Blogg

Downshifting – en strävan mot smart konsumtion


Här är det risk för kast av sten i glashus men jag försöker leva som jag lär. Undvika bilresor, sopsortera, återanvända, köpa second hand, sälja second hand eller ge bort, inte äta så mycket kött, ha en miljöklassad bil, äta ekologiskt och försöka köpa miljövänliga produkter, inte köpa så mycket jadijada.

Jag läste i senaste Runners World om miljöpåverkan av löparskor och träningskläder. Och skämdes lite. För det första att jag inte tänkt på vad skorna faktiskt innehåller. För det andra att jag, trots att jag nog har färre skor än de flesta tjejer, köper rätt mycket skor. Vissa har jag haft i flera år men det är inte ett enda par direkt. Och de är inte införskaffade med ett miljötänk direkt.

Men inför den här sommaren har jag iallafall ändrat mitt köpbeteende. jag gillra inte att gå och shoppa. Eller- det gör vi väl alla på ett sätt. Ett plagg eller en pryl kan ju fylla både en praktisk funktion men det är kanske mest den metafysiska egenskapen vi är ute efter. Vi konsumerar en känsla. Ett statement. Det här är jag. Jag är det här. Och jag gillar ju egentligen inte såna ytliga attribut. Jag vill vara för att jag gjort något.

Men visst talar våra kläder och prylar vi har om vad vi gjort. Eller vad vi vill att folk ska tro att vi gör. Eller står för. Viktiga saker. Men mängden vi konsumerar är inte hållbart. Sättet vi konsumerar är inte hållbart. Däremot bygger ju många företags lönsamhet på att vi ska konsumera. Tänk om vi inte handlade nya kläder varje år? Köpte ett plagg och så höll det och vi använde det i flera år. Tänk om det vi betalade kom fram till den som sytt kläderna? Vad finns kvar till en sömmerska när en bikini kostar 100 kronor?

I år hade jag bestämt att jag inte ska köpa några sommarkläder. Det behövs inte. Det är massa nya plagg i butikerna, de här lösa haremsbyxorna ser galet sköna ut men jag behöver dem inte. Förra sommaren var jag först höggravid och sen nyförlöst med Dolly Parton-hylla och då köpte jag nästan inget. Så min sommargarderob är ganska gammal redan. Men jag behöver faktiskt inte köpa nytt bara för det.

Däremot- som igår när jag var inne på HM för att leta efter ett par sandaler till stora tjejen så vaknade begäret. Förstås. Det begär som försäljarna vill att vi ska känna. REAställningen med klänningar för 100 kr. De där lösa byxorna kostade ju bara 149 kr. Det läggs massor av kraft på att utforma butiker och reklam så att vi ska vilja konsumera. Förstås.

Jag köpte faktiskt en sak: en bikinitopp. Som jag behövde. Relativt begrepp men jag är en A istället för ett D som förra sommaren och tja, det går inte att ha samma överdel då. Tänkte att jag borde letat upp en ekologisk version men..nä. Gick i fällan. Man kan inte göra bäst jämt. Men utöver det så stod jag emot för jag tänkte på vad jag egentligen behövde (inget!) och att jag hellre skulle äta tre liter jordgubbar varje dag istället. Det kändes bra efteråt.

Jag har sålt löparskor. Tre par och skaffat ett par nya. Som jag verkligen hoppas ska hålla länge länge. Gett bort massa kläder till en vän som har det lite knapert, gett ännu mer till hon som tigger utanför vår mataffär. Skickat säckar med kläder till ensamkommande flyktingmammor. Gett saker till kompisar. Det känns så bra! Trots detta så är ju detta givande en produkt av att jag konsumerat. Eller att vi fått saker någon annan konsumerat.

Men jag har definitivt börjat tänka nytt. Knappt köpt något nytt till bebisen, försöker låna saker och ärver av andra och ger sen vidare. Köper second hand till stora tjejen också även om hon sliter saker på ett helt annat sätt.

För egen del kom jag på att jag vill ha ett par sandaler med band runt hälen. Har ett par 7 år gamla Havaianas. Ska jag skrota dem? Köpa nya dyra? Nej jag satte en läderrem bakpå och nu funkar de nästan att springa i!

Här är fem saker jag försöker tänka på. Jag är inte bäst på detta. Men att börja tänka på det är en bra start:

1) Låt behovet uppstå innan du går och handlar. Inte i affären.

 Till exempel:du märker att du inte har några byxor som passar längre. Då behöver du byxor. Inte att du går förbi en affär som har snygga byxor och då blir du sugen på att köpa byxor.

2) Spara. Laga. Ta hand om. Skit i modet.

Har du köpt ett par utsvängda byxor? Och nu är det mode med stuprör? Spara! Det kommer igen. Eller ha dem ändå. Jag brukar också försöka köpa av bra kvalitet, då blir det ofta lite dyrare men märker att jag tar betydligt bättre hand om min kofta från Banana Republic eller Odd Molly än den från Lindex. De kanske inte är mer miljövänliga men eftersom jag tar bättre hand om dem blir det ett mer hållbart köp.

3) Köp second hand.

Och om du är kinkig som jag- tvätta en gång innan du använder så är det som nytt. Det finns massor av fina second-handaffärer. Jag har en favorit där de bara säljer märkeskläder och eller riktigt fina saker. Lämna till secondhand också. Eller till någon som behöver dem. Klädbytarmiddag med kompisar. Låt kläderna leva vidare och väck liv i någon annans. Ett par begagnade jeans spar flera tusen liter vatten.

4) Det som är på rea vill affären bli av med.

Visst är det bra för plånboken men jag brukar tänka det när REAskyltarna lockar trots att jag inte behöver något. Det som reas ut ska bort. Det är därför det är billigt. Tänker jag.

5) Ställ krav på försäljaren. Fråga hur de jobbar med hållbarhet? Med CSR (Corporate Social Responsibility) och CSV (Created Shared Value). Ska du köpa nytt- passa på och gör ett val som ger ringar på vattnet. Vi som konsumenter är starka när vi går ihop. När många visar vad vi kräver så kommer handeln att behöva ändra sig till det bättre.

Dela gärna mer tips!


Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Sommarbloggen


Jag har bloggat i snart 5 år nu! Det har blivit många inlägg. Vissa bra, vissa kanske mindre bra. När jag frågar vad ni vill läsa så är det ofta sånt som jag skrivit om tidigare.

Och ni vet hur TV gör på sommaren- kör repriser! Vissa vill man se igen, vissa inte.

Jag ska ägna sommaren åt att läsa ganska mycket. När man skriver mycket så repeterarar man ju bara det man vet. När man läser fyller man på. Jag behöver fylla på.

Så under sommaren kommer jag lägga in inlägg jag skrivit tidigare som jag tror kan vara värda att läsa igen. Det kommer bli så kul att läsa igenom bloggen bakåt, det är ju en ”ytlig dagbok” där jag kommer ihåg annat som hänt också. Jag har skrivit massor av tips,recept, fakta om kost och träning så det finns massor att ta av.

Sen blir det förstås lite nya inlägg också. Sommaren kommer ju ägnas åt en hel del träning inför mitt första långa ultralopp på två år. Det visar ju sig bli en betydligt större utmaning än jag trodde på grund av min rygg.

På söndag drar sommarbloggen igång! Önska på!


Antal kommentarer: 1

Ann-Sofie Forsmark

Lina! Det ska jag absolut leta fram! Trevlig sommar du med!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Flerdagarslöpning


Jajemen! Obotliga optimisten. Om 17 dagar ska jag ta mig an en riktigt lång tur på tre dagar. Rygg, fötter, skalle och nerver ska samarbeta. Det kommer vara jättemysigt, väldigt ensamt, tufft och kommer gå jättebra.  Målbilder målbilder målbilder.

Det är mycket logistik inblandat. Och underbara människor. Min bästman till exempel som blir ensam pappa tre dagar. Ida på fina  Uskavi.

Idag var jag hos Mats på Rehabkliniken som också har en sån där magisk bänk som David har. Det var väl inga större fel på mig tyckte han heller, det sa knak i ryggen. KNAK. Och så var det lite tight här och var men det skulle väl gå bra att springa långt i skogen tyckte Mats. Han hittade allt knas och ordinerade, surprise, som David att jag inte skulle ”stissa” så mycket. Noted. Ska inte stissa alls nu på flera veckor.

Har suttit med mitt excelark idag och inne på Bergslagsledens hemsida för att se var det går att ordna med mat och vatten.

Logstiken är rolig. Hur lite kan man bära med sig? Vad finns längs vägen? Hur gör jag med middag och frukost?

Är det någon som vill dela med sig av en flerdagarslöpning ni gjort? Värsta missen? Bästa tipset?


Antal kommentarer: 1

Ann-Sofie Forsmark

Evelina- redan mailat med dem- ska definitivt dit och fika!
MB- nej ser inte tyvärr! Vore ju superskoj om det var ett ställe jag passerar- maila mig!!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

#Måndagspeppen Ultrainspiration


Visste ni att snittåldern för att börja med ultra är typ 36 år? Nu kanske många av dem har sprungit kortare distanser innan men ändå. Jag är alltså en baby i sammanhanget.

Jag inspireras av andras prestationer. Mina adepter är en stor inspirationskälla. Ultravänner.

Idag inspireras jag av Gunhild Swanson som blev den äldsta kvinnan att klara gruveligt jobbiga Western States 100. 70 år gammal. Jag har 34 år dit. Här går hon i mål.

Epic.


Antal kommentarer: 1

Marcus Hartmann

Hehe, jag var 36 förra året när jag började med ultra…



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Att lyckas misslyckas – Min första DNF


Varför ska man skriva om det här? Jo men det kanske kan vara lärorikt på något sätt. Att lyssna på kroppen. Att tvingas lyssna på kroppen mitt ute i en skog, i lera, när man inte lyssnat tidigare. Typ så.

Jag skulle alltså springa ultradistansen på Stockholm Trail igår. 46 kilometer. För CrossNature /Stark Ute som jag är instruktör i.

Det har varit lite mycket på senaste tiden. Det är ju alltid lite mycket men jag är ganska bra på att parera och hantera men det närmar sig semester och två stora saker jag oroat mig för föll på plats. Sen var det en annan sak som jag var väldigt orolig för i bara några timmar men jag kände hu kroppen gasade igång på alla stressfronter. Jag har inga marginaler där. Det bara låser sig och jag har insett att jag måste ta hjälp med det här. Inget är fel, det har bara hänt lite för mycket läskiga saker. Det är mänskligt att reagera så.

Lite mycket. Ändå ganska lugnt- jobbar halvtid, har massa tid med barnen, sover bra, äter bra, känner mig galet stark i kroppen, sprang 50 km terräng för två veckor sen och kände det knappt. Men ändå en sån där känsla av att inte tagga till. Inte se fram emot som vanligt.  Jaja tänkte jag. Snart semester, bara två barnkalas, lite jobb, springa det där loppet och så ska jag ta det lugnt sen.

Men på fredag kväll kände jag ändå att jag kanske inte borde springa. Inget specifikt. Bara att kroppen inte var med. Min rygg hade trasslat lite under veckan men inget specifikt som sagt.

Hade inte läst på om loppet ordentligt men tänkte att ”46 km terräng blir ju ett fint långpass”.

Sov uruselt på grund av tandande bebis. Var trött och seg men åt ordentligt på morgonen och tänkte att jag reder ut vart jag ska och allt annat på tunnelbanan.

Kom fram till Globenområdet i god tid. Sekretariat och allt var inne på Quality Hotel- otroligt fräscht. Vi var ju inte så många, träffade min ultrakompis Torbjörn och Anette Jonsson som kom tvåa- STARKT! Grattis! Jag frågade i sekretariatet hur många höjdmeter det var. ”1200 cirka”. Whatd¤/¤& ? Ok Hammarbybacken men vad var det andra för något?  Var det inte typ någon slinga i Nackareservatet? Hur illa kunde det vara? Upptrampade motionsspår mest? Nej?

Kollade ordentligt- ah! Stig. Mycket stig. Ja men det älskar jag, det blir toppen. Och några backar. OK. Messade hem att det nog skulle ta lite tid det här. ”Lite som Axa Fjällmarathon” sa jag.

Frågade om energi längs vägen, vilket inte framgick på hemsidan så bra. Det var bullar, choklad, saltgurka, cola, vatten och sportdryck. Fick funka. Hade inte så mkt med mig men en tom flaska jag tänkte att jag fyller på. Jag kan gå ganska ”lågt” långsamt och långsamt var ju planen.

Knatade iväg till start och fick en kram av Elin och pratade med lite löparfolk jag kände. Det blev alltmer uppenbart att det här var ett betydligt mer brutalt lopp än jag kunnat föreställa mig. Blev liksom lite fnissig- hur sämst får man vara på att förbereda sig egentligen? Ingen energi med, ingen koll, inte koll på vädret (som blev soligt och varmt- det värsta jag vet). Tänkte att jag får springa på rutin och ta det lugnt.

Starten gick och vi tassade iväg och upp på Hammarbybacken och det kändes inte alls. Utför och sen in i det som kom att vara ”helvetesslingan”. Rätt ut i skogen ba pang. Smal stig. Teknisk stig med mycket stenar och rötter. Tre varv på en brutal milslinga med lerbad, spång under vatten, gyttja, bergshällar, stenig stig, rakt-ut-i-riset-löpning och allt däremellan. Det var max 1 km av slingan där man kunde rulla på utan att passa steget. Helt galet, såg flera som bröt.

Hade ju ingen klocka och det tog ett tag innan jag insåg att skyltarna ”räknade ned” så man förstod hur långt det var kvar. Frågade vid vätskekontrollerna vad klockan var och räknade ut att jag sprang fruktansvärt långsamt. Var 10e km fanns det energi, var tredje fanns det sportdryck och vatten och underbara funktionärer. Eloge för det! Men torra bullar, banan och choklad fick jag inte ned. Fick ned sportdryck och hade en påse salt med som jag tog. Det var varmt. Det var fint men mentalt fruktansvärt tungt att veta att man hade tre varv och aldrig kunde vila. På ett ställe klättrade vi uppför en bergsknalle. Man passerade vatten. Jag funderade på att bada men hade nog inte velat gå upp igen då.

Jag insåg att jag inte skulle hinna hem till middagen och blev grinfärdig. Ett litet tecken kanske. Började lyssna på Mona Malms sommarprogram. Hon är väl kanske 80 år. Jag kände mig 20 år äldre än henne. Började dividera med mig själv om att bryta men tänkte att ”Annie bryter inte”. ”Det här blir ett bra långpass”. Tassade på men allt upp o ned och trix gjorde att ryggen började låsa sig.

Det gör inte ont i ryggen men det strålar ned runt sittben och baksida lår. Det blev värre och värre. Energi var 75e minut var för sällan och jag fick inte i mig något. Började må illa.

När jag skulle ut på tredje varvet startade 21 km löparna. De for ju fram som jehun och jag blev stående på sidan av stigen i säkert 10 minuter totalt och bara släppte fram dem. Hojtade på ett ställe där flera stycken var på väg att springa fel. Joggade lite, klev åt sidan, släppte förbi. Joggade lite.

Vid 29-30 km ungefär hade jag så ont så jag bara gick. Där fanns en vätskestation och jag sa till dem att jag bröt. De var otroligt omtänksamma och såg hur ont jag hade, ville ordna transport men jag sa att ”det här är självförvållat, jag går”. Jag mådde så illa just då. Hade varit ute flera timmar med endast den här, ursäkta, otroligt äckliga sportdrycken i kroppen. Jag dricker aldrig sportdryck annars. En annan supergullig tjej, Ingrid på 21 km, bröt också så vi gick tillsammans. Jag kan verkligen inte den här delen av storbyn, vi var ute i skogen och närmast var typ Bagarmossen?. Ingrid och jag gick iallafall i den strålande solen mot Globen och jag fick Ingrids buljong och livet återvände iallafall till min mage. Vi pratade om ditten och datten och det var riktigt skönt.

Tog tuben till Globen, hämtade min påse, köpte en brödbit juice, mineralvatten och åkte hem. Inte så trött alls. Men hade fruktansvärt ont i varje steg. Strålande smärta. Fick ett mms med bild på några av mina ultraadepter som hade sprungit Silverleden ihop idag och blev alldeles varm inombords.

Fick en mysig kväll med barnen, faster och bästman och var inte ett dugg sur över att jag bröt.

Bara orolig för min rygg. Och ändå inte nu när jag tänkt på det. Jag har inte tagit hand om den på det sätt som just den här förbaskade kotan behöver. Den behöver lugn, bra andning- hela dagen inte bara när jag gör andningsövningar. David säger att ”du har en stark atletisk kropp, när den går sönder har du varit dum mot den”. Typ så.

Resten av kroppen är hur stark som helst. Det känns som jag kan springa hur länge som helst med allt utom T12 eller L1- men precis som en kedja så är man inte starkare än sin svagaste länk. Ryggen klarar inte såhär brutal terräng. Den klarar idag att gå ned i split, spagat, hoppa jämfota, stå i brygga..allt utom att klara rotationen som krävs för ett löpsteg eller gå fort. Det är nästan svårt att förstå.

Kan varmt rekommendera loppet om du gillar rejäl traillöpning. Ta med egen energi är väl mitt tips då- lägg en väska vid varvningen. Jag hade kunnat ha med massa bra grejer i mitt snygga Flipbelt men det hade jag inte ordnat. Men det ska jag ha till en annan lång löptur. Nu ska jag lugna ned nerverna. Sen ska jag vara lugn. Och springa långt. Tack för att du läste. Lyssna på kroppen!

Lätt att se glad ut innan start!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*