Är jag verkligen en regnlöpare?

…då jag kunde gå på gymmet och köra ett helt pass bara biceps. Eller triceps. Eller bara bröst. Skivstångscurl, preachercurl, hammercurl, koncentrationscurl, enarmscurl i kabelmaskin, hantelcurl och sittande hantelcurl kunde vara ett pass. Bänkpress, flyes, sned bänkpress, kryssdrag i kabelmaskin och nedåtlutande bänkpress kunde vara ett annat. Värst var nog underarmsövningarna. Helvette vad meningslöst, ändå körde man dom. Det känns ganska avlägset just nu, framförallt känns det som slöseri med dyrbar tid. Igår hade jag tänkt ta en vilodag från löpningen så istället gick jag på gymmet utan någon egentlig plan. Hade tänkt alternativträna på crosstrainer men när jag stegade in på gymmet stod bänkpressen där och såg inbjudande ut så jag sket i crosstrainern och tog sikte på den istället. Lastade på 60kg. Tänkte att det borde man orka. 10 reps kändes okej. På med 10kg till och ytterligare 10 reps. Fick med nöd och näppe upp stången på slutet. Armarna tvärdog. Då la jag ner projektet, kände mig mest uttråkad. Gjorde några halvhjärtade försök att köra lite bicepscurl men la ner det också. Istället körde jag lite enbensböj, utfallsteg, balansövningar, knälyft på step up breda och mage, sånt som naprapaten tjatat om i ett år men som jag aldrig riktigt orkat göra. Helt plötsligt kändes det meningsfullt på ett sätt som jag tidigare aldrig upplevt. Fan, jag har nog gått och blivit löpare på riktigt! Sommaren 2016 verkar bli ännu en sommar i vassen, men det är inget som bekymrar oss löpare för vi har fattat grejen med att ha tändstickor till överarmar. Att skjortorna inte längre sitter slimmade runt bröstkorgen får man leva med, det är mest ett tecken på att allt är som det ska vara. Kände mig rätt nöjd efteråt. Så pass nöjd att jag bestämde mig för att strunta i vilodagen och springa lite ändå. 6x1000m i 3.23-fart. Splitshorts på bana och äntligen lite sprutt i benen. 

Är tillbaka i träning på allvar nu. Har tänjt lite på mina gränser den här veckan och sprungit 9 dagar på rad nu, brukar normalt vara sliten efter 5-6 dagars löpning utan vila så det återstår att se hur kroppen kommer reagera. Under dagens långpanna var benen som två cementblock så det blir nog inte 10 dagar på rad, har gjort mig förjänt av en vilodag imorn. April ska i alla fall bli en bra träningsmånad innan det är dags att tävla igen. Älskar att vara inne i hjulet på nytt då man bara tränar på, när kroppen är sådär trött och seg och man känner sig sliten fast på ett bra sätt. I maj blir det en halvmara med sikte på 1.20. Planen var Kungsholmen Runt innan jag såg att det samma dag är premiär för Umeå halvmarathon runt Nydalasjön. Den lockar lite. Mest för att det inte finns ett endaste motlut. Nya bansträckningen runt Kungsholmen är lite knixig men å andra sidan kommer det säkert finnas fler ryggar att få hjälp av där. Sen borde jag få tummen ur och anmäla mig till Stockholm Marathon också. I juni blir det lite vila och omstart på riktigt men funderar på att springa Midnight Sun Marathon i Tromsö innan dess, hälsa på en kompis och bara ta det som ett upplevelselopp, jogga runt utan krav på tid. Det kan nog bli en bra avslutning på vårsäsongen.

Jag läser inte jättemånga löparbloggar trots att jag själv skriver en löparblogg här på RW. Egentligen vet jag inte vad man ska/bör skriva om när man har en löparblogg, vad som är rätt och vad som är fel. För mig har bloggen vart ett sätt att reflektera och ventilera tankar kring min egen träning, mina mål och vägen dit. Framförallt var den till stor hjälp i somras då jag drog på mig löparknät och inte kunde springa, det blev nån sorts terapi. Jag har skrivit för min egen skull men förhoppningsvis har det även tilltalat nån annan, kanske t.o.m inspirerat. En blogg som jag i alla fall läser är milen-sub-40 Lennart. Jag tycker den är bra. Det blev en ganska hetsig diskussion i samband med hans blogginlägg på temat vad en blogg bör innehålla. Jag lägger inga värderingar i innehållet mer än att det för mig känns ganska självklart att även nämna andra saker än bara löpning. Jag är en motionär som gillar att springa. Jag kanske springer lite mer än den genomsnittlige motionären men det betyder inte att löpning upptar hela mitt liv. Jag är löpare med 100% fokus på att bli en ännu bättre löpare men jag är även många andra saker som gör att jag är jag, därför kommer det att finnas med i periferin även här, annars blir det inte personligt. Men jag ska börja läsa lite fler löparbloggar så jag lär mig vad en löparblogg ska innehålla. Och även försöka skriva lite oftare framöver.

/Hörs

Dagens låt: 

Igår sprang jag årets andra tävling; Premiärmilen som i år 10-års jubilerade med en helt ny bansträckning. Jag visste på förhand att det skulle bli tungt, har ännu inte riktigt återhämtat mig fullt från Barcelona men åkte ändå ner i fredags i hopp om att kanske hitta den rätta känslan nånstans ute på Norra Djurgården. Förhoppningarna var dock inte särskilt högt ställda med tanke på att jag i torsdags testade att springa 3km i milfart vilket resulterade i en nära döden upplevelse. Var tvungen att ställa mig och hulka lite i diket brevid gångvägen direkt efter. Hade syra ända upp i halsen. Var länge ganska osäker på om jag överhuvudtaget skulle orka åka ner och springa Premiärmilen, vad är vitsen med det när det ändå bara känns tungt att springa? Sen började jag tänka att jag kunde ju förena nöje med nöje och inte bara åka ner för att springa. På tåget ner gjorde jag en lista över vad jag ville ha ut av den här helgen:

1. Springa med en bra känsla och känna att benen svarar
2. Ha kul!
3. Springa under 40 min
4. Köpa 3 par jeans 
5. Få se och höra Eclipse lira About to break

På tåget hem imorse tog jag fram lappen igen och kunde skriva check efter varje punkt. Ibland är inte sluttiden allt, i lördags hittade jag tillbaka till den där känslan som jag saknat sen Barcelona, känslan av att det går att pressa sig utan att det känns som om lungorna tänker hoppa ut ur bröstkorgen och att benen lyder istället för att kännas som två cementblock. Sluttiden blev okej, varken bra eller dålig, men det var heller aldrig mitt mål att försöka putsa PBt. 

Själva loppet då? Jag laddade upp med att springa runt på stan hela fredagen och shoppa vilket kändes i benen på kvällen, inte världens bästa uppladdning. Vaknade outvilad strax före kl8 på lördag och hade egentligen lust att skita i att springa och somna om, det lockade mer, men till slut var det bara att gilla läget och kliva upp på stela ben. Käkade lite frulle, velade om klädval och laddade upp med Håkan Hellströms nya singel. 

Var ganska tidigt ute och slapp den värsta anstormningen på tuben ut till Universitetet. En knapp timme före start tågade jag över universitetsomårdet med sikte på den nya starten. Vädret kändes riktigt bra för att springa fort, 5-6 grader, mulet och inte allt för mycket vind. Synd bara att man inte var i form för att persa. Jag och brorsan började värma upp med 20min lugn jogg och några avslutande stegringar innan det var dags att lämna in överdragskläderna. Förra året var klädinlämningen ett stort skämt, kommer ihåg att jag stod i spöregn och orkanvindar i en halvtimme och väntade på att få hämta ut väskan efter målgång och förfrös på kuppen men i år hade dom lärt sig av sitt misstag och flyttat klädinlämningen som både var större och fungerade mycket bättre.

En stor nyhet i år var att den nya bansträckningen bestod av ett enda varv istället för två som tidigare. Jag har egentligen aldrig gillat den gamla två varvs banan för tidigare år har jag alltid vart såå nära att kliva av vid varvningen bara för att det känns lätt att bryta så därför såg jag med spänning fram emot den nya bansträckningen. Jag hade fått förvarningar av brorsan om att det skulle bli lite småjobbigt nån gång efter 7km och att det skulle komma en rejäl backe precis vid 8km. I startfållan hörde jag speakern prata om den nya flacka bansträckningen och att det bara skiljde 20m mellan banans högsta och lägsta punkt. Tänkte att den kanske är rätt platt ändå.

Placerade mig rätt långt fram men drogs inte med i nån tjurrusning vid starten. Klockade första kilometern på 3.40 och tyckte att benen kändes lätta. Det blev heller aldrig trångt så jag fokuserade på att försöka hitta bra ryggar. Första 3 kändes behagliga men sen kom man ut på ett långt, lite böljande, parti med grus och nånstans där började jag inse att det gick för fort. Nu blev det jobbigt och jag funderade på om jag skulle fortsätta trycka på eller dra ner farten och bestämde mig till slut för det sistnämnda. Sprang brevid brorsan fram till hit men blev tvungen att släppa honom. Drog ner lite på farten och fokuserade på att springa med en kontrollerad känsla. Passerade 5km på 18.45 och tänkte att det går ju hyffsat ändå. Dom två följande kilometrarna gick okej men vid 7km började det bli riktigt jobbigt och när den där monsterbacken vid 8km dök upp från ingenstans så började alla varningslampor att lysa rött. Tog mig upp för den med nöd och näppe men orkade aldrig komma igen efter trots en ganska lätt sista kilometer in i mål. Gjorde ett halvdant försök att spurta men orkade inte riktigt och passerade mållinjen på 37.51. 

Direkt i mål träffade jag på brorsan (som slog mig för första gången) och Jakob Z från jogg vars rygg jag jagat på slutet men inte riktigt hade kraft för att hinna ifatt. Nån minut senare kom Gabriel in i mål och vi stod och småpratade ett tag innan dte var dags att hugga in på kaffe och morotskaka. Precis när jag skulle börja jogga ner hörde jag en välbekant röst ropa mitt namn, min gamla teamkompis Sanna som sprungit på riktigt bra. Det var riktigt kul att träffas igen och få bli påmind om hur fantastiskt bra hela Team Asics Go Run It var. Joggade ner i en kvart innan det var dags att bege sig. På väg mot tuben kom sen en för mig okänd kvinnlig löpare fram och berömde bloggen, tack för det, det värmde.

Den nya bansträckningen var inte riktigt så snabb som jag hade hoppats på. Första halvan kändes lätt men alldeles för mycket grus och andra halvan hade dom gärna fått dra annorlunda för att undvika det där monstret till backe på slutet. Men jag kommer nog ändå tillbaka nästa år. Premiärmilen är ett skönt lopp och en bra början på tävlingssäsongen. Jag fick ut det jag ville; jag hade kul, träffade massa trevliga löpare, knatade på och kände för första gången på en månad att benen svarade. Har precis avverkat ett långpass på 32km nu och benen kändes helt okej så förhoppningsvis var det här vändpunkten.

Lördagen avslutades med ett besök på Mall of Scandinavia, IMAX bio och sen konsert på Debaser Medis. En helt okej lördag. Och som grädde på moset spelade Eclipse About to break! För att citera den fd boxaren Mikaela Laurén: ”enda gången jag backar är när jag tar sats”. Nu vänder det!

/Hörs

Dagens låt: About to break såklart, vad annars! Den är lika bra i en mer avskalad akustisk version som i den full band blow out version dom körde igår på Deabser.