Nedräkning till Berlin

I våras när resultaten gick min väg och kroppen svarade på all träning utan att trilskas så kände jag mig oövervinnerlig. Sen small knät. Efter Ultravasan kände jag mig återigen odödlig. Överlever jag den överlever jag vad som helst, tänkte jag innan. De senaste veckorna har verkligheten börjat komma ikapp. Med facit i hand borde jag 1) ha vilat mer än 5 dagar efter urladdningen i Mora och 2) inte ha haft så bråttom med att springa en massa lopp så tätt inpå. Det är alltid lätt att vara efterklok. Har underskattat kroppens behov av vila och återhämtning och lurat mig själv å tro att allt vart som vanligt. Dom 9 milen mellan Sälen och Mora slet mer än jag velat erkänna för mig själv. Det är lätt å se vilka fel och misstag andra gör men sällan sina egna. En 5-åring hade kunnat räkna ut att skicket på min kropp efteråt skulle vara – för att tala skivspråk – Vg minus (many marks, has noice but plays, looks bad) snarare än mint condition (as new)

Har börjat fundera på om inte vila är den rätta medicinen inför Berlin Marathon. Som det har känts hittills så har fartpassen slitit mer än vad de gett. Planen den här veckan har vart att ta det lite piano. Gå tillbaka till det som funkade i vintras inför Rotterdam. Springa massa distans och dra ner på farten utan att för den skull frångå LG’s schema. Mer mellanmjölk helt enkelt. I måndags blev det 20km distans i 5-fart. Tisdag 20km distans något under 5-fart. Igår onsdag 20km distans i exakt 5-fart. 20km distans är grejen. 

Men idag efter jobbet dök en brännande och stickande känsla på utsidan av ITB upp från ingenstans. Fick panik. Rullade foamroller. Stretchade. Testade några stapplande steg jogg på promenaden till och från gymmet. Ingen smärta som tur var. Tok prehab i ren desperation och en massa svordomar över att jag inte hållt i styrkeövningarna som jag lovade mig själv. Känslan är att det inte är ett återfall till löparknä utan snarare att kroppen bara är allmänt trött och sliten, men bara det faktum att den brännande känslan kommer från samma område gör ju att pulsen börjar åka berg och dalbana och tankarna flyger iväg och tänker det värsta.

Konstigt nog känner jag ingen panik inför Berlin nästa helg. Det får gå som det går. 2.50 eller 3.30 spelar ingen roll just nu, det absolut viktigaste är att få vara hel och kunna springa överhuvudtaget. Tänker ta ett par vilodagar med total löpvila och drömma mig tillbaka till i våras då jag kände mig odödlig. Just nu är min enda önskan att få uppleva den känslan igen om så endast för en kort sekund. Börjar bli less på att ha en trasig kropp.

Dagens låt: har aldrig riktigt gillat allsång på konserter, de flesta i publiken är antingen för fulla, kan inte texten eller så är de totalt tondöva och sjunger falskare än en kråka. Men det här är undantaget som bekräftar regeln och som grädde på moset avslutas det hela med ett hjärtskärande gitarrsolo signerat Steve Rothery.

Gårdagens lopp gick inte riktigt som planerat. Men struntsamma. Igår var det kul att springa. Älskar Stockholm Halvmarathon. Ända sen debuten 2010 har det vart ett favoritlopp och trots att jag inte lyckades hålla i trenden att persa så blev det en bra dag med löpning och trevligt umgänge. Sluttiden blev 1.25. Fyra minuter sämre jämfört med Kungsholmen runt i våras. Det känns som om Ultravasan fortfarande spökar så här 3 veckor senare. Samma känsla som i söndags på Umemilen. Tunga ben direkt från start och inget tryck i steget. Gav det i alla fall en chans men drog ner på farten rejält strax efter Norr Mälarstrand när jag kände att kroppen inte svarade och hade en ganska behaglig resa in i mål. 

I fredags var vi ett förväntansfullt liten gäng löpare som lämnade Svallet och började resan ner mot Stockholm. Stämningen i bilen var på topp som alltid inför lopp. Nervositet blandat med förväntningar. Jag hoppade av i Solna och påbörjade uppladdningen med pizza och öl som sig bör. Kvällen blev sen tidigt, slocknade vid 21-tiden och fick välbehövligt med sömn efter en lång och kaotisk arbetsvecka. Vaknde rejält utvilad med en bra känsla i kroppen. Lite öm i vaderna och rumpan men så har det vart ända sen målgången i Mora så det var inget nytt. Vid 11-tiden dök Nicklas och Jenny från Västerås upp och efter en tidig pastalunch så var det bara till att vänta in starten.

Noggrann studie av den nya bansträckningen

Ombyte, lite nervositet och höga förväntningar

Vid 14-tiden begav vi oss mot Kungsan. Som vanligt mycket folk som trängdes med sina kexchoklad påsar på tuben. Vädret kändes lite lömskt. Varmt men ganska blåsigt och ett regn som verkade hänga i luften. I Kungsan trängdes löpare om vartannat tillsammans med doften av liniment. En härlig syn och doft. Det gick nästan att ta på förväntningarna som hängde i luften. Slängde av mig överdragskläderna och efter den obligatoriska groupie-bilden så var det dags att värma upp.

Joggade bort mot Skeppsholmen, motvinden var rätt påtaglig, körde några stegringslopp och sen tillbaka till starten. Ville positionera mig bra. Tidigare år har jag alltid vart sen in i startgruppen och fått trängas och sick sacka första kilometern. Min enda kritik mot Sthlm Halvmarathon är att startgrupp A är alldeles för stor, eller snarare alldeles för ojämn. 1.18 löpare blandas med 1.40 löpare och eftersom den första kilometern är smal och trång brukar det kunnas utbytas en hel del svordomar och hårda ord. Men i år var jag tidigt ute och hamnade längst fram, stötte på Staffan Dahlgren framme vid repet och småpratade lite med honom innan det var dags att springa iväg. Planen var att försöka gå för PB men bestämde mig också för att dra ner på farten direkt om jag kände att det inte var möjligt.

Det var ett lyckat drag att ställa sig långt fram, till skillnad mot tidigare år så flöt första kilometern på oförskämt bra utan trängsel. Hamnade tidigt bakom 1.20 ballongerna och försökte flyta med bakom dom. Kände att det var alldeles för jobbigt men bet mig fast ändå dumt nog. I tunneln klockade jag första kilometern på 3.37 och kände redan här att benen inte svarade. Ute på Vasagatan fick jag slita rejält och då hade det inte ens gått 3km. När man sen svängde höger på Torsgatan så insåg jag att det här inte skulle gå. Drog ner på farten och försökte hitta en bra känsla istället. Upplevde den nya bansträckningen inne i Vasastan och ute på Kungsholmen som rejält mycket jobbigare än den gamla, kombinationen tunga ben, motvind och motlut gjorde det riktigt tungsprunget. Passerade milpasseringen på 39.39 och fick en liten boost av att jag kanske skulle kunna klara av att hålla 4min-fart ändå. På Norr Mälarstrand blåste det rejält motvind men höll farten, passerade riksdagen, kom ut på Skeppsbron där det blåste ännu mer och på väg upp till Slussen insåg jag att även 4-fart var för jobbigt och tog beslutet att dra ner rejält på tempot. Väl ute på Söder Mälarstrand la jag mig i 4.20-fart som kändes behagligt, passerades av massa löpare vilket var mentalt jobbigt men höll fast vid planen och lät mig inte dras med. Dom sista 4-5km brukar alltid vara den jobbigaste biten av banan, dels Tantolunden men även stigningen uppför St.Pauls gatan men i och med att jag dragit ner på farten var det aldrig riktigt jobbigt, tuffade på i min egen takt och tog det lugnt. På väg nerför Slussen tänkte jag att jag skulle försöka trycka på lite för att få till en bra avslutning, ökade farten till 3.40 och sprang om en hel del trötta löpare som passerat mig tidigare. Spurtade in i mål och kände mig trots allt ganska nöjd. Inte med tiden utan med beslutet att inte försöka trycka på när benen ändå inte svarade.

Blev kvar ett tag i målfållan, stod och surrade lite med Gabriel, Staffan och Robert från jogg, strax efter kom ytterligare två jogg:are i mål, Magnus från Övik och Robert E som också verkade ha haft en tung dag. Hälsade på folk till höger och vänster och fick också lite beröm för bloggen från olika håll som värmde i den kalla luften. Hämtade ut överdragskläderna och begav mig mot tuben hem till Solna där jag väntade in dom andra. Brorsan sprang in på 1.26 efter ett längre skadeuppehåll, Karro på nytt PB 1.54, Nicklas fixade sub1.40 planenligt och Jenny fick tyvärr bryta efter att ha stukat foten. Inte riktigt lika glada miner som för ett år sen när vi alla persade rejält men trots allt en bra dag på jobbet och såklart värt att fira med god mat och öl.

Kroppen känns som sagt fortfarande trött och seg och det måste vara Ultravasan som inte riktigt släppt greppet än. Trots att jag kan springa på rätt bra så saknas det där riktiga trycket i steget och förmågan att pressa sig, benen känns som tegelstenar. Det är bara å hoppas att det lossnar lagom till Berlin Marathon om två veckor. Kanske är det lite mer vila som behövs. Den som lever får se.

/Hörs

Ibland sker det saker runt omkring oss som vi varken kan påverka eller än mindre förstå, saker som får oss att stanna upp, reflektera och som ger lite perspektiv på vår annars så inrutade och trygga tillvaro. Vi kan ställa tusen frågor men får sällan ett begripligt svar. Det sker hemska saker i vår värld som vi inte kan förstå, bara acceptera. Och när nånting hemskt sker precis runt hörnet alldeles i vår närhet blir det extra påtagligt.

Den här veckan har det känts helt fel att fokusera på kommande lopp eller älta tider fram och tillbaka. Jag får nästan dåligt samvete för att jag gått och ältat hur dåligt jag sprang i söndags och lagt massa energi på nåt så trivialt som en miltid. Jag har förvisso sprungit en del, både intervaller och distans, men inte i syfte att bli bättre utan snarare för att ventilera tankar och intryck. Försökt förstå. Ställt frågor som tänk om och varför. Mitt i detta kaos så har jag förstått att löpningen för egen del inte primärt handlar om att bli bättre eller prestera som jag gärna intalar mig själv, utan snarare om att försöka upprätthålla nån form av balans och mental hälsa i en värld som blir svårare och svårare att förstå sig på…

I tisdags mördades en ung kvinna mitt i centrala Sundsvall. Bara det faktum att en person bragts om livet mitt i centrala stan känns helt overkligt. I lilla trygga Sundsvall. Jag springer förbi parken där hon hittades nästan varje dag och har promenerat samma stig hundratals gånger på väg till mataffärn. Som alltid när en ung människa går bort för tidigt blir jag illa till mods och berörd. Det är så sorglig och tragiskt. Lika sorgligt och tragiskt är det att vi misslyckats med att hjälpa den misstänkte gärningsmannen i tid, en person som jag genom mitt jobb nästan dagligen haft kontakt med nu i höst. Det gör det hela ännu svårare att förstå. Obegripligt. Massa tankar. Allt ifrån ”hade jag kunnat göra nåt” till ”tänk om det hade vart jag”. Men inga svar…

Ibland blir jag och säkert många med mig alldeles för besatta och självupptagna i jakten på det perfekta steget eller drömtiden och tänker att löpning är allt. Det gäller att påminna sig själv då och då om att det finns saker och ting som är större, släppa alla tankar på att prestera och istället använda löpningen som ett verktyg att försöka göra det obegripliga lite begripligare. 

Men det sagt så är jag ändå rejält peppad inför Stockholm halvmarathon nu på lördag. Planen är att precis som på Kungsholmen runt ta första milen på 38.30 och sen se hur längde det håller. Kanske går det, om inte så kommer jag inte att gräva ner mig för det.

/Hörs