Failure is giving up

Brukar säga man aldrig ska prata tider på en full Ironman. Det kan hända mycket på vägen att det så gott som aldrig går lika bra eller smidigt som planerat. Ironman South Africa tog mig på orden.

Förberedelserna hade gått fantastiskt bra. Den långa resan ner gick över förväntan. Alla grejer kom med och inga krämpor som störde uppladdningen. Lyckades acklimatisera mig bra inför loppet och var samlad samt sugen göra en bra tävling. Då Kalmar & Vichy slutade i tragedi 2015 ville jag inte måla upp en allt för optimistisk målsättning men träningsresultaten har varit mycket goda och jag har varit i stort sett skadefri senaste halvåret. Gjorde ingen research på startfältet då jag inte ville sätta för mycket press på mig. Tanken var ”kör ditt race, disponera förnuftigt initialt och öka när du märker du har kontroll.”

Tyvärr fick vi aldrig veta hur bra eller dåligt det gick. Jag kraschade rakt in i kravallstaketet efter 300 meter cykling. Lyckades inte få ihop cykeln i tävlingsbart skick samt jag blödde ordentligt från hakan.
Visste inte hur illa det var med mig eller om cykeln skulle gå fixa till så jag tog mig till racets första aid station ca 19 km ut. Tyvärr hade jag bara näst tyngsta växeln (53-12) köra på samt inga aeropinnar hålla i så det blev upprätt eller stående cykling. Hade fortfarande ambition slutföra racet men förstod att jag måste lyckas laga bakväxeln då banan innehåller 1300 höjdmeter. Fick ligga över 300 watt alldeles för länge på den växeln som jag hade för ta mig fram i anständig fart. Sitta upprätt i 18 mil med löst styre var heller ingen vidare lösning. Väl framme vid vätskestationen som hade en cykelmek & sjukvårdspersonal kunde vi konstatera att cykeln inte var i körbart skick. Vad som dock avgjorde mitt öde var när läkaren fick syn på mig. Hakan hade ett stort gapande sår som behövde sys omedelbart. Jag & cykeln var duktigt nerblodade och tack vare adrenalinet hade jag inte märkt hur dåligt jag mådde. Efter en känslokollaps över bli avplockad från racet stoppade de mig i en ambulans tillbaka till Transition Area där läkarvård fanns. Kunde konstatera att jag behövde 5 stygn på hakan, hade svullen höft samt lättare hjärnskakning. Bula vid vänster öga samt svullen panna efter fått en brännmanet i ansiktet på simningen.

Snille som jag är ljög jag för läkarna så de skulle släppa iväg mig och gick efter ombyte ut på banan för heja på mina vänner som körde. Var så fruktansvärt ledsen och besviken att det var det enda sättet inte bryta ihop fullständigt, resonerade jag. Hade faktiskt en väldigt kul dag vid sidan och gjorde allt så mina kompisar inte skulle behöva gå samma öde till mötes som jag och behöva kliva av. Tyvärr var det 30 grader i skuggan & vindstilla vilket tog knäcken på många denna dag. Port Elizabeth är ”The windy city” men just idag var det så gott som vinstilla och den afrikanska solen tar inga fångar. Fick dock betala för det då jag fick sprängande huvudvärk & de blessyrer jag dragit på mig börja ömma rätt rejält när kroppen stelnade till & adrenalinet va slut.

Vad händer nu?!

Vet ärligt inte. Är i min livs form och har väl 5-6 veckor på mig få ur det ur systemet om jag nu ens hittar ett race som inte är fullt. Största hindret är hitta tiden & kraften flyga runt halva jorden igen för ett möjligt misslyckande till. Det här var loppet som jag omsorgsfullt hade valt ut. Hade jag cyklat som jag brukar, dvs som min vän Jonas som körde hade jag haft ca 3:45h på mig springa maran för en Kona slot. Inte för låta dryg men det gör jag med förbundna ögon i den formen jag är nu. Hade snarare haft en bra chans hamna på pallen. Men istället åker jag hem utan ens få chansen att testa vad jag hade i mig. So I guess we will never know.

Best guess……Ironman Lanzarote om det går få ihop med jobb & familj. Ingen lätt tävling, men vilket race är det?!

Oavsett om man tycker jag förtjänar detta eller inte så kan vi väl enas om att min otur borde ta slut snart?

Nelker

Hej!

På väg nu till Port Elisabeth i Sydafrika. Fortfarande har det inte sjunkit in att jag ska spendera nästan en vecka på ett för många fantastiskt resmål. Jag är dock inte här för att se lejon eller elefanter, jag är här för att köra African Championships på Ironman cirkusen.

Många har frågat mig vilken målsättning jag har på söndag. Den frågan har jag även ställt mig själv. Svaret är dock – Jag vet inte, bestämmer mig under loppets gång. Jag pratar dock om känslan under loppet, medan en mer okunnig person vill veta exakt vilken tid jag går för. För dem som kan så vet man att tider går inte klamra sig fast vid, omöjligt ha en konkret race plan vid en så komplex utomhussport på denna distans. Man kan däremot ha vissa siffror i sin prestation att luta sig mot men om vädergudarna kastar en utmaning på dig så får man spela bollen där den ligger.

Största osäkerheten denna gång är jag har begränsad specifik träning för denna distans. Bor man i Sverige blir det klurigt få till verklighetstrogna cykelpass på sin tempocykel samt simma öppet vatten. Har dock gjort vad jag kunnat på hemmafronten samt lyckats få till två kortare ”läger” för vänja kroppen. En annan aspekt är nya bana för hela startfältet, lika för alla såklart men gör det svårt planera sitt lopp som jag tidigare kunnat i Kalmar. Hoppas dock en ny bana ger en ”ombyte förnöjer” effekt så det inte känns lika tradigt som gnugga sadel på de Öländska vägarna. Har försökt mentalt förbereda mig för mer obehag än normalt på cykeln samt vissa problem på simningen. Tänker köra ett initialt hyfsat defensivt lopp på bägge dessa ben då jag inte är säker på min förmåga. Känner jag dock efter halva distansen att det funkar så kommer jag sannolikt öka trycket.

Positiva delen denna gång är jag varit skadefri senaste halvåret. Har absolut haft skavanker och smärta stundtals men inget som hindrat mig mer än marginellt vilket gjort att jag kunnat träna på bra. Prioriterat löpningen mer än någonsin och den har känts väldigt stabil även om man kunde önska mer specifik fart. Man blir bra på det man tränar på så fart är inget som finns gratis längre för 38-åringen, den måste man förtjäna tydligen.

Så vad vill jag säga egentligen, skriver jag ursäkter före loppet så jag kan köra ett meslopp på söndag och komma undan med det?!

Svaret är ja, sannolikt. Vill skriva av mig press och sänka förväntningarna. Tror jag kan köra bra, det visade jag i Dubai. Är dock ödmjuk inför uppgiften hålla hela distansen ut, det är svårt nog med en hel sommar av sport i ryggen. Kommer verkligen en kall vinter av MTB & poolsim räcka?! Finns bara ett sätt ta reda på det…

Min naiva förhoppning är dock, eller min önskan är springa en snabb marathon som jag VET jag är kapabel till. Simma sådär, cykla skapligt och sen springa uselt är så jävla gjort. 90% av startfältet tävlar så. Inbillar mig jag kan bättre. Hör någon mig säga ”jag persade på cykeln men sen på löpet fick jag problem och va tvungen att gå” då är det ok ta mig bakom ladan och göra slut på mig. Det är triathlon vi tävlar och inte sim, cykel & gång.

Mer specifikt inför loppet kommer i nästa inlägg.

Nelker

Hallå!

Kommit till den punkten då träningen är gjord. Finns absolut saker kvar att göra men det är på marginalen. Visserligen kan det just vara på marginalen det avgörs, så sista veckorna blir ändå relativt fokuserade även om antalet timmar sjunker drastiskt. Intensiteten på passen har senaste tiden dragits ner i kombination med att mängden har ökat. De intervaller som läggs in är mer tävlingslika och kroppen blir mer kalibrerad för utstå de prövningar den snart ska utsättas för.

Detta är hur man ska göra. Är tyvärr inte riktigt människotypen som gillar bli tillsagd hur saker är utan prövar gärna lite egna idéer. Hänger ihop med min impulsiva natur samt problem bara svälja information och göra som folk säger åt mig. Handlar inte om att vara bråkig utan snarare bejaka det faktum att vi alla är olika och bara för det funkar på en person betyder inte att det funkar på en annan. Eftersom jag och mina likar tränar mellan 400-600 timmar per år måste det ju vara roligt också. Jag kan inte genomföra saker jag inte tycker är kul eller tror på. Min tränare Björn vet detta och även om han är relaxed över hur jag beter mig så misstänker jag han suckar uppgivet med jämna mellanrum.

Denna gång inför Sydafrika har jag dock mognat. Har verkligen försökt följa anvisningarna och vara en lyhörd och flitig elev. Några pass i zon2 har det inte blivit men låga 3:or är en prestation för mig. Känner mig lite mesig och otillfredställd men måste erkänna det är ganska skönt slippa ha fruktansvärt ont överallt. Har inte sett några resultat på toppfarten men känner på de längre passen att så länge jag tillför energi kan jag hålla på längre. Tristessen gör sig dock ständigt påmind men är man så jävla dum att man väljer långdistanstriathlon som sin sport får man skylla sig själv.

Den sista pusselbiten nu är vänja sig vid sittställningen på cykeln samt simma i öppet vatten. Löpningen är klar och känns fruktansvärt stabil. Utan låta morsk så är min löpkapacitet på en vanlig marathon just nu runt 2:45h vilket måste anses bra för någon som mig som tränar tre grenar. Synd bara man aldrig får bevisa det och ska förstöra allt för en biljett till Kona. Har själv myntat ett uttryck som jag gillar ”Det finns inget som sabbar en bra löpform lika effektivt som en Ironman”. Skulle kanske vara ÖtillÖ då?!

Sitter just nu på en Norwegian flight ner till Nice för sista blocket av träning. Planen är två långa cyklingar med efterföljande löp i tilltänkt race pace. Sista långlöpet på +20km ska bockas av också.
Finns ingen konkret tid i Sydafrika som jag siktar på utan mer känslan måste vara rätt. I dagsläget innebär det runt 260 watt på cykeln och 4:15-4:20 min/km på löpet. I den zonen är jag väldigt komfortabel och sålänge jag inte förivrar mig så borde jag kunna prestera där om inget oförutsett händer.

Det är nära nu.

Tack för visat intresse!

Nelker

Några bilder från resan….. Tack Fredrik Wannerstedt för fina pics!

Den legendariska vägen som leder upp till fyren skymtar i bakgrunden.

Daniel & Fredrik

Fredrik Wannerstedt

Daniel Adams Ray & Marcus Hultgren

Marcus Hultgren

Pre 11mil berg & helvete

Ändlyktorna på Åsa Lundström & Marcus Hultgren

Åsa på väg till La Olivia

Björn & Nelker

Klassiskt fikaställe i La Olivia

Längs sanddynerna i Corralejo

Förnedrad Trek

Dränkt katt

Upp mot Betancuria

Nelker & Beckard

Hallå igen!

Playitas, vilket jävla tillhåll!

Blåsigt, regnigt (?), kargt, fattigt, öde och fullkomligt sagolikt jävla bra. Förutom att asfalten stundtals lämnar mer att önska så har jag svårt tro det finns en bättre sportresort inom 5h flyg från Stockholm? Det enda egentligt negativa jag kan komma på är att det är svårt hitta någonstans att träna där man bara kan ”rulla alt spinna” i två timmar. Det är backar & den där eviga blåsten som hittar en vart man än tar vägen. Likadant med löpningen. De zon2 pass som man har på schemat blir väldigt snabbt ett zon3-4. Ett par hetsiga kompisar på det så har du ett maxpass om dagen. För er som känner mig så vet ni att jag tränar inga zon2 pass. Så fruktansvärt tråkigt och för oss som inte kan träna mer än 10h i veckan så vetifan om de ens är nödvändiga alls?! Säger som Emil Zapotek ”Varför ska jag träna på springa långsamt, det kan jag redan. Trodde hela idén var att lära sig springa fort”. Nåja, det är min filosofi i alla fall. Alla gör ju som dom vill. Inget ont om lugna pass, men inget gott heller.

På de tre och en halv dagarna som jag var där fick jag till 440 kilometer, 5000 höjdmeter blåsig cykling. Normalized power hamnade som lägst på 245 och som högst på 275 watt på samtliga pass. Flertalet 20 minutare över 300 watt och långa sektioner där jag hamnade runt min halv ironman intensitet. Låter kanske galet men ska man tävla om sex veckor och har vinter hemma så anser jag det är bättre trycka på lite här när man har chansen än tvingar klämma in skiten på trainern. Kroppen svarade faktiskt bra även om jag var lite blek vissa kvällar och tvingades fylla på med energi som kakmonstret. Även stolt över jag lyckades simma mellan 1500-2500 meter öppet vatten varje dag. Det är en lyxvara för en nordbo. Ovant till en början men när navigeringen börjar komma naturligt och axlarna vant sig vid att inte få microvila var 25/50:e meter så är det nästan kul…..nästan.
Sprang endast två gångar á 6-9 kilometer för hålla musklerna vid liv. Löpkänslan och steget under en cykelboost är inte imponerande. Förvånad jag tilläts springa i dagsljus överhuvudtaget. Jag & Björn Andersson måste ha sett ut som två matglada Noshörningar med skoskav när vi brakade fram.

Fanns även andra mäktiga sportnördar på plats förutom Pro wannabeen Micke Nelker. Åsa Lundström, Marcus Hultgren, Sebastian Kienle, Fredrik van Lierde, Anja Berenek & up and coming Daniel Adams Ray. En mix av riktiga proffs, glada bankgubbar och popstjärnor. Alla samlade under sportsolen på Fuerteventura med samma mål. Hur jävla snabb & tight kan jag bli?!

Nu med en finputsad cykelform, och stark kropp tar jag mig an ett nytt träningsblock inför Sydafrika. Blir många ensamma & tuffa pass på trainern och löpbandet. Har dock några dagar i Frankrike under Påsk där jag hoppas få till två större cykeldagar så uthålligheten får sin beskärda del. Kommer inte kunna vara lika stark som man är på sensommaren på cykeln men hoppas kunna kompensera upp det till viss del med bra löpning och anständig simning. Får helt enkelt köra på säkerhet även om det går emot allt jag står för. Kona slot är det primära målet med Sydafrika även om man såklart alltid vill stå på pallen. 75 slots totalt finns det att slåss om vilket innebär 9-10 st i min AG. Kvalar jag där nere så kommer en ganska så mycket coolare tävling i höst där jag däremot tänker vara i olagligt bra form.

Nåja, en sak sitta här och skriva om det. Det ska göras också.

Har i hemlighet dagdrömt om Vansbro. Inser nu att det kommer vara fantastiskt bra motstånd där. De flesta som ”är nåt” kommer vara där och spänna bågen. Har redan börjat tough talkas och kommer vara ett hormonbubblande gäng som brakar ner i älven den 2:a juli. Inser absolut mina begränsningar och har inga illusioner om någon topplacering. Finns säkert 10-15 riktigt bra elitmotionärer som väldigt gärna tvålar till min stora Stockholmskäft. På det är det 6-7 st proffs också som slåss om den åtråvärda SM-titeln. Enligt mig står Patrik Nilsson ohotad som favorit och det krävs ett mekaniskt haveri för att han inte ska vinna. Blir mer intressant se vem som blir 2:a & 3:a. Nisse Svensson, George Bjälkemo, KJ eller förra årets segrare Bäckson?! Inte heller underskatta den gode Johan Kärner som sägs ha lärt sig simma. På damsidan är Åsa Lundström klar favorit. Mikaela Persson, Sara Svensk & Amanda Bohlin ska man nog inte räkna bort men svårt se dem matcha Åsas framfart på cykeln med efterföljande 1:24h halvmara. Hur som helst, ascoolt få tävla med dessa inspirerande idrottsmän & tjejer. Men var så säkra, jag kommer vara i min bästa form denna dag och inte vara bussiga Sixten där ute. Är det tävling så är det. Man tar inga fångar och hellre brinna upp när man försöker vinna än rulla igenom på säkerhet. Vem fan kommer ihåg han som kom i mitten av placeringslistan?!

Tack för ordet!

Nelker