Failure is giving up

I fredags när jag skulle gå hem från jobbet började det helt plötsligt vräka ner snö. Fredag eftermiddag, då är man ogärna kvar längre än man behöver men det snöade så pass mycket att jag drog mig för att överhuvudtaget ens gå ut trots att jag bor 2min från jobbet. Det var länge sen jag såg så stora snöflingor. Istället gick jag upp till personalrummet och hittade ett gäng andra kollegor där som tänkte samma sak som jag. Två koppar kaffe senare snöade det fortfarande lika mycket. Bara att gilla läget. På väg hem frågade en kollega: -”Inte ska du väl ut och springa nu i det här vädret?”. -”Eh jo. Men jag kör nog bara 2mil istället för 3″, svarade jag lite sarkastiskt. På nåt sätt är det vi som tränar som framstår som konstiga och udda och hela tiden får försvara hur mycket vi tränar. Att åka hem och sätta sig i soffan, käka pizza och bara resa sig för att fylla på chipsskålen är däremot helt okej och ifrågasätts aldrig. Att sticka ut och springa en fredagkväll efter jobbet är inget straff, inte ens när det snöar i april och man är helt slut. Klart som fan att det tar emot många gånger men det är ingen ursäkt. Jag inser också att det inte är ett helt friskt beteende, vissa skulle säkert vilja kalla det för beroende. Man är som en heroinist på jakt efter sitt fix med skillnaden att det är endorfinerna som hägrar. 

Den här veckan har fortsatt i samma spår som tidigare, dvs jag har fortfarande svårt att tagga till och köra hårt. Jag tror det har å göra med uteblivna målbilder. Just nu har jag ingen målbild alls. Jag vill springa Kungsholmen Runt på 1.20 men jag ser det inte framför mig som jag vanligtvis brukar göra inför ett lopp. Jag vill springa Stockholm Marathon bättre än ifjol, dvs sub 2.55 men just nu tänker jag mest på hur jobbig Västerbron kommer vara på andra varvet snarare än att tänka positivt. Jag tuggar på men har svårt att tända till, vill mest att det ska bli sommar så jag kan få börja med sub 2.50 träningen inför Berlin. Det är i stunder som dessa som jag ofta återvänder till Mårten Klingbergs fantastiska bok ”Tills det svartnar”. Den är helt fantastisk. Ni som inte läst den, gör det.

”Träning ska inte vara roligt/…/Om man tror att man ska på fest och får en spark på pungen istället är det klart man skiter i det” har ekat i mitt huvud hela den här veckan. Klingberg vet vad han snackar om. Att träna är sällan roligt och just nu är det inte roligt nånstans att springa men det skiter jag i och springer ändå. Det borde fler göra. För snart så vänder det igen. Helt plötsligt så kommer motivationen tillbaka som ett brev på posten. Livet handlar inte om att ha roligt hela tiden, det handlar snarare om att bita ihop. Vill man blir bättre så måste man träna hur tråkigt det än är. Kanske har det till viss del vänt. Igår körde jag 10km i min tänkta halvmarafart och det gick över förväntan. Sprang visserligen inomhus på band för att säkra upp farten, när motivationen tryter är det skönt att inte behöva göra hela jobbet själv. Ställde in bandet på 3.50min/km och sen dunkade jag på. Ingen musik, ingen tv, bara jag och mina tankar. Det kändes oförskämt lätt. Idag sprang jag långpass och helt plötsligt hade jag avverkat 33km. Det kändes också ganska lätt. Är det här vändpunkten?

På jobbet är det just nu många som håller på att gå ner i vikt. Jag har ju gått i dom tankarna också och när jag lite försiktigt antytt det vid lunchbordet så har jag mer eller mindre blivit idiotförklarad och fått konstiga, oförstående blickar utan en chans att få förklara mig. Om jag bestämmer mig för det så har det ingenting å göra med att jag tycker att jag är tjock eller är missnöjd med min kropp, det skulle i så fall bara vara för att se om det kan hjälpa mig att bli ännu snabbare. Ju mindre att släpa runt på, desto lättare och snabbare, men det är lite som att svära i kyrkan, ett inte helt legitimt skäl till att få ingå i den gemenskap som gör det pga övervikt. Därför pratar jag hellre Mehmet Kaplan eller tysk brunkol vid lunchbordet eller äter min hamburgare och mina friterade strips från Sibylla i tystnad.   

Vet inte riktigt hur jag ska få ihop mina mil nästa vecka då jag ska på konferens i Stockholm ett par dagar. Packar självklart med löparskorna men det finns en risk att det kommer bli mer öl och nätverkande i hotellbaren än löpning på kvällarna. Man vill ju inte verka allt för konstig och avvikande även fast man hellre skulle springa. Men det löser sig, sa bonden som sket i vassen. Får väl bli tidig uppstigning och morgonjogg eller kanske helt enkelt nån extra vilodag, det skulle inte vara det sämsta. Nu stänger snart ICA, måste hinna köpa lite karra som belöning efter dagens långpanna. 

/Hörs

Dagens låt: en bortglömd pärla signerad Dave Stewart från Eurythmics. Men det är Candy Dulfers saxofon som är den stora behållningen. 

Jag har fortfarande inte hittat den där riktiga motivationen att springa hårt och mycket igen. Barcelona Marathon blev en mycket större urladdning än jag trodde, framförallt mentalt. Har inte vart i närheten av att känna den där hungern jag hade i vintras, när varje pass var ett steg närmre slutmålet, när inget väder var dåligt och när allt bara flöt på. Har snarare känt mig mätt på löpning de senaste veckorna och haft svårt att tagga till ordentligt. Det är ett jobb som måste göras men inte så mycket mer än så just för tillfället. Har förvisso kört dubbelpass idag men det blev ganska mycket mellanmjölk. Istället förundras jag mest över hur jag kunde mata på med 13-14mil vecka efter vecka hela vintern utan att tröttna när jag just nu känner mig sliten efter betydligt mindre. 

Det är i stunder som dessa som jag får backa bandet och påminna mig om alla fantastiska löpupplevelser jag samlat på mig genom åren. Flera fantastiska marathonlopp runt om i Europa, morgonjogg i Central Park, löpning i fjällen, sena kvällrundor i solnedång, snabba pass på bana, hela Team Asics grejen, alla trevliga löpare man träffat på och inte minst det faktum att jag kan springa utan smärta. Det är lätt att ta för givet när man inte är skadad. När jag tänker tillbaka på mina bästa löpupplevelser kommer jag också osökt att tänka på mina sämsta upplevelser och alla vidriga pass man genomlidit genom åren. Det skänker nästan lika mycket glädje som att tänka på dom positiva upplevelserna, vetskapen att man genomlidit en hel del är mentalt stärkande. Det är få pass man egentligen ångrar, jag har bara ett som jag kan komma på. För ett par år sen var jag i Italien med jobbet och självklart var löparskorna med. Vi bodde i en liten pittoresk by utanför Florens som var omgiven av flera berg. En dag fick jag och en kollega för oss att vi skulle springa upp till ett av dessa berg. Det var på eftermiddagen, alla andra hade börjat lukta på vinet i väntan på middagen men vi snörde på oss skorna och stack iväg. På väg upp för den flera kilometer långa serpentinvägen slog det oss att vi sprang och samsades med galna italienare med lite för tunga högerfötter. Utsikten uppe på berget var magnifik och definitivt värd mödan upp. Men sen blev det kolsvart på två sekunder och vi började fundera på hur fan tar vi oss hem nu? Att springa mot trafiken nerför en slingrande serpentinväg i bäcksvart mörker utan reflexer i Italien gör man bara om man har dödslängtan. Alternativt är två dumdristiga turister från Sverige som inte riktigt tänker till. Det passet hade jag gärna skippat.

Imorse var vi på Himlabadet med Runacademy och körde ett vattenpass. Trots min fobi för vatten blev jag ändå lite sugen att testa på det, det såg faktiskt både roligt och jobbigt ut. Efteråt stack vi ut för att hitta en bra trail slinga till kommande pass och jag blev påmind om varför jag föredrar asfalt framför skog. Efter två meter var jag dyngsur om fötterna, pulsen stack iväg i den obanade terrängen och jag hade fullt sjå att försöka hålla mig på fötter när jag parerade för stenar, rötter och trädgrenar. Att det ösregnade i början gjorde inte saken bättre. Men jag höll i alla fall inte på att dö som den där gången i Italien, så alla pass som genomförs är bra pass. Nästan.

I valet mellan Kunsgholmen runt och Umeå halvmarathon föll lotten till slut på Kungsholmen. Det blir nog bra. Måste försöka tagga till ordentligt till dess. Åtminstone göra ett försök att putsa perset från ifjol. Tänker inte göra några större förändringar i träningsupplägget. En anledning till att löpningen känns lite avslagen just nu är nog för att det är ett halvår kvar till Berlin som ju för mig är årets största händelse. Jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer gå in 110% för det, men det är lite tidigt att göra det just nu och jag vill inte gå sönder igen. Varken Kungsholmen eller Stockholm Marathon är några prioriterade lopp i år, de blir snarare två bra träningspass. 

Igår var det Recordstoreday. Det är sånna dagar som jag grämer mig att jag inte längre har kvar min skivsamling. För ett par år sen hade jag en grym skivsamling. Jag började köpa skivor nån gång på högstadiet och höll på med det till ganska nyligen. Jag hade en budget på 3000kr per månad tidigare, som mest har jag betalat 600 US dollar för en skiva, då fick jag leva på vatten och bröd resten av månaden men det var det värt. Nu lägger jag dom pengarna på löpning istället. Man kan aldrig ha får många skor, jackor eller splitshorts. Och det är ju inte gratis att åka runt i Europa och springa marathon heller. Å andra sidan går detsamma att säga om skivor. 

/Hörs

Dagens låt: Återupptäckte dom här snubbarna när jag sorterade lite musik häromdagen. Windsor Drive, ett gäng amerikaner fast med ett brittisk pop sound. Kolla genast upp om man gillar Keane, Travis, Snow Patrol, Coldplay och liknande.