Jogga med Gynning

Ut 06.50, innan frukost. 16 km före frukost i nyinköpta Hyper Speed.

Djurgården rules!!

Grymma dojor. Young Milly håller med helt.

Trevlig midsommar!

Barnen somnade exemplariskt runt sju. Det innebär förstås att de kommer att vakna halvsex. Men i morgon är en annan dag.

Drog snabbt ut på en runda runt Djurgården. Ja, vad ska man säga. Människor i grupp på tunggröna gräsmattor, under ekars lätta skugga. Vitt vin och pimpinella. Hångel och fästingar. Solen fortfarande varm.

Löpte i cruisingtempo, stannade halvvägs vid dricksfontänen vid gångbron vid Tullstugan. Stod där och porlade lite, kände mig rent Tomas Ledinsk. Just nu vill jag leeeeva, just nuuuu!

Hann hem till Tyskland-Ghana. Hann t o m duscha. Fotbolls-VM, vad gjorde man egentligen på kvällarna innan fotbolls-VM? Minns inte. Och vad ska man göra när VM är slut? Hemska tanke. Må VM aldrig ta slut.

Lite mindre sol idag. Sommarsolstånd i går. Kortaste natten för året. Vaknade 04.45. Tänkte ska jag somna om. Eller ska jag inte.

Gick upp, smet iväg till jobbet. Cyklade genom en nästan öde stad. Inte en enda duell med någon galen morgoncyklist i spänniga spandex. Det finns många sådana runt 8-9, med galen blick på väg till jobbet (de satsar varje morgon på personbästa hem-jobb, många avlider hastigt i den jakten, mot en bil, en stolpe, en annan cyklist. Men inte blir de färre för det …).

På kontoret, och strax kom där en cyklist in. Vi kan kalla honom Andreas. Han var nyligen och cyklade i Himalaya. En slags sundare cyklistisk galenskap.

– Det var toppen, sa Andreas.

Man tror honom. Typ 8000 meter toppen.

Enligt uppgift träffade han också en Jak.

Vad Jaken sa?

– Jak talar inte svenska.

Sen (på kontoret) undrade Andreas vad man kunde tänkas göra så tidigt på kontoret.

– Mycket att göra, svarade jag.

– Det är ett privilegium att få jobba ihjäl sig, sa Andreas. Det är inte alla som tänker på det.

Kloka ord.

Klockan tio tyckte jag i alla fall det var dags att sträcka på sig. Ett litet löppass innan lunch, så inte lunchen blev fördärvad.

Det var linne, det var sol, det var lätt, det blev 23 km i varierande tempo, 4.00-4.45, rullade på när benen kände för det, t ex nerför Västerbron, Sveriges bästa utförslöpning, make my words.

Och parkerna fulla av soldyrkare, och även om det har vänt nu, så är det mycket sommar kvar. Inte minst midsommar.

Sol long. Kul, kul …

Medieruset, än en gång. Sättningen är grym. Sen eftermiddag på Stockholm Stadion, sol och små lätta moln. Grönt gräs och röd tartan. DET ÄR ABSOLUT FÖRBJUDET ATT BETRÄDA GRÄSMATTAN, manar speakern. Men vadå, gräsmattan. Den sk-ter man ju fullkomligt i. Det är tartanen man vill åt. Värma upp på den röda tartanen här, som alla andra världsstjärnor genom tiderna. Nu är man en av dem. Nåja, nästan. Kanske inte riktigt. Men ändå.

3,7 km eländig terräng. Jobbigt från start till mål. Låg bra till efter drygt 800 meter in loppet. Tog täten i damklassen i grymma utförsbacken där. Har en viss talang för att springa utför. Har kanske med åldern att göra. Det går snabbt utför. Sen inbillar man sig som alltid att man kan ta med sig farten från backen. Det kan man aldrig. Ut på flacken, och plötsligt har någon kopplat ett gummiband till ryggen. Och snabbt var man bara trea i damklassen.

Sen Maskinbacken. Den kallas det av någon anledning. Tror det har med närheten till Kungliga Tekniska Högskolan att göra. Där spelar det ingen roll vilken teknik man har. Där spelar det bara roll vilka ben man har. Och det hade man ju inte.

Uppe på krönet säger man sig själv att det här är sista gången. Varför i helv-te hålla på så här. Ja, man säger det inte högt, för man kan inte stänga munnen. Den står på vid gavel. Och man dräglar. Och tänker att hoppas det inte dyker upp ett moln av knott nu. Eller en humla. Det skulle paja syreupptagningsförmågan helt.

Till slut in på Stadion, ljuva Stadion. Hjärnan piskar ”spurta, spurta”, men benen slår dövörat till. Så har dom ju heller aldrig haft öron …

15.24, och vi vann. Laget alltså. C Run och Young Jojje dundrade duktigt i täten.

Själv 22 sekunder snabbare än förra året. Och exakt på sekunden från förrförra. Kan man fundera över. Kroppens inre klocka …

Och Maskinbacken är glömd (igen), med ölen på gräsmattan afterrun.  Nästa år, då jä-lar, sub 15. Absolut.

På Stadion ska man drömma stora drömmar!

Förmiddagslöpning i Lilljansskogen. 4×2,5 km. Uppvärmning 3 km, nedjogg 3 km. Totalt 16 km.

Regnat hela natten, och en bit in på morgonen. Sprang ut när vattnet slutat falla. In i skogen, och myllan ångade. Tusen dofter, djungeldimma (nästan). Kändes mer som höst, än tidig juni. Skolminnen. Biologilektion i gymnasiet, exkursion i naturen. Plocka spindlar under ormbunkar. Plocka äckliga gråsuggor. Allt för naturvetenskapen.

Viss ambivalens till skogslöpning. Älskar det. Skriet från vildmarken, ända in i hjärtat. Tycker också det är för j-la jobbigt. Aldrig någon komfortzon där inte. Är det inte upp, så är det ner. Är det plant, så är det ändå inte plant. Har ibland en känsla av att jag började löpa av ren lättja. Det är så himla skönt att slappa efteråt. Slapphet på en helt annan nivå, än slapphet utan föregående löpning.

Mötte flera vilda djur i skogen. En grävling kom rusande genom blåbärsriset. En ekorre klättrade upp för ett träd. En blodigel iglade över spåret. En snigel sniglade över spåret. Lisa Blommé kom vilt dundrande i en utförsbacke. Tilllsammans med, tror jag, sub 40 gänget. Lisa som sökt in på Polishögskolan. Kommer hon in där lär hon bli världens snabbaste polis (lycka till, Lisa). Ingen snigelfart där inte. Själv på väg uppför, inte direkt med Juantorenasteg. Gänget ropade uppmuntrande. Så då tog man i, åhejåhå.

Man tänker mycket i skogen. Hjärnan mellan öronen som en studsboll i ett trapphus på väg ner från femte våningen. Började skissa på The Emil Zatopek Project.

Mer om det senare. Nu mot Galärvarvet och barnteater med barnen.

Ridå. Upp.