Crash and Burn – IMSA

…then we take Berlin. Marathon alltså. I höst blir det en efterlängtad revansch i Tyskland efter fjolårets fiasko då jag gick sönder två dagar innan avresa. Planen var ju egentligen Frankfurt men när chansen att springa Berlin dök upp igen så var det inte ett så svårt val. Frankfurt i all ära, men men Berlin är Berlin, världens snabbaste bana i en av Europas hippaste städer. Sub 2.50 here I come!

För 4-5 år sen var New York mitt drömlopp. När jag äntligen fick chansen att springa där 2013 var det precis så häftigt som jag hade föreställt mig och det blev inte direkt sämre av att jag i bara farten spräckte 3-timmars gränsen för första gången där. Utan publikens jubel och den magiska inramningen hade det aldrig gått. Redan året efter var jag tillbaka på startlinjen på Verazzano bron till tonerna av Frank Sinatra, den gången hade jag en mindre angenäm löpupplevelse pga vädret men inramningen, stämningen och loppet var lika magiskt då som första gången. Jag unnar verkligen alla att nån gång få springa och uppleva New York Marathon, alla andra marathonlopp kommer kännas fjuttiga efter det. Men för stunden känner jag mig klar med New York, mest pga att det inte är en bana man persar på såvida man inte är i superform. Inte ens Boston lockar pga Heartbreak Hill. Självklart vill jag springa New York igen och Boston och Tokyo och alla andra häftiga maror. Men just nu är upplevelsen underordnad sluttiden så därför har Berlin seglat upp på min förstaplats. Berlin är mitt drömlopp, det är där jag ska persa och springa fortare än jag någonsin gjort. Ifjol kom jag hem från Berlin med en bitter eftersmak, som tur var fick jag lite revansch under Asics Grand 10 två veckor senare men det var ändå inte Berlin Marathon, så att få en ny chans känns helt underbart.

Att det blir Berlin istället för Frankfurt innebär lite ändrade planer i planeringen. Tanken från början var att ha hela sommaren som uppbyggnadsperiod, tävla mig i form på hösten med millopp och halvmaror för att sedan avsluta säsongen på topp med ett dunderpers i Frankfurt. Nu kommer jag inte ha råd att lalla på allt för mycket i sommar eftersom Berlin ligger betydligt tidigare i tid. Jag kommer heller inte ha råd med en månads återhämtning efter Stockholm Marathon så det blir nog inget 2.50 försök där.

Den här veckan har vart lite sisådär när det gäller träningen. Vilodag i måndags och festligheter på tisdagen innebar uppstigning 05.30 och morgonjogg för att få till nån löpning överhuvudtaget. Det är fortfarande inte min grej, det tog en timme innan både kropp och knopp började fatta att den rörde sig framåt i nånting som skulle kunna liknas vid löpning. Tur att jag var ensam ute på gatorna då. På kvällen hade Sundsvalls kommun sin egen gala för oss lärare där årets pedagog, gymnasielärare, rektor osv skulle utses. Inte riktigt min påse, men det bjöds på 3-rätters och vin och det tackar man ju inte nej till. Dessutom var Johan Olsson där som prisutdelare så mitt mål med kvällen blev att försöka haffa honom och ta en selfie. I tisdags prisades vi lärare för vårt viktiga arbete, igår dagen efter fick vi reda på att vi är övertaliga och att vissa av oss inte kommer ha jobb till hösten. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Tur att man har löpningen att luta sig mot när man känner att man håller på å få hjärnblödning.

Igår testade jag Salomons nya asfaltssko Sonic One som lämnade mer att önska efter första passet. Hade läst mycket om den innan och den verkade på förhand som en spännande och trevlig sko men jag klarade med nöd och näppe av att fullfölja gårdagens pass. Sista biten var jag tvungen att ta en hel del gångpauser pga att fötterna skrek av smärta, känslan var ungefär densamma som när man åkte skridskor på lågstadiet.

Mina fötter verkar inte vara rätt målgrupp, behöver betydligt mer dämpning än vad dom erbjöd och passformen var lite speciell. Hade tänkt nån form av tempopass men det var bara att lägga dom tankarna åt sidan och fokusera på att försöka ta sig hem. Kanske blir ett nytt försök ikväll, då med DS Racer eller Tarther på fötterna istället. Jag tycker att man ska kunna ta nya skor direkt ur kartongen och bara ge sig ut och knappt märka att man har dom på fötterna, då vet man att man har hittat rätt. Dom var i alla fall rätt snygga så jag får väl ge dom ytterligare nån chans. Vi som inte är så snabba får kompensera det med att försöka se snygga ut medan vi låtsas springa fort.

På söndag ska vi köra ett pass vattenlöpning med Runacademy. Som tur är “slipper” jag vara med i vattnet, har utvecklat nån form av fobi mot vatten på äldre dagar, men det ska bli intressant att vara med och betrakta det från sidan ändå. Kanske kan det få mig att våga testa nån gång i framtiden. Vi har bra uppslutning på våra pass, alla verkar supernöjda, har roligt och det är härligt att se löparglädjen sprida sig till så många. Jag lär mig hur mycket som helst, vi fokuserar ju rätt mycket på teknik så varje vecka innebär nya löpskolningsövningar som ska övas in för att sedan kunna visas. Har gett upp hoppet för länge sen om att kunna förbättra mitt eget löpsteg men hade jag fått lära mig hur man ska springa redan från början så hade jag kanske vart både snabbare och mindre skadebenägen.

/Hörs

Dagens låt: Leonard Cohen må ha skrivit den och ingen skugga ska falla över Joe Cockers version men Jennifer Warnes spelade in originalet och ett original är ett orignal. Steve Ray Vaughan’s karaktäristiska gitarr är pricken över i:et i denna klassiker.