Det slås många rekord i löpning nuförtiden. En av anledningarna är de så kallade superskorna. Men vad är det som gör att man springer snabbare? Och hur mycket kan de snabbare tiderna förklaras genom skorna?
Under 2017 blev Nike Vaporfly 4% tillgänglig för allmänheten. Det var den första modellen av det som i vardagsspråk brukar kallas för “superskor”. Mer formellt använder man namnet “Advanced Footwar Technology”, förkortat AFT.
Numera har alla stora löparskomärken sina varianter av superskor. De första var för väglöpning, men sedan 2020, med prototyper året innan, finns det även modeller för löpning på bana (där det finns andra regler för exempelvis sulans tjocklek).
Vad gör superskorna snabbare?
Det som gör superskorna snabbare är framför allt en tjock mellansula i fjädrande skummaterial, i vilken en styv kolfiberplatta är inbäddad. Tillsammans med lättare vikt återför skorna mer energi tillbaka till löparen, vilket gör att denne kan springa snabbare med mindre ansträngning, inte minst för vaderna. Genom bättre löpekonomi behöver löparen inte använda lika mycket syre vid samma löphastighet och kan därmed springa snabbare eller längre vid samma ansträngning.
Dessutom gör den ökade stötdämpningen att musklerna inte blir lika trötta, eftersom skorna absorberar mer av stöten vid varje landning. Det är en fördel även vid träning, då man kan klara av en större löpmängd med snabbare återhämtning.
Så mycket påverkas tiderna
Löpekonomin förbättras alltså. Men hur mycket påverkas egentligen tiderna?
De stora skomärkena bedriver hela tiden egen forskning, för internt bruk, för att ligga i framkant. Och då skorna är nya och det hela tiden kommer nya modeller ger den offentliga forskningen inte helt eniga resultat.
Det som gav den första superskon namnet Nike Vaporfly 4% var Nikes labbforskning som visade att löpekonomin förbättras med 4 procent. Omsatt i tid innebär det cirka 2 procent snabbare löptempo.
Om man exempelvis utgår från Kjell-Erik Ståhls maratontid när han var en sekund från VM-brons 1983, 2:10:38, skulle tiden med 2 procent snabbare tempo bli 2:08:01. Suldan Hassans svenska rekord från hans maratondebut i Sevilla i februari 2024 är 2:07:36.
En annan jämförelse är damernas världsrekord på maraton. Paula Radcliffe vann London Marathon 2003 på 2:15:25. Före 2017 var ingen annan inom tre minuter från den tiden. En tid som är 2 procent snabbare än Radcliffes skulle innebära 2:12:43. I Berlin i september förra året sprang Tigst Assefa på 2:11:53.
Men detta är förstås bara matematik. Alla gynnas inte lika mycket av att springa med superskor. Som Camille Herron till exempel. Hon har världsrekord på distanser från 100 miles och 12-timmars till 6-dagars och menar själv att hennes unika löpstil gör att hon inte kan dra nytta av superskornas fördel. Hon springer fortfarande med skor utan kolfiberplatta. Och slår fortfarande världsrekord.
Större fördel för kvinnor?
Ändå visar forskning att den positiva effekten av superskor är större just för kvinnor.
Ett sätt att räkna på hur mycket tiderna har förbättrats sedan superskornas inträde är att göra en statistisk jämförelse av topp 100 damer och herrar varje år. För distanser från 5 000 meter upp till maraton visar en studie på tidsförbättringar på 0,7–1,4 procent för män och 2,2–3,5 procent för kvinnor.
Om det faktiskt är så att kvinnor generellt tjänar mer tid med superskorna är ännu inte vederlagt. Mer forskning behövs på det området. Skillnader i kroppsmassa, löphastighet och biomekanik är några möjliga förklaringar till varför kvinnor eventuellt tjänar mer på att använda superskor.
Om vi återigen jämför Tigst Assefas 2:11:53 från 2023 med Paula Radcliffes 2:15:25 är skillnaden 2,7 procent – alltså inom det spann som kvinnors prestation förbättras av superskorna, enligt ovan nämnda studier. Skulle de ha sprungit i samma lopp, med samma skor, skulle de säkert ha kämpat om segern in i det sista.
Mer än bara skorna på halvmaraton och maraton
En förbättring av Kjell-Erik Ståhls maratontid med 0,7–1,4 procent skulle innebära en tid någonstans mellan 2:08:48 till 2:09:43. Även Samuel Tsegay och Ebba Tulu Chala har sprungit i det spektrat. Suldan Hassans svenska rekord står med dessa siffror däremot ännu tydligare ut som en odiskutabel förbättring.
När det kommer till framlidne världsrekordhållaren på herrsidan, Kelvin Kiptum, sprang han i Chicago i höstas på 2:00:35. Världsrekordet innan superskornas inträde var Dennis Kimettos 2:02:57 från Berlin 2014. Det är en skillnad på ganska precis 2 procent. Om siffrorna för män i ovan hänvisade studie stämmer skulle skorna alltså inte ensamt kunna förklara den förbättringen.
På halvmaraton hade Mikael Ekvall det svenska rekordet fram till 2019, med tiden 1:02:29. Andreas Almgrens tid på 59:23 från februari i år är nästan 5 procent snabbare. Napoleon Salomons 1:01:17 från 2019 är 1,8 procent snabbare än Ekvalls tid och de är därmed mer jämbördiga med skoeffekten inräknad.
Andreas Almgren – Almgreneffekten större än skoeffekten. FOTO: Deca Text & bild
Även på 10 000 meter är Almgrens 26:52.87 nästan 4 procent snabbare än Jonny Danielssons gamla svenska rekord. Almgreneffekten är alltså större än skorna på hans fötter.
Större fördel på längre distanser?
Om vi går upp på ultradistanser är det statistiska underlaget sämre, då färre springer 100 km eller 24-timmars ofta eller med optimala förutsättningar. I teorin är det också andra faktorer som är mer begränsande för resultatet på ultradistanser än dem där superskornas fördel ska kunna nyttjas fullt ut. Likväl visar statistiska jämförelser av resultaten att en signifikant förbättring har skett sedan superskornas inträde.
Det är stor skillnad om det är ett VM-år eller inte, men en liknande jämförelse med topp 20 i världen varje år visar på 2,6–2,7 procent förbättring på 100 km för män och 4,1–5,2 procent för kvinnor efter superskornas intåg från 2017 och framåt.
En tydlig prestationsförbättring kan utläsas (i tid) från 2017 och framåt, för topp 20 kvinnor i världen på 100 kilometer.
Jonas Buud blev världsmästare 2015, på 6:22:44 och i samma VM tog Kajsa Berg silver på 7:20:48. Ponera en förbättring med 2,5% respektive 4%, då får vi tider på runt 6:13 på herrsidan och 7:03 på damsidan. Det hade varit just bakom tiden för VM-guld på herrsidan 2022 och gett europarekord och VM-guld på damsidan.
Även för topp 20 män på 100 kilometer ses en tydlig förbättring efter 2017.
Räknar vi omvänt skulle i så fall Olle Meijers nysatta svenska rekord på 6:20:51 motsvarar runt 6:30 utan superskor. Nikita Steiners SM-guldtid 7:35:39 skulle gett plats 14 på VM 2022. Med 4 procent långsammare tid, strax under 7:54, skulle det blivit samma placering på VM 2015.
Ännu längre – ännu bättre?
Är fördelen av superskor ännu större för längre distanser? Bristfällig data gör att den frågan inte går att svara på ännu. Möjligen gynnas ultralöpare mer av den dämpande effekten som ökar muskeluthålligheten, eller kanske genom ett mer skonsamt löpsteg. Eller så har kanske tränings- och återhämtningseffektenstörre betydelse. Befintlig data visar i alla fall att det även på ultra generellt verkar vara en större fördel för kvinnor att springa i superskor.
För 24-timmarslöpning sticker EM-året 2022 och VM-året 2023 ut på ett sätt som inte bara kan förklaras med allmän utveckling. Det är liknande siffror för män, men en något lägre förbättring för kvinnor.
Även på 24-timmars kan man se en tydlig prestationsförbättring (i distans) från 2017 och framåt för topp 20 män i världen.
Leker vi med jämförelser skiljer det över 5 procent mellan Aleksandr Sorokins världsrekord på 319,614 km från EM 2022 jämfört med Yiannis Kouros “omöjliga” 303,506 km från 1997. Återigen – en skillnad som inte bara kan förklaras med superskornas effekt.
Mellan Tobbe Gyllebrings svenska rekord 2023 och Johan Steenes VM-bronsresultat 2017 skiljer det ungefär två procent.
På 24-timmars är förbättringen inte lika tydlig för topp 20 kvinnor jämfört med topp 20 män i världen.
På VM i Taiwan 2023 sprang Miho Nakata 247 meter längre på VM 2023 än vad Camille Herron gjorde 2019. Alltså samma Herron som aldrig springer i superskor. Intressant är också Maria Janssons 250,647 km från EM-guldet 2016, som ingen annan svenska ännu varit i närheten av. Det hade räckt med en förbättring med 1,5 procent för att det skulle räcka till VM-silver i Taiwan.
Nya skoregler på gång
Nog med sifferexercis. Elitidrott handlar om att optimera alla variabler inom det som är tillåtet för att prestera så bra som möjligt. Då springer man förstås också med skor som kan göra resultatet bättre. Att jämföra resultat med eller utan superskor blir därför bara av akademiskt intresse.
Likväl är superskorna ett kontroversiellt ämne, där tillverkarna hittar kryphål i regelverket för att ta fram skor som ger största möjliga fördel. För att förutsättningarna ändå ska bli så rättvisa som möjligt är därför nya skoregler på gång. I stället för regler om sulans tjocklek diskuteras nu om man kan sätta en gräns för hur mycket energiåterföring skorna får ge.
Exakt hur mycket fördel olika typer av skor ger, vad fördelarna beror på och hur mycket olika löpare kan dra nytta av dessa är ett ämne som vi aldrig kommer kunna omsätta i exakta siffror. Löpning som idrott utvecklas på flera sätt, konkurrensen blir hårdare och det krävs mer för att vara i topp. Och skorna är definitivt en viktig faktor i denna utveckling.
Leo Magnusson var under SOK:s nomineringspann på 3 000m hinder. Och utöver GP-tävlingar i Sollentuna har även Abeba Aregawi gjort en oväntad comeback.
Leo Magnusson har haft en fin start på utomhussäongen 2024. Efter att ha gått skadad, på grund av en båtbensfraktur, både 2021 och 2022 har han levererat topplopp efter topplopp i år. Så även denna vecka när göteborgaren begav sig till Nice för ett nytt hinderlopp.
Magnusson drog till med 8.18,23, den sjätte bästa tiden någonsin av en svensk och under SOK:s nomineringsspann. Tiden räckte till seger i loppet och innebär att Sverige nu har fyra löpare inom SOK:s nomineringspann. Utöver Magnusson har också Emil Blomberg, Simon Sundström och Vidar Johansson gjort tider mellan 8.15,52 och 8.19,12. Nivån på svensk hinderlöpning är något utöver det vanliga just nu.
Den oväntade comebacken
2016 lade Abeba Aregwai ned sin elitkarriär. Sedan dess har hon hållit sig borta från löparbanorna och bland annat blivit mamma till två barn.
Under Corrida de Langueux i Frankrike gjorde 34-åringen däremot sensationell comeback på 10 km landsväg. Aregawi vann loppet på 31.05, en tid som hade gällt som svenskt rekord om hon haft en svensk klubb att representera.
Sedan tidigare har hon både OS-brons från 2012 och VM-guld från 2013 på meritlistan. Hon blev svensk medborgare, efter många turer, efter OS i London 2012.
Aregawi blev dopingavstängd 2016 efter att ha testat positivt för meldonium. Senare visade det sig dock att nivåerna av meldonium var för låga och Aregawi friades från sin dom.
I det högklassiga loppet, som inte hade optimala förhållanden, sprang också David Nilsson in på en 21:a plats bland herrarna på 30.26.
Abeba Aregawi under Finnkampen. FOTO: DECA Text & Bild
Sollentuna GP
Andreas Kramer stod för ytterligare ett stabilt lopp när han vann 800 m på Sollentuna GP på 1.45,61. I damloppet vann 17-åriga Carmen Cenjul från Spårvägen på 2.06,39.
På 1 500 m blev Emil Danielsson bäste svensk med tredjeplats på 3.37,51, nytt säsongsbästa. Jonathan Grahn blev sexa på 3.38,03 och Karl Ottfalk tia på 3.43,55. Ottfalks tid är den femte bästa någonsin av en svensk junior, och då har han ett år kvar i klassen.
Loppet vanns av australiensaren Callum Davies på 3.37,03.
Yolanda Ngarambe blev bästa svenska tjej när hon blev tvåa på 1 500 m på 4.07,23, trea blev Wilma Nielsen på det nya PB:et 4.10,24. Vann gjorde finskan Sara Lappalainen på 4.05,81.
Vera Sjöberg går lite under radarn här hemma, men i veckan sprang hon in på 4.13,05 på 1 500 m på tävlingen Adrian Martinez Classic. Tiden är nytt PB med en halv sekund.
Vill du också ha en lätt och snabb sko som hjälper dig i jakten på nytt personbästa? Känner du att de nya kolfiberskorna är för dyra och avancerade för dig? Sluta tvivla. Salomon S/LAB Spectur har samma kolfiberplatta och skum i mellansulan som värstingskon S/LAB Phantasm 2.Men den är mycket mer inkluderande och förlåtande – till ett lite mer inkluderande pris. Salomon S/Lab Spectur – mer fart till folkethelt enkelt!
[ANNONS FRÅN SALOMON] Målet med franska Salomons senaste landsvägssko S/LAB Spectur var att utveckla en ”supersko” för massorna. Därför undersöker man vilka löpare som gynnas mest av de superskor som finns på marknaden. Produktutvecklarna insåg att bara elitlöpare som springer i över 14 kilometer i timmen kan få maximal nytta av den nya skoteknologin. Salomon utvecklade därför en riktig supersko för löpare som springer långsammare och med en annan biomekanik än eliten. Mer fart till folket alltså.
Resultatet är en supersko utvecklad för alla som vill prestera på asfalt, oavsett löpvana eller löphastighet. S/LAB Specturs banbrytande design mixar sömlöst kraften och stabiliteten som en kolfiberplatta ger. I kombination med två olika lager med skum i mellansulan säkrar detta snabba och smidiga löpsteg.
Så bygger man en supersko för massorna
Teknologin bakom S/LAB Spectur är samma som Salomon använder i sin tävlingssko S/LAB Phantasm 2. S/LAB Spectur fungerar alltså för alla typer av löpare och för såväl träning som tävling – oavsett fart och löpvana.
Dels genom att använda två lager med dämpande, energiåtergivande skummaterial i mellansulan för en mjuk och energiåtergivande dämpning. Dels genom en kolfiberplatta med uppdragna vingar på sidorna för bättre stabilitet.
Detta kombinerar S/LAB Spectur med en framåtdrivande geometri för ett följsamt löpsteg, i form av en tydligt uppåtvinklad sulplattform. Den så kallade rocker-geometrin ger mjuka övergångar, från landning till ifrånskjut.
Punkten där sulan tippar över framåt i steget är också relativt tidigt placerad. I kombination med det extra breda hälpartiet gör detta att S/LAB Spectur är bekväm även för löpare med mer uttalade hällandningar.
Samma kolfiberplatta som i värstingskon
Kolfiberplattan Energy Blade används även i Salomons flaggskeppssko för asfaltslöpning, S/LAB Phantasm 2. Det enda som skiljer plattan i S/LAB Phantasm 2 från den som används i S/LAB Spectur är utformningen. S/LAB Phantasm 2 har en skedformad platta – kolfiberplattan i S/LAB Spectur har vingar på sidorna för att ge mer stabilitet.
Två olika lager skum
Skummen som omger kolfiberplattan i mellansulan har lite olika egenskaper. Det övre lagret heter Energy Foam+ och är ett modernt superskum som består av en blandning av EVA och PEBA. Det är både mjukt, lätt och responsivt med en hög energiåtergivning. Alltså exakt de dynamiska egenskaper som efterfrågas i moderna tävlingsskor.
Det andra, nedre lagret i mellansulan består av det EVA-baserade skummaterialet Energy Foam. Det är både lätt, mjukt och stabilt – och det behåller sina egenskaper över tid. Av den anledningen använder man det ofta i mellansulor i bland annat trailskor.
Komfortabel ovandel
En bra, komfortabel löparsko kräver förstås en bekväm ovandel. Därför har S/LAB Spectur fått en ovandel i sömlöst mesh-material, givetvis med Salomons klassiskt goda passform. Ovandelen sitter som en mjuk och följsam strumpa på foten och ger förstås bra stöd där det behövs. Den stoppade plösen och mjuka, bekväma hälkappan bidrar till komforten.
Mot underlaget är det Salomons greppiga ContaGrip-gummi som säkerställer greppet, oavsett om det är blött eller torrt.
Kombinationen av högteknologiska material, konstruktionslösningarna och den moderna geometrin gör S/LAB Spectur till en i högsta grad modern, snabb löparsko.
Samtidigt är den tillräckligt skonsam, stabil och bekväm för att passa alla typer av löpare. Det gäller oavsett om man vill slå PB på milen, springa halvmaraton eller maraton eller köra kvalitativa träningspass. S/LAB Spectur är helt sonika en supersko för massorna. Franska Salomon har demokratiserat fart och nu är ditt personbästa inom räckhåll. Salomon S/Lab Spectur – mer fart till folket!
SALOMON S/LAB SPECTUR Vikt: 235 gram Häldropp: 8 mm (38,5/30,5 mm) Cirkapris: 2 500 kronor Du hittar Salomon S/LAB Spectur hos LÖPLABBET, RUNNERSSTORE, SALOMON.COM och även i butik hos Gå & Löpkliniken i Östersund.
Perseus Karlström har tagit ett av två svenska guld på årets EM i friidrott i Rom. Här berättar han om träningen och kostförberedelserna som krävs för att ta medalj i gång på de största mästerskapen – och om gångsportens regelverk och dess upprättelse som friidrottsgren.
[EN VERSION AV DEN HÄR ARTIKELN PUBLICERADES FÖRSTA GÅNGEN I RUNNER’S WORLD 8–2022)
Vad gör du på milen? Perseus Karlström går under 38 minuter. Ja, går – inte springer. Så vi får kanske börja med att reda ut det här med gång, Runner’s World är ju ändå en tidning om löpning. Och det som definierar gång är just att det inte får vara löpning. Men likheterna när det gäller träningen är stora, Sverige har en världsstjärna i Perseus Karlström och 2023 blev gångsporten inkluderad i Svenska friidrottsförbundet (som sista land i världen).
De senaste 30–40 åren har gångsporten annars levt en ganska undanskymd tillvaro i Sverige. Men innan långdistanslöpning blev en folkrörelse var det gång som gällde även här. På 1940- och 50-talet tog svenska gångare flera OS-guld. Namn som John Ljunggren och John Mikaelsson var nationella hjältar vars namn yttrades med beundran i rösten.
För vanligt folk fanns folkmarscher, innan Lidingöloppet från 1960-talet och Stockholm Marathon från 1979 blev de uthållighetsutmaningar som gemene man i stället siktade mot.
Mamma Siv – före detta världsmästare
Den senaste svenska storhetstiden i gång slutade ungefär när Perseus Karlström föddes i Stora Sundby utanför Eskilstuna 1990. En av dem som tillhörde världstoppen under 80-talet var hans mamma, Siv Gustavsson som hon hette på den tiden, numera Karlström. Hon blev den andra kvinnliga världsmästaren någonsin i gång 1981.
Perseus Karlström får langning av mamma och dåvarande coachen Siv Karlström på VM i Doha 2019.
Även Perseus mexikanskfödde pappa har VM-medaljer i prishyllan. Men då han valde att lämna familjen när Perseus endast var något år gammal är det med mamma Siv som Perseus vuxit upp, tillsammans med två storebröder och en lillasyster.
– Mamma har betytt jättemycket. Hon har gett stöttning hela tiden och hon har alltid haft inställningen att om någon av oss ville satsa på idrott så skulle hon göra allt för att hjälpa oss, berättar ”Persy”, som han kallas av de närmaste.
På senare år har Perseus själv kunnat dra in större delen av sin försörjning som heltidssatsande gångare. Men under lång tid var det mamma Siv som stod för träningsupplägget och även gjorde det ekonomiskt möjligt för sonen att satsa. Och det har gett resultat.
Det går bra nu
2022 var ett makalöst år för Perseus Karlström. På friidrotts-VM i Eugene i USA var han den förste svensk någonsin att ta två medaljer på samma världsmästerskap, brons både på 20 och 35 kilometer. Några veckor senare väggade han på distansen 35 kilometer på Europamästerskapen i München, för att fyra dagar senare återuppstå och ta en närmast bragdartad silvermedalj på den kortare distansen 20 kilometer. Vid VM i Budapest 2023 tog Karlström ånyo silver på samma distans, på nytt personligt rekord: 1.17.39.
Han har också två VM-guld, dels från lag-VM på 35 kilometer i Oman 2022, dels från lag-VM som gick i Turkiet i april. Och under EM 2024 tog han så sitt första individuella guld.
– Sedan jag var liten och började satsa har målet varit att bli bäst i världen. Självklart alltid som en biprodukt till att jag har chansen att hålla på med det jag älskar. För man vet aldrig hur bra man kan bli, det är få förunnat att faktiskt bli medaljör, säger Perseus.
Kärleken till det han gör och stenhård träning har lett honom till toppen. Och även om han ger ett väldigt ödmjukt intryck kan han också njuta av att vara bäst.
– Utan tvekan var jag förtjänt av titeln som årets bästa gångare 2022 och det är något jag är otroligt stolt över!
Det ska börjas i tid
Det började tidigt. Redan som fyraåring cyklade han med när mamma Siv tränade och när han ställde upp i sin första tävling som sjuåring hade han sett hur man gjorde. Han vann förstås och fann glädjen direkt.
När lokaltidningen intervjuade honom något år efter tävlingsdebuten svarade han som barn gärna gör i den åldern, att han ville bli världsmästare, utan att förstå vad det faktiskt innebar. Men det var inte det som främst drev honom när han var yngre. Faktum är att han inte ens var bäst i familjen förrän han hade fyllt 25.
– Jag har alltid varit en extrem tävlingsmänniska. Att bli bäst i familjen har absolut varit en drivkraft. Min bästa konkurrent har varit brorsan och det har varit mycket prestige att bli bättre än honom.
Tillsammans med äldsta brodern Ato Ibáñez har Perseus Karlström tagit två dubbelsegrar i Finnkampen, senast 2019. Även den andra brodern, Remo, har deltagit i Finnkampen. Gångsporten i Sverige är nämligen i princip en familjesport – bestående av de tre syskonen Svensson (och en make) i Växjö och familjen Ibáñez/Karlström i Eskilstuna.
Mamma Siv Karlström är förbundskapten och var vid 62 års ålder bästa svenska i Finnkampen 2019. Det säger en del om den bristfälliga konkurrensen i svensk gångsport för närvarande.
– Nu behöver man inte ens träna för att vara bäst i Sverige. Jag hade tur att tillhöra den sista kullen som kom in. På kamratmåltiden som vi brukar ha i samband med SM var vi 13 personer i år. När jag var med på mitt första SM när jag var 10 år var vi runt 200.
En sport på gång?
Men kanske är det på väg att vända för gångsporten. SM 2022 var det sista mästerskapet under den närmast ideellt styrda organisationen Svenska gång- och vandrarförbundet. Året därpå, 2023, blev gångsporten en del av Svenska friidrottsförbundet.
Med Perseus framgångar har sporten också fått en större medieexponering – och kanske kan det skapa en ”skidskytteeffekt”.
– Vi behöver bygga upp en ny struktur och har börjat skapa några nya gångare. Säsongen 2022 var första gången på säkert tio år som vi hade gångare i den nordiska juniorkampen i friidrott.
Det finns alltså ett intresse, men gångarna behöver få möjligheter att utvecklas.
– Jag har förstått att jag kan bidra till att rädda gångsporten i Sverige, men det är inget jag tänker på. Om jag bara gör det jag kan och fortsätter få exponering och vara framgångsrik så faller det förhoppningsvis på plats, säger en av Sveriges allra bästa friidrottare.
Som samtidigt konstaterar att det först är under de senaste åren som han har känt sig som en friidrottare fullt ut.
Delar gärna med sig
Perseus delar gärna med sig av sin kunskap till de yngre gångarna, och låter varken ålder eller nationalitet begränsa generositeten. Det är en av faktorerna bakom att han inte bara är världens bäste, utan också en av de mest populära av världens gångare. Vad tror han själv att det beror på?
– Jag är aldrig blyg för att bjuda in någon konkurrent att träna tillsammans, oavsett ålder. Det är ett bra utbyte för båda. Och jag är en av få som verkligen åker på alla stora tävlingar på de olika kontinenterna, är på deras hemmaplan och är på träningsläger på olika platser.
Att han pratar flytande spanska är förstås också en stor fördel i en sport där den spansktalande världen är framstående. Men kanske viktigast av allt är att han är medveten om det ansvar som kommer av att många ser upp till honom.
– Jag försöker inspirera och vara positiv till andra gångare och juniorer, och brukar vara flitig på att svara på meddelanden i sociala medier.
Hans hängivna inställning till gångsporten har inte gått obemärkt förbi. Han är inte bara den som kan rädda gångens framtid i Sverige, Perseus är också ett stort affischnamn internationellt.
En tekniksport
Men med bristfällig exponering följer också mindre kunskap om gången som sport. Som svensk gångare får man ofta stå ut med gliringar och glåpord som anspelar på den höftvickande stilen.
Likt trav, bröstsim eller klassisk stil i skidåkning är gång ett sätt att ta sig framåt så fort som möjligt inom givna begränsningar. Och liksom i backhoppning, boxning och fotboll finns domare som bedömer när man inte följer reglerna och delar ut varningar eller tidstillägg.
– I alla sporter gör man något med någon slags begränsning. I just den sporten som jag utövar är det de här reglerna som man måste följa. Det gäller ju även löpning. Varför springer man om det går snabbare att cykla eller åka bil?
Perseus går 20 kilometer på EM i München 2022 på tiden 1:19:23. Det räckte till en silvermedalj.
I gång gäller det att ta sig fram utan att det mänskliga ögat kan uppfatta någon förlust av markkontakt. Det främre benet får inte vara böjt i knäleden under kontakten med marken tills att det passerat under kroppen. Svårare än så är det inte.
När tv började visa gångarna i slowmotion under 1990-talet var tv-publiken snabb att döma. Även om det är samma regler som gäller i grunden skrevs det därför in i regelverket att det är det mänskliga ögat som ska avgöra.
Intränat rörelsemönster ger ren gång
För Perseus Karlström är tekniken dock aldrig något problem. Han är känd för sin rena gång och har inte blivit diskad i en enda tävling under hela sin karriär. En gång har han fått två minuters tidstillägg efter tre röda kort.
– Genom att jag följde mamma från när jag var väldigt liten fick jag ett automatiskt mönster, att det är så här man ska gå. Men teknik har alltid varit ett stort moment i träningen. Mamma drillade mig med ett vakande öga under varenda träningspass, ända tills jag var senior. Bra teknik är det absolut viktigaste i gång, de andra delarna kan man utveckla sedan – men det är svårt att göra tvärtom.
Eftersom Perseus har tränat in ett visst rörelsemönster kan han inte heller bryta det för att gå snabbare. Så när spanjoren Álvaro Martin drog på sig varningar när han la in det avgörande rycket på EM 2022 menar Perseus att han inte hade kunnat gå snabbare ens genom att riskera varningar.
Förutom vänlig, ödmjuk och generös är galen också ett epitet som kan beskriva Perseus. Han kallas för ”Sueco loco”, den galne svensken. Genom hela sin idrottskarriär har han varit extrem i sitt utövande. Tv-intervjun efter hans andra VM-brons 2022 – när han med vikingahjälmen på huvudet, utmattad, skrattande och lycklig inte fick fram ett ord på flera minuter – är redan en klassiker.
– Smeknamnet fick jag när jag var på träningsläger i Mexiko 2015. Dels tränar jag väldigt hårt och så är det kulturkrocken, jag är väldigt annorlunda jämfört med mexikanerna. Den kombinationen, att jag är och beter mig annorlunda och inte är rädd för att skämta om högt och lågt, gjorde att jag började kallas för Sueco loco.
I Mexico kan man gång
När det inte finns träningskompisar i Sverige har läger utomlands blivit en viktig del av träningsupplägget. I Mexiko har han varit regelbundet sedan 2007, vilket började tack vare hans mammas kontakter i landet.
Mexiko är nämligen en stormakt inom gång, det är närmast en nationalsport och den gren där landet skördat störst framgångar i OS. Förutsättningarna är därför stora för att träna på hög nivå.
– Jag känner mig väldigt hemma i Mexiko och mexikanerna ser mig som sin landsman, säger Perseus.
Men även om hans medaljer hyllas i Mexiko är det med vikingahjälm på huvudet och med svensk flagga över axlarna som han firar sina målgångar i internationella mästerskap.
– Jag köpte den i en partyshop inför lag-EM 2019. Jag var i sjukt bra form, bara visste att jag skulle vinna och tänkte att jag skulle ta på mig vikingahjälmen på sista varvet.
Lag-EM-guldet försvarades 2021, och följdes upp med segrar på lag-VM 2022 och 2024. För en gångare är det nästan större att vinna lagmästerskapen, eftersom varje nation då får delta med fler gångare än på de mer medieexponerade världs- och Europamästerskapen.
Det stora genombrottsåret för Perseus var 2019, med guld i lag-EM och bronsmedalj på VM. Då hade han varit heltidssatsande gångare sedan 2015. I slutet av 2014 hade han blivit kontaktad av SOK:s talangselektion. På frågan vad han hade för ambitioner var svaret självklart – han ville bli bäst i världen och var inte rädd för att satsa. Det räckte för att komma med i SOK:s talangprogram.
Men då Sverige inte erbjöd optimal träningsmiljö för en gångare krävdes pengar för att kunna åka utomlands. Han lämnade universitetsstudierna i matematik i Linköping och tillsammans med det bidrag som han hade fått från sin klubb Eskilstuna friidrott sedan flera år kunde han ta steget fullt ut.
Höjde träningsvolymen inför 2019
Ända fram till oktober 2018 var det dock han själv tillsammans med mamma Siv som la upp träningen, även om han följde de upplägg som gällde på de träningsläger han ofta var på.
Det var inför genombrottssäsongen som han började träna under den australiensiske tränaren Brent Vallance – ”en av de bästa i världen” – och träningsmängden stegrades avsevärt.
Inför grundträningen efter säsongen 2021 bytte han tränare till irländaren Robert Heffernan. I stället för att på klassiskt vis basera träningen efter veckor, med nyckelpass på specifika veckodagar, kör han nu i block om tio, tolv dagar. Nyckelpassen, som han gör var fjärde eller femte dag, tar därför inte hänsyn till veckodag.
– Det är egentligen den bästa modellen för att få in mer vila inför olika nyckelpass, berättar Perseus.
Av de runt 150 kilometer som han kommer upp i varje vecka under grundträningsfasen står gång för det allra mesta. Han brukar göra ungefär två pass löpning i veckan. Sett i antal timmar motsvarar det uppemot 200 kilometer i veckan för en maratonlöpare som tränar lika mycket.
I grund och botten är träningsupplägget väldigt likt andra uthållighetsidrottares. I princip har han enbart mängdfokus under grundträningen. Inför tävlingssäsongen lägger han in tuffare intervallpass var tredje eller fjärde dag. Under tävlingssäsongen gör han inte några renodlade distanspass alls, utan det blir i stället långa fartlekspass som exempelvis tre kilometer snabbt och en kilometer i distanstempo. Detta upprepar han sju gånger för att, inklusive uppvärmning, nå 30 kilometer.
– Det blir aldrig några intervallpass med stående vila, utan mer fart runt tröskeln än vad jag gjorde förut.
Även om han stämmer av varje pass med tränaren följer han helt det träningsupplägg som han får sig tillskickat. En del styrketräning ingår, men ingen dedikerad mental träning – den är i stället inbakad i den övriga träningen.
Baksidan med gång
– Gång är mer en baksidessport, man belastar hamstrings, rygg- och sätesmuskler. Så styrketräningen blir mer fokuserad på det, även om upplägget är individuellt beroende på vad man har för styrkor och svagheter.
En gångare utsätts för mindre stötar än en löpare. Belastningen sker framför allt på tre områden: framsida fotled, baksida lår och knän.
– Nya gångare får oftast först problem med framsida fotled, den som lyfter upp foten. Bland äldre gångare är det vanligare med förslitningsskador i baksida lår.
Perseus Karlström, Sveriges tredje bästa friidrottare efter Armand Duplantis och Daniel Ståhl, siktar nu mot OS i Paris.
– Om jag kan hålla i motivationen och kroppen tillåter så vill jag även öppna upp för en satsning mot OS i Los Angeles 2028!
Då, 2028, är det 44 år sedan Bo Gustafsson tog den senaste svenska OS-medaljen i gång – på samma plats. Det vill säga om nu inte Perseus slår till redan under årets sommar-OS i Paris.
Perseus Karlström Bor: Eskilstuna Ålder: 32 år Tävlar för: Eskilstuna FIF
Matsnack med Perseus
RW:s kostexpert, idrottsnutritionisten Emma Lindblom, har hjälpt Perseus Karlström under hans elitkarriär. Hon ringde upp Perseus för ett snack om hans kostupplägg och energiintag under träning och tävling.
Text: Emma Lindblom
Redan 2013 började Perseus att tänka till kring hur han åt och drack för att kunna träna och tävla på hög nivå. Sedan dess har han byggt på sin kunskap om vad som fungerar bäst för hans kropp. Han vill ofta läsa studien bakom en rekommendation och ställer gärna några frågor för att ha full förståelse varför han gör olika saker.
Perseus har också en tydlig plan och planerar alltid kosten runt sin träning. Han är noga med att få i sig tillräckligt med kolhydrater både innan och under pass, speciellt om det är ett tuffare pass på schemat.
– Under tuffa pass satsar jag på att få i mig 100 gram kolhydrater per timme, främst från sportdryck. Efter träningen är jag noga med att äta ett återhämtningsmål direkt, så att jag i lugn och ro kan duscha och förbereda lunch eller middag, säger Perseus.
Hemma består ofta återhämtningsmålet av en smoothie med banan, havregryn, honung och mjölk.
– Även när jag reser planerar jag alltid så att jag har ett återhämtningsmål tillgängligt efter passet. Då använder jag sportmatsprodukter och en banan, ibland chokladmjölk med en banan.
Brukar du även ha en plan för dina resdagar?
– Ja, definitivt. Inför flygresor köper jag ett loungekort så att jag har tillgång till loungemat och även en lugnare plats att sitta och vänta. Där fyller jag på med en ordentlig måltid innan jag går på planet. Väl på planet ber jag ofta om extra bröd och liknande för att komplettera måltiden som oftast har för lite energi. I väskan har jag ofta bars som nödproviant.
Perseus har förstås även en väl utarbetad kostplan inför tävlingar. Tre dagar innan tävlingsstart äter han lågfiberkost och mycket kolhydrater.
– Det blir ganska tråkig mat med mycket kolhydratrika snacks och mellanmål. Detta gäller för både 20 kilometer och inför 35 kilometer, men jag har ännu mer fokus på kolhydraterna inför den längre distansen.
Hans mål är att få i sig 600–800 gram kolhydrater per dag. Under 20-kilometerslopp dricker han sportdryck med cirka 70 gram kolhydrater i timmen, och för 35 kilometer ökar han till 100 gram kolhydrater i timmen.
– Jag dricker även 600 – 1 000 ml vätska per timme, beroende på temperaturen, och dricker sportdryck varannan kilometer.
Sällan hungrig
Ett problem han brottas med är att han har astma, vilket leder till att han ofta får för mycket segt slem i halsen när han dricker. Det här är något Perseus och hans team jobbar med att få ordning på, men man har inte riktigt hittat en lösning än.
– Den största utmaningen när det kommer till kosten är att få i sig tillräckligt med energi och kolhydrater. Vid tuffa pass och dagen innan tuffa pass är jag alltid noga med mat- och vätskeintaget. Men ibland kan det vara svårt att äta tillräckligt mycket, speciellt om jag har två lugnare träningsdagar efter varandra.
Perseus förklarar att utmaningen delvis består i att han sällan är hungrig. I stället äter han det han vet att han måste få i sig.
– Jag ser fram emot att inte behöva äta lika mycket mat när karriären väl är över – att slippa äta utan hunger eller aptit som jag måste göra nu.
Perseus Karlström tog VM-brons på det mycket varma 20-kilometersloppet i Doha 2019.
Under varma lopp byter Perseus keps regelbundet – dessa är nedkylda och hjälper honom att hålla temperaturen nere. För att förbereda sig på värmen har Perseus både spenderat tid i klimatrummet på Bosön och även tränat på andra sätt i värme inför mästerskap.
– Men värmen är inte direkt ett problem, det är som det är. Mästerskapen går under juni till augusti och då är det oftast varmt.
Efter tävlingssäsongen ser Perseus fram emot en månads vila – och en och annan Margarita från vedeldad pizzaugn.
– Ja, det är min favoritmaträtt. Men då ska den komma från en bra italiensk restaurang – annars gör jag den gärna själv.
Svensken hade ledningen in på upploppet men stumnade och föll tillbaka. Guldet gick till schweizaren Dominic Lokinyomo Lobalu, en sekund före Almgren.
Det såg så lovande ut för Andreas Almgren. I det långsamma loppet placerade han sig i mitten av fältet och rörde sig successivt uppåt i fältet när farten så sakta började skruvas upp.
Tre kilometer passerades på 8.55 och efter fyra kilometer började kilometertiderna klockas på 2.40-2.45.
Efter sex kilometer bedarrades dock farten för att skruvas upp igen med 2 kilometer kvar. Almgren låg hela tiden med i täten och ödslade inte mer kraft än vad han behövde.
När klockan ringde låg Almgren tvåa och med 300 meter kvar spelade han ut sitt sista kort. In på upploppet var Almgren fortfarande i ledningen men med både Lobalu och den rutinerade fransmannen Yan Schrubb i rygg.
Här tog också Almgrens krafter slut och svensken föll tillbaka. Först passerade Lobalu och Schrubb och med ett tiotal meter kvar till mål också spanjoren Thierry Ndikumwenayo.
I mål kom Almgren som fyra på 28,01,16.
Efteråt var han besviken när han mötte SVT.
– Jag är väl lite ivrig, men jag har inte tillräckligt med krafter. Jag är inte tillräckligt bra idag. Det kändes väldigt bra med ett varv kvar men sen tog det bara stopp med 120 kvar. Så det är bara tillbaka till ritbordet.
Oliver trea i B- finalen
10 000 metersloppet var uppdelat i en A- och B- final. Det här på grund av det stora antalet deltagare som kommer av att EM i år också räknas som Europacupen. Det gör att varje land får ställa upp med fler än tre deltagare. Sverige kom med fyra löpare totalt, i B- finalen sprang Oliver Löfqvist, Simon Sundström och Mohammadreza Abotorabi.
Det var den förstnämnda som lyckades bäst. Oliver Löfqvist slutade trea i B- finalen, som gick 1,5 timme före A- finalen, på 28.28,42. Totalt sett räckte det till en 20:e plats.
Simon Sundström blev sjua i B- finalen på 28.33,93 och Mohammadreza Abotorabi slutade som trettonde man på 29.55,11.
För andra dagen i rad var det dubbelt svenskt i finalen på 3 000 m hinder. Emil Blomberg och Vidar Johansson spände bågen och gick med klungan men föll tillbaka.
I den på förhand jämna hinderfinalen drog italienaren Osama Zoghlami, något frånvande, iväg från fältet efter dryga 500 meter. Bakom honom bildades en klunga där båda svenskarna låg med. Blomberg var den mest offensiva av dem.
Med 800m kvar såg det fortfarande lovande ut för Blomberg medan Vidar fallit tillbaka något. Men när täten med 400m kvar jagat ikapp Zoghlami hade mjölksyran kickat in för Blomberg.
Svensken föll tillbaka från sin åttondeplats och fick på slutvarvet se sig omsprungen av Vidar som kom i mål som nia på 8.21,54. Blomberg slutade elva på 8.22,92.
I topp blev det dubbelt franskt då Alexis Miellet vann före Djilali Bedrani och tysken Karl Bebendorf. Segertiden skrevs till 8.14,01 och för bronset krävdes 8.14,41.
Tuff dag för 1 500-meterslöparna
Emil Danielsson hängde inte med när farten drogs upp i det första försöksheatet. Svensken, som sprang 5 000 meter i lördags, slutade sist i sitt heat.
Den andra svensken, Samuel Pihlström, sprang i det andra heatet och låg bra till när ett varv återstod. Då drogs han tyvärr med i ett fall med tysken Robert Farken och nederländaren Noah Baltus. De andra två reste sig upp snabbt och sprang vidare men Pihlström låg kvar på banan och höll sig om handleden. Han reste sig sen och kunde jogga in i mål.
Sverige lämnade in en protest och Pihlström fick en plats i finalen. I den finalen kommer han dock inte springa då det efter loppet visade sig att hans handled bröts i fallet.
Pihlström var besviken men sa till förbundets hemsida att han ändå hoppades på att kunna tävla igen om inte allt för lång tid.
Dagens skräll blev annars att normannen Narve Gilje Nordås missar finalen på 1 500 m efter att ha slutat tolva i sitt heat. Förra året tog han brons på VM men nu slutar mästerskapet redan efter försöken.
Samuel Pihlström joggandes mot mål med bruten handled. FOTO: DECA Text & Bild
Nielsen vidare
Wilma Nielsen gjorde ett fint försökslopp på 800 meter och kunde med en bra avslutning ta sig vidare till semifinal som trea i sitt heat (tre första och fyra tider gick vidare).
Hennes tid 2.01,82 är nytt personbästa och hennes första gång under 2.02.
Med hög stämning och en sol som värmde både kropp och själ blev 2024 års Stockholm Marathon snabbt en snackis. Inte bara för de imponerande prestationerna utan även för den till synes lilla, men kraftfulla symbolen som prydde många löpares hud.
[SAMARBETE MED HAND IN HAND SWEDEN] I ett hav av löparutrustning, från högteknologiska klockor till mirakelkompressionsstrumpor, har en särskild accessoar gjort tydligt avtryck de senaste åren – Hand in Hands Run for Change-tatuering. Den temporära tatueringen har enligt somliga blivit lika mycket en del av löparens utrustning som skorna på deras fötter, och har ofta kallats lyckoamulett.
FOTO: Magdalena Vogt
Ikonisk symbol med stjärnglans
Run for Change-tatueringen, som burits av både motionärer och elitlöpare som Mustafa Mohammed, Sanna Mustonen, Mikaela Larsson, Erica Lech, Anders Szalkai, Johanna Bäcklund, Elmina Saksi, Sofia Norgren och Kristofer Låås, har blivit en symbol för gemenskap och stöd. Och i år blev den ännu mer ikonisk när SM-guldmedaljören Carolina Wikström bar den synligt på sitt ben.
OS löpare och årets SM guldmedaljör på maraton Carolina Wikström med Run for Change-tatueringen. FOTO.Magdalena Vogt
Under maratonhelgen exploderade sociala medier med bilder av löpare som stolt visade upp sina tatueringar. Det står nu klart att Run for Change-tatueringen är mer än en prydnad – den representerar en rörelse!
”Hand in Hands arbete ger många ringar på vattnet. Det känns hedrande att få springa med den här tatueringen i dag”, säger Anders Szalkai, som stöttat Run for Change sedan starten 2020.
Anders Szalkai. FOTO Magdalena Vogt
Run for Change – för minskad fattigdom i löparlandet Kenya
Hand in Hand Sweden är hjärnan och hjärtat bakom initiativet Run for Change. Genom utbildning och entreprenörskap arbetar organisationen för att utrota fattigdom i bland annat löparmeckat Iten i Kenya. Run for Change engagerar löpare och deras nätverk i denna viktiga kamp, som uppmanar till att springa inte bara för personliga rekord utan också för att göra världen till en bättre plats.
Spring för förändring!
Att visa sitt stöd är enklare än att knyta skorna. På Hand in Hand Swedens webbplatskan du enkelt ge en gåva och få din egen Run for Change-tatuering! Varje bidrag, oavsett storlek, gör verklig skillnad.
Nästa gång du deltar i ett lopp – gör det med stolthet och vetskapen om att du inte bara springer för dig själv, utan också för att ge andra en bättre chans i livet!
SM 5:an i 2024 års Stockholm Marathon Kristofer Låås med Run for Change-tatuering. FOTO: Magdalena Vogt
Andreas Kramer var kylig i 800-metersfinalen men var för långt efter när upploppet började. I mål var han besviken femma. I hinderfinalen blev Emilia Lillemo 14:e och Linn Söderholm 16:e. Yolanda Ngarambe slutade tia i finalen på 1500m.
Andreas Kramer valde en defensivare taktik i finalen på 800m. Han placerade sig i mitten av fältet och låg kvar där tills 500 meter återstod. Då skapades en lucka fram till täten och Kramer gjorde sitt för att försöka ta igen den.
In i sista kurvan såg det också ut som att han skulle lyckas men när upploppet började visade det sig att avståndet var för långt. Trots att han passerade löpare sista 100 meterna kom han i mål som femma på 1.45.70.
Efter målgång var det en besviken Andreas Kramer som mötte SVT.
– Det är surt asså, fan. Jag visste att det skulle bli tufft och det är en öppen final. Jag kan lika gärna ta medalj idag och jag kände mig stark. Tyvärr var det en liten bit upp på upploppet och det är egentligen där jag ville ha lite mer kontakt. Jag känner att jag kommer starkt men det räcker inte.
Fransosen Gabirel Tual vann loppet på 1.44,87. Silvret gick till spanjoren Mohamed Attaoui på 1.45,20 och bronset till italienaren Catalin Tecuceanu på 1.45,40.
Den första hinderfinalen
Både Linn Söderholm och Emilia Lillemo gav sig själva chansen i hinderfinalen men stumnade mot slutet. Lillemo låg länge med i klungan men när farten skruvades upp ytterligare ett hack med två varv kvar fick även hon ge sig.
I mål kom Lillemo som 14:e löpare på 9.38,34. Linn Söderholm slutade på 16:e plats med 9.54,14.
I SVT:s intervju efter loppet var Lillemo besviken på sin insats.
– Det var hemskt. Jag tycker att jag laddat så jäkla bra, jag vet att jag är i jättebra form. Planen var att göra exakt som jag gjorde och vara offensiv i början men det här är bara så jäkla dåligt. Man kan inte komma till en final och springa sämre än sämst.
Alice Finot från Frankrike vann guldet på 9.16,22. Tyskan Gesa Felicitas Krause tog silvret på 9.18,06 och bronset knep Elizabeth Bird från Storbritannien med 9.18,39.
Emilia Lillemo sågade sig själv i SVT:s intervju efter finalen. FOTO: DECA Text & Bild
Sista löparfinal idag var damernas 1500 meter. Även där var det svenskt deltagande i form av Yolanda Ngarambe. Svenskan hängde med fältet, som öppnade i en lugnare fart, fram till slutvarvet. Då drog brittiskorna Jemma Reekie och Georgia Bell iväg tillsammans med irländaren Ciara Mageean.
Ngarmabe föll tillbaka något och kom i mål som tia på 4.07,59, dryga sekunden från hennes personbästa.
Ciara Mageean vann guldet på 4.04,66, Georgia Bell tog silver på 4.05,33 och fransyskan Agathe Guillemot knep bronset på 4.05,69.
Suldan trettonde man
Suldan Hassan var offensiv i halvmaratonloppet. Han la sig långt fram i tätklungan och när 10 kilometer var passerade (på 29.12) hade han några sekunder fram till täten.
Han hade dock kvar tätkänningen fram till dess att löparna sprungit i 40 minuter. Då drog israelen Tefeli upp tempot och Hassan tvingades släppa täten helt. Efter 15 kilometer låg han på 15:e plats, nitton sekunder efter.
I mål kom han till slut som trettonde man på 62.09, femton sekunder från hans personbästa.
Italienaren Yemaneberhan Crippa vann på 61.03, silvret gick till hans landsmann Pietro Riva och bronset till tysken Amanel Petros på 61.07.
Den andra svenskan, Hanna Lindholm, bröt damernas lopp före 15 kilometer.
Det blev succé för de tre löparna i “Ockelbomaffian” i den 97:e upplagan av världens största ultratävling, Comrades Marathon i Sydafrika. Elov Olsson (7:a), Joacim Lantz (15:e) och Johan Lantz (22:a) är fantastiska prestationer i tuffast möjliga konkurrens.
Över 20 000 löpare var anmälda för att avverka knappt 86 km från Durban till Pietermaritzburg. Det var i år ett så kallat Up Run, med runt 1800 positiva höjdmeter och motsvarande omkring 1200 höjdmeter neråt.
Elov Olsson hängde de första milen med i den stora huvudklungan, med Johan Lantz en bit där bakom och Joacim Lantz som den som startade lugnast. Efter att först ha släppt huvudklungan med någon minut började Elov sedan ta många platser på slutet. Halvvägs låg Elov 68:a, och bröderna Lantz på platserna 90 och 91.
Men i mål var alltså Elov Olsson 7:a på tiden 5:35:24, drygt 10 minuter efter vinnaren Piet Wiersma från Nederländerna. Wiersma var förste icke-sydafrikan att vinna herrtävlingen sedan 2011 och förste icke-afrikan sedan ryssen Leonid Shvetsov 2008. För Elovs Olssons del blir det också prispengar i form av motsvarande drygt 32 000 svenska kronor.
Joacim Lantz sprang i mål efter 5:43:19 som 15:e man och Johan Lantz var med tiden 5:49:25 21 sekunder före överlägsna damvinnaren, den sydafrikanske superstjärnan Gerda Steyn.
Steyn tog en favoritseger
Steyn tog sin tredje seger, före trefaldiga Ultravasanvinnaren, ryskan Aleksandra Morozova. Hon får totalt inkassera omkring 2 miljoner sydafrikanska rand (ca. 1,1 miljoner svenska kronor), för seger, bästa sydafrikan, banrekord på Up Run och det snabbaste totaltempot på Up Run någonsin.
Sverige har fina traditioner i detta klassiska ultralopp, som är lite av ultralöpningens Vasaloppet. För att få en medalj i äkta guld ska man komma topp tio i dam- eller herrklassen. Jonas Buud har varit på platserna 2, 4 och 7 under åren 2011-2014. Kajsa Berg var trea 2016, Sophia Sundberg sexa 2018 och Frida Södermark åtta 2014. Elov Olsson blir alltså den femte svensken med en guldmedalj.
VM uttagningar
Det blir nu tacksamma bekymmer för landslagsledningen, för eventuella uttagningar till VM på 100 km i december. Dit är redan tre kvinnor och tre män uttagna. Olssons och bröderna Lantz’ tider i Comrades motsvarar alla under den indikativa VM-kvalgränsen på 6:45. Sverige har näst Japan det bästa landslaget i världen på herrsidan på 100 km just nu.
Med mjukare dämpning, lägre vikt och skönare passform är en av de bäst säljande skomodellerna genom tiderna bättre än någonsin. Här är den 16:e versionen av Brooks Ghost.
[ANNONS FRÅN BROOKS] Att den nya versionen av Brooks ikoniska mängdträningssko Ghost 16 har fått några rejäla uppgraderingar råder det inget tvivel om. Den kanske viktigaste nyheten är att mellansulan nu består av det kväveinjicerade DNA LOFT v3-materialet. Det är både mjukare och lättare än på föregångaren – vilket också innebär att Ghost nu är 17 gram lättare än tidigare.
Även ovandelen har fått en uppgradering i form av ett lätt, luftigt och formstarkt mesh-material. Yttersulan har också blivit mer slitstark tack vare ett delvis återanvänt RoadTack-gummi som förstärkts med kisel.
Resultatet? Bättre prestanda, mer komfort, högre slitstyrka – kort sagt förbättringar som förhöjer varje löpares upplevelse och prestation.
Ghost 16:s uppdaterade, lätta dämpning i mellansulan i kombination med den förbättrade passformen ger en mycket komfortabel löparsko med en mjukt följsam löpkänsla. Inte konstigt att den också är en av Brooks absoluta storsäljare.
Den kväveinjicerade DNA LOFT v3-mellansulan borgar för mjuka, komfortabla landningar. Skummaterialet är dessutom både hållbart och lätt. Även yttersulan är ny, och består av en slitstark mix av kiselförstärkt naturgummi och återanvänt material.
Den mjuka mellansulan och segmenterade ”crashpaden” under hälen säkerställer mjuka övergångar från landning till ifrånskjut – steg för löpsteg.
Även ovandelen har uppdaterats. En luftig så kallad ”engineered air mesh”, med precis lagom mycket stretch och stöd där det behövs, ger en skön och säker passform. Ghost 16 finns dessutom i både smal och bred läst.
BROOKS GHOST 16 Vikt: 241/269 gram (dam/herr) Häldropp: 12 mm Cirkapris: 1 800 kronor Här köper du den: Brooks Ghost 16 finns hos alla löpskospecialister och de stora sportbutikerna. Du hittar även Brooks Ghost online HÄR!
Ytterligare två hinderlöpare och Andreas Kramer har tagit sig till final på EM. På 5000m slutade Emil Danielsson tolva i finalen.
Det var ett 27 man stort fält på herrarnas 5000 meter. Ensam svensk på start var Emil Danielsson som efter förra årets succé haft en tyngre start på 2024.
Ingen hög fart sattes upp från start, istället var det en samlad klunga som tillsammans låg i 13.50- fart i fyra kilometer. Med en kilometer kvar drog dock britten George Mills upp farten och den täta klungan började dras ut. Danielsson hängde till en början med men ju längre tiden gick, desto mer tänjdes fältet ut och Danielsson fick släppa taget om täten.
Trots det blev det en fin prestation av svensken som kom i mål som tolva på 13.27,42. Hans fjärde bästa tid någonsin.
Guldet gick till norske Jakob Ingebrigtsen som spurtade hem guldet på slutvarvet. Segertiden skrevs till 13.20,11 där de sista 200 meterna gick på under 26 sekunder.
Silvret tog britten George Mills på 13.21,38 och schweizaren Dominic Lokinyomo Lobalu knep bronset på 13.21,68.
Fler hinderlöpare till final
Simon Sundström var först ut bland de svenska hinderlöparna. Heat 1 startade långsamt och Sundström var kylig och placerade sig runt tionde platsen, där topp åtta gick till final. Med ett varv kvar såg han fräsch ut och avancerade fint i fältet. In mot sista hindret låg han sjua i den samlade klungan på nio löpare men där startade problemen.
Sundström kom fel till hindret, kom ur rytmen och halkade ned till nionde plats. Han försökte jaga ikapp men hann inte hela vägen fram. Istället slutade han på en tuff nionde plats, en placering utanför finalen.
Bättre gick det för de andra svenskarna, Vidar Johansson och Emil Blomberg, som sprang i det andra heatet. De löpte fint och kom i mål som fyra respektive sjua. Dessutom på bra tider, 8.22 av båda två.
Vidar Johansson och Emil Blomberg. FOTO: DECA Text & Bild
Sverige har haft en fin hindersäsong hitintills. Utöver herrarnas framgång tog sig både Emilia Lillemo och Linn Söderholm till final under gårdagen. Söderholm gjorde det genom att springa in som sexa i sitt heat på det nya PB:et 9.34,62. Även för Lillemo blev det PB, hon stack iväg från de övriga i fältet direkt och höll undan till en final. Hennes tid blev till slut 9.33,01. Med dessa tider är Lillemo tvåa genom tiderna och Söderholm trea.
Den tredje svensken, Julia Samuelsson, hade det tufft i värmen och blev trettonde tjej vilket inte räckte till final.
Kramer till final
Andreas Kramer tog sig till final på 800m genom att sluta trea i sin semifinal på 1.45,33. Till skillnad från i försöken valde han en offensivare löpning och la sig som tvåa efter första kurvan. Med dryga 200 meter kvar gick han upp i täten och trots att han stumnade på upploppet höll han undan för de övriga löparna.
Imorrn väntar en riktig finalfest för svenskarna. Klockan 22.04 går damernas hinderfinal och 22.27 är det dags för Kramer.
Sex minuter efter det, klockan 22.36, springer också Yolanda Ngarambe final på 1500m. Hon tog sig vidare genom att sluta femma i sitt försöksheat (topp sex till final) på 4.06,96.
För Hanna Hermansson, som också sprang 1500m, slutade EM efter försöken. I ett stökigt lopp med flera fall blev Hermansson nia.
Herrarnas hinderfinal går på måndag 22.04.
Alla resultat från EM hittar ni här och tidsprogrammet hittar ni här.
Nedräkningen mot adidas Stockholm Marathon i samarbete med adidas är över. Här reflekterar chefredaktör Anders Szalkai om den varma folkfesten och sitt lopp – där han för 26:e gången nådde det åtråvärda målet på Stockholms Stadion och dessutom fixade sitt uppsatta tidsmål.
[ANNONS FRÅN ADIDAS] Det är en speciell känsla när maratondagen är här – och för mig personligen än mer speciellt när det gäller adidas Stockholm Marathon. Loppet skapade min maratonkarriär och är förmodligen en av anledningarna till att jag skriver här.
För 30 år sedan, 1994, hade jag mitt genombrott som löpare i loppet när jag dels blev 2:a på 2:16:02 och dels vann mitt första SM-guld i maraton. Men så här 30 år senare är den meriten inte något som gör att jag tar mig igenom loppet. Men tack vare alla mina tidigare lopp i Stockholm får jag ett helt ofattbart härligt publikstöd och suverän pepp från medlöpare. Så en liten fördel har jag trots allt av mina tidigare meriter.
Magisk känsla i starten
Känslan ute i startfållan är som alltid magisk. Kanske lite extra magisk just i dag, eftersom vi är rekordmånga som väntar på att få oss iväg. Atmosfären med publiken, speakern och alla löpare är grym – det går inte att bli annat än inspirerad. Det är också en anledning till att jag faktiskt backar bakåt lite i startfållan för att om möjligt inte dras med i alltför hög fart i startrusningen.
Laddad innan start.
Det är varmt så jag har laddat lite extra med två salttabletter på förmiddagen i kombination med lite mer än normalt utspädd uppladdningsdryck. Jag har respekt för värmen och vet att jag måste lägga upp loppet optimalt om jag ska nå mitt mål: att fortsatt hålla mig under tretimmarsgränsen. För att klara det krävs det att varje 5-kilometersavsnitt ska gå under 21:15 i snitt. I fart innebär det att jag måste snitta under 4:15 minuter per kilometer.
Gåshud-moment
Starten går. Jag får lite gåshud när jag springer iväg i det rekordstora fältet, där det enligt uppgift till slut var 18 396 löpare som kom till start av 23 000 anmälda.
Ett inspirerande startfält. FOTO: Anders Forselius
Jag kollar inte på klockan utan försöker att hitta in till en bra rytm utan att stressa eller pressa – snarare håller jag igen. Farten kommer ändå att bli tillräckligt snabb här i början för att jag ska kunna nå mitt tidsmål att springa under tre timmar. Ett mål som jag står fast vid trots värmen.
Jag har också bestämt mig för att lyssna på mina egna råd, och tar det därför högst medvetet lite lugnare i alla motlut. Det blir mer att ”smyga” uppför än att trycka på, något jag håller hårt på. Även om det innebär att jag både tappar gruppen jag ligger i och att jag släpper förbi några löpare uppför första stigningen via Torsgatan upp mot St Eriksplan.
Första kollen på klockan blir när vi kommit över till Kungsholmen och 5-kilometerspasseringen där klockan visar 20:20. Känslan är bra. Det känns som att jag ligger rätt i förhållande till både fart och kapacitet – och det faktum att det är drygt 25 grader varmt och mestadels sol.
Vatten för kyla och vätska
Jag kombinerar vatten och sportdryck relativt regelbundet. Målet är att dricka minst en gång var 15–20:e minut. Jag har även med mig 2 energigels som jag tar efter 15 respektive 30 km. Där det passar häller jag även en mugg med vatten över huvudet. Även om det är lite vätska är den lilla kyleffekten positiv, och vid några tillfällen supportar även publiken med kallt vatten från vattenslang eller en väl kyld vattenflaska.
Så supporten gällande vätska och kyla måste jag säga är bra för min del, även om jag senare hörde att vattnet delvis tog slut. Det är så klart oerhört olyckligt en så varm dag som denna.
Världens snabbaste sko?
I år hade jag förmånen att, trots min elitmotionärsnivå, springa i världens kanske snabbaste och lättaste tävlingssko: adidas Adizero Adios Evo PRO 1. Den ger mig en överraskande bra känsla, trots att kilometerfarten inte är i närheten av den fart löparna håller som brukar ha denna supersko.
Trots att skon bara har gått totalt 14 km innan sitter den bra på foten, och den ger en härligt studsig känsla – men den springer så klart inte av sig själv. (En reflektion kring skon kan du läsa här.)
Halvmaran – allt går enligt plan
Jag fortsätter ta det lugnt så fort ett motlut kommer. Det känns som att taktiken funkar. Jag upplever inte värmen riktigt så pressande som den nog skulle kännas om jag låg högre i puls och ansträngning.
Andra 5-kilometersavsnittet flyter på bra med 20:31 i tid, och milpassering blir därför 40:51. Ute på Djurgården tycker jag att jag fortsatt kan hålla steget bra. Även om 5-kilometersavsnitten nu går strax över 21 minuter är jag positiv.
FOTO: Marcus Hallbäck
Men det är ju inte svårt att vara positiv när hejaropen duggar tätt. Speciellt när vi lämnar Djurgårdens grönska och jag passerar halvmaran på 1:27:26. ”Anders”, ”Szacke”, ”Szalkai”, ”han som vunnit” – det ropas många olika ord, allt för att peppa mig. Så jag kan inte annat än att ge en stor eloge till alla er, både löpare, funktionärer och publik, som gav mig energi genom att heja på mig och alla andra. Tack!
Banans tuffaste backe
När Gamla Stan har passerats kommer stigningen jag pratat om, upp på Söder. Jag ”tassar” uppför, kanske inte lika lätt som tidigare och klart kantigare löpsteg, men fokuserar på att den tuffaste delen av banan snart är gjord.
I slutet av Katarinavägen kommer en officiell ”sponsorspurt”. Jag tänker att det är nu jag ska växla steg för att försöka hitta in till outnyttjad muskulär kraft. Och det funkar. Jag ser efteråt att jag på den lilla sprintsträckan går från cirka 14,6 km/h till 17,3 km/h. Även om pulsen går upp lite känns det plötsligt lite lättare igen. Jag plockar några löpare som börjat tröttna mer än mig.
Visst – Västerbron är allt lite kämpig uppför i den gassande solen. Jag försöker lyfta in några positiva minnen, påminner mig själv om att det är dags att plocka fram viljan och älska kampen. För nu är första tre milen avklarade.
Precis som alla andra försöker jag springa i skuggan när det går. Det är verkligen en tydlig skillnad när man får ett lite längre stråk utan sol. Kilometer för kilometer avverkas. Jag är riktigt nöjd när mellantidsklockan visar 21:25 i tid på de 5 kilometerna mellan 30 och 35 kilometer.
Även om snittfarten nu är något långsammare än snittet som krävs för ”sub 3” känner jag att jag har marginal, om än inte mycket, att tappa lite tid och ändå nå mitt mål om att gå under 3 timmar. Och det är nog tur. För när jag springer runt Gamla stan på väg in mot målet känner jag att det börjar bli kämpigt. Jag tar hjälp av några medlöpare, lägger mig bakom och försöker bara haka i.
Nådde mitt mål ännu en gång
Jag tänker ett kort tag att det egentligen inte spelar någon som helst världslig roll om jag gör strax under eller strax över 3 timmar. Men sen tänker jag att jag ändå inte är så slut att jag ska ge upp målet. Jag ska inte börja tänka dom tankarna nu för att göra det lättare för mig. Oavsett fart är det nu en kamp mot tröttheten.
Jag passerar 40 kilometer vid Karlaplan och även om varje meter börjar kännas lång, känner jag att det kommer fixa sig. Mål nummer ett – att nå målet – och mål nummer två att komma under 3 timmar. Det är en grym känsla att nå Stadion och springa in över mållinjen. Det är åtråvärt.
Efterlängtad målgång FOTO: adidas Stockholm Marathon
Sluttiden blir 2:58:26 (Netto/Chiptid), och för mig är det helt ärligt ingen supertid. Men med tanke på hur känslan i träningen varit inför loppet, där jag känt mig långsammare än någonsin, och såklart värmen, så får jag ändå vara både glad och stolt att jag fixade det. Jag vet ju att det kommer ett lopp någon gång framöver där det inte går längre, men jag hoppas jag kan vara lika nöjd och postiv även då – för det är trots allt en fantastisk förmån att för egen maskin kunna få ta sig 42 km i en folkfest som Stockholm Marathon!
