Failure is giving up
På det igen! Finns inga andra alternativ. Människor som frågar varför jag inte bara ger upp eller gör något annat känner inte mig eller förstår idrott överhuvudtaget. Man ger inte upp bara för man inte vinner eller går som man tänkt sig. Hade människan haft den mentaliteten skulle våra värdsrekord vara ganska blysamma och många av de fantastiska uppfinningar som vi gjort vara ouppfunna.
Då min cykel blev totalförstörd i krashen så väntar jag i dagsläget på en ny ram samt styre. Komponenterna gick att rädda men Zipp disken får bli en serveringsbricka i framtiden. Börjar förstå vilken tur jag hade som blev avplockad efter 20km på cykeln i SA. Hade jag kört på ett väggupp med den ramen i hög hastighet så hade jag nog inte suttit här idag.
Den 18:e Maj sticker jag till Lanzarote. Inte funderat så mycket över tävlingen eller räknat på vilken sluttid i relation till placering som räcker för en Kona slot. Jag är där för simma, cykla och sedan springa en hel marathon så fort jag kan. Det får bli som det blir helt enkelt, har inte avslutat en Ironman på mina sista tre försök så känns fånigt sitta här och gissa splits. Har försökt träna så gott jag kunnat nu efter olyckan och formen känns hyfsat intakt. Vet med mig att om jag bara får köra utan diverse problem så kan jag nå pallen men i dagsläget nöjer jag mig med målsnöret.
Träningsmässigt kan jag inte riktigt köra så hårt som tidigare på löpningen då mina underben strular så får nöja mig med mängdträning. Min sista stora träningshelg blir nere i Haverdal så där hoppas jag hitta min sista pusselbit & sug inför Lanza. Utan vara sugen går det inte särskilt fort.
Ni får inte tro ovanstående är en tidig ursäkt ifall jag kör dåligt. När jag väl är på banan kommer jag köra precis lika hårt som vanligt. Det är mer en ödmjukare approach till hela grejen. Man kan inte låta undvika bli aningen skadeskjuten & skotträdd efter det som hänt. Rycker till mer än vanligt ute på vägarna nu när någonting händer och är mer medveten om vilka risker man tar. Kommer nog ta ett tag innan jag är mitt gamla våghalsiga jag igen. En sak är dock bra, man lär sig av sina misstag. Kommer inte köra nära staket i transition igen eller glömma rätt ventilförlängare i framtiden.
Nu närmast väntar tredje tuffa cykelpasset denna vecka. 9 mil inkl 90 mins @ 300 watt. Det sjuka är att jag ser fram mot det trots jag sprang 25km på en skärgårdsö igår.
Sist vill jag skicka en tanke till min vän Jonas Bohr som för andra året i rad kraschade olyckligt på sin Cykel nere på Mallorca. Förra året bröt han lårbenet, i år verkar nästan alla revben på ena sidan samt lungan blivit skadad. Som en vän skrev ”tycker nästan mer synd om bergväggen som du kraschade med då du är hårdare”. Stay tough Jonas och vi ses förhoppningsvis snart igen på cykeln med tungan hängande och med pipande andning.
Tack för ordet!
Nelker