Fjällöpning

Nu har jag friskförklarat mig själv på riktigt. 20km igår och 13km idag. Om jag fortfarande hade haft problem borde jag orimligen ha kunnat springa dom passen utan att ha känt av det. Lår, vader och rumpa värker men på ett bra sätt. Träningsvärk kallas det visst för enligt Google. En stor godispåse är inhandlad som belöning. Klassisk betingning fungerar alltid. Därför blir det här mitt sista inlägg om löparknä. Fokus den här veckan är distans och mängd. Till helgen blir det dessutom löpning i fjällen med Storulvån som utgångspunkt. Ska bli spännande för en asfaltskille. Trodde faktiskt inte att jag skulle hinna bli så pass bra att fjällöpning skulle vara aktuellt nu i sommar.

Tänkte försöka sammanfatta hur jag blev av med mitt löparknä. Nånting måste jag ju ha gjort rätt eftersom jag blev av med det snabbare än beräknat. För ett par veckor sen när jag knappt kunde jogga 10min utan smärta så hade jag innerst inne gett upp både Ultravasan och Berlin Marathon. Nu känns båda loppen realistiska att genomföra. 

För det första verkar det finnas olika grader av löparknä. I min jakt på “facit” har jag stött på dom som stretchat och blivit bra på en vecka till dom som dragits med sitt löparknä i flera år. Det bästa är ju att upptäcka känningarna i tid och på så sätt kunna förebygga en ofrivillig löpvila. Jag noterar att jag den 12 maj i min träningsdagbok skrivit “diffus smärta på utsidan av knät” och kommer ihåg att jag pinade mig igenom den sista fartökningen bara för att det stod så i programmet. Att springa gör ont. Att springa ska göra ont men man måste också lära sig att skilja på smärta och smärta. Jag är ganska van vid att ha ont i kroppen, nästan så jag blivit avtrubbad, därför ignorerade jag den diffusa smärtan. Fel nummer ett. Lyssna på kroppens signaler.

1. Sluta springa
Mitt löparknä var ganska elakt och inget som stretchades bort på en vecka. Till en början hindrade det mig i vardagen ganska mycket, jag kunde inte resa mig från en stol utan att det kändes som om tusen knivar borrade sig in i knät, samma sak med trappor. Trots det envisades jag med att försöka springa. Det gick sådär. 10km här och 12km där. Slutade i regel alltid med att jag skamset fick halta hem och hade en enorm smärta i ett par dagar efteråt innan proceduren upprepades. Gör inte så. Mitt löparknä krävde total löpvila för att börja läka. Senor är ju dessutom mycket segare på att läka ihop jämfört med muskler. När man väl börjar springa så är det korta rundor som gäller. Så korta att det känns löjligt. 5-10min. När jag fixade 15min utan smärta så började jag med 3x15min / vecka och ökade gradvis, men var alltid noga med att aldrig kliva över gränsen så att det gjorde ont under själva löpningen. Däremot kunde jag känna av det senare på kvällen.

2. Rehabövningar
Jag har haft problem med gluteus maximus (rumpan) sen förra året och det är förmodligen boven i dramat eftersom ITB fäster där, det var också där som jag hade flest triggerpunkter. Själva rehaben i sig tror jag inte påskyndat läkningen nämnvärt eller gjort nån större skillnad för att snabbt komma tillbaka. Däremot tror jag att den vart nödvändig för att förebygga framtida problem. I mitt fall har jag fokuserat mycket på rumpa, höft och allmän benstyrka. Vissa övningar har gett mer, andra mindre. Några av övningarna som jag kommer fortsätta med är:

Jane Fonda Lyft

Utfallsteg med höga knän
 

Enbensböj

Walts exercise (egentligen kanske en stretch men korrekt utförd bränner den bra på utsida höft)
 

3. Strecthing & foamroller
Jag tror att jag har stretchat mer den här sommaren än vad jag gjort under hela mitt liv innan. Jag har aldrig riktigt trott på stretching. Det gör jag fortfarande inte. Jag har kört den klassisa löparstretchen med det friska benet framför det skadade med lätt lutning 10gånger om dagen. Jag har stretchat rumpan och låren på femtioelva olika sätt; ståendes, liggandes och sittandes. För min del har det inte gett ett dugg. Ju mer jag har läst om ITB desto mer övertygad blir jag att senan inte går att stretcha. Eller åtminstone att det är lönlöst att försöka sträcka ut den för att bli kvitt sina besvär. Då tror jag mer på att stärka upp de muskler som ligger i anslutning till senan med hjälp av styrketräning, att man är för svag i dessa muskler och att det är det som orsaker besvären, inte att senan i sig är för kort.

Jag har rullat lika mycket på min skumrulle som jag har stretchat. Även om jag inte heller tror på att man kan rulla bort sitt löparknä så har det gett mer effekt än stretchingen. Framförallt har det tagit bort en del av symptomen när jag haft som ondast men jag kan inte påstå att det påskyndat läkningen. Lite som att sätta plåster på ett brutet ben. Jag har även rullat på en golfboll för att komma åt vissa triggerpunkter. Inte skönt nånstans med effektivt för att ta bort en del smärta.

4. Stötvågsbehandling
Stötvågsbehandlingen tillsammans med löpvilan tror jag vart de enskilt största faktorerna för att kunna komma igång igen. Jag var lite tveksam till en början men kände redan efter första behandlingen att det kändes annorlunda åt det bättre hållet. Rekommenderat antal behandlingar är 3-5, men redan efter den andra tyckte jag att det kändes mycket bättre. Sen är det ju en kostnadsfråga också, det är ju inte direkt gratis. Men stötvågen verkar reta senan så pass mycket att den sätter igång en läkningsprocess, något som annars kan ta väldigt lång tid.

5. Diklofenak
Det första jag gjorde efter Stockholm Marathon var att börja knapra Volataren. Totalt meningslöst har jag förstått nu i efterhand eftersom löparknäproblem inte beror på en inflammation och då hjälper diklofenak eller andra inflammatonsdämpade läkemedel inte särskilt bra. Senan är som sagt inte inflammerad utan irriterad av olika anledningar, tex av tryck under eller utifrån som kan bero på massa olika saker. Så släng alla piller i sopkorgen.

6. Knee-strap

Första gången när jag sprang med knäbandet var mitt skick uruselt, därför gjorde det varken till eller från. Men när jag väl kom igång med mina 15min rundor och kunde springa kortare sträckor så kände jag att bandet avlastade ITB en hel del och därför hjälpte. Tror inte att det finns några studier som visar på att det har effekt men för egen del har det hjälpt och jag hade svår separationsångest när jag väl bestämde mig för att strunta i det. Tycker absolut att det är värt pengarna men man bör nog inte förvänta sig att man ska bli frisk bara för att man köper en knee-strap.

Som sagt, (förhoppningsvis) sista inlägget om mitt löparknä. Våga vila tills all smärta är borta, smyg igång försiktigt med jättekorta rundor, jobba med styrka för rumpa och höft och om plåboken tillåter så kör ett par stötvågsbehandlingar. Och fortsätt med prehab. Jag vet att jag slarvat med det dom sista veckorna sen jag kunde börja springa, men jag lovar att bättra mig. Vill aldrig mer råka ut för denna hemska åkomma. 

/Hörs

Dagens låt: den här typen av amerikansk folk/indie/rock flyger obemärkt förbi under radarn hemma i Sverige men förtjänar så mycket mera. Tänk om radiokanalerna kunde sluta spela Ariande Grande och Selene Gomez i två sekunder och istället lyfta fram riktig musik som tex Stephen Kellogg. Då skulle världen bli en lite bättre plats.

 

---