Och här är hela byn. Vi bor i hus 8, Sverige i 29.

Återkommer

Sandra

Jag är säker på att det finns en massa roligheter här i byn. Åtminstone borde jag kolla in souvernirshopen eller något sånt. Problemet är att värmen är så obehaglig att jag undviker att lämna rummet om jag inte måste. Värmen och luftfuktigheten. Badwater marathon, släng dig i väggen. Försök gå de 300 metrarna från hus 8 till matsalen i universiadbyn! Helt otroligt att det inte finns några DNF på listan ännu. Måste vara gratis Mc Donalds som lockar. 

På vår startlista, damernas 3000m hinder har det funnits 19 namn. Någon nämnde att det kanske blir direkt final och jag har checkat tidschemat varannan minut idag. Först stod det två olika starttider, två olika heat. Sen stod det bara att heat 2 springer, dessutom på obestämd tid. Och sen plötsligt var vi borta. Med andra ord, 8 löpare borta ur startfältet (mest 10+ löpare), direkt final på onsdagkväll. Passar mig utmärkt. Mera info om startfältet kommer senare. 

Istället för kvällens korta förberedande pass blev det att ringa coachen och fråga hur jag ska lägga upp träningen de kommande dagarna. Och så insåg jag att det inte alls är lika kul med direkt final. Nu måste jag ju träna, och om det är något som jag ogillar så är det att träna på okända ställen. Att vara uthållighetslöpare är ju i princip väldigt enkelt. Det kräver ingen utrustning, eller något särskilt ställe att vara på. Springa kan man göra var som helst. Men som den mes jag är så trivs jag inte att springa på okända ställen. Direkt jag kommer utanför byns portar känner jag mig liten och rädd. Istället väljer jag att hålla till i byn. Byn är väldigt rektangelformad. Kanske 500m x 200m (eller någonting helt annat) och om man är kreativ och sicksackar lite få får man ett varv att bli 2,5km. Men det är enformigt som tusan. Därför ogillar jag träningsläger och utlandsresor. Men några dagar per år ska jag väl stå ut. I korea sprang jag 10km pass på en fotbollsplan och sånt. Allt handlar om vilja.

Idag fanns det inte så mycket vilja. Benen kändes bra och antibiotikan har hjälp mycket. Näsan rinner inte så mycket längre och jag kan andas. Jag brukar inte ha problem med värmen men idag blev det kämpigt. Jag har sovit dåligt de senaste nätterna, antibiotikan gör mig väldigt illamående och helt slut 1h per dag och jag har fått i mig lite för lite salt. Tur att jag har 3 dagar på mig att åtgärda problemen. 

Det enda allmänna program som stått på listan idag var en fotografering med alla finska friidrottare. Sen har jag mest bara ätit och mått dåligt. Värre kan man ha det. Men man blir lite seg av att bara ligga inne framför datorn och njuta av fläkten. Hoppas på en lite svalare dag imorgon så jag kan ta med mig min bok och min kamera och gå ut! 

Hur som helst, jag är i final på universiaden. Det gick ju lätt…

Sandra

Ps. Det märks att vi har det bra här då jag är tvungen att leta efter nackdelar överallt (den enda egentliga nackdelen här är att vi har parfymerat toapapper, vilket är mycket otrevligt om man vill snyta sig). Det märks också att jag umgås för lite med folk då jag börjar flumma. Håll ut!

Det här är den tredje idrottsbyn jag bor i. VM-byn i Daegu 2011, OS-byn i London 2012 och nu, Universiad-byn i Kazan. På alla andra stortävlingar har vi bott utspridda över hela städer. Men jag gillar byar. Jag gillar det där med att även om jag går omkring ensam så är jag ändå en del av en gemenskap. Alla är här av samma orsak. Även om man aldrig förr har sett människorna så är man ändå en av dem. 

Igår var jag trött. Jag kände av att jag hade två för korta nätter bakom mig. Jag var trött ända tills jag skulle sova. Då blev jag pigg. Jag låg vaken och vände mig i den alltför varma sängen och försökte tänka på något trevligt. Det hela blev till att jag låg och planerade min gravsten. Den blev väldigt snygg om jag får säga det själv (4.6.2092 hade jag tänkt dö, så jag har en del kvar att uträtta här). Då jag väl somnade hann det bara gå en dryg halvtimme innan jag vaknade, väldigt förvirrad. Såg att de andra i rummet också var vakna och först då hörde jag den kvinnliga högtalarrösten. Det tog länge innan jag uppfattade vad hon sa (nu i efterhand inser jag att det nog berodde på att jag faktiskt inte kan ryska) men jag uppfattade sen ord som ”keep calm” och ”emergency”. Det har hänt förr. På EM i Helsingfors i fjol gick brandlarmet igång då jag åkte hiss. Hissen tvärvände och körde ner oss igen och vi väntade ut larmet. Men då det händer på natten är det mycket värre. Jag blev så jäkla skraj. Pulsen dunkade alldeles för fort ännu då jag vaknade imorse. En tredje, alldeles för kort, natt avklarad. Imorgon ska jag springa 11.35 och ska upp flera timmar innan så inte hinner jag sova så mycket då heller. Nåja, en annan gång (Och det var alltså falskt larm. Antar jag.)

Kaosnaglarna. Den högra handen måste nog fixas till lite. Eller så springer jag med vantar. 

I minst tre kastgrenar har det blivit så att det blir direkt final p.g.a. för få deltagare. I smyg hoppas jag att det blir likadant för oss. Att några av löparna faller bort så vi slipper att springa försöksloppen imorgon. Jag avskyr försökslopp. Dels avskyr jag dem på grund av pressen. Jag gillar inte att man ”måste” klara en viss placering. Tävlingar där man måste klara en viss tid eller placering känns omotiverande, det finns liksom bara två alternativ, antingen lyckas man eller så misslyckas man. Precis som i höjdhopp, och det är därför jag inte är höjdhoppare. (Och för att jag har insett att mamma kanske mest bara försökte vara snäll då hon sa att jag är en duktig höjdhoppare då jag blev 3a på disktriktstävlingarna hemma i Nykarleby på höjden 85cm. I 9-årsklassen. Eller om det var 11. Hoppas på det första alternativet). Den andra orsaken till att jag avskyr försökslopp är att man inte kan vinna. Vinner man sitt försöksheat så har man ändå inte vunnit. Lopp där man inte kan vinna är inte min grej. Jag springer för att vinna. Alltid.

Nåväl, det skiljer över 1min mellan bästa och sämsta löparen och att ta sig till final borde inte vara något problem alls, såvida jag inte klantar till det ordentligt. Idag tänker jag inte dra på mig spikskorna som jag brukar dan innan tävling, att leta upp en löparbana känns som ett alltför stort projekt i den här värmen. Och vad man gör dan innan spelar ändå absolut ingen roll. Det är bara mentalt. Och mentalt tar jag mig lekande lätt till final. 

Uppdaterar då jag vet mera om morgondagens startlista. Eller om det händer något spännande här.

Sandra