En våt disktrasa
“It’s not how fast you can go, the force goes into the flow. If you pick up the beat, you can forget about the heat/…/It’s a test of ultimate will, the heartbreak climb uphill. Got to pick up the pace, if you want to stay in the race.” (Neil Peart)
Vaknade med en bra känsla imorse. 05.45 slog jag upp ögonen klarvaken och tänkte äntligen en ny träningsvecka att se fram emot, dessutom med årets första tävling som pricken över i:et. Det hör inte till vanligheterna. Måndagmorgnar under vintern har i regel inneburit ett evigt snoozande till sista sekund, stora påsar under ögonen och krävt minst en halv liter kaffe innan huvudet kunnat reagera på tilltal. Inte idag. Idag skulle det inte bli nån mellanmjölk, såg verkligen fram emot trötta lungor och blodsmak några timmar senare när jag låg klarvaken i sängen och målade upp en bild av eftermiddagens pass.
Den positiva känslan förbyttes ganska snabbt mot den vanliga måndagskänslan. När det äntligen var dags att gå hem från jobbet var huvudet som en disktrasa. Övervägde ett tag att skita i träningen. Men så kom jag hem och möttes av detta paket i brevlådan och fick energin tillbaka
Då slog det mig att det finns en glädje i att övervinna ett motstånd och sträva mot nånting större; att kämpa i motvind, slita, ta i och bli trött. Det är ju det livet i stort handlar om. Allt ska inte vara så förbannat roligt, saker måste få vara jobbiga och tråkiga. Det är långt ifrån kännetecknande bara för löpningen. När hela samhället idag är uppbyggt kring snabba kickar, upplevelser och direkt feedback via sociala medier så är det lätt att känna en viss misströst. Saker får absolut inte vara jobbiga och tråkiga. Ägnade hela eftermiddagen åt förmaningar och brandtal om vikten av att klara matematiken, därav den-våta-disktrasan-känslan i skallen, men det är som att slåss mot väderkvarnar.
Dagens pass var pulserande tusingar, 10km där varannan km skulle gå i 3.45 respektive 4.30 enligt instruktionerna. Hade egentligen tänkt att byta ut detta pass mot söndagens tävling, men kände att jag ville köra detta pass ändå, särskilt idag för att rensa skallen. Alternativet hade vart mellanmjölk och är det nåt jag är less på just för tillfället så är det mellanmjölk. Så det fick bli pulserande tusingar. Tiderna blev följande:
3.32 / 4.29 / 3.32 / 4.41 / 3.31 / 4.31 / 3.36 / 4.15 / 3.35 / 4.38
Ett bra pass som jag kommer kör igen.
/Hörs
Rush – Marathon






Antal kommentarer: 1
Anders Larvia
T: tack, ska försöka fortsätta på den inslagna vägen 🙂
LG: will do!