Behöver du en boost?


Så här års har det börjat glesa ut lite på gymmen igen efter post-semester-paniken (”GAAAAAH! Rosévintet sitter kvar!”).

Men inte har väl du tappat sugen? Du tränar väl på som vanligt, pigg och taggad? Om du mot förmodan inte känner så, så tänker jag helt skamlöst göra reklam för mig själv här. Jag erbjuder just nu nya PT-kunder två PT-timmar till priset av en! Wohoo! Kom och putta slädar, svinga kettlebells och häng i räcken med mig! Jag lovar att vi kommer att ha jätteroligt! Stark blir du förstås också, som en bonus.

Det enda du behöver göra är att skicka ett mejl till anna-lena@crossfitnordic.se och så bestämmer vi två dagar som funkar för dig.

Jajamensan! Så gör vi!

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nedräkning till Berlin


Äntligen verkar det som om kroppen är tillbaka till nåt som skulle kunna likna känslan från i våras då allt bara flöt på. Nånting verkar ha hänt för den känns inte längre lika tung och seg som vart symptomatiskt för min löpning sen Ultravasan. Idag rullade den på i 4.15-fart utan större ansträngning eller protester. Sprang och väntade på att det skulle bli tungt och segt men istället kändes det löjligt lätt från första metern, trippade med lätta steg upp för backarna och flöt med längs de flacka partierna och kände mig som en löpare på riktigt igen. Den känslan alltså. En riktigt boost för självförtroendet. Dessutom inga känningar nånstans. De 3 vilodagarna på rad förra veckan verkar ha gjort susen.

LG hade angett ”dagsform” som fartangivelse på dagens pass, det sista lite längre innan helgens stora lopp. 4.15 känns som en bra dagsform med tanke på hur det sett ut de senaste veckorna. Det kanske verkar som om jag fullständigt skiter i vad LG skriver i sina program till mig men så är inte fallet, jag hyser alldeles för mycket respekt och beundran för att ens våga mig på det eller för den delen tro att jag skulle veta bättre. Till 93% följer jag passens struktur såsom de är angivna och modifierar kanske på sin höjd 16%. På ett ungefär. Typ. För det mesta handlar det om att jag gärna förlänger distanspass i tid eller kör fartökningar och angivna intervaller något snabbare vilket ofta sker av bara farten utan att vara planerat, undviker att kolla på klockan så mycket som möjligt under intervaller eller fartökningar. Förra veckans angivna distanspass på 60 och 70min förlängde jag till 90-100min (i lugn fart) för att kompensera de uteblivna långpassen nu i höst och för att samla lite fler mil. Dessutom la jag också till ett par distanspass, även de i lugn fart. Som jag upplever det är det inte sträckan som dödar utan farten. Utöver det hade jag ett fartpass angivet; 80min distans varav 30min i 4-fart som i sin tur slutade med 8km i 3.50-fart istället, något snabbare än angiven fart men fortfarande samma struktur. Jag litar till 100% på att LG vet vad han gör. Sen återstår det att se om det var ett felbeslut att laborera lite för mycket med den totala veckomängden, på söndag vid lunchtid vet jag svaret.

Jag intalade mig själv för ett par veckor sen att 2.57 eller 3.22 inte spelar nån roll. Det gör det visst jar jag kommit på. Självklart vill jag behålla trenden med sub3 maror. Skitsamma om det inte blir PB, man måste inte persa på varje lopp, däremot försöka prestera så bra som möjligt utifrån rådande förutsättningar. Och som det känns i kroppen efter dagens pass så ska sub3 inte vara omöjligt. I vintras tänkte jag att det var i Berlin som jag skulle vara i mitt livs form, det var där jag skulle närma mig, eller kanske t.o.m underskrida 2.50 gränsen. Nu blev det inte så. Jag är så långt ifrån man kan komma att vara i mitt livs form. Men skitsamma, det är ingen mening med att hänga läpp för det. Jag ska ha jävligt kul när jag springer på söndag, försöka se snygg ut på bilderna från loppet och givetvis göra mitt bästa. Då kommer jag vara nöjd när jag passerar mållinjen. Och vem vet, större mirakel än att persa med taskiga förberedelser har ju skett.

Nu återstår några korta pass den här veckan innan det är dags att börja packa väskan. Att undvika att bli förkyld blir den största utmaningen, speciellt när man dagligen vistas bland snoriga gymnasiekids. Vädret ser i alla fall lovande ut i Berlin till helgen. 10 grader och svag vind. Linne, splits och lätta skor. Börjar känna den där mara-nervositeten sakta komma smygandes nu. Skön känsla. Då vet man att man får käka både nutella och jordnötssmör till frulle hela veckan. 

/Hörs

Dagens låt: Taylor Swifts senaste skiva var inte mycket att hänga i julgranen. Som tur är tyckte inte Ryan Adams det utan bestämde sig för att den var så bra att den förtjänade att tolkas i sin helhet. Det här är årets bästa skiva hittills, så bra är den. Taylor Swift borde verkligen göra cover på Ryan Adams’ covers.   

Antal kommentarer: 3

Sanna Bryngelsson

Lycka till Anders!


Anders Larvia

Tack! Nu har vaden börjat spöka men bara den vill vara med på söndag så spänner jag bågen och ser hur länge det håller. Det värsta som kan hända är att man väggar och får krypa in i mål.


Frida Michold

Kör hårt Anders! Du har grymma ben och en grym skalle!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

(O)dödlig


I våras när resultaten gick min väg och kroppen svarade på all träning utan att trilskas så kände jag mig oövervinnerlig. Sen small knät. Efter Ultravasan kände jag mig återigen odödlig. Överlever jag den överlever jag vad som helst, tänkte jag innan. De senaste veckorna har verkligheten börjat komma ikapp. Med facit i hand borde jag 1) ha vilat mer än 5 dagar efter urladdningen i Mora och 2) inte ha haft så bråttom med att springa en massa lopp så tätt inpå. Det är alltid lätt att vara efterklok. Har underskattat kroppens behov av vila och återhämtning och lurat mig själv å tro att allt vart som vanligt. Dom 9 milen mellan Sälen och Mora slet mer än jag velat erkänna för mig själv. Det är lätt å se vilka fel och misstag andra gör men sällan sina egna. En 5-åring hade kunnat räkna ut att skicket på min kropp efteråt skulle vara – för att tala skivspråk – Vg minus (many marks, has noice but plays, looks bad) snarare än mint condition (as new)

Har börjat fundera på om inte vila är den rätta medicinen inför Berlin Marathon. Som det har känts hittills så har fartpassen slitit mer än vad de gett. Planen den här veckan har vart att ta det lite piano. Gå tillbaka till det som funkade i vintras inför Rotterdam. Springa massa distans och dra ner på farten utan att för den skull frångå LG’s schema. Mer mellanmjölk helt enkelt. I måndags blev det 20km distans i 5-fart. Tisdag 20km distans något under 5-fart. Igår onsdag 20km distans i exakt 5-fart. 20km distans är grejen. 

Men idag efter jobbet dök en brännande och stickande känsla på utsidan av ITB upp från ingenstans. Fick panik. Rullade foamroller. Stretchade. Testade några stapplande steg jogg på promenaden till och från gymmet. Ingen smärta som tur var. Tok prehab i ren desperation och en massa svordomar över att jag inte hållt i styrkeövningarna som jag lovade mig själv. Känslan är att det inte är ett återfall till löparknä utan snarare att kroppen bara är allmänt trött och sliten, men bara det faktum att den brännande känslan kommer från samma område gör ju att pulsen börjar åka berg och dalbana och tankarna flyger iväg och tänker det värsta.

Konstigt nog känner jag ingen panik inför Berlin nästa helg. Det får gå som det går. 2.50 eller 3.30 spelar ingen roll just nu, det absolut viktigaste är att få vara hel och kunna springa överhuvudtaget. Tänker ta ett par vilodagar med total löpvila och drömma mig tillbaka till i våras då jag kände mig odödlig. Just nu är min enda önskan att få uppleva den känslan igen om så endast för en kort sekund. Börjar bli less på att ha en trasig kropp.

Dagens låt: har aldrig riktigt gillat allsång på konserter, de flesta i publiken är antingen för fulla, kan inte texten eller så är de totalt tondöva och sjunger falskare än en kråka. Men det här är undantaget som bekräftar regeln och som grädde på moset avslutas det hela med ett hjärtskärande gitarrsolo signerat Steve Rothery.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag är en lektant!


Idag skulle jag skriva en PT-presentation av mig själv till Crossfit Nordics sajt. Den skulle vara kortfattad och innehålla min träningsfilosofi, bakgrund och utbildningar. Inga konstigheter, men det var banne mig bland det svåraste jag har gjort! Som reporter på tidningen har jag ställt frågan om träningsfilosofi tusen gånger och tyckt att ”Det kan väl inte vara så svårt! Svara bara något!”

Men nu vet jag hur svårt det är! Vad vill jag med mitt jobb? Vad har jag för träningsfilosofi? Till slut landade jag i att jag vill att alla ska träna efter sina förutsättningar. Det finns något som alla kan göra, oavsett om man har begränsningar. Och så vill jag att det ska kännas lite som att man leker träning. Jag kom på det när jag var i lekparken med min son. Han lekte i ett räcke och hängde och gjorde volter. Jag också – det var ju superroligt! När han gör det heter det lek. När jag gör det heter det träning. Men vad är skillnaden? För mig, ingen. Jag leker ofta träning. Men för någon som kanske inte tycker att träning är det roligaste som finns gäller det att hitta tillbaka till lekstadiet – till det där som var så roligt och som man gjorde i lekparken. Finns det ringar på ditt gym – lek! Finns det inte – hitta något annat att leka med!

Mvh

/Anna-Lena, personlig lekare


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ute är inne!


Ja, nu ska jag bli så där himlans hurtig och prata om att det är skönt att vara utomhus. Nej, jag tycker inte alltid att det är skönt att vara ute. Ibland regnar det och då tycker jag INTE om att vara ute. Men idag regnade det inte. Stockholmsområdet har idag på förmiddagen haft en helt strålande dag. Solen har skinit ner på våra näsor och jag har varit ute. På onsdagarna kör jag ett par PT-kunder utomhus vid Hammarbybacken. Så himla skönt! Både för mig och för kunderna som, förutom träning, får lite frisk luft in i systemet.

Jag har slutat åka tunnelbana och buss (förutom i sällsynta undantagsfall) och cyklar överallt. Och även om man bortser från motionen jag får varje dag så får jag också börja och avsluta arbetsdagen med 40 minuter frisk luft. Eller, frisk och frisk, det är ju inte som att luften på Tranebergsbron är som ren och krispig fjälluft, men ni fattar. Så värt! Även de dagar då det regnar.

Så om du inte har varit ute idag – se till att komma ut, om så bara en halvtimme. Ta en promenad hem från jobbet, ta med dig barnen ut efter skolan och lek i en lekpark eller avsluta dagen med en kvällspromenad i ditt favoritområde. Ute är hett, ute är inne!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

DN Stockholm Halvmarathon – Race Report


Gårdagens lopp gick inte riktigt som planerat. Men struntsamma. Igår var det kul att springa. Älskar Stockholm Halvmarathon. Ända sen debuten 2010 har det vart ett favoritlopp och trots att jag inte lyckades hålla i trenden att persa så blev det en bra dag med löpning och trevligt umgänge. Sluttiden blev 1.25. Fyra minuter sämre jämfört med Kungsholmen runt i våras. Det känns som om Ultravasan fortfarande spökar så här 3 veckor senare. Samma känsla som i söndags på Umemilen. Tunga ben direkt från start och inget tryck i steget. Gav det i alla fall en chans men drog ner på farten rejält strax efter Norr Mälarstrand när jag kände att kroppen inte svarade och hade en ganska behaglig resa in i mål. 

I fredags var vi ett förväntansfullt liten gäng löpare som lämnade Svallet och började resan ner mot Stockholm. Stämningen i bilen var på topp som alltid inför lopp. Nervositet blandat med förväntningar. Jag hoppade av i Solna och påbörjade uppladdningen med pizza och öl som sig bör. Kvällen blev sen tidigt, slocknade vid 21-tiden och fick välbehövligt med sömn efter en lång och kaotisk arbetsvecka. Vaknde rejält utvilad med en bra känsla i kroppen. Lite öm i vaderna och rumpan men så har det vart ända sen målgången i Mora så det var inget nytt. Vid 11-tiden dök Nicklas och Jenny från Västerås upp och efter en tidig pastalunch så var det bara till att vänta in starten.

Noggrann studie av den nya bansträckningen

Ombyte, lite nervositet och höga förväntningar

Vid 14-tiden begav vi oss mot Kungsan. Som vanligt mycket folk som trängdes med sina kexchoklad påsar på tuben. Vädret kändes lite lömskt. Varmt men ganska blåsigt och ett regn som verkade hänga i luften. I Kungsan trängdes löpare om vartannat tillsammans med doften av liniment. En härlig syn och doft. Det gick nästan att ta på förväntningarna som hängde i luften. Slängde av mig överdragskläderna och efter den obligatoriska groupie-bilden så var det dags att värma upp.

Joggade bort mot Skeppsholmen, motvinden var rätt påtaglig, körde några stegringslopp och sen tillbaka till starten. Ville positionera mig bra. Tidigare år har jag alltid vart sen in i startgruppen och fått trängas och sick sacka första kilometern. Min enda kritik mot Sthlm Halvmarathon är att startgrupp A är alldeles för stor, eller snarare alldeles för ojämn. 1.18 löpare blandas med 1.40 löpare och eftersom den första kilometern är smal och trång brukar det kunnas utbytas en hel del svordomar och hårda ord. Men i år var jag tidigt ute och hamnade längst fram, stötte på Staffan Dahlgren framme vid repet och småpratade lite med honom innan det var dags att springa iväg. Planen var att försöka gå för PB men bestämde mig också för att dra ner på farten direkt om jag kände att det inte var möjligt.

Det var ett lyckat drag att ställa sig långt fram, till skillnad mot tidigare år så flöt första kilometern på oförskämt bra utan trängsel. Hamnade tidigt bakom 1.20 ballongerna och försökte flyta med bakom dom. Kände att det var alldeles för jobbigt men bet mig fast ändå dumt nog. I tunneln klockade jag första kilometern på 3.37 och kände redan här att benen inte svarade. Ute på Vasagatan fick jag slita rejält och då hade det inte ens gått 3km. När man sen svängde höger på Torsgatan så insåg jag att det här inte skulle gå. Drog ner på farten och försökte hitta en bra känsla istället. Upplevde den nya bansträckningen inne i Vasastan och ute på Kungsholmen som rejält mycket jobbigare än den gamla, kombinationen tunga ben, motvind och motlut gjorde det riktigt tungsprunget. Passerade milpasseringen på 39.39 och fick en liten boost av att jag kanske skulle kunna klara av att hålla 4min-fart ändå. På Norr Mälarstrand blåste det rejält motvind men höll farten, passerade riksdagen, kom ut på Skeppsbron där det blåste ännu mer och på väg upp till Slussen insåg jag att även 4-fart var för jobbigt och tog beslutet att dra ner rejält på tempot. Väl ute på Söder Mälarstrand la jag mig i 4.20-fart som kändes behagligt, passerades av massa löpare vilket var mentalt jobbigt men höll fast vid planen och lät mig inte dras med. Dom sista 4-5km brukar alltid vara den jobbigaste biten av banan, dels Tantolunden men även stigningen uppför St.Pauls gatan men i och med att jag dragit ner på farten var det aldrig riktigt jobbigt, tuffade på i min egen takt och tog det lugnt. På väg nerför Slussen tänkte jag att jag skulle försöka trycka på lite för att få till en bra avslutning, ökade farten till 3.40 och sprang om en hel del trötta löpare som passerat mig tidigare. Spurtade in i mål och kände mig trots allt ganska nöjd. Inte med tiden utan med beslutet att inte försöka trycka på när benen ändå inte svarade.

Blev kvar ett tag i målfållan, stod och surrade lite med Gabriel, Staffan och Robert från jogg, strax efter kom ytterligare två jogg:are i mål, Magnus från Övik och Robert E som också verkade ha haft en tung dag. Hälsade på folk till höger och vänster och fick också lite beröm för bloggen från olika håll som värmde i den kalla luften. Hämtade ut överdragskläderna och begav mig mot tuben hem till Solna där jag väntade in dom andra. Brorsan sprang in på 1.26 efter ett längre skadeuppehåll, Karro på nytt PB 1.54, Nicklas fixade sub1.40 planenligt och Jenny fick tyvärr bryta efter att ha stukat foten. Inte riktigt lika glada miner som för ett år sen när vi alla persade rejält men trots allt en bra dag på jobbet och såklart värt att fira med god mat och öl.

Kroppen känns som sagt fortfarande trött och seg och det måste vara Ultravasan som inte riktigt släppt greppet än. Trots att jag kan springa på rätt bra så saknas det där riktiga trycket i steget och förmågan att pressa sig, benen känns som tegelstenar. Det är bara å hoppas att det lossnar lagom till Berlin Marathon om två veckor. Kanske är det lite mer vila som behövs. Den som lever får se.

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack, som det känns nu var det ett smart val att inte gå på för fullt, benen känns okej så det är bara å hoppas att sviterna från Ultravasan hinner släppa till Berlin.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in