Hösten 2012, när jag hade fött mitt tredje barn, drabbades jag plötsligt av högt blodtryck. Jag blev inlagd på sjukhus, där läkarna konstaterade att jag hade fått havandeskapsförgiftning. Under några dagar var jag väldigt sjuk och fick mig då en tankeställare: Jag hade nu tre barn att ta hand om och det gällde att hålla sig frisk och stark, så att jag kunde finnas där för dem. Under den här tiden var jag kraftigt överviktig med en vikt på 94 kilo. Jag insåg att jag måste gå ner i vikt, annars kunde det sluta illa.
Våren 2013 samlade jag kraft och gick med i Viktväktarna. Samtidigt började jag gå långa promenader med barnvagnen. Eftersom jag vägde så mycket väntade jag med att börja springa för att inte dra på mig några skador till följd av övervikten. Jag bestämde mig för att börja springa när jag hade gått ner till 85 kilo och det målet nådde jag under sommaren samma år, då jag började blanda gång med löpning.
Jag fortsatte att sköta kosten och fasade successivt ut gången mot allt mer löpning. Våren 2014, ett knappt år efter att jag inlett min nya livsstil, sprang jag Vårruset (5 km) med en kompis. Hon orkade inte springa hela loppet så vi gick en hel del. Men jag kände att jag hade orkat springa mer, så jag anmälde mig till ännu ett 5-kilometerslopp – och sprang i mål på 30 minuter. På hösten samma år sprang jag också min första mil utan att stanna, då hade jag dessutom gått ner 17 kilo.
Jag kände mig lättare, vilket gjorde mig gladare. Och när jag sprang kände jag mig lycklig; när jag kom hem efter en milrunda bubblade det inombords. Min man märkte också skillnaden. Han tyckte att jag var gladare och verkade nöjdare med livet, så han köpte mig nya träningskläder för att peppa mig att fortsätta springa. Och det kanske låter märkligt, men det gav mig en extra morot att ge mig ut i höstmörkret.
I mars 2014, ett år efter att jag hade tagit beslutet att ta tag i min hälsa, hade jag gått ner till 65 kilo. Ännu ett år senare, i maj 2015, bestämde jag mig för att anta nästa utmaning: Göteborgsvarvet. Jag anmälde mig och sprang i mål på tiden 1.56.30. Jag var så stolt över mig själv när jag kom i mål, vilken kick det gav! Jag visste inte att man kunde få sådana glädjekickar som vuxen, trodde att det var något som bara barn kunde få. Glädjen kom nog mycket av att jag satte ett – för mig – högt mål och lyckades nå det, jag var helt enkelt stolt över mig själv.
Jag har nog inte så bra självkänsla i grunden, har alltid varit prestationsinriktad och värderat mig själv efter vad jag har åstadkommit. Därför aktar jag mig för att mäta mig alltför mycket med andra när jag springer. Jag har också medvetet valt bort att springa med pulsklocka eftersom jag är rädd att jag då skulle fixera för mycket vid tider och prestation. Dessutom har jag bestämt mig för att inte springa för många lopp per år, jag vill att löpningen ska vara lustfylld, inte bara prestationsinriktad. Därför kommer jag att nöja mig med ett halvmaraton och några kortare lopp per år. Maraton är jag inte alls intresserad av, det känns för långt för mig.
Som trebarnsmamma finns det inte mycket utrymme för egen tid, men löpningen har gett mig det där andhålet som jag behöver för att få ny energi och vara en bra mamma som lyssnar och är närvarande. Jag brukar ofta ge mig ut och springa på kvällen när minstingen är nattad. Under löprundorna hinner jag återhämta mig både psykiskt och fysiskt. Löpning har helt enkelt gett mig mer balans i livet.
Läs fler delar av Katjas historia i Livsloppet-bloggen!
