Insiktsfull


Hej igen!

Man ska aldrig ta några viktiga beslut när man är ledsen, i vredesmod eller med tom mage. Har tyvärr varit allt av det nämnda. Kommer sig naturligt efter en stor urladdning oavsett om det gått bra eller mindre bra. Somliga tycker kanske min prestation inte var så illa då det finns värre exempel på genomklappningar. Den hårdaste kritikern är som vanligt en själv. När man inte kan leverera sin nivå, ja då skiter jag i om det blir 10:15, 12 eller 13 timmar. Smartast vore kanske bryta men den kvoten har jag fyllt för 10 år framåt så det är inte aktuellt. Så vad händer nu?!

Då jag inte sett någon direkt märkbar utveckling sista året utöver simningen så har jag bestämt följande. Kommer inte tävla igen förrän jag märker en ny nivå på cyklingen utan för den delen behöva kanibalisera på löpningen som även den skulle behöva en uppryckning.

För det ska vara möjligt tänker jag helt reboota systemet. Ta en längre välbehövlig vila från strukturerad träning och sedan börja om från ruta ett. Kommer utan tveka fortsätta jobba med Björn Andersson som coach.

Det blir tydligare och tydligare vilken briljant lärare han är. Dessutom kan jag acceptera hans enkla tankesätt och de metoder han använder är något jag själv alltid har förordat. Han säger det inte rakt ut men läser man mellan raderna förstår man. Det finns inga genvägar till bra resultat, endast hård disciplinerad träning lönar sig i slutändan. Upprepningar, tålamod och repetition är nyckeln.

Många coacher, dietister och annat löst folk försöker profitera på sporten genom sticka ut med revolutionerade metoder. Oftast överdrivna från var de själva tror på men utan skapa en rubrik så är det ingen som lyssnar i vårt informationsöverbelastade samhälle. Det här gäller inte bara sport utan finns i alla branscher, säkert även i den du jobbar i. Människan har alltid i sin natur varit lat och sökt genvägar. Det har i sin tur lett till många fantastiska uppfinningar som förenklar vår tillvaro och våra liv. Tyvärr finns inga sådan när det kommer till kroppen. I alla fall inte om man vill vara långsiktig och inte riskera hälsan.

Precis som jag har skrivit tidigare är det självklart bra med kompletterande styrketräning, stretching, yoga, löpskolning, stenåldersträning, cirkelträning, massage, naprapater, kampsport…..listan är oändlig. Men vänd på det, säg du har max 300-325 timmar på dig nästa säsong samt är målinriktad göra bättre resultat än föregående. Det är ett personligt ställningstagande vi alla måste göra. Utan kompletterande försiktighetsåtgärder löper du högre risk för skador och andra problem. Lägger du 1/3 av din träningstid till yoga, stretch och på naprapater kommer du sannolikt vara hel och flexibel men inte särskilt snabb. Har varit tydlig med mitt val i den här frågan historiskt men nu står jag vid ett vägskäl och måste nog kompromissa. De krämpor som tidigare varit i periferin har nu börjat bli mer påtagliga och gör jag inget riskerar jag få permanenta problem. Ska därför med Björn ta fram en längre startperiod som innehåller portioner av alternativ träning så jag går in sedan i den mer seriösa delen med bättre förutsättningar.

Jag vet vad ni tänker – Men Nej, ni kommer inte se speciellt många instagrambilder på mig från naprapaten eller utövandes Bikram Yoga men eventuellt en hel del från gymmet. När akupunktörens nålar börjat gå av och härdade sjukgymnaster skrattar högt under en behandling är det nog dags ta sig en funderare…

Sagt och gjort. Resterande del av oktober är fortsatt vila. I november kör vi igång igen fast nu i en annan del av gymmet. Som en träningstokig vän sa till mig – ”Alla vägar leder tillbaka till bänkpressen på SATS”. Vet inte som det är sant men kontrar med ett mitt favorituttryck – ”Är du bäst spelar det ingen roll hur det/du ser ut”. Tror det märkligt nog var stilpolisen Roberto Vacchi som sade det en gång när en mycket tekniksvag cyklist på Tour du France vann en prestigefylld etapp. Ja, där ser ni. Även Vacchi kan alltså vända kappan eller som de säger ”Det är inte kappans fel att vinden vänder”.

Nelker

 

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Årets stora skotest
  • Öka farten! Så toppar du formen
  • Hel och Stark! Den snabba vägen tillbaka från skadan
  • Så äter du dig i maraform
  • Tröskeltrenden: Spring långt och snabbt utan att gå sönder
  • 6 vårfina löpprylar
  • Comebacken! Anna Silvnader är starkare än någonsin
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Träna och rädda liv!


Ni sitter säkert som jag med en ständig klump i magen över situationen för alla miljoner flyktingar i världen, och alla de som ännu inte lyckats fly från helveten som Aleppo. Nu har jag bestämt mig för att göra något jag faktiskt kan för att åtminstone hjälpa några. Jag kommer att donera alla mina PT-intäkter under oktober till FN:s flyktingorgan UNHCR. Varenda krona kommer att förvandlas till fliltar, mat och tält som så väl behövs nu när hösten och vintern kommer till de som redan har det svårast. Så om du vill kombinera träning och livräddning – två bra grejer i ett – boka ett träningspass med mig under oktober!

Allt du behöver göra är att kontakta mig på anna-lena@crossfitnordic.se så bokar vi in ett pass och så gör du en god gärning samtidigt som du svettas.

Kram på er!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Madame Pele vs Nelker 1-2


Ouff!

Madame Pele är den lokala gudinnan av eld, vind & vulkaner här på ögruppen Hawaii. Hon sägs även ha skapat dem. Då jag tidigare gånger lyckats hålla mig vän med henne fick jag igår erfara hur det är när man hamnar i bråk med denna hetlevrade dam. Kan ärligt säga jag hade goda förutsättningar prestera ok här, inte optimala men ok. Tyvärr ville det sig inte. Ska förklara varför.

Precis som med Kalmar, Vasaloppet eller Vätternrundan så dikterar de yttre omständigheterna loppets förutsättningar. Svårt om inte omöjligt jämföra ett års resultat med ett annat. Speciellt då de upplevs olika beroende på vem man frågar och vilken dag just den personen har haft.

En objektiv och rättvis bedömning är enligt mig att det var snabba och relativt förlåtande förutsättningar för att vara här. Två undantag dock som jag tror svepte mattan under mina fötter och många andra. Vattentemperaturen var högre än normalt tack vare en rekordvarm säsong och stekande sol under större delen av cyklingen. 

Ska kort sammanfatta mitt race:

Simningen
Låg som tidigare år långt ut till vänster i starten och kom iväg bra. Är i bra simform och vågar ta för mig mer än tidigare. Hade fint tryck hela varvet men insåg flera gånger att jag missade tåget som låg tightare bojarna. Gjorde några försök sällskapa stimmet men det var extremt stökigt där vilket jag ansåg skulle kosta mer än de smakade. Höll mig i ytterkant och fick surt ta en medioker simsplit på 1:04:40. Anser mig vara god för minst ett par minuter snabbare tid men nu blev det inte så. Kände inte jag tog i för mycket utan höll stabil intensitet hela vägen, precis som i Kalmar.

Cyklingen
Kände omedelbart att jag var medtagen från simningen. Inte muskulärt utan mer överhettad. Bestämde mig för verkligen köra superlugnt första milen som går i stan för återfå mina krafter och lugnet. Benen var stumma och hjärtat inte riktigt i fas ännu. Direkt sedan när vi kom upp på Queen K la jag mig i bågen och började trampa på i planerad intensitet. Första delen var otroligt stökig och påminde mer om Stockholm Velothon än en Ironmantävling. Fick surt infinna mig i denna pinsamma framfart i några mil tills det blev rejäl motvind någon mil innan klättringen till Hawi. Då la sig folk verkligen på hjul. Domarna som strök förbi gjorde inte ett skit och min motivation började vackla. Tryckte på för undkomma mina följare men det resulterade i sura uppstötningar och tilltagande huvudvärk. Pressade i mig gels & vätska trots strejkande kropp. Upp till Hawi var det snälla vindar. Coolt se proffsen komma flygande ner från berget. Mindre coolt se Tour de France svärmar av triathleter en halvtimme efter. Något bitter och uppgiven pressade jag på hem så gott jag kunde. Mådde något bättre men var väldigt medtagen av värmen. 5:09h tog cyklingen, 235 watt  NP.

Löpningen
Har nog aldrig varit så rostad eller bucklig efter en konservativ cykling. Fick sitta en bra stund i T2 bara för återfå medvetandet. Huvudet värkte och snurrade, ryggen var helt rökt. Drack massvis med vätska och begav mig ut. Surrealistiskt när allt i kroppen är i uppror men benen är superfina. Hade fruktansvärd dubbelsidig håll där njurarna sitter. Bröstkramp och värkande ländrygg. Huvudvärken var borta men det hjälpte föga. ”Helvete heller att jag går 4 mil” Tänkte jag. ”Ska fanimej inte ha mörk bakgrund på någon jävla finisherbild”. Förvånad kollade jag på klockan och benen producerade 4:35 fart när jag sprang. Tyvärr var jag ständigt tvungen att stanna vid varje aid station för kyla av mig. Testade för första gången gå på toaletten, kändes bättre efteråt men tog nog mer tid än vad det gav i resultat. Vid 17-18 kilometer mådde jag äntligen bättre igen men då var det tyvärr för sent. Även om jag hade slitit kroppen i stycken hade jag fått en högst medioker tid. Bestämde mig för sällskapa med en Amerikan som hade hamnat i samma sits som jag. Vi sprang de sista 22 kilometrarna ihop. Det var stunder då jag trodde han skulle svimma men lyckades övertala honom att kämpa. Jag joggade hela vägen fram till sista mile´n då jag bestämde mig för springa lite snabbare för ha en skön känsla med mig hem. 3:51h tog denna utflykt.

Sluttid – 10:15h

Ska egentligen inte vara ledsen över prestera dåligt denna gång. Köra bra här var aldrig slutmålet utan ta mig hit var hela idén när jag anmälde mig till Kalmar. Känner mig lyckligt lottad trots allt som får åka hit och efter de problem jag haft senaste året är det svårt klaga. Gjort två superbra race inklusive en Sub9:a samt fått tonvis med mer erfarenhet. Mer kan man nog inte begära.

Tänkte skriva en uppsats om vilket äckligt fuskande jag bevittnade men då kommer jag bara framstå som bitter och missunnsam så struntar i det. Kan bara säga detta – sporten har ett jätteproblem och en superutmaning få bukt med draftingen. Ska bli intressant se vad de kommer göra åt saken, såhär kan det bara inte fortsätta. Räcker med ni ser bilden…

Jag är inte med i denna klunga utan hittade bilden på sociala medier.

Tack alla ni som följt mig & skickat glada tillrop. Känner mig supersmickrad och lovar försöka underhålla er med dumma påhitt. Nästa stora händelse verkar bli Syd Afrika – Jag har oavslutade affärer med en manet och ett kravallstaket där. Gör om gör rätt!

Puss på er!

Maui Mike



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En dag i mitt liv


Fredag 7 oktober:

Kl. 05.45:
Vaknar ur en djup dröm av ljudet från tre väckarklockor. Fumlar efter iPaden för att stänga av det första alarmet medan jag försöker förstå vart jag är och vilken dag det är. Allt är dimmigt och suddigt. Förstår inte riktigt hur jag tänkte kvällen innan när jag bestämde mig för en tidig morgonjogg. Känner att benen ömmar lite lagom efter torsdagens löpning. Stänger av telefonen och väckarklockan, ligger nyvaken under täcket och huttrar och försöker fatta ett beslut. Springa eller sova. Ganska enkelt val till slut. Ställer fram klockan en timme, drar täcket över huvudet och somnar om. Morgonjogg är djävulens påfund.

Kl. 06:53:
Väckarklockan ringer igen. Den här gången går det lite lättare att vakna. Ligger kvar en stund och snoozar innan jag tvingar mig själv att gå upp. Hoppar in i duschen och vaknar till liv. Slänger i mig ett par mackor medan jag klär på mig och packar ihop en träningsväska till i eftermiddag. Kollar termometern som säger +3 grader. Det får bli skinnpaj. Kommer frysa men skitsamma. 

Kl. 07.52
Kliver in på jobbet. Bor granne med skolan så det tar bara drygt en minut att promenera dit men hinner ändå svära ett par gånger över hur kallt det blivit på mornarna. 

Går direkt upp till personalrummet och hämtar en kopp kaffe. Jag verkar vara bland dom första på plats för det sitter ingen i fikarummet så jag tar min kopp och går ner till mitt arbetsrum. Där är det också tomt. Skönt. Har bara en lektion på fredagar och den är redan planerad. Läser och svarar på mejl. Det plingar till i telefonen. Min tur i både CrossBoss och Worfeud. Kommer inte på nåt att lägga, startar spotify istället och letar fram en gammal Jackson Browne spellista innan jag börjar planera för nästa vecka. Avbryts av att det knackar på dörren efter ett tag. En elev som vill ha hjälp med några matteuppgifter. Förklarar hur man löser ekvationssystem och när vi är klara har jag kommit ur rytmen. Går och dricker kaffe istället.

Kl.09.54:
Dags att göra sig redo för dagens första och enda lektion. Tar på mig jackan, packar ner datorn och går bort till en annan skolbyggnad. Historia med HA16. En efter en trillar dom in. När alla är på plats kör vi igång. Dom håller på med ett grupparbete om de historiska epokerna. Sätter igång dom och springer sen runt och hjälper till. Får höja rösten ett par gånger när det flamsas för mycket eller när datorn används till annat än skolarbete men dom är ganska snälla. En dryg timme senare är lektionen är slut. Eleverna går på lunch och jag går tillbaka till mitt arbetsrum för lite efterarbete. Fixar det sista innan jag gör helg. Det här är inte en typisk arbetsdag. Det normala är att dagarna är fulla med möten, lektioner, förberedelser, planering och rättning från morgon till kväll men i år har jag turen att ha flexibla fredagar. Har gjort mina timmar men vet att jag ändå måste tillbaka nån gång under helgen för att göra klart ett prov.

Kl.12.22
Möter upp min fd kollega och gode vän Peter för lunch på stan. Det är inga problem att få plats trots att vi är sent ute. Äter som vanligt på tok för mycket och mår dåligt efteråt. Har lovat att ställa upp som smakråd sen och hjälpa till att shoppa nya kostymer så efter lunchen promenerar vi ner på stan. Redan på första affären hittar vi en schysst grå kostym. Försöker förklara att passform är A och O, kostymer ska sitta tajt även när man fyllt 50, inte som en mjukisdress. Det blir nåt mellanting.

Kl.14:05
Vi åker ut till Birsta City – Sundsvalls stora shoppingcenter – för att hitta en blå kostym. Som tur är är det ganska lugnt med folk, annars är det normala att man får använda armbågarna för att ta sig fram. Efter lite påtryckningar blir det till slut en superslimmad blå kostym trots att det känns ovant. Det är ju inte för inte jag är med som smakråd.


Kl. 16:15
Åker tillbaka in mot stan. Jag hämtar upp min träningsväska och sen vidare hem till Peter i Kvissleby. Byter snabbt om till träningskläder. Klockan har hunnit bli fem när vi kommer iväg. Är glad att jag slängde ner en underställströja. Långa tights, jacka, vantar och underställ. Känns som snön kan komma vilken dag som helst. Vi springer bort mot Nolbybacken. Känner mig seg i benen. Hade för lite kläder på mig under gårdagens pass så jag ökade farten sista halvmilen för att hålla värmen och det märks nu. Efter 20min uppjpogg är vi framme och redo att möta mjölksyran. Det blir 10x45s i lilla backen men det räcker gott och väl. Stumnar totalt på slutet. Backe är inte min påse även om jag fattar poängen med att springa just backpass. När vi joggar hemåt har det redan börjat skymma och det är nästan så att det kommer rök ur munnen när man andas. 

Kl. 18.25
Hoppar in i en varm bastu och får en kall öl i min hand. Det är som balsam för kroppen. Vet inte om det är alkoholen eller bastun som värmer mest men skönt är det. Till slut blir det nästan för varmt, måste hoppa ut och svalka mig. Nu har magen börjat kurra. Åker på att hacka lök efteråt. Laga mat, dricka öl och prata strunt är ett utmärkt sätt att runda av ett mjölksyrepass på.


Kl. 00.10
Bäddar i ordning ett av gästrummen och känner att kroppen är helt slut. Sverige vann fotbollen efter mediokert spel men tipset sket sig ändå. Jävla Färöarna. Slänger mig i sängen och ska precis till och somna när jag kommer på vad jag glömt. Sträcker mig efter telefonen och surfar in på jogg.se. Har ju inte registrerat eftermiddagens pass i träningsdagboken. Det går ju inte. Knappar in passet, rotar fram hörlurarna och slår på en gammal Whiteheart låt som är perfekt att somna till. Hinner till första refrängen innan jag märker att ögonen inte klarar av att vara öppna längre och somnar sen på tv sekunder.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Timmar före Start IM Kona


Aloha!

Timmar kvar till starten av min tredje Ironman här i Kailua Kona på Big Island, Hawaii. Känslorna är blandade. En del av med mig är glad att överhuvudtaget vara här och känner en viss prestigelöshet. Den andra delen har fått upp blodvittring och känner för släppa lös hela registret och se var jag står mig mot världens främsta inom sporten. 


Sannolikt kommer jag nog starta något avvaktande så jag inte riskerar bilda en röksvampsformation uppe i Hawi. Veckan har inte bjudit på några starka vindar utan det har varit relativt lugnt för området. Det har däremot varit varmt, närmare 40 grader på sina håll. Molnen har dock alltid varit mer eller mindre närvarande så det kan bli hyfsat snabba förhållanden i år. Har dock svårt räkna ut vad som slår hårdast på mig värme eller vind….gissar värme. Kommer därför inte lockas med i allt för högt tempo då jag vet att här om någonstans lönar det sig ha is i magen.

Tänkte sammanfatta banan så ni får lättare att analysera det ni ser på Live Stream samt Live update:

Simningen 3.9km:
Banan är på ett varv. Rakt ut & runda Body Glove båten för sedan simma in igen. Våtdräktsförbud men 90% av deltagarna kör med ett s.k. Swimskin vilket sägs ge 2-4 seks per 100m jämfört med våtdräkt som ger ca 5-7 seks. Öppet hav som oftast är hyfsat stilla sånär på dyningar. Det som slår på tiderna är huruvida starka strömmarna är. Herrproffsen startar 6:25. Damproffs kl 6:30. Age Group män startar kl 6:55 och resterande damer kl 7:10 lokal tid. Lägg till 12h för tiden i Sverige. Utan vetenskapligt stöd så brukar man lägga på 6-8 mins på sin Kalmartid här om man är en 1:10h simmare. Jag hade 1:07 resp 1.10h år 2013-14. Ca 1200 personer kommer upp i mellan 1:05-1:15 så det är trångt och mysigt hela varvet. Ganska vassa armbågar och mycket adrenalin bäddar för en stökig simning. Väldigt skönt när den är avklarad.

Cyklingen 180.2km – 1750 höjdmeter:
Öppnar med en loop inne i stan på 10km för sedan bege sig ut på den legendariska Queen K Highway som tar en upp till en tuff stigning mot den lilla staden Hawi på öns Nordvästra del. Inga riktiga backar på denna lavainbäddade motorväg utan en ständigt böljande färdväg. Då väldigt många kommer ur vattnet samtidigt och är jämnstarka på cykeln är det en jävla getingsvärm första 4-5 milen då det även brukar blåsa en ljum och skön medvind. Domarna håller sig närvarande men omöjligt döma drafting då det inte är praktiskt genomförbart be 1500 cyklister hålla en 10 meter lucka när de startar i princip samtidigt. Bara räkna baklänges, skulle bli milslånga led. Efter 5 mil tar man av till vänster och efter en kortare nedförsbacke börjar den 2.5 mil långa stigningen till Hawi. Normalt har man sid och motvind hela vägen upp. Vid den här tiden börjar förmiddagsbrisen från havet krocka med den luft som kommer ner från bergssidan vilket bildar krossvindar. Besvärligt när man klättrar upp och livsfarligt när man störtar ner. Efter vändpunkten i Hawi har man 8 mil hem. Nedför först med kastvindar som försöker få dig gå omkull. Byts ut mot en fantastisk medvind när motorvägen börjar igen. Sedan beroende på när du startar och tid kommer en smygande sid och motvind igen. Är man riktigt tidigt ute och cyklar som Kienle kan man mer eller mindre ha medvind hela vägen hem. Är man ute sent och cyklar långsamt kan man ha motvind istället. Kort summerat – ta det enormt lugnt första 55km. Planera för en tuff stigning där man kommer ligga runt halv ironman intensitet följt av en vinglig nedförslöpa på några mil innan de sista 45-55 kilometrarna kommer vara av blandad kompott. Räknar med hålla 5-10 watt lägre än i Kalmar. Jag gynnas av denna bana då mina absoluta watt, storlek och sittställning gör mig snabb här. Hade 5:06 resp 5:04h här 2013-14.

Löpningen 42.2km:
Man mår som ett kvarglömt rostbröd efter cykeln. Lättad dock över slippa den eviga blåsten och smärtorna i skrev, nacke & ländrygg. Lätt illamående och huvudet har börjat värka. Man känner omgående när man kliver av cykeln om man fick med sig sina löpben eller inte. Personligen har jag aldrig haft några vidare ben här utan har tvingats springa med stumma ben och värkande rygg. I år känner jag mig mer förberedd och ser nästan fram mot det. 3:07h Marathon i Kalmar gav mig massor av självförtroende speciellt då jag inte kände att jag fick ut all min fart där. Kommer inte gissa tider här men 4:25-4:30 fart skall vara görbart under de första 25-30 kilometrarna. Resterande 12 kilometrar ligger i Guds händer. Banan är böljande med en ordentlig backe vid kilometer 16 när man lämnar Ali´i Drive för ta sig upp till Queen K. Banans mest kända del är Energy Lab som är en avkrok nere vid en forskningsstation där man mäter solenergi. Backen upp därifrån är 800 meter lång och där har man solen & vinden i ryggen vilket får en att känna som om man ska brinna upp. Då denna backe sammanfaller med kilometer 30 så är det oftast här man tappar modet och benen ger upp. Själv längtar jag dit för då har man bara 12 kilometer kvar tills man får sluta springa och får höra ”You are an Ironman”. Jävligt fånig Line mest just där och då är det som ljuv musik i öronen. Sprang på 3:31h resp 3:24h under 2013-14.

Jag har startnummer 1721, Age-Group M35-39.

Går följa oss på ironman.com. Proffsen startar 18:25 CET.

Hörs efter loppet!

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Post Marathon Blues


Den senaste veckan har det av naturliga skäl inte blivit så mycket löpning. Jag har softat, chillat och gymmat lite istället. Det har vart ganska….tråkigt, ärligt talat. Man blir ju knappt svettig av att lyfta vikter på gymmet så frågan är om det verkligen kan räknas som träning. Framförallt så har jag saknat känslan av att känna hjärtat pulsera och att svettas. Det närmaste jag kommit något som möjligen skulle kunna klassas som pulshöjande är ett par mindre utbrott på mina elever i klassrummet när dom inte lyssnat.

Jag är inte gjord för att sitta stilla. Eller jo, det är jag, det är ju rätt skönt men alltså det är så sjukt mycket skönare om man fått springa innan. Post marathon depressionen som nästan alltid brukar komma som ett brev på posten efter en mara har lyst med sin frånvaro. Istället kom suget att springa tillbaka ganska fort. Benen kändes bra redan ett par dagar efter loppet och redan i onsdags kliade det i benen. Men är det nånting jag har lärt mig de senaste åren så är det att skynda långsamt så löpningen fick vänta till helgen. Och det var helt magiskt att få börja springa igen. Jag trodde att det skulle kännas lite stelt och avslaget men jag matade bara på som vanligt och njöt till fullo. Igår blåste det nästan stormvindar här i stan vilket normalt sett ger upphov till en massa svordomar och fula ord men inte igår. Igår njöt jag. Hamnade mitt i Broloppet efter ett tag som pågick inne i stan och kunde t.o.m kosta på mig att springa om ett par gubbar bara för att.

Jag har också reflekterat och försökt analysera och smälta loppet i Berlin den här veckan. Det har vart rätt mycket att ta in. Besvikelsen som jag kände till en början är borta, istället känner jag nästan bara stolthet nu. 2.50 på maran. Med träning så händer det. För ett par år sen när man harvade på och sprang ett par tre gånger i veckan och gjorde milen på 43min fanns det knappt på kartan att springa 4,2mil, än mindre på 2.50. Så med det i åtanke och det faktum att min talang för löpning är näst intill obefintlig så skäms jag inte för slå mig lite för bröstet och känna mig duktig. För vissa kanske det frmastår som märkligt när jag påstår att min talang för löpning är noll när jag precis sprungit Berlin Marathon på 2.50 samtidigt som många bara drömmer om att genomföra ett marathon eller springa på 5 timmar. Men det handlar inte på talang, utan om målmedveten träning och ett starkt pannben. Om jag hade haft minsta lilla talang så hade jag klarat 2.48 för länge sen med tanke på hur mycket jag springer. Jag är en ren träningsprodukt. Träna mer, oftare, längre och hårdare så kommer resultaten att komma.

Dagarna efter målgång så gick jag igenom loppet i mitt huvud hundratals gånger och försökte komma på om jag hade kunnat göra nånting annorlunda, men jag tror inte att jag hade kunnat göra på nåt annat sätt. Första halvan kändes otroligt lätt, som uppvärmning, precis som jag hade hoppats på. Jag kunde prata obehindrat utan ansträngning med folk runt omkring mig och känslan var att jag sprang med handbromsen i så jag tror inte jag hade tjänat nåt på att springa ännu mer defensivt i början. Jag väntade till 20km med att ta min första gel, såhär i efterhand skulle jag nog kanske ha tagit den tidigare om jag fick springa om loppet och även haft med mig fler än tre gels. Jag har också stirrat mig blind på mina splittar och försökt förstå mig på vad som säger:

20.10 / 20.03 / 20.05 / 19.55 / 20.10 / 20.19 / 20.23 / 21.02 / 8.50

Egentligen är det bara sista femman som sticker ut. I Barcelona var jag jämnare och höll alla femmor under 21min, det fixade jag inte nu. Tröttheten som slog till mellan 36-39km tror jag mest handlar om mental trötthet snarare än fysisk begränsning. Från 40km och in i mål hittar jag ju tillbaka till 4.02-fart men marathon handlar ju inte bara om att klara loppet rent fysiskt utan även om att klara den mentala kampen. Så trots att det blev PB så vek jag ner mig lite för mycket mentalt på slutet bara för att det blev jobbigt när jag borde ha borrat ner skallen istället och bara fortsatt tugga på trots att det gjorde ont. 

På ett sätt skulle jag vilja ha revansch nu på en gång. Å andra sidan känns det ganska skönt att det är ett halvår till nästa planerade mara. Jag älskar marathon men det är krävande både fysiskt och inte minst psykist och just nu behöver nog både kroppen och knoppen ladda batterierna innan det är dags att börja tänka på 2.48.48 igen. Men det betyder inte att säsongen är slut för den skull. Framförallt ska det bli skönt med lite mera kravlös löpning ett tag framöver och slippa springa långpass varje helg. Jag har inga konkreta mål just nu, kanske nåt millopp eller halvmara under hösten som passar, vi får se. Jag tar det som det kommer. Kroppen verkar i alla fall ha klarat Berlinmaran utan större bekymmer så kommande vecka blir det till att trappa upp löpningen och så småningom återgå till mina tiomilaveckor.

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Sant Tillman, har faktiskt inte tänkt på det tidigare. Höll splittarna över 20 medvetet för att inte bonka sista halvmilen, trodde att jag skulle kunna hålla ihop det och t.o.m öka på slutet men nästa gång blir det nog en snabbare öppning. Då blir det 2.48.46 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in