Blogg

Det fanns en tid…


…då jag kunde gå på gymmet och köra ett helt pass bara biceps. Eller triceps. Eller bara bröst. Skivstångscurl, preachercurl, hammercurl, koncentrationscurl, enarmscurl i kabelmaskin, hantelcurl och sittande hantelcurl kunde vara ett pass. Bänkpress, flyes, sned bänkpress, kryssdrag i kabelmaskin och nedåtlutande bänkpress kunde vara ett annat. Värst var nog underarmsövningarna. Helvette vad meningslöst, ändå körde man dom. Det känns ganska avlägset just nu, framförallt känns det som slöseri med dyrbar tid. Igår hade jag tänkt ta en vilodag från löpningen så istället gick jag på gymmet utan någon egentlig plan. Hade tänkt alternativträna på crosstrainer men när jag stegade in på gymmet stod bänkpressen där och såg inbjudande ut så jag sket i crosstrainern och tog sikte på den istället. Lastade på 60kg. Tänkte att det borde man orka. 10 reps kändes okej. På med 10kg till och ytterligare 10 reps. Fick med nöd och näppe upp stången på slutet. Armarna tvärdog. Då la jag ner projektet, kände mig mest uttråkad. Gjorde några halvhjärtade försök att köra lite bicepscurl men la ner det också. Istället körde jag lite enbensböj, utfallsteg, balansövningar, knälyft på step up breda och mage, sånt som naprapaten tjatat om i ett år men som jag aldrig riktigt orkat göra. Helt plötsligt kändes det meningsfullt på ett sätt som jag tidigare aldrig upplevt. Fan, jag har nog gått och blivit löpare på riktigt! Sommaren 2016 verkar bli ännu en sommar i vassen, men det är inget som bekymrar oss löpare för vi har fattat grejen med att ha tändstickor till överarmar. Att skjortorna inte längre sitter slimmade runt bröstkorgen får man leva med, det är mest ett tecken på att allt är som det ska vara. Kände mig rätt nöjd efteråt. Så pass nöjd att jag bestämde mig för att strunta i vilodagen och springa lite ändå. 6x1000m i 3.23-fart. Splitshorts på bana och äntligen lite sprutt i benen. 

Är tillbaka i träning på allvar nu. Har tänjt lite på mina gränser den här veckan och sprungit 9 dagar på rad nu, brukar normalt vara sliten efter 5-6 dagars löpning utan vila så det återstår att se hur kroppen kommer reagera. Under dagens långpanna var benen som två cementblock så det blir nog inte 10 dagar på rad, har gjort mig förjänt av en vilodag imorn. April ska i alla fall bli en bra träningsmånad innan det är dags att tävla igen. Älskar att vara inne i hjulet på nytt då man bara tränar på, när kroppen är sådär trött och seg och man känner sig sliten fast på ett bra sätt. I maj blir det en halvmara med sikte på 1.20. Planen var Kungsholmen Runt innan jag såg att det samma dag är premiär för Umeå halvmarathon runt Nydalasjön. Den lockar lite. Mest för att det inte finns ett endaste motlut. Nya bansträckningen runt Kungsholmen är lite knixig men å andra sidan kommer det säkert finnas fler ryggar att få hjälp av där. Sen borde jag få tummen ur och anmäla mig till Stockholm Marathon också. I juni blir det lite vila och omstart på riktigt men funderar på att springa Midnight Sun Marathon i Tromsö innan dess, hälsa på en kompis och bara ta det som ett upplevelselopp, jogga runt utan krav på tid. Det kan nog bli en bra avslutning på vårsäsongen.

Jag läser inte jättemånga löparbloggar trots att jag själv skriver en löparblogg här på RW. Egentligen vet jag inte vad man ska/bör skriva om när man har en löparblogg, vad som är rätt och vad som är fel. För mig har bloggen vart ett sätt att reflektera och ventilera tankar kring min egen träning, mina mål och vägen dit. Framförallt var den till stor hjälp i somras då jag drog på mig löparknät och inte kunde springa, det blev nån sorts terapi. Jag har skrivit för min egen skull men förhoppningsvis har det även tilltalat nån annan, kanske t.o.m inspirerat. En blogg som jag i alla fall läser är milen-sub-40 Lennart. Jag tycker den är bra. Det blev en ganska hetsig diskussion i samband med hans blogginlägg på temat vad en blogg bör innehålla. Jag lägger inga värderingar i innehållet mer än att det för mig känns ganska självklart att även nämna andra saker än bara löpning. Jag är en motionär som gillar att springa. Jag kanske springer lite mer än den genomsnittlige motionären men det betyder inte att löpning upptar hela mitt liv. Jag är löpare med 100% fokus på att bli en ännu bättre löpare men jag är även många andra saker som gör att jag är jag, därför kommer det att finnas med i periferin även här, annars blir det inte personligt. Men jag ska börja läsa lite fler löparbloggar så jag lär mig vad en löparblogg ska innehålla. Och även försöka skriva lite oftare framöver.

/Hörs

Dagens låt: 


Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant
Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack Lennart och Niklas 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Tankar inför söndag


Hej!

På väg nu till Port Elisabeth i Sydafrika. Fortfarande har det inte sjunkit in att jag ska spendera nästan en vecka på ett för många fantastiskt resmål. Jag är dock inte här för att se lejon eller elefanter, jag är här för att köra African Championships på Ironman cirkusen.

Många har frågat mig vilken målsättning jag har på söndag. Den frågan har jag även ställt mig själv. Svaret är dock – Jag vet inte, bestämmer mig under loppets gång. Jag pratar dock om känslan under loppet, medan en mer okunnig person vill veta exakt vilken tid jag går för. För dem som kan så vet man att tider går inte klamra sig fast vid, omöjligt ha en konkret race plan vid en så komplex utomhussport på denna distans. Man kan däremot ha vissa siffror i sin prestation att luta sig mot men om vädergudarna kastar en utmaning på dig så får man spela bollen där den ligger.

Största osäkerheten denna gång är jag har begränsad specifik träning för denna distans. Bor man i Sverige blir det klurigt få till verklighetstrogna cykelpass på sin tempocykel samt simma öppet vatten. Har dock gjort vad jag kunnat på hemmafronten samt lyckats få till två kortare ”läger” för vänja kroppen. En annan aspekt är nya bana för hela startfältet, lika för alla såklart men gör det svårt planera sitt lopp som jag tidigare kunnat i Kalmar. Hoppas dock en ny bana ger en ”ombyte förnöjer” effekt så det inte känns lika tradigt som gnugga sadel på de Öländska vägarna. Har försökt mentalt förbereda mig för mer obehag än normalt på cykeln samt vissa problem på simningen. Tänker köra ett initialt hyfsat defensivt lopp på bägge dessa ben då jag inte är säker på min förmåga. Känner jag dock efter halva distansen att det funkar så kommer jag sannolikt öka trycket.

Positiva delen denna gång är jag varit skadefri senaste halvåret. Har absolut haft skavanker och smärta stundtals men inget som hindrat mig mer än marginellt vilket gjort att jag kunnat träna på bra. Prioriterat löpningen mer än någonsin och den har känts väldigt stabil även om man kunde önska mer specifik fart. Man blir bra på det man tränar på så fart är inget som finns gratis längre för 38-åringen, den måste man förtjäna tydligen.

Så vad vill jag säga egentligen, skriver jag ursäkter före loppet så jag kan köra ett meslopp på söndag och komma undan med det?!

Svaret är ja, sannolikt. Vill skriva av mig press och sänka förväntningarna. Tror jag kan köra bra, det visade jag i Dubai. Är dock ödmjuk inför uppgiften hålla hela distansen ut, det är svårt nog med en hel sommar av sport i ryggen. Kommer verkligen en kall vinter av MTB & poolsim räcka?! Finns bara ett sätt ta reda på det…

Min naiva förhoppning är dock, eller min önskan är springa en snabb marathon som jag VET jag är kapabel till. Simma sådär, cykla skapligt och sen springa uselt är så jävla gjort. 90% av startfältet tävlar så. Inbillar mig jag kan bättre. Hör någon mig säga ”jag persade på cykeln men sen på löpet fick jag problem och va tvungen att gå” då är det ok ta mig bakom ladan och göra slut på mig. Det är triathlon vi tävlar och inte sim, cykel & gång.

Mer specifikt inför loppet kommer i nästa inlägg.

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Premiärmilen 2016


Igår sprang jag årets andra tävling; Premiärmilen som i år 10-års jubilerade med en helt ny bansträckning. Jag visste på förhand att det skulle bli tungt, har ännu inte riktigt återhämtat mig fullt från Barcelona men åkte ändå ner i fredags i hopp om att kanske hitta den rätta känslan nånstans ute på Norra Djurgården. Förhoppningarna var dock inte särskilt högt ställda med tanke på att jag i torsdags testade att springa 3km i milfart vilket resulterade i en nära döden upplevelse. Var tvungen att ställa mig och hulka lite i diket brevid gångvägen direkt efter. Hade syra ända upp i halsen. Var länge ganska osäker på om jag överhuvudtaget skulle orka åka ner och springa Premiärmilen, vad är vitsen med det när det ändå bara känns tungt att springa? Sen började jag tänka att jag kunde ju förena nöje med nöje och inte bara åka ner för att springa. På tåget ner gjorde jag en lista över vad jag ville ha ut av den här helgen:

1. Springa med en bra känsla och känna att benen svarar
2. Ha kul!
3. Springa under 40 min
4. Köpa 3 par jeans 
5. Få se och höra Eclipse lira About to break

På tåget hem imorse tog jag fram lappen igen och kunde skriva check efter varje punkt. Ibland är inte sluttiden allt, i lördags hittade jag tillbaka till den där känslan som jag saknat sen Barcelona, känslan av att det går att pressa sig utan att det känns som om lungorna tänker hoppa ut ur bröstkorgen och att benen lyder istället för att kännas som två cementblock. Sluttiden blev okej, varken bra eller dålig, men det var heller aldrig mitt mål att försöka putsa PBt. 

Själva loppet då? Jag laddade upp med att springa runt på stan hela fredagen och shoppa vilket kändes i benen på kvällen, inte världens bästa uppladdning. Vaknade outvilad strax före kl8 på lördag och hade egentligen lust att skita i att springa och somna om, det lockade mer, men till slut var det bara att gilla läget och kliva upp på stela ben. Käkade lite frulle, velade om klädval och laddade upp med Håkan Hellströms nya singel. 

Var ganska tidigt ute och slapp den värsta anstormningen på tuben ut till Universitetet. En knapp timme före start tågade jag över universitetsomårdet med sikte på den nya starten. Vädret kändes riktigt bra för att springa fort, 5-6 grader, mulet och inte allt för mycket vind. Synd bara att man inte var i form för att persa. Jag och brorsan började värma upp med 20min lugn jogg och några avslutande stegringar innan det var dags att lämna in överdragskläderna. Förra året var klädinlämningen ett stort skämt, kommer ihåg att jag stod i spöregn och orkanvindar i en halvtimme och väntade på att få hämta ut väskan efter målgång och förfrös på kuppen men i år hade dom lärt sig av sitt misstag och flyttat klädinlämningen som både var större och fungerade mycket bättre.


En stor nyhet i år var att den nya bansträckningen bestod av ett enda varv istället för två som tidigare. Jag har egentligen aldrig gillat den gamla två varvs banan för tidigare år har jag alltid vart såå nära att kliva av vid varvningen bara för att det känns lätt att bryta så därför såg jag med spänning fram emot den nya bansträckningen. Jag hade fått förvarningar av brorsan om att det skulle bli lite småjobbigt nån gång efter 7km och att det skulle komma en rejäl backe precis vid 8km. I startfållan hörde jag speakern prata om den nya flacka bansträckningen och att det bara skiljde 20m mellan banans högsta och lägsta punkt. Tänkte att den kanske är rätt platt ändå.

Placerade mig rätt långt fram men drogs inte med i nån tjurrusning vid starten. Klockade första kilometern på 3.40 och tyckte att benen kändes lätta. Det blev heller aldrig trångt så jag fokuserade på att försöka hitta bra ryggar. Första 3 kändes behagliga men sen kom man ut på ett långt, lite böljande, parti med grus och nånstans där började jag inse att det gick för fort. Nu blev det jobbigt och jag funderade på om jag skulle fortsätta trycka på eller dra ner farten och bestämde mig till slut för det sistnämnda. Sprang brevid brorsan fram till hit men blev tvungen att släppa honom. Drog ner lite på farten och fokuserade på att springa med en kontrollerad känsla. Passerade 5km på 18.45 och tänkte att det går ju hyffsat ändå. Dom två följande kilometrarna gick okej men vid 7km började det bli riktigt jobbigt och när den där monsterbacken vid 8km dök upp från ingenstans så började alla varningslampor att lysa rött. Tog mig upp för den med nöd och näppe men orkade aldrig komma igen efter trots en ganska lätt sista kilometer in i mål. Gjorde ett halvdant försök att spurta men orkade inte riktigt och passerade mållinjen på 37.51. 

Direkt i mål träffade jag på brorsan (som slog mig för första gången) och Jakob Z från jogg vars rygg jag jagat på slutet men inte riktigt hade kraft för att hinna ifatt. Nån minut senare kom Gabriel in i mål och vi stod och småpratade ett tag innan dte var dags att hugga in på kaffe och morotskaka. Precis när jag skulle börja jogga ner hörde jag en välbekant röst ropa mitt namn, min gamla teamkompis Sanna som sprungit på riktigt bra. Det var riktigt kul att träffas igen och få bli påmind om hur fantastiskt bra hela Team Asics Go Run It var. Joggade ner i en kvart innan det var dags att bege sig. På väg mot tuben kom sen en för mig okänd kvinnlig löpare fram och berömde bloggen, tack för det, det värmde.

Den nya bansträckningen var inte riktigt så snabb som jag hade hoppats på. Första halvan kändes lätt men alldeles för mycket grus och andra halvan hade dom gärna fått dra annorlunda för att undvika det där monstret till backe på slutet. Men jag kommer nog ändå tillbaka nästa år. Premiärmilen är ett skönt lopp och en bra början på tävlingssäsongen. Jag fick ut det jag ville; jag hade kul, träffade massa trevliga löpare, knatade på och kände för första gången på en månad att benen svarade. Har precis avverkat ett långpass på 32km nu och benen kändes helt okej så förhoppningsvis var det här vändpunkten.

Lördagen avslutades med ett besök på Mall of Scandinavia, IMAX bio och sen konsert på Debaser Medis. En helt okej lördag. Och som grädde på moset spelade Eclipse About to break! För att citera den fd boxaren Mikaela Laurén: ”enda gången jag backar är när jag tar sats”. Nu vänder det!


/Hörs

Dagens låt: About to break såklart, vad annars! Den är lika bra i en mer avskalad akustisk version som i den full band blow out version dom körde igår på Deabser.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Syftet med att springa


Under åren har jag gett löpningen otaliga chanser. Jag har sprungit Göteborgsvarvet (med en muskelbristning som pris), jag har sprungit vår egen halvmara (med en episk löparmage som pris), jag har tränat inför Lidingöloppet 15k och sprungit det, jag har sprungit Lidingöloppet 15k utan att träna löpning innan (vilket resulterade i en FEM SEKUNDER långsammare tid än när jag hade tränat) och jag har kämpat mig genom många löppass då jag hellre hade hoppat i sjön är fortsätta. Jag anser fortfarande att löpning är ett flyktbeteende, men jag har senaste veckorna och förstått varför jag inte gillar att springa. Jag har hittills inte haft något syfte med löpningen. Syftet ”att springa det där loppet” räcker liksom inte. Varför ska jag snöra på mig skorna och sticka ut? För att bevisa för vem att jag kan? Jag struntar ju ärligt talat i om jag kan springa långt eller inte. Jag vill lyfta tungt och göra coola grejer med kroppen – inte springa.

Men! För ett par veckor sedan funderade jag lite på det här. Löpning är ju så smidigt att ta till när man till exempel jobbar hemma (och har dagen FULL av jobb, som idag) och ändå vill ut och röra på sig lite direkt på morgonen för att väcka kroppen och hjärnan med lite flås och frisk luft. Det borde gå att kombinera träningen jag gillar med löpningen. Vi springer ju trots allt ibland på crossfitpassen och då vill jag ju helst bara sätta mig i soffan i receptionen och sura.

Min nya plan, som i alla fall har funkat hittills, är att försöka bli bättre på just det jag behöver. Att inte gå ut med ambitionen att springa milen och vara arg hela vägen. Nej, jag ska ju bara springa korta intervaller. Det är ju det enda jag har nytta av i min vanliga träning. Mitt pass idag var 1 minut jogging, 1 minut snabbt och 1 minut gång, 10 varv. Jag är klar på en halvtimme, jag blir supertrött och svettig och jag är inte arg en enda gång! Jag ser syftet med min löpning för första gången! Fortsätter jag med det här kommer jag att bli bättre på de korta löpningarna vi gör på gymmet, kommer att kunna hålla en högre hastighet och kommer att få ett bättre löpsteg (jag jobbar hårt på tekniken när jag kör de snabba intervallerna, fram med höften, landa med foten under mig och allt de där).

Nu, mina kära vänner, löpcoacher och löpare. Ge mig inspiration! Jag behöver fler intervallpass där jag springer snabba intervaller runt eller under minuten. Hit me!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Like a pro


Så här slutade min Mallorcaresa. I soluppgången på takterassen. Eller inte riktigt, det är en lite missvisande bild. Sanningen är att jag inte alls var så där harmonisk. Jag orkade inte komma på vad jag skulle träna, vankade av och an och gjorde någon övning lite då och då. Det slutade med att jag brände av 10 varv av 10 squats, 5 hindu pushups och 10 situps. Då blev det ju i alla fall något!

Nu är jag hemma igen och har häcken full av nästa nummer av Smart mat som kommer ut i april. Det blir förstås en gryyym tidning.

När jag inte håller på med tidningar och PT:ar så skriver jag en del material – bland annat till Svettig, en undersida till Jogg.se. Idag fick jag visa hur man gör en Turkish getup, like a pro. Så in och lär er!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Omstart


Glad fortsättning på påsken allihopa! Jag har tagit mitt pick o pack å dragit upp till Umä. Eller Obbola rättare sagt. Det var som att åka 4 veckor tillbaka i tiden. Här är det fortfarande vinter. Snö, slask och modd. Häromdagen vurpade jag på en isfläck som låg gömd under ett lager av lössnö och innan jag fattade vad som hade hänt låg jag på marken och svor högt för mig själv. Blev så jävla förbannad, började skrika, spotta och slå med bara händerna på den där stackars isfläcken. Hämtade en gren ute i skogen och hackade sönder den i ren frustration och när den var totalt massakrerad kostade jag på mig ett litet ondskefullt leende. Smärtan från fallet kändes helt plötsligt mycket bättre då. Som tur var var jag ute i skogen så ingen såg eller hörde nåt, det var nog ingen vacker syn. 

Nu till helgen blir det Premiärmilen. Velade fram och tillbaka om jag skulle springa men anmälde mig till slut igår. Har inga förhoppningar om att kunna springa särskilt fort, kroppen är fortfarande seg sen Barcelona, distans går okej men direkt jag försöker dra upp farten så får jag syra. Känslan just nu är allmänt tung men jag är inte jätteorolig. Vad är det man brukar säga? En mile per dag att återhämta sig efter en mara. Då har jag ytterligare några dagar på mig. Jag är igång med löpningen och kroppen är hel, det är det viktigaste. Premiärmilen får gå som den går, det kan nog knappast gå sämre än på Umemilen i höstas veckan efter Ultravasan. Det brukar vara ett trevligt lopp (bortsett från den provisoriska bandragningen ifjol) och trots att benen känns som betong så brukar det ju kunna hända saker direkt man får en nummerlapp på bröstet. Om inte annat så blir det ett bra träningspass och ett tillfälle att träffa likasinnade. Dessutom ska jag kolla Eclipse senare på kvällen på Debaser så skitsamma om det går åt helvette. 

Jag har påsklov hela veckan, nånting som är ganska lätt att vänja sig vid. I den bästa av världar hade jag utnytjat det maximalt och tränat två pass per dag. Verkligheten är dock en annan. Jag blandar lugn distans med att äta en massa mat och godis och slappa. Inte särskilt bra för vikten. Kanske hetsade upp mig lite väl mycket förra veckan över min 75kg tunga kropp och har sansat mig lite. Kom på mig själv med att tänka osunda tankar och blev lite för besatt av tider, mål och lopp. Det är lätt hänt. Fick påminna mig om varför jag älskar att springa. Ja, att jaga tider och bli bättre är en del av det men det är inte allt. Att späka sig i ett halvår bara för att kapa några sekunder och bli dum i huvudet på köpet eller gå sönder igen, jag vet inte om det är värt det. Kanske om man är en elitsatsande lovande talang men för en 34-årig medelmåttig motionär….njae. Det tål att funderas på en gång till. 

Insåg häromdagen att jag fixade kvaltiden till New York Marathon med mitt nya PB från Barcelona. Det var länge ett ouppnåligt mål, speciellt för några år sen när man skulle göra maran på 2.45 eller vad det nu var. Inte helt omöjligt att det kan bli tredje gången gilt i NY i framtiden. Men just nu har jag börjat blicka mer och mer mot Frankfurt till hösten. För tillfället lockar flacka bansträckningar mer än stora upplevelselopp, oavsett om det är Frankfurt eller Växjö. Undantaget skulle väl vara Tokyo. Men just nu tar jag hellre sub2.50 på Umemaran utan publik än 3.02 i Boston. Men först väntar en omstart med Premiärmilen och lite senare i vår Kungsholmen Runt och slutligen Stockholm Marathon. Efter det ska jag ta rejält med vila och börja skissa på en plan för hösten. Men fram tills dess så kör jag nog bara på och håller tummarna för att segheten släpper snart.

Idag har vi fantastiskt väder här uppe i den norrländska skärgården. Solen skiner, det droppar från taken och snön smälter i rask takt. Hög tid att ge sig ut en löptur med andra ord.

/Hörs

Dagens låt: nu är det vår. Då snöar jag alltid in på americana / folkrock / countryrock. Det är ett säkert vårtecken, så även i år. Det finns en nerv av vemod, ärlighet och hopp på samma gång som triggar igång nånting. Just nu är de Holly Williams som snurrar i mina AKG lurar. Ett säkert kort.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*