First we take Manhattan


…then we take Berlin. Marathon alltså. I höst blir det en efterlängtad revansch i Tyskland efter fjolårets fiasko då jag gick sönder två dagar innan avresa. Planen var ju egentligen Frankfurt men när chansen att springa Berlin dök upp igen så var det inte ett så svårt val. Frankfurt i all ära, men men Berlin är Berlin, världens snabbaste bana i en av Europas hippaste städer. Sub 2.50 here I come!

För 4-5 år sen var New York mitt drömlopp. När jag äntligen fick chansen att springa där 2013 var det precis så häftigt som jag hade föreställt mig och det blev inte direkt sämre av att jag i bara farten spräckte 3-timmars gränsen för första gången där. Utan publikens jubel och den magiska inramningen hade det aldrig gått. Redan året efter var jag tillbaka på startlinjen på Verazzano bron till tonerna av Frank Sinatra, den gången hade jag en mindre angenäm löpupplevelse pga vädret men inramningen, stämningen och loppet var lika magiskt då som första gången. Jag unnar verkligen alla att nån gång få springa och uppleva New York Marathon, alla andra marathonlopp kommer kännas fjuttiga efter det. Men för stunden känner jag mig klar med New York, mest pga att det inte är en bana man persar på såvida man inte är i superform. Inte ens Boston lockar pga Heartbreak Hill. Självklart vill jag springa New York igen och Boston och Tokyo och alla andra häftiga maror. Men just nu är upplevelsen underordnad sluttiden så därför har Berlin seglat upp på min förstaplats. Berlin är mitt drömlopp, det är där jag ska persa och springa fortare än jag någonsin gjort. Ifjol kom jag hem från Berlin med en bitter eftersmak, som tur var fick jag lite revansch under Asics Grand 10 två veckor senare men det var ändå inte Berlin Marathon, så att få en ny chans känns helt underbart.

Att det blir Berlin istället för Frankfurt innebär lite ändrade planer i planeringen. Tanken från början var att ha hela sommaren som uppbyggnadsperiod, tävla mig i form på hösten med millopp och halvmaror för att sedan avsluta säsongen på topp med ett dunderpers i Frankfurt. Nu kommer jag inte ha råd att lalla på allt för mycket i sommar eftersom Berlin ligger betydligt tidigare i tid. Jag kommer heller inte ha råd med en månads återhämtning efter Stockholm Marathon så det blir nog inget 2.50 försök där.

Den här veckan har vart lite sisådär när det gäller träningen. Vilodag i måndags och festligheter på tisdagen innebar uppstigning 05.30 och morgonjogg för att få till nån löpning överhuvudtaget. Det är fortfarande inte min grej, det tog en timme innan både kropp och knopp började fatta att den rörde sig framåt i nånting som skulle kunna liknas vid löpning. Tur att jag var ensam ute på gatorna då. På kvällen hade Sundsvalls kommun sin egen gala för oss lärare där årets pedagog, gymnasielärare, rektor osv skulle utses. Inte riktigt min påse, men det bjöds på 3-rätters och vin och det tackar man ju inte nej till. Dessutom var Johan Olsson där som prisutdelare så mitt mål med kvällen blev att försöka haffa honom och ta en selfie. I tisdags prisades vi lärare för vårt viktiga arbete, igår dagen efter fick vi reda på att vi är övertaliga och att vissa av oss inte kommer ha jobb till hösten. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Tur att man har löpningen att luta sig mot när man känner att man håller på å få hjärnblödning.

Igår testade jag Salomons nya asfaltssko Sonic One som lämnade mer att önska efter första passet. Hade läst mycket om den innan och den verkade på förhand som en spännande och trevlig sko men jag klarade med nöd och näppe av att fullfölja gårdagens pass. Sista biten var jag tvungen att ta en hel del gångpauser pga att fötterna skrek av smärta, känslan var ungefär densamma som när man åkte skridskor på lågstadiet.

Mina fötter verkar inte vara rätt målgrupp, behöver betydligt mer dämpning än vad dom erbjöd och passformen var lite speciell. Hade tänkt nån form av tempopass men det var bara att lägga dom tankarna åt sidan och fokusera på att försöka ta sig hem. Kanske blir ett nytt försök ikväll, då med DS Racer eller Tarther på fötterna istället. Jag tycker att man ska kunna ta nya skor direkt ur kartongen och bara ge sig ut och knappt märka att man har dom på fötterna, då vet man att man har hittat rätt. Dom var i alla fall rätt snygga så jag får väl ge dom ytterligare nån chans. Vi som inte är så snabba får kompensera det med att försöka se snygga ut medan vi låtsas springa fort.

På söndag ska vi köra ett pass vattenlöpning med Runacademy. Som tur är ”slipper” jag vara med i vattnet, har utvecklat nån form av fobi mot vatten på äldre dagar, men det ska bli intressant att vara med och betrakta det från sidan ändå. Kanske kan det få mig att våga testa nån gång i framtiden. Vi har bra uppslutning på våra pass, alla verkar supernöjda, har roligt och det är härligt att se löparglädjen sprida sig till så många. Jag lär mig hur mycket som helst, vi fokuserar ju rätt mycket på teknik så varje vecka innebär nya löpskolningsövningar som ska övas in för att sedan kunna visas. Har gett upp hoppet för länge sen om att kunna förbättra mitt eget löpsteg men hade jag fått lära mig hur man ska springa redan från början så hade jag kanske vart både snabbare och mindre skadebenägen.

/Hörs

Dagens låt: Leonard Cohen må ha skrivit den och ingen skugga ska falla över Joe Cockers version men Jennifer Warnes spelade in originalet och ett original är ett orignal. Steve Ray Vaughan’s karaktäristiska gitarr är pricken över i:et i denna klassiker.

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

@Stefan: Kul att du också ska springa, du får komma fram å heja i vimlet! Vad siktar du på för sluttid? Tror också att sub1.20 är svårare, i alla fall för mig som mest fokuserar på mängd och tröskel, med lite mera fart så kanske det kan gå.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det fanns en tid…


…då jag kunde gå på gymmet och köra ett helt pass bara biceps. Eller triceps. Eller bara bröst. Skivstångscurl, preachercurl, hammercurl, koncentrationscurl, enarmscurl i kabelmaskin, hantelcurl och sittande hantelcurl kunde vara ett pass. Bänkpress, flyes, sned bänkpress, kryssdrag i kabelmaskin och nedåtlutande bänkpress kunde vara ett annat. Värst var nog underarmsövningarna. Helvette vad meningslöst, ändå körde man dom. Det känns ganska avlägset just nu, framförallt känns det som slöseri med dyrbar tid. Igår hade jag tänkt ta en vilodag från löpningen så istället gick jag på gymmet utan någon egentlig plan. Hade tänkt alternativträna på crosstrainer men när jag stegade in på gymmet stod bänkpressen där och såg inbjudande ut så jag sket i crosstrainern och tog sikte på den istället. Lastade på 60kg. Tänkte att det borde man orka. 10 reps kändes okej. På med 10kg till och ytterligare 10 reps. Fick med nöd och näppe upp stången på slutet. Armarna tvärdog. Då la jag ner projektet, kände mig mest uttråkad. Gjorde några halvhjärtade försök att köra lite bicepscurl men la ner det också. Istället körde jag lite enbensböj, utfallsteg, balansövningar, knälyft på step up breda och mage, sånt som naprapaten tjatat om i ett år men som jag aldrig riktigt orkat göra. Helt plötsligt kändes det meningsfullt på ett sätt som jag tidigare aldrig upplevt. Fan, jag har nog gått och blivit löpare på riktigt! Sommaren 2016 verkar bli ännu en sommar i vassen, men det är inget som bekymrar oss löpare för vi har fattat grejen med att ha tändstickor till överarmar. Att skjortorna inte längre sitter slimmade runt bröstkorgen får man leva med, det är mest ett tecken på att allt är som det ska vara. Kände mig rätt nöjd efteråt. Så pass nöjd att jag bestämde mig för att strunta i vilodagen och springa lite ändå. 6x1000m i 3.23-fart. Splitshorts på bana och äntligen lite sprutt i benen. 

Är tillbaka i träning på allvar nu. Har tänjt lite på mina gränser den här veckan och sprungit 9 dagar på rad nu, brukar normalt vara sliten efter 5-6 dagars löpning utan vila så det återstår att se hur kroppen kommer reagera. Under dagens långpanna var benen som två cementblock så det blir nog inte 10 dagar på rad, har gjort mig förjänt av en vilodag imorn. April ska i alla fall bli en bra träningsmånad innan det är dags att tävla igen. Älskar att vara inne i hjulet på nytt då man bara tränar på, när kroppen är sådär trött och seg och man känner sig sliten fast på ett bra sätt. I maj blir det en halvmara med sikte på 1.20. Planen var Kungsholmen Runt innan jag såg att det samma dag är premiär för Umeå halvmarathon runt Nydalasjön. Den lockar lite. Mest för att det inte finns ett endaste motlut. Nya bansträckningen runt Kungsholmen är lite knixig men å andra sidan kommer det säkert finnas fler ryggar att få hjälp av där. Sen borde jag få tummen ur och anmäla mig till Stockholm Marathon också. I juni blir det lite vila och omstart på riktigt men funderar på att springa Midnight Sun Marathon i Tromsö innan dess, hälsa på en kompis och bara ta det som ett upplevelselopp, jogga runt utan krav på tid. Det kan nog bli en bra avslutning på vårsäsongen.

Jag läser inte jättemånga löparbloggar trots att jag själv skriver en löparblogg här på RW. Egentligen vet jag inte vad man ska/bör skriva om när man har en löparblogg, vad som är rätt och vad som är fel. För mig har bloggen vart ett sätt att reflektera och ventilera tankar kring min egen träning, mina mål och vägen dit. Framförallt var den till stor hjälp i somras då jag drog på mig löparknät och inte kunde springa, det blev nån sorts terapi. Jag har skrivit för min egen skull men förhoppningsvis har det även tilltalat nån annan, kanske t.o.m inspirerat. En blogg som jag i alla fall läser är milen-sub-40 Lennart. Jag tycker den är bra. Det blev en ganska hetsig diskussion i samband med hans blogginlägg på temat vad en blogg bör innehålla. Jag lägger inga värderingar i innehållet mer än att det för mig känns ganska självklart att även nämna andra saker än bara löpning. Jag är en motionär som gillar att springa. Jag kanske springer lite mer än den genomsnittlige motionären men det betyder inte att löpning upptar hela mitt liv. Jag är löpare med 100% fokus på att bli en ännu bättre löpare men jag är även många andra saker som gör att jag är jag, därför kommer det att finnas med i periferin även här, annars blir det inte personligt. Men jag ska börja läsa lite fler löparbloggar så jag lär mig vad en löparblogg ska innehålla. Och även försöka skriva lite oftare framöver.

/Hörs

Dagens låt: 

Premiärmilen 2016


Igår sprang jag årets andra tävling; Premiärmilen som i år 10-års jubilerade med en helt ny bansträckning. Jag visste på förhand att det skulle bli tungt, har ännu inte riktigt återhämtat mig fullt från Barcelona men åkte ändå ner i fredags i hopp om att kanske hitta den rätta känslan nånstans ute på Norra Djurgården. Förhoppningarna var dock inte särskilt högt ställda med tanke på att jag i torsdags testade att springa 3km i milfart vilket resulterade i en nära döden upplevelse. Var tvungen att ställa mig och hulka lite i diket brevid gångvägen direkt efter. Hade syra ända upp i halsen. Var länge ganska osäker på om jag överhuvudtaget skulle orka åka ner och springa Premiärmilen, vad är vitsen med det när det ändå bara känns tungt att springa? Sen började jag tänka att jag kunde ju förena nöje med nöje och inte bara åka ner för att springa. På tåget ner gjorde jag en lista över vad jag ville ha ut av den här helgen:

1. Springa med en bra känsla och känna att benen svarar
2. Ha kul!
3. Springa under 40 min
4. Köpa 3 par jeans 
5. Få se och höra Eclipse lira About to break

På tåget hem imorse tog jag fram lappen igen och kunde skriva check efter varje punkt. Ibland är inte sluttiden allt, i lördags hittade jag tillbaka till den där känslan som jag saknat sen Barcelona, känslan av att det går att pressa sig utan att det känns som om lungorna tänker hoppa ut ur bröstkorgen och att benen lyder istället för att kännas som två cementblock. Sluttiden blev okej, varken bra eller dålig, men det var heller aldrig mitt mål att försöka putsa PBt. 

Själva loppet då? Jag laddade upp med att springa runt på stan hela fredagen och shoppa vilket kändes i benen på kvällen, inte världens bästa uppladdning. Vaknade outvilad strax före kl8 på lördag och hade egentligen lust att skita i att springa och somna om, det lockade mer, men till slut var det bara att gilla läget och kliva upp på stela ben. Käkade lite frulle, velade om klädval och laddade upp med Håkan Hellströms nya singel. 

Var ganska tidigt ute och slapp den värsta anstormningen på tuben ut till Universitetet. En knapp timme före start tågade jag över universitetsomårdet med sikte på den nya starten. Vädret kändes riktigt bra för att springa fort, 5-6 grader, mulet och inte allt för mycket vind. Synd bara att man inte var i form för att persa. Jag och brorsan började värma upp med 20min lugn jogg och några avslutande stegringar innan det var dags att lämna in överdragskläderna. Förra året var klädinlämningen ett stort skämt, kommer ihåg att jag stod i spöregn och orkanvindar i en halvtimme och väntade på att få hämta ut väskan efter målgång och förfrös på kuppen men i år hade dom lärt sig av sitt misstag och flyttat klädinlämningen som både var större och fungerade mycket bättre.


En stor nyhet i år var att den nya bansträckningen bestod av ett enda varv istället för två som tidigare. Jag har egentligen aldrig gillat den gamla två varvs banan för tidigare år har jag alltid vart såå nära att kliva av vid varvningen bara för att det känns lätt att bryta så därför såg jag med spänning fram emot den nya bansträckningen. Jag hade fått förvarningar av brorsan om att det skulle bli lite småjobbigt nån gång efter 7km och att det skulle komma en rejäl backe precis vid 8km. I startfållan hörde jag speakern prata om den nya flacka bansträckningen och att det bara skiljde 20m mellan banans högsta och lägsta punkt. Tänkte att den kanske är rätt platt ändå.

Placerade mig rätt långt fram men drogs inte med i nån tjurrusning vid starten. Klockade första kilometern på 3.40 och tyckte att benen kändes lätta. Det blev heller aldrig trångt så jag fokuserade på att försöka hitta bra ryggar. Första 3 kändes behagliga men sen kom man ut på ett långt, lite böljande, parti med grus och nånstans där började jag inse att det gick för fort. Nu blev det jobbigt och jag funderade på om jag skulle fortsätta trycka på eller dra ner farten och bestämde mig till slut för det sistnämnda. Sprang brevid brorsan fram till hit men blev tvungen att släppa honom. Drog ner lite på farten och fokuserade på att springa med en kontrollerad känsla. Passerade 5km på 18.45 och tänkte att det går ju hyffsat ändå. Dom två följande kilometrarna gick okej men vid 7km började det bli riktigt jobbigt och när den där monsterbacken vid 8km dök upp från ingenstans så började alla varningslampor att lysa rött. Tog mig upp för den med nöd och näppe men orkade aldrig komma igen efter trots en ganska lätt sista kilometer in i mål. Gjorde ett halvdant försök att spurta men orkade inte riktigt och passerade mållinjen på 37.51. 

Direkt i mål träffade jag på brorsan (som slog mig för första gången) och Jakob Z från jogg vars rygg jag jagat på slutet men inte riktigt hade kraft för att hinna ifatt. Nån minut senare kom Gabriel in i mål och vi stod och småpratade ett tag innan dte var dags att hugga in på kaffe och morotskaka. Precis när jag skulle börja jogga ner hörde jag en välbekant röst ropa mitt namn, min gamla teamkompis Sanna som sprungit på riktigt bra. Det var riktigt kul att träffas igen och få bli påmind om hur fantastiskt bra hela Team Asics Go Run It var. Joggade ner i en kvart innan det var dags att bege sig. På väg mot tuben kom sen en för mig okänd kvinnlig löpare fram och berömde bloggen, tack för det, det värmde.

Den nya bansträckningen var inte riktigt så snabb som jag hade hoppats på. Första halvan kändes lätt men alldeles för mycket grus och andra halvan hade dom gärna fått dra annorlunda för att undvika det där monstret till backe på slutet. Men jag kommer nog ändå tillbaka nästa år. Premiärmilen är ett skönt lopp och en bra början på tävlingssäsongen. Jag fick ut det jag ville; jag hade kul, träffade massa trevliga löpare, knatade på och kände för första gången på en månad att benen svarade. Har precis avverkat ett långpass på 32km nu och benen kändes helt okej så förhoppningsvis var det här vändpunkten.

Lördagen avslutades med ett besök på Mall of Scandinavia, IMAX bio och sen konsert på Debaser Medis. En helt okej lördag. Och som grädde på moset spelade Eclipse About to break! För att citera den fd boxaren Mikaela Laurén: ”enda gången jag backar är när jag tar sats”. Nu vänder det!


/Hörs

Dagens låt: About to break såklart, vad annars! Den är lika bra i en mer avskalad akustisk version som i den full band blow out version dom körde igår på Deabser.

Omstart


Glad fortsättning på påsken allihopa! Jag har tagit mitt pick o pack å dragit upp till Umä. Eller Obbola rättare sagt. Det var som att åka 4 veckor tillbaka i tiden. Här är det fortfarande vinter. Snö, slask och modd. Häromdagen vurpade jag på en isfläck som låg gömd under ett lager av lössnö och innan jag fattade vad som hade hänt låg jag på marken och svor högt för mig själv. Blev så jävla förbannad, började skrika, spotta och slå med bara händerna på den där stackars isfläcken. Hämtade en gren ute i skogen och hackade sönder den i ren frustration och när den var totalt massakrerad kostade jag på mig ett litet ondskefullt leende. Smärtan från fallet kändes helt plötsligt mycket bättre då. Som tur var var jag ute i skogen så ingen såg eller hörde nåt, det var nog ingen vacker syn. 

Nu till helgen blir det Premiärmilen. Velade fram och tillbaka om jag skulle springa men anmälde mig till slut igår. Har inga förhoppningar om att kunna springa särskilt fort, kroppen är fortfarande seg sen Barcelona, distans går okej men direkt jag försöker dra upp farten så får jag syra. Känslan just nu är allmänt tung men jag är inte jätteorolig. Vad är det man brukar säga? En mile per dag att återhämta sig efter en mara. Då har jag ytterligare några dagar på mig. Jag är igång med löpningen och kroppen är hel, det är det viktigaste. Premiärmilen får gå som den går, det kan nog knappast gå sämre än på Umemilen i höstas veckan efter Ultravasan. Det brukar vara ett trevligt lopp (bortsett från den provisoriska bandragningen ifjol) och trots att benen känns som betong så brukar det ju kunna hända saker direkt man får en nummerlapp på bröstet. Om inte annat så blir det ett bra träningspass och ett tillfälle att träffa likasinnade. Dessutom ska jag kolla Eclipse senare på kvällen på Debaser så skitsamma om det går åt helvette. 

Jag har påsklov hela veckan, nånting som är ganska lätt att vänja sig vid. I den bästa av världar hade jag utnytjat det maximalt och tränat två pass per dag. Verkligheten är dock en annan. Jag blandar lugn distans med att äta en massa mat och godis och slappa. Inte särskilt bra för vikten. Kanske hetsade upp mig lite väl mycket förra veckan över min 75kg tunga kropp och har sansat mig lite. Kom på mig själv med att tänka osunda tankar och blev lite för besatt av tider, mål och lopp. Det är lätt hänt. Fick påminna mig om varför jag älskar att springa. Ja, att jaga tider och bli bättre är en del av det men det är inte allt. Att späka sig i ett halvår bara för att kapa några sekunder och bli dum i huvudet på köpet eller gå sönder igen, jag vet inte om det är värt det. Kanske om man är en elitsatsande lovande talang men för en 34-årig medelmåttig motionär….njae. Det tål att funderas på en gång till. 

Insåg häromdagen att jag fixade kvaltiden till New York Marathon med mitt nya PB från Barcelona. Det var länge ett ouppnåligt mål, speciellt för några år sen när man skulle göra maran på 2.45 eller vad det nu var. Inte helt omöjligt att det kan bli tredje gången gilt i NY i framtiden. Men just nu har jag börjat blicka mer och mer mot Frankfurt till hösten. För tillfället lockar flacka bansträckningar mer än stora upplevelselopp, oavsett om det är Frankfurt eller Växjö. Undantaget skulle väl vara Tokyo. Men just nu tar jag hellre sub2.50 på Umemaran utan publik än 3.02 i Boston. Men först väntar en omstart med Premiärmilen och lite senare i vår Kungsholmen Runt och slutligen Stockholm Marathon. Efter det ska jag ta rejält med vila och börja skissa på en plan för hösten. Men fram tills dess så kör jag nog bara på och håller tummarna för att segheten släpper snart.

Idag har vi fantastiskt väder här uppe i den norrländska skärgården. Solen skiner, det droppar från taken och snön smälter i rask takt. Hög tid att ge sig ut en löptur med andra ord.

/Hörs

Dagens låt: nu är det vår. Då snöar jag alltid in på americana / folkrock / countryrock. Det är ett säkert vårtecken, så även i år. Det finns en nerv av vemod, ärlighet och hopp på samma gång som triggar igång nånting. Just nu är de Holly Williams som snurrar i mina AKG lurar. Ett säkert kort.

Skynda långsamt


När Tiger Woods vann US Masters 1997 drog han sig tillbaka från tävlandet ett tag för att öva på sin sving med motiveringen att man ibland måste bli sämre för att kunna bli bättre. Tiger fattade grejen. För att komma i form så måste han först vara ur form. Det är lite av min plan just nu; att börja om från början. Barcelona blev en urladdning både fysiskt och mentalt, luften gick ur. Jag ska inte stressa utan låta kroppen bli fräsch. Nåt som jag tror skiljer oss motionärer från eliten – förutom det faktum att vår tävlingsfart är deras återhämtningsfart – är att vi ofta har svårt att förstå vikten av återhämtning. Det är som om vi tror att bara vi tränar mer så blir vi bättre och får panik över ett missat träningspass. I alla fall är det så för mig. Det svåraste är oftast inte att träna utan att vila. I år ska jag försöka vara smart och försöka hålla mig ifrån löparknä, gubbvad, ryggproblem och andra löparrelaterade åkommor. Livet blir så mycket roligare om man kan springa.

Benen känns ändå helt okej så här en vecka senare. De senaste dagarna har av förklarliga orsaker vart ganska lugna. Jag joggade lite lugnt redan i onsdags då vi körde igång med Runacademy på riktigt, inte så långt eftersom fokus var på att coacha deltagarna men det kändes ändå hyggligt. I fredags sprang jag på riktigt för första gången. Stelt var bara förnamnet. Såg ut som Agda 87 år. Gjorde ett nytt försök imorse, 17 lugna kilometrar, ingen riktig sprutt i benen men det kändes ändå betydligt bättre. Vi hade våren på tillfälligt besök i början på veckan men igår var det som vanligt igen, dvs det snöade hela dagen. Trots det är dom flesta vägar fria från snö nu så lite sugen blir man ju såklart på att springa nu när man slipper halka omkring på is.

Det här med Runacademy kan nog bli bra. Totalt har vi ett 40-tal anmälda och uppslutningen på första passet var riktigt bra, allt ifrån nybörjare till mer erfarna löpare. Det var lite nervöst men kul och inspirerande och det kändes som dom flesta tyckte det var roligt och vill komma tillbaka. Själv har jag egentligen noll talang för det här med löpning, jag är ett bra exempel på att det går att komma en bra bit på vägen bara genom att våga utmana sig själv och tro på att man klarar mer än man inbillar sig. Det hoppas jag kunna förmedla. Och löparglädje såklart. Jag tror att världen skulle vara en mycket trevligare plats om alla vore löpare.  

Har inte gjort upp några planer för vårsäsongen än, tänker att jag ska låta benen och känslan få styra en hel del, både vad gäller träning och tävling. Initialt hade jag tänkt springa Premiärmilen om två veckor men det beror lite på hur slitna benen känns. Förhoppningen är i alla fall att göra ett nytt försök på sub 2.50 i Stockholm i juni men då måste jag se till att få upp farten ordentligt om det överhuvudtaget ska vara rimligt så träningen i vår kommer nog bli mer inriktad mot milen/halvmaran med Kungsholmen Runt som formkontroll i maj. Kanske ska försöka springa några lokala brödrostlopp också, har faktiskt aldrig sprungit ett lopp här i Sundsvall trots att vi har några att välja på.  

En hemsk tanke som slagit mig de senaste dagarna är att jag på allvar börjat överväga att ge upp godis, chips, öl, ostar, vin, gräddsåser och allt annat som är själva poängen med att springa 14 mil i veckan. Inte för alltid utan isf under en kortare period för att gå ner några kilo i vikt. Hade gärna vart nåt kilo lättare i Barcelona. Kanske är det det som är skillnaden mellan 2.48.48 och 2.52.01. Jag tycker egentligen att jag är ganska liten, tanig och smal. Har man storlek Small är man ju inte direkt tjock men när jag ser mig själv på video och bild från loppet så blir det ganska tydligt att jag är något större jämfört med många andra löpare runt omkring mig och springer omkring och bär på betydligt mer än dom. Jag ser inte direkt utmärglad eller undernärd ut. Nåt kilo fett och ytterligare nåt kilo muskler skulle säkert kunna gå att plocka utan problem. Inför Stockholm är det inget alternativ men kanske till hösten. Behöver nog processa det ett tag innan jag bestämmer mig. Har alltid sagt att det inte finns nånting i världen som skulle få mig att sluta äta det jag vill men jag känner att 2.48.48 börjar bli en besatthet och ett mål jag verkligen vill nå så kanske skulle det vara värt ett par månaders asketiskt leverne. Eller så får jag helt enkelt träna ännu mer. 

/Hörs

Dagens låt: jag springer aldrig med musik förutom när jag springer på löpband då det är ett måste och löpband blev det ju en hel del inför Barcelona. Varje gång den här dök upp på ipoden fick jag massa extra energi och varje gång funderade jag också på vad det var för låt för jag kände inte igen den, orkade heller aldrig kolla på displayen, hade fullt sjå med att försöka hålla mig kvar på bandet för det mesta. För ett par dagar sen gick jag igenom lite skivor i skivsamlingen som ska säljas, upptäckte att jag hade två exemplar av Andrew Belle’s Black Bear, en skiva som jag inte riktigt visste vad det var. Men eftersom jag köpt den två gånger måste den ju vara bra. En snabb lyssning och det visade sig vara just den låten jag gått och funderat på hela vintern. Magiskt bra.

Barcelona Marathon Race Report


Det är alltid lite vemodigt så här dagen efter en mara oavsett hur det gått och den här gången är inget undantag. Allt man tränat för, alla timmar av nötande och alla grisiga pass man genomlidit, flera månader av svett och mjölksyra, plötsligt är det över. Vad händer nu då?Det är inte utan att jag känner en viss tomhet just nu men också lättnad och glädje. Barcelona levererade. Jag levererade. Inte riktigt så bra som jag hade hoppats på men nu ett dygn senare när jag fått smälta dom första intrycken så måste jag ändå säga att jag är nöjd. Det blev ju trots allt PB. 2.52.01. Sub2.50 var aldrig nära. På en flackare bana hade jag kanske kunnat kapa en minut till. Men skitsamma, det är oväsentligt. Mest nöjd är jag med genomförandet av loppet, två hyffsat jämna halvor men framförallt att jag aldrig bonkade utan istället kände mig hela vägen in. Gick i mål med känslan att det fanns ytterligare att ta av, precis det jag skrev om i förra inlägget. Det var också första gången som jag upplevde första halvan som jobbigare än den andra vilket aldrig har hänt. Fick verkligen slita första biten innan jag hittade rytmen men till slut hade jag ändå en ganska behaglig resa in i mål (om nu 42,2km någonsin kan vara behagligt?). Vårmaror verkar vara min grej. Paris 2013, Paris 2014, Rotterdam 2015 och nu Barcelona 2016, alla har slutat med PB. Allt nötande i mörker, snö och minusgrader verkar passa mig rätt bra med facit i hand.

Kom ner till Barcelona i fredags. Dom sista passen på hemmaplan kändes riktigt bra och känslan var att kroppen var både hel och fräsch. Dagen innan avresa var jag förbi naprapaten för säkerhets skull för att stämma av låret. Det kändes bra och han trodde inte det skulle vara nåt problem att springa. Nålarna kunde vi spara till efteråt, sa han. Möttes av en behaglig temperatur i Barcelona, vårliknande väder och ganska ljumma vindar med hopp om riktigt bra förutsättningar. Lördagen spenderades först på mässan med att hämta ut nummerlappen och sen spana in expot. Det gick otroligt smidigt att hämta ut nummerlappen och få sin T-shirt, mässan i sig var lagom stor. Först hade Asics som sponsor sin yta med skor och kläder och efter det möttes man av ett hundratal andra utställare. Spenderade knappt två timmar där inne innan det var dags för pasta partyt som lämnade mer att önska. Torftig pasta med smaklös sås och en minimal portion gjorde stt det mer retade smaklökarna än mättade. Tog tuben tillbaka till hotellet och promenerade den sista biten längs La Rambla. På eftermiddagen var det dags för fotboll på Camp Nou. Messi och Neymar hade lekstuga mot Getafe och Camp Nou var en riktigt häftig arena. Perfekkt uppladdning. Trots ganska dåligt motstånd var det fullsatt och efter slutsignal tömdes hela arenan på typ 5min, se och lär Friends Arena.






Fick dåligt med sömn natten innan race day, låg och vred mig och kände mig rätt så nervös. Drack en påse Vitargo carboloader, la fram alla kläder och åt en påse chips. Hann precis somna till på riktigt innan klockan ringde 06.15. Käkade några nutella mackor, drack en massa vatten och försökte göra nummer två utan större framgång. Till slut var klockan så pass mycket att det bara var å gilla läget, tänkte att i värsta fall så får jag göra i brallan. Temperaturen ute kändes ganska så behaglig, hade överdragskläder som jag planerat att slänga innan start för att slippa lämna in nån väska. Det gick smidigt att ta sig till starten med tunnelbanan, var på plats ca 45 min innan. Hade spanat in var man skulle hoppa in i startgruppen dagen innan och hela startområdet var smidigt uppbyggt, gott om utrymme att värma upp på, tydligt skyltat och bra med toaletter. Ett stort plus för det. Kände mig lite avtrubbad innan start, hade svårt att tagga till. Värmde upp med 10min jogg och stretchade lite, benen kändes tunga men tänkte att det släpper.

En kvart innan start hoppade jag och brorsan in i första startgruppen som efterhand fylldes på med rätt mycket folk. Fick syn på Malin Skoog strax innan start men det var för mycket folk runt omkring för att kunna tränga sig förbi och heja. Tänkte att vi kanske springer på varandra ute på banan. Starten var pampig, ur högtalarna dånade Freddie Mercurys Barcelona på högsta volym och när startskottet ljöd exploderade en massa konfetti över oss löpare. Ingen större trängsel att tala om, efter 500m var det fritt fram och mer eller mindre öppen gata. Klockade första kilometern på ganska exakt 4min och nu var det bara att börja tugga på.

Första milen var betydligt mer kuperad än vad jag hade trott och jag hade svårt att hitta nån rytm. Kände mig lite som en kalv på grönbete, det här var första gången på nästan ett halvår som jag sprang på asfalt på riktigt och det märktes, hade svårt att hitta känslan. Tyckte att jag fick slita onödigt hårt, andningen kändes ojämn och ansträngningen lite väl hög. Hade dessutom svårt att hitta 4-farten, antingen gick det i 3.50 eller 4.10. Passerade milen på 40.22 och tänkte att om det ska kännas så här tungt resten av loppet så kommer jag att få krypa in. Blev omsprungen av rätt många första milen också men brydde mig faktiskt inte så mycket om det, tänkte mest till en början att ’jag plockar er efter 35 när ni ligger i diket och spyr’.

Lagom till andra milen så började det kännas lite bättre, hittade farten och banan blev betydligt snällare. Nu började det bli ganska varmt i solen så jag försökte hitta skuggsidorna, det blåste lite mer än jag trott för vissa avenyer i motvind kändes riktigt tunga, särskilt biten innan 15km passeringen som var både i motvind och i motlut. Sprang med gels för första gången någonsin och tog den första härnånstans. Strax före halvmarapasseringen kom en ny lång aveny med sugande motlut i motvind där man också mötte löparna framför som vänt, där tappade jag en hel del och fick på nytt känslan att kroppen inte riktigt var med. Precis när jag vänt och var på väg tillbaka fick jag syn på brorsan och blev lite fundersam. Antingen gick han jävligt starkt eller så tappade jag för jag brukar vara mer än 5min snabbare normalt. Det skulle visa sig att det var han som gick starkt (2.54 och sub3 för första gången). 

Passerade halvan på dryga 1.25, en minut långsammare än planerat och började genast tänka en massa negativa tankar. Tog en ny gel och nu handlade allt om att inte klappa ihop fullständigt. Men efterföljande femma gick riktigt bra, benen började kännas lättare och andningen mer jämn, helt plötsligt började det kännas ganska bra. Men strax efter 25 kom första riktiga dippen. Kände mig otroligt trött och började tänka på hur skönt det vore att gå. Magen började bli lite orolig och tanken på att hoppa in på en restaurang var inte långt borta heller, lika mycket för att vila som för att slippa springa med en bubblande mage. Försökte slå bort dom tankarna men det var svårt. Höll farten okej trots det men fick verkligen kämpa, varje steg kostade. Att tröttheten kom så här tidigt hade jag inte räknat med. Men lika fort som den kom, lika fort försvann den. Anda andningen eller nåt för helt plötsligt fick jag en massa energi och lyckades ökad farten. Passerade 30km på 2.01, fortfarande bara dryga minuten efter planen och det gav ännu mer energi. Började springa om en hel del folk som sprungit om mig tidigt i loppet och log lite för mig själv. Vad var det jag sa? Benen kändes nu ganska lätta, farten och ansträngningen kontrollerad. Strax före 33km blev jag omsprungen av en svensk dam och blev lite paff för hon sprang verkligen på bra. Försökte ta rygg på henne och hamnade 5-10m bakom och tack vare henne plockade jag ytterligare en del folk men hon höll ett för högt tempo för mig vilket kostade, vid 37km översköljdes jag av trötthet, såg henne springa ifrån mig och tänkte bara bonka inte nu. Tappade aldrig mer än ner till 4.10-15-fart och när jag passerade 40km på höga 2.42 så kände jag att nu har jag i alla fall grejat PB. Hade förvånandsvärt mycket krafter kvar att plocka fram men dom 2 sista km var otroligt jobbiga. Långt borta i horisonten kunde jag se svängen in till målet men all kraft gick åt till att hålla farten i det tunga motlutet. Upplevde den som betydligt mycket jobbigare än stigningen upp till Stadion i Stockholm. Lyckades ändå plocka ett gäng trötta löpare sista biten men krafterna för en riktig spurt fanns aldrig. Sista hundra metrarna kunde jag se målklockan ticka snabbare och snabbare och jag gjorde vad jag kunde för att komma in på 2.51 men missade med 2 sekunder.

Direkt vid målgång kände jag mig fräsch och inte sådär totalt slut som jag alltid brukar göra. High fivade med löpare till höger och vänster och småpratade lite med människor runt omkring och tackade för draghjälp. Väntade in brorsan, fick en poncho som inte behövdes i värmen, svepte en liter vatten, fick i mig lite nötter och frukt innan det var dags att bege sig hemåt med medaljen runt halsen. Att gå ner för trapporna till tunnelbanan var aldrig nåt problem. Hemma på hotellet väntade en skön dusch och ett sexpack Estrella på kylning. Älskar verkligen känslan efter en mara, jag får inte samma tillfredsställelse av en halvmara eller millopp även fast man persat, maran är speciellt på nåt sätt. Värken i kroppen, första klunken kall öl och att få gå igenom loppet i huvudet för sig själv.


Barcelona Marathon var ett riktigt välorganiserat och trevligt lopp. Fantastiskt bra service runt banan, många energistationer med vatten, sportdryck, bananer, frukt, gels mm. Ingen trängsel alls att tala om, det gick otroligt lätt att springa sitt eget lopp. Banan lite mer kuperad än jag trott, lättare än Stockholm men inte i närheten av lika flack som Berlin eller Rotterdam. Man sprang förbi många av Barcelonas sevärdheter tex Sagrada Familia, själv såg jag dock ingenting utan var helt fokuserad på loppet. Banan bestod av många långa avenyer, några med vändpunkter som av vissa säkert kan uppfattas som tråkiga och metalt jobbiga. Publikmässigt var loppet helt okej, mycket folk på vissa utvalda platser, lite mindre på andra. Precis som många andra internationella lopp står förnamnet tryckt stort på nummerlappen vilket gör att man får en hel del personliga hejarrop vilket såklart alltid ger lite extra energi. Nåt för Stockholm att ta efter? Ett trevligt och bra lopp som verkligen rekommenderas som tidig vårmara. 

Vad som händer nu återstår att se. Först ska jag njuta av mitt nya PB och unna mig lite vila innan jag sätter upp några nya mål. Kom precis hem till ett delvis snötäckt Sundsvall så kontrasterna är rätt stora, känner mig inte direkt sugen på att börja springa på isiga gator imorn. Uthålligheten och hårdheten finns i kroppen känns det som, det är farten jag saknar om sub 2.50 ska vara rimligt. Har redan börjat fundera på snabba lopp till hösten. Frankfurt kanske vore nåt. Den som lever får se…

/Hörs