Äntligen yoga


Oj så många gånger som jag har sagt ”Jag måste bli bättre på att gå på yoga”, och sedan gör jag INGENTING åt det! Men idag blev det av! Lunchyoga på In Balance i Stockholm var precis vad både huvud och kropp behövde. Min rygg har varit lite… instabil på senaste tiden och yoga funkar varje gång. Och ändå har jag så svårt att komma iväg.

Eva Ericsson som hade klassen var otroligt skön. Hon skrattade hela tiden och var befriande avslappnad. Och jag var väl ungefär så balanserad som jag kunde förvänta mig. Hur är det möjlgit att det har blivit så svårt att lyfta benet upp i en split? Det känns liksom som att styrkan inte finns! Och jag svettades som en gris när jag skulle stå i krigaren. Det säger en del om hur olika träningen är mot den jag brukar göra. Och att jag borde göra det oftare för att stabilisera och mjuka upp.

Har du någon träning som du vet att du borde göra men som du inte får till?

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Behöver du en boost?


Så här års har det börjat glesa ut lite på gymmen igen efter post-semester-paniken (”GAAAAAH! Rosévintet sitter kvar!”).

Men inte har väl du tappat sugen? Du tränar väl på som vanligt, pigg och taggad? Om du mot förmodan inte känner så, så tänker jag helt skamlöst göra reklam för mig själv här. Jag erbjuder just nu nya PT-kunder två PT-timmar till priset av en! Wohoo! Kom och putta slädar, svinga kettlebells och häng i räcken med mig! Jag lovar att vi kommer att ha jätteroligt! Stark blir du förstås också, som en bonus.

Det enda du behöver göra är att skicka ett mejl till anna-lena@crossfitnordic.se och så bestämmer vi två dagar som funkar för dig.

Jajamensan! Så gör vi!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nedräkning till Berlin


Äntligen verkar det som om kroppen är tillbaka till nåt som skulle kunna likna känslan från i våras då allt bara flöt på. Nånting verkar ha hänt för den känns inte längre lika tung och seg som vart symptomatiskt för min löpning sen Ultravasan. Idag rullade den på i 4.15-fart utan större ansträngning eller protester. Sprang och väntade på att det skulle bli tungt och segt men istället kändes det löjligt lätt från första metern, trippade med lätta steg upp för backarna och flöt med längs de flacka partierna och kände mig som en löpare på riktigt igen. Den känslan alltså. En riktigt boost för självförtroendet. Dessutom inga känningar nånstans. De 3 vilodagarna på rad förra veckan verkar ha gjort susen.

LG hade angett ”dagsform” som fartangivelse på dagens pass, det sista lite längre innan helgens stora lopp. 4.15 känns som en bra dagsform med tanke på hur det sett ut de senaste veckorna. Det kanske verkar som om jag fullständigt skiter i vad LG skriver i sina program till mig men så är inte fallet, jag hyser alldeles för mycket respekt och beundran för att ens våga mig på det eller för den delen tro att jag skulle veta bättre. Till 93% följer jag passens struktur såsom de är angivna och modifierar kanske på sin höjd 16%. På ett ungefär. Typ. För det mesta handlar det om att jag gärna förlänger distanspass i tid eller kör fartökningar och angivna intervaller något snabbare vilket ofta sker av bara farten utan att vara planerat, undviker att kolla på klockan så mycket som möjligt under intervaller eller fartökningar. Förra veckans angivna distanspass på 60 och 70min förlängde jag till 90-100min (i lugn fart) för att kompensera de uteblivna långpassen nu i höst och för att samla lite fler mil. Dessutom la jag också till ett par distanspass, även de i lugn fart. Som jag upplever det är det inte sträckan som dödar utan farten. Utöver det hade jag ett fartpass angivet; 80min distans varav 30min i 4-fart som i sin tur slutade med 8km i 3.50-fart istället, något snabbare än angiven fart men fortfarande samma struktur. Jag litar till 100% på att LG vet vad han gör. Sen återstår det att se om det var ett felbeslut att laborera lite för mycket med den totala veckomängden, på söndag vid lunchtid vet jag svaret.

Jag intalade mig själv för ett par veckor sen att 2.57 eller 3.22 inte spelar nån roll. Det gör det visst jar jag kommit på. Självklart vill jag behålla trenden med sub3 maror. Skitsamma om det inte blir PB, man måste inte persa på varje lopp, däremot försöka prestera så bra som möjligt utifrån rådande förutsättningar. Och som det känns i kroppen efter dagens pass så ska sub3 inte vara omöjligt. I vintras tänkte jag att det var i Berlin som jag skulle vara i mitt livs form, det var där jag skulle närma mig, eller kanske t.o.m underskrida 2.50 gränsen. Nu blev det inte så. Jag är så långt ifrån man kan komma att vara i mitt livs form. Men skitsamma, det är ingen mening med att hänga läpp för det. Jag ska ha jävligt kul när jag springer på söndag, försöka se snygg ut på bilderna från loppet och givetvis göra mitt bästa. Då kommer jag vara nöjd när jag passerar mållinjen. Och vem vet, större mirakel än att persa med taskiga förberedelser har ju skett.

Nu återstår några korta pass den här veckan innan det är dags att börja packa väskan. Att undvika att bli förkyld blir den största utmaningen, speciellt när man dagligen vistas bland snoriga gymnasiekids. Vädret ser i alla fall lovande ut i Berlin till helgen. 10 grader och svag vind. Linne, splits och lätta skor. Börjar känna den där mara-nervositeten sakta komma smygandes nu. Skön känsla. Då vet man att man får käka både nutella och jordnötssmör till frulle hela veckan. 

/Hörs

Dagens låt: Taylor Swifts senaste skiva var inte mycket att hänga i julgranen. Som tur är tyckte inte Ryan Adams det utan bestämde sig för att den var så bra att den förtjänade att tolkas i sin helhet. Det här är årets bästa skiva hittills, så bra är den. Taylor Swift borde verkligen göra cover på Ryan Adams’ covers.   

Antal kommentarer: 3

Sanna Bryngelsson

Lycka till Anders!


Anders Larvia

Tack! Nu har vaden börjat spöka men bara den vill vara med på söndag så spänner jag bågen och ser hur länge det håller. Det värsta som kan hända är att man väggar och får krypa in i mål.


Frida Michold

Kör hårt Anders! Du har grymma ben och en grym skalle!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

(O)dödlig


I våras när resultaten gick min väg och kroppen svarade på all träning utan att trilskas så kände jag mig oövervinnerlig. Sen small knät. Efter Ultravasan kände jag mig återigen odödlig. Överlever jag den överlever jag vad som helst, tänkte jag innan. De senaste veckorna har verkligheten börjat komma ikapp. Med facit i hand borde jag 1) ha vilat mer än 5 dagar efter urladdningen i Mora och 2) inte ha haft så bråttom med att springa en massa lopp så tätt inpå. Det är alltid lätt att vara efterklok. Har underskattat kroppens behov av vila och återhämtning och lurat mig själv å tro att allt vart som vanligt. Dom 9 milen mellan Sälen och Mora slet mer än jag velat erkänna för mig själv. Det är lätt å se vilka fel och misstag andra gör men sällan sina egna. En 5-åring hade kunnat räkna ut att skicket på min kropp efteråt skulle vara – för att tala skivspråk – Vg minus (many marks, has noice but plays, looks bad) snarare än mint condition (as new)

Har börjat fundera på om inte vila är den rätta medicinen inför Berlin Marathon. Som det har känts hittills så har fartpassen slitit mer än vad de gett. Planen den här veckan har vart att ta det lite piano. Gå tillbaka till det som funkade i vintras inför Rotterdam. Springa massa distans och dra ner på farten utan att för den skull frångå LG’s schema. Mer mellanmjölk helt enkelt. I måndags blev det 20km distans i 5-fart. Tisdag 20km distans något under 5-fart. Igår onsdag 20km distans i exakt 5-fart. 20km distans är grejen. 

Men idag efter jobbet dök en brännande och stickande känsla på utsidan av ITB upp från ingenstans. Fick panik. Rullade foamroller. Stretchade. Testade några stapplande steg jogg på promenaden till och från gymmet. Ingen smärta som tur var. Tok prehab i ren desperation och en massa svordomar över att jag inte hållt i styrkeövningarna som jag lovade mig själv. Känslan är att det inte är ett återfall till löparknä utan snarare att kroppen bara är allmänt trött och sliten, men bara det faktum att den brännande känslan kommer från samma område gör ju att pulsen börjar åka berg och dalbana och tankarna flyger iväg och tänker det värsta.

Konstigt nog känner jag ingen panik inför Berlin nästa helg. Det får gå som det går. 2.50 eller 3.30 spelar ingen roll just nu, det absolut viktigaste är att få vara hel och kunna springa överhuvudtaget. Tänker ta ett par vilodagar med total löpvila och drömma mig tillbaka till i våras då jag kände mig odödlig. Just nu är min enda önskan att få uppleva den känslan igen om så endast för en kort sekund. Börjar bli less på att ha en trasig kropp.

Dagens låt: har aldrig riktigt gillat allsång på konserter, de flesta i publiken är antingen för fulla, kan inte texten eller så är de totalt tondöva och sjunger falskare än en kråka. Men det här är undantaget som bekräftar regeln och som grädde på moset avslutas det hela med ett hjärtskärande gitarrsolo signerat Steve Rothery.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag är en lektant!


Idag skulle jag skriva en PT-presentation av mig själv till Crossfit Nordics sajt. Den skulle vara kortfattad och innehålla min träningsfilosofi, bakgrund och utbildningar. Inga konstigheter, men det var banne mig bland det svåraste jag har gjort! Som reporter på tidningen har jag ställt frågan om träningsfilosofi tusen gånger och tyckt att ”Det kan väl inte vara så svårt! Svara bara något!”

Men nu vet jag hur svårt det är! Vad vill jag med mitt jobb? Vad har jag för träningsfilosofi? Till slut landade jag i att jag vill att alla ska träna efter sina förutsättningar. Det finns något som alla kan göra, oavsett om man har begränsningar. Och så vill jag att det ska kännas lite som att man leker träning. Jag kom på det när jag var i lekparken med min son. Han lekte i ett räcke och hängde och gjorde volter. Jag också – det var ju superroligt! När han gör det heter det lek. När jag gör det heter det träning. Men vad är skillnaden? För mig, ingen. Jag leker ofta träning. Men för någon som kanske inte tycker att träning är det roligaste som finns gäller det att hitta tillbaka till lekstadiet – till det där som var så roligt och som man gjorde i lekparken. Finns det ringar på ditt gym – lek! Finns det inte – hitta något annat att leka med!

Mvh

/Anna-Lena, personlig lekare


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ute är inne!


Ja, nu ska jag bli så där himlans hurtig och prata om att det är skönt att vara utomhus. Nej, jag tycker inte alltid att det är skönt att vara ute. Ibland regnar det och då tycker jag INTE om att vara ute. Men idag regnade det inte. Stockholmsområdet har idag på förmiddagen haft en helt strålande dag. Solen har skinit ner på våra näsor och jag har varit ute. På onsdagarna kör jag ett par PT-kunder utomhus vid Hammarbybacken. Så himla skönt! Både för mig och för kunderna som, förutom träning, får lite frisk luft in i systemet.

Jag har slutat åka tunnelbana och buss (förutom i sällsynta undantagsfall) och cyklar överallt. Och även om man bortser från motionen jag får varje dag så får jag också börja och avsluta arbetsdagen med 40 minuter frisk luft. Eller, frisk och frisk, det är ju inte som att luften på Tranebergsbron är som ren och krispig fjälluft, men ni fattar. Så värt! Även de dagar då det regnar.

Så om du inte har varit ute idag – se till att komma ut, om så bara en halvtimme. Ta en promenad hem från jobbet, ta med dig barnen ut efter skolan och lek i en lekpark eller avsluta dagen med en kvällspromenad i ditt favoritområde. Ute är hett, ute är inne!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in