Fria radikaler och dyra antioxidanter


För några år sedan skrevs det mycket om de nyttiga antioxidanterna som skyddade kroppen och om hur de farliga radikalerna slet sönder cellerna. Men fria radikaler är viktiga signalämnen. De kan visserligen orsaka skada, men det kan antioxidanter också göra. Det här blir ett av mina svårare inlägg, men ibland måste jag skriva om komplicerade saker (eller så kan man göra som mina kompisar som brukar läsa början och slutet av mina artiklar och hoppa över det vetenskapliga tramset däremellan).

Hälsoprofeternas falska profetia

I början på 2000-talet blev det populärt att äta antioxidanter på burk, trots att kroppen producerar egna antioxidanter och att vi dessutom får i oss antioxidanter via maten. Det var framför allt självskrivna hälsoprofeter som hävdade att det fanns onda, fria radikaler och goda antioxidanter. Det verkar ligga i den mänskliga naturen att dela upp naturen i ont och gott, men naturen bara är som den är – allt handlar i slutändan om att överleva.

I början av 2000-talet hävdade en hälsoprofet att löpning längre än 20-30 minuter var skadligt p g a att det bildades fria radikaler som skadade cellerna. Helst skulle man köpa dyra c-vitaminpiller som oskadliggjorde de onda radikalerna. Det skulle ge nästan evigt liv. Nu vet vi att dessa påståenden är falska. Det är snarare tvärtom.

Långlivade och uthålliga fåglar

Fåglar är extremt uthålliga. De har effektiva lungor där luften går rakt igenom ett antal luftsäckar, inte in och ut i samma rör som hos oss. Deras ämnesomsättning är jämförbar med råttors, ändå lever de tio gånger längre. En kolibri har ett hjärta som i likhet med näbbmössens slår uppåt 1000 gånger per minut och de måste besöka tusentals blommor varje dag för att överleva. Trots detta hårda arbete lever de i tio år medan en näbbmus dör efter drygt ett år. Fåglar har en snabb ämnesomsättning, de lever länge och de kan flyga mycket längre än 20-30 minuter utan att kasta i sig c-vitaminer. Men deras celler producerar få fria radikaler.

fria radikaler
Fria fåglar har lågt läckage av radikaler. Kanske det är därför de ser så oförskämt unga och pigga ut. Även gamla bofinkar ser ju ut att vara i tjugoårsåldern.Bild: Oldiefan från Pixabay

Det finns en teori om att mängden fria radikaler är kopplat till livslängd och ämnesomsättning (”rate of living”). Den teorin bygger på att fria radikaler är en biprodukt av andning. Det finns dock ingen direkt koppling – som livslängden på fåglar visar – mellan fria radikaler och ”rate of living”.

Fria radikaler

När man springer förbrukar man mer syre. Enligt den gamla teorin om fria radikaler borde det leda till fler fria radikaler och ett kortare liv. Men när man mäter mängden fria radikaler hos löpare, visar det sig att mängden fria radikaler är i stort sett konstant, eftersom andelen fria radikaler i förhållande till syreförbrukningen faller kraftigt. Det beror på att elektronerna flödar snabbare när förbrukningen av ATP (kroppens energienhet) ökar.

Den ökade produktionen av ATP gör att elektroner sugs snabbare genom andningskedjan och att elektronerna blir mindre benägna att stanna upp och bilda fria radikaler. När man sitter ner förbrukas inte lika många ATP och då fylls istället andningskedjan upp av elektroner som kan bilda fria radikaler. Den som sitter ner, skapar således fler fria radikaler än den som springer.

Kvantbiologi

Andningskedjan uppstod för flera miljarder år sedan och är så extremt effektiv att elektronerna sannolikt tar sig fram genom att utnyttja den kvantfysiska tunneleffekten: tänk dig att du står vid en sida om en mur och måste klättra över den för att komma över till den andra sidan. Sedan är du plötsligt på andra sidan, utan att ha använt energi till att klättra över muren. Kvantfysik tillåter den typen av brott mot logik, sunt förnuft och klassisk fysik och det är troligtvis så elektroner beter sig när de blixtsnabbt skapar mängder av ATP.

En elektronpartikel kan även bete sig som en våg och därmed samtidigt undersöka alla möjliga vägar och välja den snabbaste vägen från A till B (jag hör en suck från orienterarna). Dessutom kan de ögonblickligen samverka oavsett avstånd (meter eller ljusår) med andra elektroner som de tidigare delat bana med. Om elektronerna skulle vingla fram slumpmässigt genom proteinkomplexen enligt klassisk fysik skulle det, enligt nya kvantbiologiska teorier, ta alldeles för lång tid.

kvantbiologi
En kvantumtunnel. I kvantvärlden är det tillåtet att ”ta sig fram” längs den gula linjen. Det beror inte på mätfel, brist på kunskap eller mystik. Naturen beter sig så om avstånden är tillräckligt små. Det har man konstaterat i otaliga experiment. När man springer lopp i berg skulle det vara bra om man kunde tunnla genom bergen, men människor består av alldeleles för många partiklar.

Vad gör de fria radikalerna i cellen?

Vilken funktion fyller då fria radikaler i mitokondrierna? Jo, enligt ny forskning fungerar de som signaler för att optimera andning och för att eliminera trasiga (muterade) mitokondrier/celler. Man vet att antalet fria radikaler ökar med stigande ålder, men det beror på att de används i kampen mot de skador som följer av åldrande.

I en studie på rundmaskar (C. elegans) såg man att fria radikaler förängde livslängden, medan tillskott av antioxidanter – tvärtom vad forskarna förväntade sig – förkortade livslängden. Forskarna tror att det beror på att radikaler aktiverar cellernas försvarsmekanismer. Det som inte dödar dem, gör dem starkare.

Fria radikaler aktiverar eller inaktiverar särskilda proteiner som i sin tur påverkar hundratals gener och proteiner. De signalerar bl a att cellerna behöver öka produktionen av ATP. Fria radikaler fungerar också som en signal till cellen att tyst avlägna sig själv genom programmerad celldöd. Ju äldre en organism blir, desto fler fria radikaler – mer signaltrafik – för att hantera celler som inte fungerar. Det betyder att mängden fria radikaler ökar med stigande ålder eftersom fria radikaler faktiskt bekämpar åldrandets konsekvenser på cellnivå. De både ger och tar liv, kan man säga. De fyller en viktig fysiologisk funktion.

Tillskott förstör processen

Eftersom fria radikaler signalerar att öka mängden ATP, torde tillskott av antioxidanter underminera denna process. Nivåerna av de kroppsegna intracellulära antioxidanter är noga reglerade och kroppen utsöndrar överskott som skulle kunna störa cellernas finstämda signaltrafik, men kroppen kan inte hantera tillskott av stora mängder antioxidanter. Flera studier visar också att tillskott av antioxidanter som vitamin c, tvärtemot vad hälsoprofeterna en gång påstod, i bästa fall är meningslösa och i sämsta fall försämrar anpassning till träning och förkortar livet.

Med stigande ålder fungerar cellerna allt sämre. Antalet mutationer i mitokondriernas egna DNA ökar, vilket ökar mängden fria radikaler. Men istället för att fungera som en exakt signal, medför den stora mängden radikaler att alarmet slås på fullt ut. Det leder till inflammationer, sjukdomar och slutligen till programmerad celldöd. Hjärnceller är särskilt beroende av fungerade mitokondrier och hög produktion av ATP; när mitokondrierna fungerar sämre ökar läckaget av fria radikaler och hjärncellerna tar livet av sig. Hjärnan krymper.

Löpningen gav oss ökad livslängd

Enligt teorin om att fria radikaler och ämnesomsättning sätter livets gräns, skulle lata människor leva längre än aktiva löpare eftersom den som inte rör sig bildar färre radikaler. Men det stämmer inte. Motion ökar livslängden.

Arter med hög aerobisk kapacitet, som fladdermöss och fåglar, har utvecklat effektiva andningskedjor där elektronerna flödar direkt till syre och bildar ATP utan allt för mycket läckage i form av radikaler. Djur med låg aerobisk kapacitet – som möss och råttor – har inte lika effektiva andningskedjor. Råttor lever ett kort och intensivt liv med mycket avkomma och fria radikaler. De hinner föröka sig. Det är allt naturen bryr sig om.

Därmed bör ökad aerob kapacitet förlänga livslängden. I studier har man valt ut uthålliga råttor genom att låta dem springa på löpband. Råttorna med den bästa uthålligheten i varje generation har sedan parat sig varandra och efter tio generationer hade råttorna ökat sin livslängd med 33 % och sin aeroba kapacitet med 350 %, jämfört med möss som inte var särskilt uthålliga. Uthålliga fladdermöss, som ju i princip är möss med vingar, lever tio gånger så lång tid som möss som inte fladdrar.

Människor är uthålligare än nästan alla andra däggdjur. Vi lever också mycket längre – nästan dubbelt så länge som schimpanser som har en liknande ämnesomsättning. Det ligger nära till hands att våra långa liv beror på vår evolution som uthålliga jägare på den afrikanska savannen. Det verkar troligt att våra förfäder ökade syreupptagningsförmågan, effektiviserade andningskedjan genom minskat läckage av fria radikaler, vilket förlängde livslängden. Vi kan springa längre än 20-30 minuter och vi bör absolut inte vräka i oss antioxidanter. Det man saknar får man i sig med en varierad kost. 

Några slutsatser

C-vitamin säljs oftast med bilden av en citrusfrukt trots att det inte finns några apelsiner i tillverkningsprocessen. Jämfört med vad man får i en apelsin, är pillren dessutom fruktansvärt dyra. De c-vitaminer man får i sig i en apelsin, äts i ett naturligt sammanhang bestående av fibrer, vatten, kalcium, kalium, folat, tiamin, riboflavin, niacin och hundratals olika fytokemikalier. Så för mig är valet lätt mellan ett piller och en apelsin. Det är både bättre ekonomi och bättre hälsa.

En annan slutsats är att lagom med stress är bra. Det som inte dödar oss gör oss starkare. Löpning ökar antalet mitokondrier och förbättrar andningskedjan, särskilt om man springer utan kolhydrater. Det tycks även gälla periodisk fasta och kalorirestriktion. Så mitt råd – till de läsare som orkat (eller hoppat) ända hit – är: byt ut pillren med antioxidanter (såvida det inte föreligger nån brist) mot bra mat, motionera regelbundet och lägg in dagar med periodisk fasta, så ökar sannolikheten till ett långt och friskt liv.

Mer om detta i några andra och enklare 😉 inlägg:

Fåglar är de bästa långdistansarna
Fria radikaler är bättre än sitt rykte
Fria radikaler är både livsviktiga och livsfarliga
Varning för tillskott och antioxidanter
Periodisk fasta


Mer om löpning och hjärnan kan du läsa om i min bok Prestationskoden. Den kan bland annat beställas på Adlibris och Bokus.Prestationskoden en bok

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Ditt Bästa år! Ny start 2020, Nybörjarprogram, Smarta tips
  • Spring i skogen, därför blir du lycklig av naturen
  • 15 grymma vinterskor i stort test
  • 30-20-10 metoden – Träningen som gör dig friskare och snabbare
  • Vår nästa skidstjärna Moa Lundgren är en grym löpare
  • Prylar: Redo för vintern!
  • Forskning: 80/20 – regeln – bevisat bra

Bli plusmedlem nu

Antal kommentarer: 5

Johan Renström

Ja Niklas, jag menar att fladdermöss skiljer ut sig från andra däggdjur som t ex möss genom sin livslängd i förhållande till storlek. Människor sticker också ut jämfört med lika stora däggdjur. De flesta andra däggdjur följer en kurva där livslängd och ämnesomsättning följs åt.


Johan Renström

Tack Louise S:) Lite krångligt kanske, men jag skriver oftast enkelt och tydligt hoppas jag:) Kul film:D


Johan Renström

Kanske vi ska bli batmans:)


Johan Renström

Jag vet inte riktigt vad Berocca innehåller men jag skulle nog lägga pengar på bra mat istället. Välgjorda studier visar att tillskott av vitaminer som C och E förkortar livet. Om jag inte minns fel var det enda som hade en svag mätbar positiv effekt på alla selen och tillräckligt med selen får man i sig om man äter 2 paranötter per dag. Om man äter väldigt dåligt kanske det kan vara en poäng med multivitamin eller om man tycker sig må väldigt bra av det.


Johan Renström

Tack Tomas:) Precis, antioxidanter i mat fungerar bra. Det har kropparna utvecklats för att ta hand om och utnyttja.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Sittande ökar risken för fettlever


För 3-4 år sedan var stillasittandet ett ganska okänt problem, men sedan dess har den så kallade sittsjukan uppmärksammats alltmer. De första studierna kom för några år sedan och på sistone har det även uppmärksammats i TV och kvällstidningar, men trots detta fortsätter folk att sitta som förut. Många som tränar med syfte att förbättra hälsan, sitter stora delar av dagen, vilket reducerar och t o m omintetgör de positiva effekterna av träning. Ett träningspass är inte ett frikort för att göra som man vill resten av dagen, precis som löpning inte är ett frikort att äta vad som helst. På 70-talet trodde man – även läkarna – att löpare var immuna mot hjärtsjukdomar och att löpare därmed kunde äta vad som helst. Denna tro – baserad på dålig vetenskap – låg delvis bakom löparboomen den gången, tills dess Tim Noakes krossade myten i slutet av 70-talet och blev berömd genom att i strid mot rådande paradigm visa att även löpare kunde drabbas av hjärtattacker.


Joggingens fader Jim Fixx plötsliga död och Tim Noakes studie från 1977 bidrog till att sätta punkt för löparboomen på 70-talet.

Skillnaden mellan nu och då är att vi vet att en stillasittande livsstil påverkar mental och fysisk hälsa. Risken att drabbas av olika sjukdomar ökar. Dessutom visar studier att de områden man sitter på – dvs först och främs rumpan – växer i omfång. Trots det sitter vi en stor del av dagarna. Jag står på jobbet, men just nu sitter jag på min kammare och skriver. Jag får skriva fort, innan rumpan blir så tung att jag inte kommer härifrån.

En koreansk studie
I veckan publicerades en ny studie som stärker teorin att sittande är skadligt för hälsan. Studien, som publiceras i Journal of Hepatology, fann att alltför mycket sittande och otillräckligt med motion ökade förekomsten av icke-alkoholorsakad fett­leversjukdom (NAFLD) bland medelålders koreaner. NAFLD är ett tillstånd där fett ansamlas i levern, särskilt hos personer som sällan dricker alkohol. NAFLD är den vanligaste leversjukdomen i västvärlden. Metabola syndromet, insulinresistens och fettlever hänger ihop. Tidigare sågs denna fettleversjukdom som ofarlig, i dag vet man att den kan ge bestående leverskador.

I studien undersökte forskarna 140.000 medelålders koreaner som hade gjort en hälsoundersökning mellan mars 2011 och december 2013. Forskarna mätte deras fysiska aktivitet och förekomsten av fettlever, och fann att 40.000 hade NAFLD. Det är nästan
30 % av alla medelålders koreaner. Efter diverse beräkningar drog forskarna slutsatsen att det fanns en koppling mellan total sittid och en ökad förekomst av NAFLD.

We found that prolonged sitting time and decreased physical activity level were positively associated with the prevalence of NAFLD in a large sample of middle-aged Koreans”, säger Dr Seungho Ryu, vid Department of Occupational and Environmental Medicine at Kangbuk Samsung Hospital, i ett pressmeddelande.

NAFLD har ökat de senaste åren, särskilt i västvärlden. Nästan vart tionde barn i USA har NAFLD. Var tredje europé och var femte svensk är drabbade. Från Italien finns en studie som visar en förekomst på 23 procent. Sambandet mellan livsstil och sjukdom är mycket tydligt. Genom att öka den fysiska aktiviteten och genom att sitta mindre, tror forskarna att leverförfettningen kan minska.

Stolarna dödar oss
Det tycks som att våra bekväma stolar suger livet ur oss. Från unga år lär vi oss stoluthållighet. Vi orkar inte stå, men efter över ett decennium i skolbänkar orkar vi sitta i timmar för vi är vana vid det. Egentligen är det jobbigt och krävande att sitta – se bara hur små barn vrider sig när de tvingas sitta stilla. Förr i tiden – innan stolarna blev förföriskt mjuka och följsamma – gjorde det dessutom ont. Numer får man bara träsmak i antika kyrkbänkar. Det kanske är därför man reser sig upp ibland i kyrkan.

Vår kropp är utformad för att röra sig och det är inte förvånande att ett stillasittande beteende, som kännetecknas av låg muskelaktivitet, påverkar vår hälsa. Slutsatsen är att vi bör ställa oss upp och röra oss lite mer. Det verkar också som att små mängder alkohol minskar risken för NAFLD. Betyder det att jag kan ta ett glas rött till middagen? Ja, vi säger väl så. För leverns skull.


Stolar är livsfarliga

Smart av löpning


Det råder knappast någon tvekan om att man blir smart och frisk av att springa. Men hur mycket ska man springa för bästa hälsoeffekt? Hur mycket motion behövs för att maximera sitt IQ? Det är så vi tänker i västvärlden. Vi nyttomaximerar och tillämpar nyttofilosofin: Vad ger mest nytta? Mest nytta till största möjliga antal, störst nytta per tidsenhet, osv. Det är det moderna samhällets grund och vi kan inte tänka på något annat sätt. Det är nog därför jag tycker att det är självklart att undra över frågan: hur mycket tid ska jag investera för största möjliga avkastning i form av (a) hälsa, (b) kognitiv funktion och (c) upplevelser. Jag har skrivit om punkterna (a) och (c) ett flertal gånger, men inte om punkt (b) – hur mycket ska jag träna för att bli smartare? Två färska studier kanske kan ge en vägvisning.

Mer är bättre
I de flesta studier har man sett att lite motion är bättre än ingen motion och mer motion är ännu bättre. Gäller det även för att uppnå kognitiva fördelar? I en ny randomiserad studie från University of Kansas, som nyligen publicerades i PLoS ONE, försöker man svara på den frågan.


Foto:Peter van der Sluijs via Wikimedia Commons

I studien ingick 101 stillasittande personer som alla var 65 år eller äldre. De delades in i tre grupper som motionerade 75, 150 eller 225 minuter i veckan i 26 veckor. Eftersom det var en välgjord studie ingick även en kontrollgrupp som motionerade 0 minuter. Deltagarna i studien gjorde 16 olika kognitiva tester inom fem områden (verbalt minne, visuospatial förmåga, uppmärksamhet, kognitiv flexibilitet, och logiska resonemang) före och efter träningsprogrammet.

Det visade sig att 75 minuter i veckan var tillräckligt för att förbättra uppmärksamhet och visuospatial förmåga. Mer motion gav mer fördelar, det gällde särskilt visuospatial förmåga – att uppfatta föremål och deras inbördes avstånd i rummet – där de som tränat 225 minuter i veckan presterade signifikant bättre än de andra. De som motionerade förbättrade även sin uppmärksamhet och förmågan att fokusera. Slutsatsen av detta är att lite är bättre än inget och att ännu mer förmodligen är ännu bättre.

Forskarna såg också ett starkt samband mellan kognitiv förmåga och hur mycket personernas kondition – mätt som VO2Max – ökade. Detta tyder på att det finns gemensamma mekanismer bakom positiva fysiska och kognitiva effekter av motion. Så om du förbättrat din syreupptagningsförmåga på sistone, är sannolikheten mycket stor att du också blivit lite smartare och bättre på att lösa problem.

Studien utfördes vid KU Alzheimer’s Disease Center som har fokuserat på sambandet mellan motion och hjärna i flera år och forskarna där genomför just nu ett antal forskningsstudier om hur motion kan hjälpa till att förhindra eller fördröja uppkomsten av Alzheimers. Så det kommer säkert fler studier från Kansas.

Bättre minne och ökad beslutskraft med motion
Den andra studien, som kommer från Beckman Institute for Advanced Science and Technology vid University of Illinois, visar på samband mellan hjärnaktivering, kondition och exekutiva funktioner hos äldre. Det är första gången man visar på ett tydligt samband mellan de tre funktionerna. Forskarna fann att funktioner som bearbetas i de främre och övre delarna av hjärnan, är förknippade med fysisk fitness och förmåga att göra två uppgifter samtidigt.

I studien ingick 128 personer i åldrarna 59-80 år. Forskarna skannade deras hjärnor med fMRI och fann att vissa områden i hjärnan aktiverades mer när personerna utförde två samtidiga uppgifter jämfört med en enda uppgift. Genom att låta personerna arbeta med dubbla uppgifter, fick forskarna ett mått på hjärnans verkställande funktion, vilket krävs för flera kognitiva processer: t ex att fördela uppmärksamhet, hindra impulser, skapa struktur, planera och handla. När människor åldras, minskar de exekutiva förmågorna. Denna studie visar att motion förbättrar exekutiva funktioner.

De övergripande förbindelserna mellan fysisk fitness och högre exekutiva funktioner kan delvis förklaras genom aktivering i två områden av hjärnan som kallas främre cingulum cortex (ACC) och kompletterande motorområdet (SMA). Det var när forskarna analyserade de områden i hjärnan som aktiverades medan deltagarna jobbade med två uppgifter som de fann att aktivering av ACC och SMA kunde kopplas till bättre fysisk fitness. (Kondition förbättrar således förmågan att multitaska, vilket inte multitasking i sig tycks göra. Men man bör inte multitaska ifall man verkligen vill lösa uppgifter)

Denna studie bidrar tillsammans med den första studien till vår växande förståelse för sambandet mellan fysisk aktivitet och kognitiv funktion – och ger ett recept för ett friskare åldrande.

Härnö Trail
Jag hade inte tänkt springa några fler lopp i år, men förra veckan läste jag att några entusiaster startat ett traillopp – Härnö Trail – några kilometer från min bosättning. Billigt (100 kr för 21 km och 50 kr för 8 km), enkelt och i en spännande terräng som utmanar kroppens proprioception och hjärnans visuospatiala förmåga – det gillar jag och min hjärna. Det är det jag och min hjärna är byggd för

Loppet går söndagen den 4 oktober och man kan anmäla sig här (om det nu inte redan är fullt). Jag är egentligen mitt i min årliga återhämtningsperiod på 4-6 veckor då jag tar det lugnt med löpningen och bygger upp kroppen för kommande och allt färre återstående år; men livet är kort och man kan alltid göra undantag och i efterhand är det ofta undantagen – det som avvek från rutiner och planer – som blir till minnen för livet.


Vy från loppet. Foto: Martin Fryklund 

Multitasking skadar hjärnan


Tidigare i år kom en studie som visade att vi försämrar hjärnan mer än man tidigare trott när man gör flera saker samtidigt (multitasking). Vi blir inte bättre, utan sämre på att göra mycket samtidigt, ju oftare vi gör det. Faktum är att vi blir riktigt dumma i huvudet. Sedan dess har jag försökt lägga extra fokus på att göra en sak i taget. Men det är inte lätt när man har tusen bollar i luften.

Långsam av multitasking
Borde man inte bli bättre, ju mer man multitaskar? Tidigare trodde man att den kognitiva nedgången som följer på multitasking var tillfällig, men i studien jämförde man samband mellan den tid som personer multitaskar och hur deras hjärnor såg ut. Forskarna såg att personer som ägnar sig åt mycket multitasking hade sämre hjärntäthet i främre cingulum cortex (ACC), ett viktigt område i hjärnan som hanterar ansvar, empati, kognitiv och emotionell kontroll. Nya studier visar dessutom att det är i detta område av hjärnan som vår upplevelse av ansträngning sammanfattas och uppstår. Det är alltså möjligt att för mycket multitaskning, även kan påverka vår förmåga att springa långt och snabbt.

Dum av multitasking
Hur dum blir man av multitasking? Det beror förstås på vilket IQ man startar från, men man tycks i alla fall bli mindre smart. I en studie såg man att personer som multitaskade samtidigt som de gjorde kognitiva uppgifter sänkte sitt IQ med 15 poäng, ungefär lika mycket som man tappar efter att ha rökt marijuana eller varit vaken en hel natt. En titt på mobilen under ett möte, är alltså som att ta ett djupt halsbloss marijuana. Man blir lite dum i huvudet. Man förstår inte riktigt vad de säger på mötet. Det händer ju ibland. Att man tittar på mobilen, alltså.


Kanske för mycket multitasking …

Det tycks alltså som multitasking saktar ner oss och gör oss korkade och mindre effektiva. Det försämrar koncentration, planering och uppmärksamhet på detaljer. Dessutom tyder multitasking i sociala sammanhang på låg social kompetens och självmedvetenhet, som är två viktiga aspekter av emotionell intelligens.

Hjärnan och multitasking
Att prata i mobil och skriva på datorn ser effektivt ut, men är i själva verket ineffektivt. Hjärnan måste hela tiden byta mellan att uppmärksamma mobilen och datorn och varje byte kostar tid och kraft. Uppmärksamhet är ungefär som en ficklampa som bara kan riktas mot en sak i taget och helt avgörande om man verkligen vill lära sig någonting. Att multitaska blir som att flacka fram och tillbaka med ljuskäglan och man ser mycket sämre.

Säg att du ska sätta dig och köra bil. Då laddas först hjärnan med instruktioner om att köra bil. Det sker i två steg: Först en kallstart där blod strömmar in i hjärnan med en uppmaning om att skifta fokus från det du nyss sysslade med till bilkörning. Sedan skickas en söksignal ut efter en vana som är uppbyggd av en uppsättning automatiska bilkörningsregler som sedan kan laddas in från basala ganglierna för exekvering. Sen, när man sitter och kör enligt denna vana, ringer telefonen. Uppmärksamheten skiftar då från bilkörningen till telefonprat. En söksignal går ut och sedan laddas telefonpratreglerna in i hjärnan. Uppmärksamheten lämnar bilkörningen och vägen och fokuserar på telefonpratandet. För ett ögonblick är vi bortkopplade och ouppmärksamma på bilarna omkring oss. Det är som att ta ett bloss från en haschpipa. Bytet tar tid och det är samma sak som händer när vi bli avbrutna på jobbet. Vi tappar tråden och måste ladda hjärnan med instruktioner igen.

Tid är både kultur och en naturkonstant
Hur vi ser på tid varierar mellan olika kulturer. En indier har all tid i världen. Den hinduiska kulturen bygger på återfödelse och det man inte hinner med nu, kan man göra i nästa liv eller nästa. Västerländska protestantiska kulturer tycks vara mest tidspressade. Vi lever på Guds nåd och livet går ut på att jobba hårt och skapa så mycket som möjligt innan vi dör, eftersom det visar att Gud tror på oss. Det var länge sedan en majoritet svenskar – och inte minst västerbottningar – verkligen trodde så, men kultur går djupt och kulturella memer och beteenden går i arv.

Enligt olika undersökningar använder vi omkring 5-10 timmar om dagen till olika medier. För att få tiden att räcka till använder vi ofta olika medier samtidigt: vi skickar sms medan vi ser på tv eller sitter på möten, vi twittrar samtidigt som vi pratar i telefon. Ju fler typer av medier, desto mer tvingas vi multitaska. Tiden är dock en naturkonstant, den är alltid 24 timmar per dygn. Vi kan inte lura tiden genom att klämma in fler saker i den och vi kan inte klämma in mer tid i en applewatch. Vi kan bara göra en sak i taget. När vi gör flera saker, gör vi dem sämre och sammantaget tar det längre tid. Dessutom blir vi lite dummare och kanske också lite mindre uthålliga.

På jobbet
I våras flyttade jag in i ett mindre kontorslandskap tillsammans med mitt team. Det kanske är allra bäst med eget rum, men jag tycker skillnaden jämfört med det öppna savannlandskap jag jobbade tidigare i är som natt och dag. Visserligen har jag flera fönster på datorn öppna samtidigt och chatprogram och mail tvingar mig hela tiden att skifta fokus. Men jag slipper allt för många rörelser i mitt synfält och det är inte lika många ljud och röster som stör. Det värsta ljudet är från skrivarna i rummet intill som ibland låter som de skrikiga violinerna i Psycho.

En stor fördel i det nya, mindre landskapet är att ingen heter Johan i landskapet. Efter åratal av prägling lystrar mina öron som hundar till namnet ”Johan”. När öronen fångat upp ljudvågen och hjärnan tolkat dessa vågor som ”Johan”, ställer sig alla celler i oviss givakt. Är det gnäll, skäll eller beröm? Idag var det någon som undrade om jag ville följa med och springa på lunchen. Nä, sa jag samtidigt som jag skickade ett mail. Jag tänkte ut och springa på lunchen.

PS
Detta inlägg är en lite kortare och enklare variant av ett tidigare inlägg då jag fortfarande jobbade i ett gigantiskt landskap. Det går åt rätt håll. Nästa gång kanske jag skriver om eget rum:
http://hjarnfysik.blogspot.se/2015/01/multitasking-tar-dod-pa-hjarnan.html 

Det finns ingen annan som du


Vilken är den bästa dieten, den bästa träningsmetoden och det bästa sättet att leva livet på? Jag tror ingen har svar på dessa frågor, för ingen är som alla andra och alla andra är också olika. Det som är bra för den ena, kan vara dåligt för någon annan. Det man kan göra är att försöka lista ut vilka grupper av människor som mår bäst på olika dieter och träningsmetoder; sedan får man försöka lista ut vilken grupp man passar in i. Men i framtiden tror jag att det kommer att se annorlunda ut. 

Frukt är livsfarligt
Det finns förmodligen en poäng i att äta den mat vi är anpassade till, men ingen vet exakt vad våra förfäder åt och anpassade kropparna till för sorts mat – kroppar som vi ärvt efter dem. Det finns lika många släktled som människor och de slingrar sig runt varandra, vilket ger en enorm genetisk och epigenetisk variation.

Det kan tyckas okontroversiellt att hävda att alla bör äta mer frukt. Men frukt kan vara livsfarligt om man bär på en mutation i genen ALDOB, som innehåller instruktioner till ett enzym som har till uppgift att bryta ner fruktos. Utan detta enzym kan man inte äta frukt. Denna sjukdom kallas ärftlig fruktosintolerans (Hereditary fructose intolerance). Det kanske är så att några av dessa – på dietisters och läkares inrådan – äter frukt och riskerar cancer i levern. Det allmänna rådet om att äta mer frukt baseras på studier av stora populationer, men strider i dessa fall mot individens genuppsättning. De gener man har är ett arv från förfädernas livsmönster och hur de uttrycks beror på föräldrar och miljö. Det är därför det finns en sådan variation. Inte ens enäggstvillingar är lika.

De första läkarna baserade sina råd på erfarenhet från tidigare möten med människor, sedan i allt högre grad på teorier. Numer bygger råd oftast på forskning baserad på stora populationer, men ingen är som någon annan och ingen människa är ett genomsnitt av alla andra. I framtiden kommer sannolikt läkekonst – och matkonst och träningslära – i allt större utsträckning baseras på individens unika genuppsättning. Erfarenhet av patienter och forskning på stora populationer är fortfarande viktigt, men med kunskap om den enskilda människan och hennes unika uppsättning gener och epigenetik, kan råden bli mer exakta. 

Enligt livsmedelsverket bör vi äta vissa kvantiteter av det ena och det andra. Sannolikheten att den rekommendationen stämmer för mig som individ är dock extremt liten. Dessa råd bygger på breda studier och gäller majoriteten, men inte ens för de som befinner sig på normalkurvans mitt stämmer det i varje detalj. För en del – som t ex inte tål fruktos – är det rent av farliga råd. För oss andra är det felaktiga råd eftersom en man inte är en kvinna och en tonåring är inte en pensionär. Det rör sig om allmänna råd, men det framgår inte alltid.

All idrott är orättvis
Vem är bäst i ett lopp? Den som vinner? Nej, inte om vinnaren är dopad. Men om vinnaren har gener som gör hen överlägsen? Är hen då bäst? Bäst i förhållande till vad då?

Den finska skidåkaren Eero Mäntyranta vann under 60-talet flera olympiska medaljer. Det som skilde Mäntyranta från andra var en ovanlig mutation i en gen, vilket medförde att han överproducerade hemoglobin. Mutationen resulterade i en 50-procentig ökning av förmågan att transportera syre till musklerna. Det gav honom en stor fördel i jämförelse med de andra skidåkarna.


Eero Mäntyranta – en riktig järnman

Eero Mäntyranta är ett extremt exempel, men alla som är framgångsrika i en idrottsgren har gener som gynnar dem. Simmarna Ian Thorpe och Michael Phelps har t ex skostorlek 52 och 48 och kan fllytta mer vatten, än simmare med små fötter. Det är inte en kamp på lika villkor. Livet är orättvist, eller snarare olika och varierat. I jämförelse med slanka kenyanska vader, är mina kraftiga vader som genetiska fotbojor. Jag skulle aldrig ha haft en chans mot kenyanerna, även om jag tränat från samma ålder och sprungit fram och tillbaka till skolan varje dag. 

Brottare, tyngdlyftare och boxare tävlar i olika viktklasser. Det mest rättvisa vore om det fanns genetiska klasser för alla sorters idrotter. Tänk på underbarnet i basket som dominerar fram till puberteten, då lagkamraterna plötsligt växer om och förbi. Underbarnet stannar på 1,75 och når aldrig upp till NBA. Om man träffar en amerikan som är över 2,10 är sannolikheten runt 17 % att han spelar basket i NBA och tjänar flera miljoner. Slump och längd slår talang och hårt arbete. Borde det kanske finnas genetiska klasser för basket? En klass för de som är under 1,70, en annan klass för dem mellan 1,70 och 1,80? 

Går det att dela in löpare efter gener? Vi skapar förvisso klasser efter SRY-genen som styr om ett foster ska utvecklas till man eller kvinna. Den genen är helt avgörande inom sporter som tynglyftning och längdhopp.

Förutom kön, som oftast går att fastställa, får vi leva med de ”genetiska orättvisorna”. Vi kan aldrig tävla på samma villkor. Men vi borde tänka efter ibland och inse att det inte är supermänniskor som vinner tävlingar, utan människor som har rätt gener för just den sortens tävlingar. Det krävs självklart även hårt arbete, men det finns säkerligen de som jobbar hårdare – i en ojämn kamp mot sitt genetiska arv – och aldrig når ända fram. 

Förra veckan, när jag stapplade ner från Skuleberget efter målgången i Höga Kusten Trail, mötte jag löpare som gick i mål efter över 7 timmars kamp mot naturen och sig själva. De kämpade precis lika hårt, som de som gick i mål flera timmar tidigare. Jag tycker alla som går i mål på ett trail- eller ultralopp, är segrare. Några gör det lite bättre, andra lite sämre, i förhållande till sina genetiska och epigenetiska förutsättningar. En klocka mäter bara en dimension av människan, resten ligger ihoprullade djupt inuti oss själva. Man kan bara jämföra sig med sig själv. Du är din egen måttstock. Det finns ingen annan som du.


Om iliotibialbandet och Höga Kusten Trail


Vad är egentligen iliotibialbandet bra för? De flesta löpare förknippar nog iliotibialbandet med smärta på utsidan av knät, som vid löparknä. Det ger inga treviga associationer. Dessutom är det svårstavat. Men iliotibialbandet (IT-bandet) är också ett spännande mysterium. Varför finns det? Det enda sättet att riktigt förstå syftet är att blicka bakåt. Under det senaste året har några forskare gjort just det: studerat IT-bandet utifrån ett evolutionärt perspektiv. Kanske kan den nya kunskapen på sikt också leda till nya och effektivare behandlingar.

Människor tar sig fram på hoppstyltor
Den amerikanska forskaren Carolyn Eng har, tillsammans med bl a den kände antropologen Daniel Lieberman vid Harvard University, publicerat två studier (1 och 2) som undersöker hur IT-bandet lagrar och frigör elastisk energi för att göra promenader och löpning mer effektiva.

I dessa studier visar man att IT-bandet kan lagra 15 gånger mer elastisk energi än motsvarande vävnad hos schimpanser. Kapaciteten att lagra energi är dessutom väsentligt större under löpning än under promenader, förmodligen för att löpning är ”studsigare” än gång. Carolyn Eng betonar att man inte vet om IT-bandet har utvecklats för löpning eller gång; det är möjligt att det först utvecklats för gång och senare utvecklats för att spela en viktigare roll vid löpning.

IT-bandet börjar vid ovansidan av höften, sträcker sig längs utsidan av låret, och avslutas strax under knäet. Detta band består av fascia, en elastisk bindväv som finns i hela kroppen och håller den samman som ett gigantiskt spindelnät. Fascia liknar senor – de två har liknande funktion – men fascia består av stora sammanhängande band av vävnad, medan senor har en mer repliknande struktur.

Fascian håller ihop oss och omsluter muskler, ansluter muskler till ben och håller samman muskler som har en liknande funktion, och IT-bandet är den största sammanhängande fascian i människokroppen. De nya studierna, som visar att IT-bandet i första hand fungerar som en fjäder för att underlätta löpning och förflyttning, strider mot tidigare teorier om att den primära funktionen är att stabilisera höften under gång. 

Hur kan man komma till så skilda slutsatser? Enligt Daniel Lieberman är problemet att man inom sjukvården varit ovillig att använda evolutionen som lins när man studerat människan. När man använder denna lins, får man ett annat perspektiv och en exra dimension. Det var detta ändrade pespektiv som gjorde att forskarna vid Liebermans labb på Harvard uppmärksammade betydelsen av skillnaden mellan en schimpans och en människas IT-band. De tyckte att IT-bandet liknande en annan elastisk struktur – hälsenan – som man vet är otroligt viktig för att lagra energi under förflyttning.

När schimpanser springer på två ben vaggar de fram och det kostar massor av energi. En människa använder i jämförelse nästan inga muskler alls. Vi håller balansen med rumpan och studsar fram på långa ben som hoppstyltor. För att inte hjärnan ska kastas runt när vi studsar fram, hålls huvudet fast av starka ligament i nacken. Dessa relativt nya anatomiska anpassningar är kraftfulla bevis för att vi utvecklats som löpare. 

Höga Kusten Trail 2015
Jag har brutit två lopp och båda gångerna sprang jag i Skuleskogen, inom en rumtid på 1000 meter och nio månader. Hösten 2014 bröt jag Höga Kusten Trail efter kramp och i somras bröt jag High Coast Ultra efter smärta i IT-bandet. Igår var det dags för ett nytt försök. Inget Höga Kusten Fail i år, tänkte jag på startlinjen. Min tanke var att ta det lugnt och inte ta risker. Jag tänkte också på att man genom att tänka att ett lopp är jobbigare än det är, minskar det upplevelsen av ansträngning, enligt en artikel av mig själv för några veckor sedan. Det verkar märkligt, men jag brukar vara trovärdig och basera mina påståenden på fakta och forskning så jag valde att tro på mig själv. Det är oftast bra att tro på sig själv, inte minst då man ska springa långt.


Över 500 löpare! Fyra gånger fler än i fjol.

Jag gick ut lugnt, hade gott om krafter och ökade farten efter vändningen nere på Tärnettholmarna (8 minuter senare än året innan). När jag passerade stället där jag fick kramp i fjol, såg jag en kille sträcka ut vaden p g a krampkänningar. Det kanske finns kramp just där, tänkte jag en smula magiskt och ologiskt. 


Slåttdalsskrevan

Mina förväntningar kom på skam när jag började stappla uppför Skuleberget första gången. Det var mycket värre än jag föreställt mig, i klass med klättringen upp mot Keschhütte i Swiss Alpine. Jag kände mig trött och vimmelkantig. När jag till slut – riktigt slut – nådde toppen, visste jag att jag skulle ner och vända och sedan ta mig upp samma sträcka igen. Sista klättringen var vi som zombier i ett långt led av trasiga kroppar med tunga ben och tomma blickar. Efter en lång vandring uppåt på en grym grusväg gick jag i mål på plats 82 med tiden 6,23.

Nu vet jag hur jobbigt det är, så jag måste nog springa 2016 också. Jag gillar verkligen det här loppet. Jag hoppas eldsjälen Jerry Engström kör det i flera år. Det var mestadels klart väder och fantastisk utsikt ut mot skärgården. Det är inte många traillopp i Sverige som slår Höga kusten Trail när det gäller vackra vyer. Det är nog inte heller många lopp som har så många rötter och stenar på marken. I läroböckerna står det att rötter går under marken, men i Skuleskogen kryper de utanpå berget på jakt efter näring och de formar sig till snaror och snubbeltråd som om de vore ute efter näring från djur och människor. Man måste ha tungan rätt i munnen och den besvärliga terrängen ökar risken för kramp

Efter målgången lade jag mig raklång i höstljungen. Det tog några minuter att samla ihop kroppsdelarna och ta sig ner från världens högsta kustlinje. På vägen ner mötte jag ett trettiotal zombier.