Blogg

Det är mycket nu!


Ja, jag har varit lite frånvarande från bloggen senaste veckan. Jag har haft lite mycket. Att jobba, plugga och att det snart är jul tär på kroppen och knoppen. I söndags var jag så ohyggligt trött att jag fick ta en sovmorgon från plugget och sen sov stora delar av kvällen. Jag kom igång igen efter det, men kroppen börjar nog säja stopp nu. Jag tror att en av anledningarna också var att min son skulle opereras för en knöl på halsen. Inget farligt, men man är inte kaxig när ens lilla kille ska sövas och opereras. Nu är det över i alla fall och jag känner att jag är mycket lugnare nu.

Fyllt år har jag gjort också! Heja mig!

Nåväl, på bilden ser du en bild från i lördags när vi alla  på PT-utbildningen fick träna varsin spelare från AIKs innebandylag. Jag fick Simon Lindroos. Han var snuvig, så vi strök konditionsdelen och fokuserade slfutet på passet på hans obefintliga inåtrotation i vänster höft i stället. Simon jobbar också som PT, så det var lite extra spännande att träna honom. Men han verkade nöjd efter passet. Och jag också. Det var skitkul!

I morgon börjar Eleiko Strength Coach-utbildningen, som är den sista delen i utbildningen. På söndag är det tenta. Det är den del jag har längtat mest efter! (Alltså inte tentan, utan Strenght Coach…) Det kommer att bli en rolig och intensiv helg. Jag hör av mig här på bloggen igen när det hela är över. Jag tror inte att jag hinner före det.

Kram på er!


Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Håll, så att säga, i hatten – nu blir det löpning!


”Det går så långsamt att alla kan vara med. Framför allt du måste med.”

Orden kommer från Runner’s Worlds chefredaktör Stefan Larsén som tog i från tårna för att locka med mig på lunchlöpning idag. Och när någon spelar på smickersträngen har jag så svårt att säga nej. Klart jag skulle lunchspringa! Det skulle bli den första löpturen sedan augusti, så jag ville försäkra mig om att det fanns någon att springa med som skulle hålla 6-minuterstempo. Efter Stefans ord kände jag mig lugn.

Vädrets makter var på min sida. Regn, kyla och blåst. Kladdigare än kladdigast i spåret. Jag gillar domedagsväder när jag ska springa. Jag var laddad.

När jag så ska till att byta om så visar det sig att Stefan inte ska med och de andra i gruppen ska till en löparbana och springa intervaller. Jo, tjena… Jag fick som tur sällskap med Stefan en liten bit (han skulle springa hem) och kunde sedan fortsätta in i skogen på egen hand.

Och tro’t eller ej – jag njöt av det. Regnet smattrade mot jackan, det plaskade om fötterna och jag log. Jag blev inte ens trött. Tassade fram i skogen tills jag kom till en lång trappa. Då körde jag trappintervaller. Och så fick jag syn på ett litet berg där jag rusade upp i obanad terräng. Det var superhärligt! Jag lyssnade inte ens på något, bara mitt eget flås.

Nej, jag är inte ironisk. Jag tyckte om det. Sug på den!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Linus the genius


Om man kunde hoppa in i någons hjärna och liksom ta det man ville ha där inne och sätta in det i sin egen hjärna, då skulle jag vilja göra det på Linus Johansson. Vi hade honom som lärare förra helgen på PT-utbildningen, och om jag hade fått välja så hade han fått stå där och prata bindväv i flera dagar i sträck. Det är så fruktansvärt fascinerande och intressant. Och självklart att man ska tänka på kroppen som en enhet. Vi sitter ihop från tårna till skalpen. Att om man har ont i knät sitter problemet inte i knät utan kanske i höften, foten eller bröstryggen. Det här är ju precis samma tänk som PT-Andreas har, men jag har ju inte låtit honom stå och föreläsa för mig två dagar i sträck om det.

Dessutom lyckas Linus göra det hela otroligt kul. Och vi fick testa oss och vår funktionalitet i kroppen. Jag fick full pott på alla övningar utom en – grrrr…. Och jag hittade möjligen svaret på varför jag ofta får lite ont i höger ländrygg. Jag har en betydligt svagare inåtrotation i höger höft än i vänster. Dags att göra något åt det.

Linus fick naturligtvis känna lite på mina exemplariska fotleder. Alla var imponerade. Han drog lite i mina höftleder också – även de exemplariska naturligtvis. Allt tack vare PT-Andreas envishet: ”Nu ska ni göra tusen utfall åt alla håll. Och så ska jag sätta fast era lår i tjocka gummiband och så ska ni göra tusen utfall till.”

Nu vill jag bara ut och jobba med det här, titta på folks kroppar och hur de hänger ihop. Testa. Hitta folks svagheter och hjälpa dem stärka upp. Men för att kunna göra det skulle jag vilja kunna hoppa in och först plocka med mig den kunskap jag vill från Linus hjärna. För nu är det klart att det känns lite förvirrande och som att jag inte har förstått tillräckligt. Men det kan man kanske inte begära än. Det gäller bara att inte sluta vilja lära sig nya saker och utbilda sig.

Sist av allt radade han upp oss mot väggen och fick oss att förstå hur stela vi är. Det kändes sådär.

Men oavsett så var det en fullständigt briljant helg! Nu ser jag fram emot en helg om kost! (Sa hon och stoppade munnen full med Snickers.)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Nu är det slut på 2014


Precis som veckodagarna så har månaderna en känsla eller specifik karaktär. Om måndagar för de flesta är impopulär så är december för mig månadernas måndag. Man är trött som aldrig förr, alldeles för mycket att göra givet den energi som finns i kroppen, utgifterna skenar och man ska låtsas vara glad och spirituell trots man bara vill lägga sig på soffan och dra nåt gammalt över sig. Det enda som får mig hålla skenet uppe är mina barn. Ungarna älskar julen och de kan inte rå för att deras pappa är en sur, söndertränad gubbstrutt. Som tur är är jag medbjuden på en resa över jul & nyår så jag får träffa solen igen. Mina tidigare resor i år har samtliga varit av träningskaraktär men denna gång blir det fokus på familj och vila. Ni som känner mig vet att jag kommer ändå träna varje dag men kanske mindre strukturerat än normalt och mer alternativ träning. Dit jag ska finns inga cyklar så det blir löpning, simning samt surfing. Precis som tidigare år så har jag säsongsvila i december. Ingen idé försöka träna bra denna period då schemat är sönderhackat av diverse julstök. Bättre fly in illa fäkta även om jag gillar uttrycket ”Bättre fäkta illa än fegt fly”. Gäller välja sina strider och nu sex månader innan tävlingssäsong är det bättre krypa till korset, klä på sig tomtedräkten & dyka ner i glöggen.

Mitt sista lopp för säsongen Challenge Laguna Phuket på halva ironman distansen gick åt skogen. Hade väl inga större förhoppningar på att kunna prestera i värmen även om träningarna strax innan kändes ok. Hade inte cyklat längre än 60 minuter på åtta veckor vilket för mig är katastrof. Då jag kände mig tillfredställd med årets prestationer tack vare resultatet på Hawaii så tänkte jag jag satsa lika hårt som vanligt. Det får bära eller brista. Vi svenskar som reste med Terrible Tuesdays & Apollo kom tyvärr ner bara några dagar före loppet och oturligt nog blev det en ovanligt varm & fuktig dag på tävlingsdagen. Jag simmade för formen helt ok, cyklade så gott jag kunde men kände att jag saknade det där lilla extra som man brukar ha när man är i form samt led av värmen. När löpningen sedan startade visste jag nästan direkt att detta inte kommer gå. Benen har oavsett vad jag utsatt dem för inga problem springa i 4:00-4:20 fart men resten av kroppen upplever kaos. Försökte ta små promenader och hälla is över mig men lyckades inte få ner kroppstemperaturen. Mådde illa, vinglade och tappade all kämparlust. Säsongen var slut helt enkelt och jag fick ledas in i sjuktältet efter 10 km löpning. Bröt min första triathlon och känner mig fortfarande skamsen över det. Har sedan dess varit obotligt trött och haft fruktansvärda allergiska reaktioner vilket vittnar om att beslutet ändå var korrekt. Memo to self: Tävla aldrig om du inte är i tävlingsform, speciellt inte i djupaste djungeln. Fotnot – det var 42 grader och 90% luftfuktighet på tävlingsdagen. ”Det får Hawaii kännas luftkonditionerat” – Luke McKenzie


Hårdaste jäveln var som vanligt Emma Graaf. Somliga kanske tror att Emma är en söt postergirl som inte kan mejsa ur (hennes eget favorituttryck) men de är helt fel på det. Banan var knappast designad för henne då 17-22% lutning inte är hennes starka sida men hon lyckades ändå komma in på 5h denna stekheta dag. Så coolt se henne på löpningen, aldrig sett en mer lack person damma fram i djungeln! Hälften av de killar som ställde upp fick bryta, där ibland Rasmus Henning, Björn Andersson och jag själv. Bara Allan Hovda, Simon Wahlström och min kära barndomsvän Philip Kellin tog sig i mål.

När vi gör om detta nästa år skall vi tidigarelägga resan ner så vi har en hel vecka på oss att acklimatisera. Anläggningen i Tanyapura är fantastisk och tävlingen är superhäftig MEN den kräver att man är bättre förberedd. Gör om gör rätt!

Khun Nelker







Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Dags för MAXPULS!


Nej, alla delar i min PT-utbildning är inte roliga. Idag har vi lärt oss massor om uthållighet och konditionsträning. Det i sig har varit jättekul! Calle Norell som vi har som lärare är fantastisk, och även om jag får obehagsrysningar av allt prat om mjölksyratrösklar och intervaller så har dagen varit otroligt intressant.

Teorin alltså. För sedan var det dags för maxpulstest. Jag har gjort ett maxpulstest tidigare, och det var första reportaget jag fick göra när jag började jobba på Fitness Magazine. Jag ställdes på ett löpband iklädd en för kort Fitness Magazine-t-shirt som åkte upp över magen och med en oprövad fotograf mitt i nyllet och hade ingen aning om vad som väntade. Det var fruktansvärt! Men jag lyckades pressa mig till 208 i puls.

Idag var det löpning utomhus som gällde. Jag var inte ett dugg gladare över det. Jag, som trogna läsare vet, hatar löpning, ni ser ju hur ledsna jag och Jenny Jacobsen var innan vi satte igång. Framför allt om det innebär en prestation, typ ett test. Jag känner mig bara tung, tjock och långsam när jag springer. (Jenny peppade mig genom att säga att jag också ser tung ut när jag springer, och härmade min löpstil. Det såg ut som Heffaklumpen.)

Hela kroppen liksom protesterar. Jag fick frossa och svettades. Händerna blev iskalla. Och näsan. Jag skojar inte när jag säger att jag gick fram till Calle före testet och nästan med tjurhaka frågade om jag kunde få ro istället eftersom jag hatar löpning så mycket att jag slutat när det blir för jobbigt och inte kan pressa mig. (När jag springer långt, över en mil, gråter jag på riktigt. Alltså så att tårarna och snoret rinner, för att jag tycker så synd om mig själv.) Calle var vänlig nog att säga att jag kunde få bryta av med burpees och bearcrawl under den löpslinga han hade förberett. Och det gjorde hela skillnaden.

Vi började med att värma upp. Sprang runt lite i tio minuter. Sedan var det dags för intervallerna. Vi skulle springa en på 85% av max, en på 90 och en på 95. Typ. Och avsluta med en sprint i uppförsbacke för att få upp de sista slagen. Jag fick stanna mitt på löpslingan och göra tio burpees och 10 meter bear crawl. Där kan jag pressa mig!

Jag lyckades ganska bra. Runt hela slingan tänkte jag ”Lugn bara, snart få du göra burpees”. Jag hade behövt en längre backe på slutet, för jag kände att jag inte helt gått in i väggen, utan stannade på 200. Min maxpuls ligger nog runt 202 eller så. Men jag är nöjd. Mest för att jag genomförde testet, eftersom hela min kropp och min hjärna bara skrek NEEEEJ! Jag började till och med fundera på om jag skulle låtsas vara sjuk. Men jag är inte sån. Som tur är min medvetna del av hjärnan starkare än den omedvetna som bara ropade ”Dra härifrån!!!”

(Gladare brudar efter avklarat maxpulstest.)

(Några av mina grymma kursare. De är redan fantastiska coacher, och kommer att bli ännu bättre. Om ni behöver en PT kan jag VERKLIGEN rekommendera Johan, Mikael, Viktor, Linda, Johanna eller MIG!)

Nu sitter jag, nöjd med mitt dagsverke, dåsig i soffan efter en middag bestående av finfint kött, bea och rucola. Och vin. Och kaffe. Och choklad. Kan inte ha det bättre.

Och i morgon är det dags för löpskolning! Om någon, så behöver jag det. Anna-Lena ”Tunggumpen” Petterson ska drillas.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Låt bli min mat!


Jag har tänkt lite på det här med mat. Eller ganska mycket. Det är svårt att undvika i ett samhälle där mat bäst verkar beskrivas i siffor (5:2, 16:8) eller som förkortningar (LCHF, GI, LCHQ, GL). Vad har jag tänkt då? Jo, så här att om folk bara åt mindre skit och mer bra, borde inte det mesta ordna upp sig då? Alltså lite sunt förnuft bland alla dieter och förbud. Är mindre av det du vet är dåligt (skräpmat, läsk, godis, chips. Det finns INGEN svensk som tror att godis är nyttigt.) och mer av det som är bra (ren mat lagad från grunden). Voilá! Jag ska kalla den ”Anna-Lena-metoden”, skriva en bok och tjäna massor av pengar.

Men jag är inte för förbud. Jag äter själv godis, men inte så ofta. Jag äter bullar, om de är goda nog. Jag dricker vin på helgen, för att jag älskar det. Om jag ville skulle jag kunna gå ner 5 kilo tämligen raskt genom att stryka det ovanstående. Helt sluta äta socker och ta bort helgvinet. Men för mig är det inte värt det! Det är mina trivsel- och må-bra-kilon. Själsliga kilon som kommer av att jag stoppar i mig saker som min själ mår bra av. Och visst låter själsliga kilon trevligare än överflödskilon. (Men själsliga kilon är inte hälsofarliga. Blir de för många handlar det om något annat.) Men jag sitter inte heller och tror att jag kommer att få rutor på magen om jag inte skärper till kosten.

När jag inte sitter och stoppar i mig godis, bullar och vin, försöker jag äta så rent och bra som möjligt. Och mycket – jag älskar mat. Bra råvaror, lagat från grunden och så lite hel- och halvfabrikat som det går. Men ibland orkar inte heller jag, utan äter färdig pyttipanna och dricker en folköl till den. PÅ EN VANLIG TISDAG! För att det är gott! Och går snabbt, vilket kan vara nog så viktigt.

Jag förstår mycket väl att en del inte klarar av en sådan ledig kosthållning som jag har. Vissa behöver mer strikta ramar för att inte trilla ner i att äta för mycket skräp. Och vissa mår inte bra av att äta vissa livsmedel. Jag är med på det. Men i dagsläget är det ju konstigare att inte följa en diet eller specifik kosthållning än det är att äta, ja lite vad som helst. En vän till mig ondgjorde sig för ett tag sedan om hur svårt det är att hitta bra mat att stoppa i sig på mindre tågstationer där det bara finns Pressbyrån. ”Ja, man vill ju undvika gluten och då finns det ju inget att välja på.”

Jaså, vill ”man” det? Inte jag. Jag mår inte dåligt att äta pasta eller bröd och ger alltså själva fan i att undvika gluten, som ”man” ju tydligen ska göra. Jag rör mig ju en hel del i crossfit-kretsar, och där pratas det mycket gluten och mjölkprodukter. Jag älskar gluten. Och mjölk. Så det så!

Och en sista sak. Ge fan i vad jag äter! Och i vad andra äter! Så länge det handlar om människor som tar hand om sig hyfsat och inte utgör någon omedelbar hälsorisk för sig själv eller någon annan (alltså föräldrar som göder sina barn med skit bör på något sätt göras påminda om detta), låt dem vara! Skuldbelägg inte någon som äter pasta, har mycket smör på mackan. För de allra flesta är det bara mat! Inte heller om någon äter godis. Det kan ju helt enkelt vara så att hen bara underhåller sina själsliga kilon.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*