Blog

NUTS 300 är ett ruskigt långt lopp i finska Lappland fullt av vatten, myggor, teknisk stig och branta stigningar. RW:s Sussi Lorinder har sprungit det.

Vår planering har pågått i flera år när vi åker till finska Lappland för att springa det längsta jag någonsin sprungit: 320 kilometer. Ett så långt lopp kräver mer än att snöra på sig skorna, stoppa några chokladbitar i västen och ge sig i väg.

Vi har flera stora väskor med all möjlig utrustning – tält, sovsäckar, mat, sportdryck packat i 40 små portionspåsar, extra strumpor och skor, regnkläder, vantar, mössor, powerbanks, kompass, kläder för olika väder och myggmedel. Massa myggmedel.

Att packa olika ”dropbags” med extra utrustning har varit ett sätt att visualisera hela loppet, för att kunna packa rätt saker på rätt ställe har jag nämligen tvingats göra en plan för hela sträckan. Inte helt lätt då jag aldrig sprungit något liknande.

Det finns möjlighet att ha en ”dropbag” på varje station och det finns tre stationer, efter 88, 203 och 265 kilometer. Vi bestämmer också att vi ska dela den längsta etappen på två så vi behöver ha med tält, sovsäckar och mat för en extra dag ut efter andra stationen.

Starten har gått

Starten går på måndag klockan 12.00. Vi har fem dygn att ta oss genom den finska vildmarken till Ylläs, 32 mil bort. Tanken på distansen är svindlande så jag försöker hålla tankarna på dagens etapp – 88 kilometer är i varje fall hanterbart.

Min kille Stefan och jag har sällskap hela vägen. Vi springer svagt uppför och när skogen öppnar sig ser vi att vi är uppe på en ås med utsikt åt båda hållen. På ena sidan breder skogen ut sig, på den andra en älv. När vi närmar oss älven ser vi en båt som ska föra oss över det strömmande vattnet. Vi drar den med en vajer till andra sidan. 

Efter knappt tre mil kommer vi fram till vildmarken. Sedan är det obanat i över fem mil. Vi trasslar oss genom buskar, sumpmark och över klapperstensfält. Tempot är långsamt – men det har vi räknat med.

Ibland tror jag att vildmarken ska ta slut när jag ser något som liknar en stig. Men jag inser snabbt att det är en djurstig och att klockans navigering visar mig åt ett helt annat håll.

Myggen härskar över dessa marker och de låter oss aldrig glömma det. Att fylla vatten i bäckarna är det enda vi stannar för att göra. Går och går och går. Kilometer efter kilometer.

Ute i vildmarken

Terrängen är obarmhärtig. Vi hoppar från tuva till tuva för att försöka hålla oss torra men inser snart att det är en meningslös kamp mot naturen. En kamp vi inte kan vinna. Vi får anpassa oss och springa resten av sträckan med blöta fötter.

Det svindlar i huvudet av tanken på hur långt ut i vildmarken vi tar oss till fots. Vi är helt isolerade från civilisationen. Jag känner mig liten i denna mäktiga finska vildmark.

Men så bryter solen fram och torkar våra kläder efter störtskuren som överraskade oss för en stund sedan. Vi kommer upp på höjd igen och vinden tar myggorna. Vi befinner oss fortfarande i vildmarken men det är mindre snårigt här så vi småspringer i solnedgången – men innan solen går ner under horisonten avlöses den av soluppgången.

När klockan visar 88 kilometer kommer vi fram till en sandväg och strax därefter till den första stationen. Vi möts av snälla funktionärer, får mat och en säng att vila på. Stannar några timmar och tar hand om våra sargade kroppar.

112 kilometer och tusen sjöar

Etapp två som är 112 kilometer börjar med några mil på sandvägen. Solen skiner från en helt blå himmel. En svag vind håller myggorna stångna. Landskapet påminner om sanddynerna på Ölands stränder och jag skulle inte bli förvånad om jag får se ett parasoll och några solbadare. Finland kallas de tusen sjöarnas land och här förstår jag varför. Så många små sjöar.

Det dröjer inte länge förrän vi kommer fram till en å vi ska över. Naturligtvis finns det ingen bro så det är bara att kliva ner på de hala stenarna i det strömmande vattnet. Vi är ändå blöta då vägen går genom en myr och det har regnat mycket de senaste veckorna. Hjulspåren på vägen är vattenfyllda.

Myggornas land

Efter sex mil genom sand, vattenfyllda vägar och över ett litet berg slår vi upp tältet och sover en stund. Innan vi somnar hör vi förundrat att det börjar regna. Himlen var ju helt blå? Öppnar tältduken och får se en svärm av myggor som slår mot tältet. Himlen är fortfarande blå. 

På morgonen packar vi snabbt ihop våra saker och äter frukosten – en mazarin nersköljd med sportdryck och en koffeintablett – medan vi går. Myggorna äger detta land.

Redan efter en kilometer kommer vi till första vattendraget. Vi har gett upp att försöka hålla fötterna torra, klafsar rakt igenom och fortsätter. Till fler vattenfyllda hjulspår och myrmark.

Var är alla?

På något sätt har vi fått för oss att endast den första etappen skulle vara vildmark. Sedan skulle det vara mer stigar och vägar. Så är det inte. Även denna etapp är enormt ödslig. Inga andra människor än de andra löparna, inga tecken på mänsklighet ens.

En gång möter vi en man på en fyrhjuling vid ett skjul men i övrigt är här bara vildmark där myggorna härskar. Och blommorna växer vilt. Här finns mängder av gullris, rallarrosor, blåklockor, orkidéer och midsommarblomster. Det är vidunderligt färgsprakande vackert.

Vi springer över några kullar med milsvid utsikt. Överallt glittrar sjöar. Solen skiner, inga moln alls. Vi fortsätter, över stenskravel och genom lera. Efter en lång dag kommer vi till ett hus och strax därefter asfalten. Vi har 18 kilometer till dagens mål: Hetta. Det är 18 kilometer på en asfaltsraka. En man i en bil frågar om vi vill ha skjuts. Vi tackar nej och börjar nöta asfalt.

Väl framme i Hetta får vi duscha, äta, sova. Blir väl omhändertagna av funktionärerna och sover gott några timmar. 

Men vi vill ändå komma i mål så innan tuppen är vaken nästa morgon är vi ute och rör oss tillbaka på asfalten. Väderprognosen för dagen ser inte så bra ut, men vi njuter ändå av värmande sol på morgonen. Några mil är lätta på asfalt och sedan blir det grusväg. Det lutar svagt uppför hela tiden.

Efter 20 kilometer kommer vi in på en vandringsled som tar oss över två berg. Vinden har friskat i och tilltar hela dagen. På väg ner för första berget kommer regnet. Vi drar snabbt på regnkläder och stretar vidare. Mot nästa berg som är det högsta på hela loppet.

Måttliga berg

Vatten rinner i en strid ström nerför berget. Snart är jag blöt in på bara skinnet. Vinden viner och blåser mig av leden flera gånger. Sikten är dålig i det hårda regnet och den massiva vinden. När jag tittar upp ser jag att jag är flera meter från leden, ute i brötet där det är betydligt jobbigare att ta sig fram. Känns ju lite onödigt när vi ändå ska springa 32 mil på ganska svårt underlag.

Till slut når vi krönet. Till skillnad från i Sverige är bergen i Finland inte särskilt höga. Den högsta höjd vi kommer upp på är 750 meter, innan det vänder ner. Vi springer så tygen fladdrar.

Snart anar vi en stor byggnad i regndiset några kilometer längre fram, Pallas skidanläggning. Väl där blir vi mottagna av en funktionär ute i regnet. Han visar oss vägen rakt in i torkrummet där vi får byta om. Det är varmt och skönt efter ovädret. Vi får duscha, äta och sova innan vi ger oss ut på sista delen.

Bara 65 kilometer kvar!

Dimman är tät och regnet som föll dagen innan gör hela skogen blöt och sagolikt skimrande. Utsikten ska vara vidunderlig på den sista etappen. Men vi ser inget mer än grågrön skog, leriga stigar, hala rötter och massa myggor.

Regnet och vinden har stillnat men vi blir ändå lika blöta då skogen är tät och stigen slingrar fram och tillbaka genom buskar. Vi smeker vattnet av trädens våta löv. Att försöka hålla fötterna torra genom att hitta en torr passage genom lera och vatten har vi gett upp för länge sen. Nu vill vi bara i mål.

Den sista delen är 65 kilometer och går mest på teknisk stig i skogen. Branta backar både upp och ner för små berg ger oss mjölksyra. En liten stund springer vi på en asfaltsväg och det är riktigt skönt efter allt det tekniska och leriga.

Min bästa målgång – någonsin!

På slutet kommer vi till skidspåren nära Ylläs. Vi springer på vinterleden och räknar ner kilometrarna. När det står 19 kilometer tycker vi att vi är enormt nära målet, men inser sedan att en vanlig träningsrunda i vardagen inte ens brukar vara så lång! Vi fortsätter stoppa i oss energi och matar på. Nu möter vi också folk som är ute på hundpromenad, mtb-cyklister och vardagslöpare.

Och så anar vi plötsligt ljudet av en bjällra. En cyklist med en typisk NUTS-bjällra kommer för att möta oss. Vi pratar lite och sedan ringer han målet för att förvarna att vi är på ingång. Nåja, så fort går det inte, vi har ändå 4–5 kilometer kvar så de hinner nog samla sig innan vi är i mål. Över 300 kilometer i benen sänker farten rejält. Men att få en egen målgångsledsagare känns proffsigt.

Vi springer förbi hotellet vi bodde på innan start – det betyder att det bara är runt 900 meter till målet. Bjällrorna ringer, applåderna och jublet är öronbedövande. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna, men mitt leende går från öra till öra när jag förstår att vi kommer klara det. Efter 100 timmar och 320 kilometer tas vi emot i mål som kungligheter. Jag tror detta är min bästa målgång någonsin!

NUTS 300
VAD: 326 kilometer långt ultralopp genom vildmarken i finska Lappland
NÄR: 8–13 juli 2024
VAR: Njurkulahti till Äkäslompolo, Finland
STARTANDE: 40 löpare (9 damer, 31 herrar)
FULLFÖLJANDE: 29 löpare (6 damer, 23 herrar)
SEGRARE: Max Moberg på 46:40 och Eevie Bengs på 54:24 
LÄS MER HÄR!