2017, ett bra löparår



Sedan mitt förra blogginlägg, då jag befann mig i Flagstaff, har jag avslutat säsongen med the North Face 50 miles i San Francisco, haft en vilovecka på Hawaii samt börjat om med träningen inför årets skidsäsong.

   The North Face 50 miles var ett fantastiskt roligt avslut på säsongen. Några veckor på hög höjd hjälper mig otroligt mycket i uppförsbackarna när jag kommer ner och springer på havsnivå och det är alltid en skön känsla att känna sig stark uppför. Första timmarna av loppet fick jag äran att springa med en gammal banlöpar kompis Renee Metivier från Colorado som jag sprungit mycket emot under universitetstiden i Usa. Sista gången vi såg varandra var på Crystal Palace grand prix i London 2009. Nu gjorde hon sin ultra debut och under en ultra har man ju några timmar på sig i början att småprata och ”catch up” med varandra igen. Som 2.27 maratonlöperska drog hon på rejält på de breda grusstigarna de första 35 km av loppet och eftersom jag var oviss över om hon skulle orka hela vägen eller inte var det lika bra att hänga på. Men 83 km är ändå nästan dubbla maraton distansen och vid 40 km började hon sakta in och jag fortsatte själv resten av loppet och höll ledningen hela vägen över golden gate bron in till målgången i San Francisco. Efter loppet gjorde jag så lite som möjligt under en vecka på Hawaii. Jag umgicks med en vän och hennes familj, badade mycket, provade att surfa ett par gånger samt gick några korta vandringar. Det var riktigt skönt att ha en planerad och inte påtvingad säsongsvila och jag njöt till fullo av veckan.

   Jag är jättedålig på att sammanfatta och utvärdera utan tycker alltid att det är roligare att planera och blicka framåt. Jag försöker lära mig av mina misstag, men jag är verkligen jättedålig på det och även om jag inte gör samma misstag igen finns det alltid nya misstag att göra. Kanske är det bättre att lära sig av det som går rätt, men även det tycker jag är svårt eftersom även när det går väldigt bra tycker jag alltid att det finns saker som inte var optimala och som jag kunde ha ändrat på och som jag egentligen hade velat göra annorlunda. Det är en ständig balansgång mellan att vara nöjd, men samtidigt sugen på mer, att vara här och nu, men även ha ett framtidstänk.

    När jag räknar samman årets träning och tävling kan jag trots allt konstatera att det har varit ett väldigt lyckat år. Fastän jag har gjort en del bra lopp och prestationer de senaste åren är faktiskt 2017 det första hela året sedan 2004 som jag har lyckats hålla mig relativt skadefri och sprungit under ett helt år och inte varit tvungen att ändra allt för mycket i träningen eller ställt in något lopp på grund av skador. Det är 13 år av att gräva sin egen grav och gräva sig upp igen, 13 år av envishet, uppgivenhet, övergivande av löpningen och återupptäckten av den igen, 13 år av att krossas, våga drömma, våga satsa, våga låta sig krossas igen. Löpning är egentligen väldigt enkelt, det är ju bara att springa, snabbt eller långsamt, runt, runt, från A till B eller upp och ner för ett berg. Ibland kan löpning ändå kännas fruktansvärt komplicerat och omöjligt men samtidigt är det ändå självklart och enkelt att jag väljer in löpningen i mitt liv om och om igen.

   Jag kan ibland önska att jag varit smartare och försiktigare, men oftast vet man faktiskt inte förrän efteråt vad som är idiotiskt eller genialt. Så länge det bara är min egen kropp, liv och känslor jag experimenterar med får det vara ok att prova. Det här året har jag till exempel både tränat och tävlat mer än tidigare. Rädslan för skador finns alltid någonstans i bakgrunden, men jag har återigen börjat lita på att kroppen håller. Jag blir inte livrädd längre när jag får en liten känning utan jag har börjat lita på att jag har en stark och tålig kropp. Jag har sprungit fem 75-90 km lopp och fem 42-50 km lopp och det känns skönt att jag kan vara konkurrans kraftig men samtidigt inte lika förstörd efteråt som jag var vid de första tillfällena som jag sprang längre distanser.  Jag gillar att tävla och jag hade tyckt att det varit tråkigt att bara springa ett par lopp per år.

   Just nu är jag i Frankrike på ett skidalpint läger med sex andra tjejer där vi lägger grunden för vintern med många höjdmeter och timmar. Jag ska erkänna att jag har gjort ett nytt idiotiskt misstag, ett sådant där misstag som man hör kan ske men inte tror ska drabba just en själv. Jag fick väldiga skavsår de första dagarna. Jag tänkte att skavsår inte brukar vara någon fara att träna med, det gör bara ont och är obekvämt. Men ett skavsår är ett sår som kan bli infekterat och bakterierna kan sprida sig vidare, vilket var precis vad som hände mig. Torsdag kväll slutade min dag med frossa, illröd varm uppsvullen elefantfot samt en penicillin kur. Envishet straffar sig och nu ligger jag hemma och läser, kollar på film och äter lussebullar medan de andra tränar.

Dagens filmtips: Icarus av Bryan Fogel

Dagens boktips: Björnstad av Fredrik Backman

Dagens råd: Träna inte med infekterade skavsår

Helgens löptips: Följ terräng EM i Samorin, Slovakien

 

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet
Antal kommentarer: 2

Johan Renström

Ju fler misstag man gör desto smartare blir man. Det har varit ett av mina livsmantra;)


Ida Nilsson

Johan, om den teorin stämmer skulle jag vara extremt smart nu. Men man kan ju alltid önska.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Flagstaff



Jag är nu på en av mina favoritplatser på jorden, Flagstaff i Arizona på ett tre veckors träningsläger. Flagstaff har en speciell plats i mitt hjärta. När jag efter gymnasiet började fundera på att fortsätta att plugga och träna vid ett universitet i Usa lät Northern Arizona University väldigt lockande eftersom de låg på drygt 2000 meters höjd vilket skulle vara optimalt för att utvecklas som löpare. Det var jag, min syster Johanna och Henrik Ahnström som var de första svenska löparna på skolan och även om första terminen var ganska flåsig och jobbig i höjden insåg vi rätt snabbt att det här är ett löpar paradis i en väldigt trevlig och avslappnad stad. Jag tyckte också att det var extremt konstigt att Flagstaff inte drog till sig fler professionella löpare. Hur kunde en plats som är 90 % solsäker, har ändlöst med grusvägar, platta breda trails, små tekniska slingriga trails ett eget berg och perfekta asfalts väger för maraton träning samt ligger på 2000 meters höjd vara i det närmaste nonchalerat?

   Desto mer jag reste och såg andra platser ju mer hemmakär blev jag. Det var spännande att åka iväg och tävla och se nya platser, men ännu bättre att få spendera en helg i Flagstaff med omnejd och få utforska någon ny trail här. Efter att jag tog min examen 2005 har jag varit tillbaka vid flera tillfällen och det är roligt att se hur löparscenen i Flagstaff har exploderat. Nu bor här mängder av professionella ban, maraton, trail och ultra löpare och många av de bästa från olika håll i världen har valt att förlägga sina träningsläger här. Senast i våras var ett stort gäng svenskar här på läger. Nu upplevs jag säkert som en helt okritisk förespråkare för Flagstaff, men jag kan inte hjälpa det. Kanske för att jag upplevde några av mina bästa år i livet här och att jag fortfarande känner mig välkommen och som hemma här redan efter en dag fastän det ibland går väldigt många år mellan olika besök.

   Flagstaff har under dessa veckor visat sig från sin bästa sida, fortfarande varmt och strålande sol varje dag fastän vi går in i november och det är väldigt ovanligt. De sista löpveckorna för i år har flugit förbi och vi har hunnit med tre löpningar i Grand Canyon. Höjdpunkten var när jag och två andra tjejer sprang från norra till södra kanten av Grand Canyon for att försöka göra en FKT (fastest known time) från rim till rim. Det var helt fantastiskt vackert på norra sidan där jag aldrig tidigare varit och det var nästan lite synd att blåsa förbi allt i högsta speed utför. Samtidigt var det väldigt härligt att få pusha farten tillsammans i detta storslagna landskap. Min kompis Alicia slog tillslut det tidigare rekordet med 27 minuter efter en grym slutklättring där jag var en minut bakom.

  Utöver att springa har vi varit flitiga besökare på en underbar yogastudio och vi har fått in ett yogapass nästan varje dag under tre veckor. Underbart för kroppen! Jag har också passat på att äta så mycket chili, lime och tortillas som möjligt. Jag har aldrig förstått den förfärliga fredags taco traditionen i Sverige som inte liknar mexikansk mat på något sätt. Bröd som smaker papper, isbergs sallad, burkmajs och den vidriga tacomix kryddan på köttfärs. Vem kom liksom på den smaken?

   Nu sitter jag på Phoenix flygplats och är på väg mot San Fransisco, där det på lördag är dags för sista loppet för säsongen, The North Face 50 miles. Det kommer att bli ett snabbt lopp med ett jättebra startfält, så det kommer att bli grymt kul.

 

Sista rycket



Jag sitter nu på Molde flygplats och väntar på ett tidigt morgonflyg som ska ta mig till Lyon i Frankrike. Det har varit väldigt skönt att bara fått vara hemma i över tre veckor och bara vara, träna på, njuta av de få fina höstdagarna som varit och njuta lika mycket över att få ställa mig i en varm dusch och krypa ner i soffan igen efter löpturer i blåst och regn. Det har varit stilla veckor och ibland inser jag att det går flera dagar utan att jag pratar med en enda person. Det är den här tiden som är så välbehövlig imellanåt, att bara vara, pyssla på och tillåta sig till lätt dekadens. Det är intressant att det går att logga 16 mila veckor och samtidigt sjunka ner i dekadens. Nu känner jag därför att jag har laddat upp med ny energi och är sugen på att resa iväg igen, umgås med vänner och springa de sista loppen för säsongen samt att få spendera tre veckor i Flagstaff, en av mina favoritplatser på jorden. Sista månaden av löpsäsongen kommer att bli topp. Först ska jag ta mig an Les Templiers, ett 74 km långt trail lopp som går runt Millau i södra Frankrike. Det ska bli riktigt roligt och vi har en stark svensk trupp på plats. Vi är faktiskt tre svenskor på startlinjen Emelie Forsberg, Mimmi Kotka och jag. Vi har aldrig tidigare tävlat allesammans ihop vid en stor tävling. Det kommer att bli grymt spännande och vi hoppas på svensk dominans i loppet. Det går att följa oss via salomonrunning twitter på söndag start 06.00.

Vilodagar



   Jag brukade inte alls tycka om vilodagar. Det var tråkigt att vila och jag kan bara minnas att jag tog någon enstaka vilodag innan en viktig tävling någon gång ibland. Sedan jag började springa ultralopp har det blivit mycket lättare för mig att vila eftersom det är ett måste att ta det ganska lugnt innan och efteråt har det ibland varit omöjligt att springa på ett par dagar. De första gångerna jag sprang långt upplevde jag att jag blev ganska deprimerad dagarna efteråt. Kroppen kändes som en urvriden gammal disktrasa och huvudet var som bomull. Alla känslor och tankar hade lämnat mig och jag kände bara tomhet. Ungefär som en riktig bakfylla. Nu har jag lyckats omvandla den känslan till att det är lugnt och skönt att bara vara i det där lugnet och tomrummet och jag är aldrig så nöjd som just då med att göra ingenting.

   Tyvärr blir oftast vilodagar under säsong en resdag och det är ju inte en speciellt skön vilodag. Nu har jag haft några veckor hemma efter Lidingöloppet och det är lyx att kunna ha en vilodag hemma när jag bara kan pyssla med saker. Kanske börjar jag bara bli gammal och lat och därför uppskattar vilodagar mer? Den här träningsperioden har jag haft lite svårare för att naturligt känna motivation att ge mig ut varje dag. Jag börjar märka att säsongen har hållit på ett tag, jag har gjort många lopp, jag har haft en del krämpor senaste månaderna. Många småbitar som har gjort att jag är glad att jag ändå har fått till så pass mycket träning de senaste veckorna trots en del extremt långsamma pass, sena träningsstarter, sviktande motivation där jag bara har grabbat tag i sista halmstrået självdisciplin för att få gjort vad jag ska. Därför njuter jag till fullo av min vilodag nu när vinden ryter runt knutarna och tunga regnmoln vittnar om att snart kommer även himlen öppna sig.

Lidingölopps dags



Snart är det dags för Lidingöloppet. Det är intressant att det mesta i världen är relativt. När jag var liten och bodde i extremt platta Kalmar var Lidingöloppet ett extremt backigt lopp. Jag sprang alltid ett obligatoriskt backpass i den lilla pulkabacke som fanns i Kalmar veckan innan loppet. Ett pass gjorde ju säkert inte väldigt stor skillnad, men psykologiskt kändes det som om jag hade gjort någon form av förberedelse. Lidingöloppet var det största loppet under året och det var alltid spännande och nervöst. Som liten var start sträckan hemsk, massor av barn som springer det snabbaste de kan i 200 meter och pang på kommer det en jättebacke. Jag var alltid rädd för att trilla eller bli nertrampad under starten och att inte komma iväg tillräckligt bra. Om man låg för långt bak efter 200 meter var loppet redan kört eftersom de flesta barnen sedan saktade ner markant eller började gå i backen och då gick det inte att komma förbi, de där framme hann försvinna iväg för långt och det var omöjligt att ta ikapp eftersom sträckan bara är 1700 meter.

   Jag tänker också att ett lopp som vuxen aldrig kommer att bli lika jobbigt som det var att springa ett lopp som barn. Alla sprang så snabbt de kunde precis hela tiden, man låg jämsides och försökte springa ifrån den andra under precis hela loppet och den andra tänkte exakt samma sak. Det var absolut inte som när man blir äldre och kanske hjälps åt att dra och hålla farten uppe, eller att man ligger och chillar lite ihop under första halvan av loppet, eller att man bara lägger sig bakom och låter den andra dra. Det är till och med bättre att ligga och dra åt någon annan än att ligga jämsides under ett helt lopp och ge järnet i precis varje steg.

   När det pratas Lidingölopp, pratas det alltid om de berömda backarna, som kan förstöra loppet för vem som helst. Jag tyckte att det lät komiskt för två sedan när Emelie Forsberg pratade om Lidingöloppet som ett platt lopp, men nu inser jag att det verkligen är det när jag har bott omgiven av berg ett tag. När jag försökte hitta de plattaste grusvägarna runt hemmet och göra ett pass blev det ändå 3 gånger så många höjdmeter som Lidingöloppet. Under en normal träningsvecka nu så springer jag ungefär 20 gånger ett Lidingölopp 30 km i höjdmeter (Inte i distans då!) I nuläget känns Lidingöloppet som ett platt och snabbt lopp! Jag springer oftast alldeles för brant och långsamt för att det ska vara bra backträning för Lidingöloppet. Lidingöloppets svårhet är just kombinationen av fart och backar. Det är inte backarna i sig som är jobbiga. Aborrebacken kan väl vem som helst klara av om man inte har sprungit snabbt i 25 km innan och pushat på i varje liten backe, knix och krön. Det ska bli spännande att se om jag kan hitta den farten och flytet till på lördag. Men en sak vet jag i alla fall. Jag kommer inte att få träningsvärk i framlåten av nerförslöpningen.

Stort lycka till alla som springer någon utav loppen i helgen!

Mitt första Lidingölopp 1988 i F8

Ultravasan



   Det är konstigt hur det går att springa hyfsat snabbt och just när mållinjen passeras går det inte att röra sig längre. Idag är det måndag två dagar efter Ultravasan. Gårdagen spenderade jag körandes i en bil vilket förmodligen inte bättrade på stelheten. Jag förstår att vaderna är stela efter 9 mils löpning, men hur är det möjligt att få träningsvärk och skavsår på sådana konstiga ställen? I lördags var jag förutseende och smörjde in ben och armhålor med kokos olja. (Man lär sig ju av sina misstag!) Istället fick jag stora skavsår där sporttopens resår suttit under bröstkorgen. Och allvarligt talat, även om jag inte har några fantastiskt vältränade armar, hur kan man få träningsvärk i handleden utav den extra vikten som klockan utgör? Vägen upp från sängen till toaletten känns bedrövligt lång när jag behöver kissa på natten. Hur kan det vara omöjligt att lyfta upp ett ben för att trä i benet i byxan eller att tvåla in en fot? Höftböjarmuskeln har slutat fungera och istället måste jag lyfta upp benet med händerna. Och varför har jag sådan träningsvärk i magen? Vad använde jag magmusklerna till under de där 9 milen?

   För två år sedan var Ultravasan min debut ultra. Då var det väldigt skrämmande med den 9 mil långa distansen, nu känns det väl inte lika skrämmande längre att springa i 7 timmar, men en ultra kan aldrig bli enkel, det är alltid en otrolig lättnad och glädje varje gång man faktiskt har lyckats ta sig hela vägen i mål, oavsett hur snabbt det har gått eftersom mycket kan gå fel på vägen. Jag vill passa på att skicka en hälsning och ett stort grattis till er som läser detta och sprang i lördags!

 I lördags såg min resa ut så här:

   Starten är alltid fantastisk. Jag har sagt det förut och säger det igen. Att befinna sig på en startlinje tillhör en av mina absoluta favoritkänslor och inför ultralopp är starten ännu mer fantastisk, eftersom det är ännu mer stämning, men mindre hets. Första delen av loppet fokuserar jag på att hitta rätt rytm och fart, njuter av att det inte regnar än samt att få springa igen efter mycket vila dagarna innan. Inne på småstigarna efter Smågan blir jag ikapp sprungen av Johanna Bygdell som kommer i väldig fart. Det piggar upp mig och det känns roligt att vi är två svenskor i täten. Jag springer på lite strax innan Mångsbodarna för att ta spurtpriset, men sedan springer vi tillsammans igen ett tag. När vi kommer till partierna med bara grusvägar springer jag ifrån Johanna som ändå fortsätter att göra ett väldigt starkt lopp och blir tvåa.

   Jag passerar maraton på 3.13 och vid Evertsberg känns det skönt att veta att jag i alla fall har kommit halvvägs. Jag har lite problem med vänster ben, men det känns fortfarande hanterbart och jag är glad för att det inte blir värre undan för undan. Mellan 60-80 km tycker jag är den segaste sträckan, benen börjar bli stumma, det är raka grusvägar där inte så mycket spännande händer. Lundbäcksbackarna innan Oxberg är ett välkommet inslag. Vid Hökberg kommer de första killarna som springer 45 km ifatt mig. Erik Anfält går starkt och leder stort. Vid 15 km kvar får jag rapport ifrån min förcyklist att Elov leder med 30 sekunder, Joakim Lantz springer strax om mig som tvåa i 45 km loppet. Vid Eldris får jag slutrapporten att Elov vunnit och strax efter blir jag passerad av en annan del av ockelbomaffian, Johan Lantz som är på jakt efter 3:e platsen i 45 km loppet. Det gör mig väldigt glad att Elov har vunnit och för mig piggar det upp och förbättrar min löpning att ta del av de strider som sker runtomkring mig. Jag kollar på klockan och inser att om jag gör en bra sista mil kan jag slå banrekordet, problemet är att det verkligen öser ner nu och vattenpölar som förut gick att springa runt nu har blivit till små sjöar som upptar precis hela vägen samt i upp och nerförsbackarna springer man i en bäck istället för på en grusväg.

   Kanske lockar det hägrande målet och vilseleder huvudet och kroppen, men jag känner mig faktiskt mycket bättre när jag börjar springa på och 3 km på rad går helt plötsligt i 4.05 min/km fart. Det är fantastiskt att få svänga upp på den berömda Vasaloppsmålrakan som vinnare och motta segerkransen.

  Jag har nu haft en intensiv månad där jag har sprungit Swiss Alpin maraton 78 km, Kia Fjällmaraton 44 km samt Ultravasan 90 km inom fyra veckor. Även om jag klagade lite i början så börjar återhämtningen från långlopp gå lite snabbare ju fler långa lopp jag springer. Men nu ska det bli skönt med en riktigt lugn vecka och några träningsveckor på det innan det är dags för höstens roliga lopp.

 Starten är alltid rolig!

 Första delen av Vasaloppsbanan, fin löpning med spång och stig.

 Klassiskt upplopp att få springa in på