Crash and Burn – IMSA
Brukar säga man aldrig ska prata tider på en full Ironman. Det kan hända mycket på vägen att det så gott som aldrig går lika bra eller smidigt som planerat. Ironman South Africa tog mig på orden.
Förberedelserna hade gått fantastiskt bra. Den långa resan ner gick över förväntan. Alla grejer kom med och inga krämpor som störde uppladdningen. Lyckades acklimatisera mig bra inför loppet och var samlad samt sugen göra en bra tävling. Då Kalmar & Vichy slutade i tragedi 2015 ville jag inte måla upp en allt för optimistisk målsättning men träningsresultaten har varit mycket goda och jag har varit i stort sett skadefri senaste halvåret. Gjorde ingen research på startfältet då jag inte ville sätta för mycket press på mig. Tanken var kör ditt race, disponera förnuftigt initialt och öka när du märker du har kontroll.
Tyvärr fick vi aldrig veta hur bra eller dåligt det gick. Jag kraschade rakt in i kravallstaketet efter 300 meter cykling. Lyckades inte få ihop cykeln i tävlingsbart skick samt jag blödde ordentligt från hakan.
Visste inte hur illa det var med mig eller om cykeln skulle gå fixa till så jag tog mig till racets första aid station ca 19 km ut. Tyvärr hade jag bara näst tyngsta växeln (53-12) köra på samt inga aeropinnar hålla i så det blev upprätt eller stående cykling. Hade fortfarande ambition slutföra racet men förstod att jag måste lyckas laga bakväxeln då banan innehåller 1300 höjdmeter. Fick ligga över 300 watt alldeles för länge på den växeln som jag hade för ta mig fram i anständig fart. Sitta upprätt i 18 mil med löst styre var heller ingen vidare lösning. Väl framme vid vätskestationen som hade en cykelmek & sjukvårdspersonal kunde vi konstatera att cykeln inte var i körbart skick. Vad som dock avgjorde mitt öde var när läkaren fick syn på mig. Hakan hade ett stort gapande sår som behövde sys omedelbart. Jag & cykeln var duktigt nerblodade och tack vare adrenalinet hade jag inte märkt hur dåligt jag mådde. Efter en känslokollaps över bli avplockad från racet stoppade de mig i en ambulans tillbaka till Transition Area där läkarvård fanns. Kunde konstatera att jag behövde 5 stygn på hakan, hade svullen höft samt lättare hjärnskakning. Bula vid vänster öga samt svullen panna efter fått en brännmanet i ansiktet på simningen.
Snille som jag är ljög jag för läkarna så de skulle släppa iväg mig och gick efter ombyte ut på banan för heja på mina vänner som körde. Var så fruktansvärt ledsen och besviken att det var det enda sättet inte bryta ihop fullständigt, resonerade jag. Hade faktiskt en väldigt kul dag vid sidan och gjorde allt så mina kompisar inte skulle behöva gå samma öde till mötes som jag och behöva kliva av. Tyvärr var det 30 grader i skuggan & vindstilla vilket tog knäcken på många denna dag. Port Elizabeth är The windy city men just idag var det så gott som vinstilla och den afrikanska solen tar inga fångar. Fick dock betala för det då jag fick sprängande huvudvärk & de blessyrer jag dragit på mig börja ömma rätt rejält när kroppen stelnade till & adrenalinet va slut.
Vad händer nu?!
Vet ärligt inte. Är i min livs form och har väl 5-6 veckor på mig få ur det ur systemet om jag nu ens hittar ett race som inte är fullt. Största hindret är hitta tiden & kraften flyga runt halva jorden igen för ett möjligt misslyckande till. Det här var loppet som jag omsorgsfullt hade valt ut. Hade jag cyklat som jag brukar, dvs som min vän Jonas som körde hade jag haft ca 3:45h på mig springa maran för en Kona slot. Inte för låta dryg men det gör jag med förbundna ögon i den formen jag är nu. Hade snarare haft en bra chans hamna på pallen. Men istället åker jag hem utan ens få chansen att testa vad jag hade i mig. So I guess we will never know.
Best guess Ironman Lanzarote om det går få ihop med jobb & familj. Ingen lätt tävling, men vilket race är det?!
Oavsett om man tycker jag förtjänar detta eller inte så kan vi väl enas om att min otur borde ta slut snart?
Nelker