Ischiasnerven är förbannad


Tydligen är jag kort baksida lår. Stel, gammal och vägrar stretcha som jag borde. Det är en rätt träffande beskrivning på de flesta aktiva motionärer inom det manliga släktet. När problemen uppstår är det så dags att börja men då är det sannolikt försent. I det förra inlägget gissade jag att mina bakre problem berodde på ett inflammerad muskelfäste. Det visade sig vara felaktigt. Efter ett besök hos sjukgymnasten Glenn (Nej, han är inte Göteborgare) konstaterades att det var min Ischiasnerv som blivit förbannad. Antagligen hade den redan blivit lätt irriterad när vi körde 12×400 på Bosön förra veckan. När det sedan följdes upp av fler tuffa löppass där min teknik sannolikt försämrades mot slutet drog den korta muskeln i nerven. Tydligen vanligt förekommande. Lätt att vara efterklok men nu sitter jag här med ett problem som jag måste anpassa mig efter. Med allt negativt kommer något positivt. Initialt kan det vara svårt att se men om man inte kan se saker och ting från ett positivt perspektiv så kan man lika gärna lägga ner som triathlet. Skador kommer alltid kanta ens framfart, det är bara att inse. Det lär knappast bli bättre med tiden. 

Vad som är positivt är att jag nu kan fokusera på min simning i två veckor. Den har verkligen hamnat på efterkälken och rätt viktigt att jag tar tag i den. Funkar inte med min målsättning att vara nästan tio minuter efter dem jag slåss om placeringarna med i Kalmar.
Även om jag gjorde 1:07h utan dräkt på Hawaii så behöver jag öka den farten med några minuter utan att för den delen ta ut mig mer. Tekniken kan självklart förbättras men i mitt fall så måste jag främst öka på mängden. Att knappt simma 1h i veckan är inte hållbart längre. Planerar simma fyra gånger denna vecka så jag inte drar på mig en ny skada. Veckan efter det blir det något liknande fast längre och tuffare pass. Tydligen går det utmärkt att simma och cykla precis som vanligt med min ömmande baklykta. Även om Glenn sade att löpning på band också är tillåtet så undviker jag det i en vecka. Det är alldeles för smärtsamt. 

I torsdags hade min klubb SPIF sitt årsmöte. Där presenterades även klubbens elit- & klubblag där jag för andra året fått äran att representera färgerna. Det är en väldigt framstående grupp atleter vilket verkligen gör att man känner hedrad. Klubben har ett samarbete med 2XU precis som förra året vilket passar mig perfekt. Trixigt att hitta saker som passar min kroppstyp men det märket sitter riktigt bra på mig. Ska bli intressant se om man känner någon skillnad mellan våtdräkterna. Har alltid kört med Orca 3.8 tidigare men den byts nu alltså ut mot en 2Xu V3:a.

Hela Elitlaget, från vänster David, Lelle, Oscar, Caroline, Per, Henrik & Nelker.

Klubblaget: Per, Henke & Jag. ”Team Old School”

 

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Smoothie=PT. Eller…?


Eehhh…. Sparka din PT för…att du …dricker smoothie..?

Alltså, jag hajar inte. Jag skulle inte byta Andreas och Jakob mot mosad frukt.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Bastu-yoga på Yasuragi


Idag var en sådan där dag på jobbet då det känns som att det är värt alla stressiga dagar. Eller kanske inte alla, men några. Jag fick nämligen åka till Yasuragi, det japanska spat, och testa en ny form av värmeyoga, Sauna yoga. I beskrivningen stod det att det var yoga i 50-gradig värme. Jag som gått en del på bikram och upplevt paniken man kan få i den värmen, som är tio grader kallare, började svettas vid blotta tanken. Men så farligt var det inte. Passet var bara 30 minuter långt, och även om det var drygt 50 grader varmt så var det en torr värme, som i en vanlig bastu, till skillnad från den extremt fuktiga värmen i bikramsalen, så det blev inte lika påträngande.

Yogan utförs till största delen sittande på lavarna i bastun, vilket också gör att värmen inte blir så jobbig. Hade man gått från sittande till stående i högt tempo hade det bara varit en tidsfråga innan jag hade fallit till marken. Vi rör oss långsamt och stilla. Sträcker armarna hit och böjer överkroppen dit. Det går fort att bli varm och det är underbart att sträcka ut när muskler och leder har blivit mjuka och varma.

Tyvärr tar man inte vara på den känslan, utan låter passet bli varken eller. Man slänger in ett par stärkande övningar, en för benen och en för bålen mitt i rörligheten istället för att fokusera på en sak. Idén med bastu-yoga är grym. Miljön likaså. Men jag hade hellre sett ett rent rörlighetspass på kanske 45 minuter för att verkligen dra nytta av värmen. Det finns så mycket rörlighet man kan göra sittande, men som man helt missar här. Det är synd.

Dessutom kallar de alla övningar för ”Sauna eagle”, ”Sauna twist” och ”Sauna warrior” et cetera. Det blir bara fånigt. Att vi är i en bastu har nog inte gått någon förbi och namnen känns krystade. Men det är en petitess.

Men men. Konceptet är helt nytt och kan säkert utvecklas till att bli ännu bättre när det har trillat in lite feedback. Några av deltagarna gillade inte att yoga i baddräkt. Jag gillade det! Ingen är snygg i Yasuragi-baddräkten, men på mig sitter den bra och den rör sig inte en millimeter under passet, vilket gör att man inte tänker på kläderna. Och kan man bara släppa att man sitter och fläker ut sina vinterbleka och flammiga lår till allmän beskådan är baddräkten ett utmärkt plagg.

Men nu har jag korvat ur baddräkten och ska på bokrelease för ”Ortorexi, fixering vid mat och träning” av Yvonne Lin och Anatoli Grigorenko. De har all tänkbar kunskap i ämnet och kan ha skrivit en av årets viktigaste böcker. Det återstår att se. Jag återkommer i ämnet. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ass Cramps


Snölöpning är ondskans påfund eller så har jag sveriges klenaste chassi. Kan iofs vara en kombination av bägge?!

I lördags var mitt företag på konferens där vi gavs en rejäl paus efter diverse föreläsningar och grupparbeten innan middagen. Istället för att parkera min dåliga karaktär direkt i baren stack jag ut med några andra duktiga löpare för springa ett lättare distanspass. Inga konstigheter där egentligen, tolv kilometer @ 4:30 min/km på packad snö. Belönade mig senare med en rejäl utskjutning. Schlagerkareoke, limbo, tryckare med män och luftbas till Rock the Night med Europe. Nåja, man behöver ha kul ibland. Hade känningar i ryggslutet där rumpan börjar dagen efter men eftersom jag mådde pyton i kombination med vidrig huvudvärk så hetsade jag inte upp mig så mycket över det. Tog en minut i taget för att överleva och då faller ömmande muskler långt ner i prioriteringsordningen. Även under måndagen kände jag mig hemskt stel i bakre delarna och körde därför bara ett kortare cykelpass för att svettas ur gamla synder samt mjuka upp kroppen.
Under tisdagen gnällde jag vidare över en oskön känsla sätet men kände att två dagars vila fick vara nog, var nog bara stel.

Terrible Tuesday hade följande pass på schemat denna tisdagkväll på Bosön: 2×2000 meter + 3×1000 meter. 200 joggvila mellan 2×2 resp hela 600 joggvila mellan 3×1.
Stel uppvärming och lite stretch för rumpan fick räcka. Satte fart på första tvåtusingen och det kändes magiskt. Lätta ben, bra pop och kontrollerad andning. Klockade mig på 6:57 (3:28 min/km). Den andra blev tuffare vilket är normalt, farten kommer inte gratis 4 kilometer i rad med endast kort joggvila. Hamnade strax under sju minuter på den men med ett väsentligt högre pulssnitt. Senaste veckans pass har dock gjort att farten finns där vilket den inte gjorde vid årsskiftet.
Lång joggvila och sen iväg på första tusingen. Kändes fin-fint, 3:20. Nu började dock värken i vänster rumpdel göra sig påmind. ”Jävla kramp” tänkte jag som kände igen besvären från tidigare perioder då jag sprungit mycket.
Nästa tusing blev ännu hårdare och smärtan kom tillbaka under joggvilan, denna gång ännu mer besvärlig. Funderade på att bryta men ville inte verka vek. Sista tusingen gick på 3:15 och efter den behövde jag sätta mig ner. Stretchade samt försökte hitta tilbaka till livet. När jag sedan skulle resa mig upp bara försvann vänster ben under mig. Försökte gå men krampen och smärtan från rumpan var fruktansvärd. Fick halta, linka långsamt långsamt till bilen. När jag sedan kom hem och musklerna hade svalnat och stelnat till var det i princip omöjligt att ta sig fram överhuvudtaget. Rätt knäckt och nedstämd bestämde jag mig för att gå till sängs. Tog ett tag att hitta en sovställning som var uthärdlig men till slut kom John Blund.

Idag är jag helt körd. Min gångstil får folk på äldrevården att se ut som uppspelta Thomson Gaseller. Sitter och googlar ”ass cramps” för att hitta en möjlig förklaring och framför allt få klarhet över hur illa det är och hur jag ska göra för att inte fövärra min situation. Misstänker en kraftigt irriterad muskelsena som fäster i rumpan/ryggslutet. Vila, antiinflammatoriskt samt stretch när den lugnat sig lite är nog rätt strategi i det här läget. Har en tid imorgon för att kolla upp det ordentligt och få behandling. Kan vara lämpligt att utesluta att det inte är något allvarligare.

Memo to self: När muskelfästen trilskas, gå inte på med maxintervaller löpning, speciellt inte när du gång på gång får varningssignaler. Bryt, vila en dag extra alt gå och simma.

Får göra det bästa av situationen denna vecka. Simningen är under all kritik, får fokusera på den. Hoppas bara min lilla tennisrumpa läker snabbt. Vill inte att min återvunna löpform skall försvinna igen.

Är det någon som varit med om liknande och vill dela med sig sina tankar…..shoot!

//Assman


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

He’s back!


Så var det äntligen dags för Herrey’s att träna med PT-Andreas igen! Vi kom dit med våra ömma och stela kroppar och lämnade gymmet rörliga och glada. Eller nja. Men nära nog. Han sa själv att ha hållit sig borta för att vi skulle känna vad som hände då. Och visst har vi känt. Åtminstone jag som får ont i ryggen när Andreas håller sig borta med ryggskott och allsköns krämpor. Men vi vet alla att det bara är bortförklaringar för att han egentligen varit i USA och tränat sina NHL-proffs inför OS. Tydligen är det viktigare än att ta hand om tre medelålders damers stelhet! Jag fattar ingenting!

Men jag beklagade mig lite över mitt ryggskott jag hade för ett par veckor sedan och som fortfarande gör sig påmint i vissa rörelser. Andreas suckade och sa att ”Ju mer crossfit du kör, desto oftare måste vi träffas”. Ja, om du bara håller tassarna från dina NHL-killar så…

Jag fick lägga mig på mage och sedan fick jag en mysig och mjuk massage där jag hade ont. Man kan nästan utläsa av bilden precis hur mysigt det var. Well well. Mysigt eller inte, jag fick min rygg tillbaka och jag ska tillbaka till Andreas på fredag för del 2 av Andreas Special ”Straffa AL för att hon inte sköter sig när jag är borta”.

I övrigt på menyn hade Andreas ”Böj och sträck med extra rotation”. Och ta mig tusan, var inte det precis vad vi behövde. Det knakade, sträckte, knirkade och knastrade om de vinterstela lederna, så där som på gamla människor, och gnisslade i sega och steltränade muskler.


Och man får alltid en liten reality check när man är hos Andreas. Man går dit och tänker ”Jag är ju riktigt stark och tränad” och vaknar dagen efter med jordens träningsvärk i låren – av att ha sträckt ut! Det berättar exakt vad man kanske saknar i sitt vanliga träningsschema. Och jag tar tillbaka ALLA onda ord om laterala burpees jag skrev igår. Andreas var nämligen jätteglad över att jag gjort just det, så då får jag väl tro på honom.

Och hörrni! Fin tisdag på er!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Omotiverade AMRAPS


Idag var jag helt jädrans omotiverad att går och träna. Gårdagskvällen spenderades på barnakuten på SÖS med en son med en befarad jordnötsallergichock. Allt gick bra, men natten blev inte så harmonisk. Dåligt, för att jag inser att jag inte fick så mycket sömn som jag borde, och bra för att jag aldrig kom ner i djupsömn och vaknade jättelätt när klockan ringde.

Klockan 06 klev jag in på Nordic och var otroligt osugen på att träna. Tänkte att om ödet vill mig väl får jag göra en lång skön On the minute med typ tre frivändningar i minuten. Men nej. Ödet ville ge mig en smäll på käften. Ödet slängde tre dryga AMRAPs i ansiktet på mig. Ödet bara ”DU SKA GÖRA LATERALA BURPEES! INTE FEM. INTE TIO. DU SKA GÖRA TJUGO! VARJE VARV! MOAHAHAHA!!” Inte alls skönt. Det här passet hade jag tyckt var roligt om jag hade varit taggad och glad. Nu var jag trött och seg och hade inte fått i mig något att äta före passet. Och när man är på det humöret så känns 20 laterala burpees som döden. Laterala burpees, när man gör en burpee och hoppar åt sidan över skivstången, är Djävulens egen övning. Jag har inget emot burpees i vanliga fall, men det händer något när man ska hoppa åt sidan och dessutom måste hoppa över något. Det räcker inte att fötterna lämnar marken, för hoppar man inte tillräckligt högt slår man på arslet på ett förnedrande och smärtsamt sätt.

Hur som helst. Jag hade varken ork eller vilja att pressa mig. Jag jobbade på i ett rätt lusigt tempo, men det fanns inte mer idag och 16 minuter var det över, och då var det ju lika skönt som alltid. Och nu kan ju veckan bara bli bättre.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in